Nationaldagstal
Den 6 juni firas Sveriges nationaldag. Dagen väcker bilder av begynnande sommar, sol, grönskande ängar, stillsamma sjöar och folkdräkter. På Sveriges nationaldag firas två händelser: att Gustav Vasa kröntes till kung 1523 och att riksdagen skrev under regeringsreformen 1809. Dessa händelser medförde stora förändringar. Gustav Vasas intåg på tronen ledde till Sveriges utbrytning från Kalmar-unionen och regeringsreformen la grunden för det moderna Sverige.
I sann svensk anda används nationaldagen sällan till att tänka på fornstora dagar eller till att hylla det tidiga 1800-talets politiska reformer. Till och med Stiftelsen Sveriges Nationaldag beskriver dagen som ett firande av utveckling, förändring, nutid och framtid. (se https://nationaldagen.se/start/nationaldagen/sa-firar-vi-nationaldagen/) Nationaldagen är mestadels en dag som ägnas åt att reflektera över Sverige som nationen är nu och vad den kan bli.
Traditionerna på nationaldagen ser olika ut runt om i landet, men i Stockholm firas nationaldagen på Skansen. Det årliga firandet på Skansen har historia tillbaka till 1893 då dess grundare Artur Hazelius anordnade en vårfest vilken avslutades med flaggfest den 6 juni. Firandet på Skansen har utvecklat en rad traditioner som vi förväntar oss idag. Kungafamiljen deltar i firandet, liksom representanter för riksdagen, regeringen, myndigheter, organisationer och allmänheten. Sveriges stora artister bjuder på konsert, kungen delar ut fanor och det hålls högtidstal i hög stil.
Nationaldagen och talen som hålls under den går inte att förstå utan dess årstidsliga aspekt. När solen skiner en tidig sommar är folk fyllda med glädje och förväntningar inför de korta nätterna och den långa semestern. Placerat i begynnelsen av den gladaste årstiden finner nationaldagen en möjlighet att med förväntan och förhoppning bli en dag att fokusera på framtidens möjligheter. En gråmulen dag i november när dagarna blir kortare och solen gått ner innan arbetsdagen tagit slut så är det svårare för oss att visualisera möjligheten till positiv förändring.
Trots möjligheten att diskutera framtid och politisk förändring tenderar talen på Skansen att vara tämligen tandlösa. Som högtidstal uppmuntrar genren till hyllning snarare än kritik. Dekorum för dagen är att inte förstöra den glada stämningen och att inte tappa optimismen. Ett tal som dock balanserade mellan politisk kritik och det traditionella högtidstalet är Alice Bah Kuhnkes (då Alice Bah) tal på nationaldagen 2000. Genom talet berör hon svåra frågor och problem som hotar vår framtid. Talet berör den splittrade kärnfamiljen, multikulturell utveckling, förändrade könsroller, ökad nazism och fascism och att Skogaholmslimpan inte längre är frukostbordets enväldige härskare. Dessa tämligen tunga frågor kräver eftertanke och nyanserade resonemang av talaren, liksom ett retoriskt schvung som får den politiska tendensen att lyfta. De tunga sanningarna höjs upp med en rad stilfigurer. Som när Bah säger: ”Det finns dom som med glåpord, gruppvåldtäkter och mord vill tvinga mor att enbart vara rar igen och far att bara vara karl igen.” Ett så tungt ämne som att det finns grupper som terroriserar landet med gruppvåldtäkter och mord för att få igenom sin vision av könsmaktsordningen skulle i många fall sluta med uppmaning till upplopp och kamp, men landar här med en blinkning till Elsa Beskows läsebok om mor som rar och far som karl.
Frånsett talen som hålls på Skansen kan också andra normer och regler observeras. När Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman höll ett nationaldagstal i Storkyrkan 2017 satte han från de första meningarna en betydligt tyngre ton. ”I dag, på nationaldagen, firar vi Sverige. Det låter enkelt och naturligt. Men vad är det egentligen vi firar – i en värld där terror och nationalism vräker sig fram med allt mer besinningslös kraft?” Det Sverige som råder 2017 är givetvis ett annat än det Sverige Bah beskrev 2000. Vi får inte glömma att 2017 var det år då Sverige drabbades av ett terrordåd på Drottninggatan som tog fem liv. Men när Stefan Löfven håller sitt tal på Skansen är tonen mjukare än den Wiman använder i Storkyrkan. Även Löfven bemöter lidanden men inleder med en mer optimistisk ton. ”Den 7 april 2017, klockan 14.53, var det som om tiden stannade. Jag tror alla av oss bär skarpa minnen av vad vi gjorde, kände och tänkte den eftermiddagen. Jag mötte många redan samma kväll, sorgsna, men ändå beslutsamma, som om vi ville säga: Det här är vår stad. Vårt land. Det kan ingen terrorist ta ifrån oss.” Talet fortsätter i samma ton och dess första del avslutas med: ”Det vi såg då, var en så enkel, men samtidigt så kraftfull, solidaritet. Det vill jag hylla idag. Från djupet av mitt hjärta: Tack.” Genom talet lämnar aldrig Löfven kärleken till gemenskapen. Löfven står inte på Skansen som en kritiker, han försöker inte driva igenom förändring. På Skansen under nationaldagen ser man Sverige som det är, warts and all, men man hyllar status quo som en redan existerande och tillräcklig kraft mot det dåliga.
Nästan alla nationaldagstal är som förväntat fyllda med kärlek till landet, men som genre är kärleken i det svenska nationaldagstalet ofta utblandad med diskussion om våra problem. Detta är såklart inte något unikt med just vår nationaldag, men det är ändå värt att notera. Det finns ibland kritik och uppmaning till förändring, men också ett krav på dekorum – att anpassa sig till det för tillfället passande.
Du kan nedan finna Svenskatals samling av nationaldagstal och utforska kontrasten mellan kritik och hyllningens dekorum.
Martin Jedestav
Traditionerna på nationaldagen ser olika ut runt om i landet, men i Stockholm firas nationaldagen på Skansen. Det årliga firandet på Skansen har historia tillbaka till 1893 då dess grundare Artur Hazelius anordnade en vårfest vilken avslutades med flaggfest den 6 juni. Firandet på Skansen har utvecklat en rad traditioner som vi förväntar oss idag. Kungafamiljen deltar i firandet, liksom representanter för riksdagen, regeringen, myndigheter, organisationer och allmänheten. Sveriges stora artister bjuder på konsert, kungen delar ut fanor och det hålls högtidstal i hög stil.
Nationaldagen och talen som hålls under den går inte att förstå utan dess årstidsliga aspekt. När solen skiner en tidig sommar är folk fyllda med glädje och förväntningar inför de korta nätterna och den långa semestern. Placerat i begynnelsen av den gladaste årstiden finner nationaldagen en möjlighet att med förväntan och förhoppning bli en dag att fokusera på framtidens möjligheter. En gråmulen dag i november när dagarna blir kortare och solen gått ner innan arbetsdagen tagit slut så är det svårare för oss att visualisera möjligheten till positiv förändring.
Trots möjligheten att diskutera framtid och politisk förändring tenderar talen på Skansen att vara tämligen tandlösa. Som högtidstal uppmuntrar genren till hyllning snarare än kritik. Dekorum för dagen är att inte förstöra den glada stämningen och att inte tappa optimismen. Ett tal som dock balanserade mellan politisk kritik och det traditionella högtidstalet är Alice Bah Kuhnkes (då Alice Bah) tal på nationaldagen 2000. Genom talet berör hon svåra frågor och problem som hotar vår framtid. Talet berör den splittrade kärnfamiljen, multikulturell utveckling, förändrade könsroller, ökad nazism och fascism och att Skogaholmslimpan inte längre är frukostbordets enväldige härskare. Dessa tämligen tunga frågor kräver eftertanke och nyanserade resonemang av talaren, liksom ett retoriskt schvung som får den politiska tendensen att lyfta. De tunga sanningarna höjs upp med en rad stilfigurer. Som när Bah säger: ”Det finns dom som med glåpord, gruppvåldtäkter och mord vill tvinga mor att enbart vara rar igen och far att bara vara karl igen.” Ett så tungt ämne som att det finns grupper som terroriserar landet med gruppvåldtäkter och mord för att få igenom sin vision av könsmaktsordningen skulle i många fall sluta med uppmaning till upplopp och kamp, men landar här med en blinkning till Elsa Beskows läsebok om mor som rar och far som karl.
Frånsett talen som hålls på Skansen kan också andra normer och regler observeras. När Dagens nyheters kulturchef Björn Wiman höll ett nationaldagstal i Storkyrkan 2017 satte han från de första meningarna en betydligt tyngre ton. ”I dag, på nationaldagen, firar vi Sverige. Det låter enkelt och naturligt. Men vad är det egentligen vi firar – i en värld där terror och nationalism vräker sig fram med allt mer besinningslös kraft?” Det Sverige som råder 2017 är givetvis ett annat än det Sverige Bah beskrev 2000. Vi får inte glömma att 2017 var det år då Sverige drabbades av ett terrordåd på Drottninggatan som tog fem liv. Men när Stefan Löfven håller sitt tal på Skansen är tonen mjukare än den Wiman använder i Storkyrkan. Även Löfven bemöter lidanden men inleder med en mer optimistisk ton. ”Den 7 april 2017, klockan 14.53, var det som om tiden stannade. Jag tror alla av oss bär skarpa minnen av vad vi gjorde, kände och tänkte den eftermiddagen. Jag mötte många redan samma kväll, sorgsna, men ändå beslutsamma, som om vi ville säga: Det här är vår stad. Vårt land. Det kan ingen terrorist ta ifrån oss.” Talet fortsätter i samma ton och dess första del avslutas med: ”Det vi såg då, var en så enkel, men samtidigt så kraftfull, solidaritet. Det vill jag hylla idag. Från djupet av mitt hjärta: Tack.” Genom talet lämnar aldrig Löfven kärleken till gemenskapen. Löfven står inte på Skansen som en kritiker, han försöker inte driva igenom förändring. På Skansen under nationaldagen ser man Sverige som det är, warts and all, men man hyllar status quo som en redan existerande och tillräcklig kraft mot det dåliga.
Nästan alla nationaldagstal är som förväntat fyllda med kärlek till landet, men som genre är kärleken i det svenska nationaldagstalet ofta utblandad med diskussion om våra problem. Detta är såklart inte något unikt med just vår nationaldag, men det är ändå värt att notera. Det finns ibland kritik och uppmaning till förändring, men också ett krav på dekorum – att anpassa sig till det för tillfället passande.
Du kan nedan finna Svenskatals samling av nationaldagstal och utforska kontrasten mellan kritik och hyllningens dekorum.
Martin Jedestav