Just nu föds ett barn på Danderyds sjukhus. En förväntansfull blivande pappa blickar ut över vattnet mot Ulriksdals slott, medan en blivande mamma kämpar med de sista värkarna. Mellan träden i försommarskrud på andra sidan Edsviken svävar en fjäril – förlupen från Hagaparken – osynlig för paret på BB.
”Du föddes med vingar” viskar mamman till den nyfödda, med ord lånade från det gamla landets stolthet, den persiske poeten Rumi: ”Lär dig att använda dem och flyg”.
Här föds en ny generation.
Snart sätter vår nya stockholmare sina småbarnsmjuka fötter på Junibacken, och kastar sig med liv och lust in i den svenska barnlitteraturens skattkammare. En bildningsresa driven av lek, nyfikenhet och fantasins kraft, mot Villa Villekulla, Körsbärsdalen och Lönneberga.
Dags att börja skolan. Årliga utflykter med SL:s bussar leder till Tekniska, Etnografiska och Naturhistoriska museerna. Helgutflykter till Stora skuggan, Skansen eller Fjäderholmarna: ”Mamma – vi åker till Saltkråkan!”
Vår fjäril har gått i vintervila. Det är Halloweennatt på Nordiska museet, några år senare på Gröna Lund. Stannar till vid Bellmanshuset på vägen hem – anar ett band, men förstår ännu inte innebörden.
Så vidtar ungdomsåren. Sommarens musikfestivaler på Gärdet lockar. Djurgårdens lummiga parkmiljöer ramar in ändlösa kvällar. Fjärilens frihet, känslan av att allt är möjligt, övergår sakta i en längtan efter att ta ansvar. Som Hjalmar Söderbergs Martin Birck, på väg till en studentsexa på Hasselbacken, drömde om att bli ”som ett stort och vackert träd vid vägen och grönska rikt och skänka svalka och skydd åt många.”
Studieåren tillbringar vår unga Stockholmare på Frescati. Ägnar luncherna åt promenader vid Brunnsviken. Spanar drömmande mot framtiden, i solen invid Alfred Nyströms Bellmanstaty.
Söndagseftermiddagar på Thielska galleriet, Waldemarsudde och Moderna museet. Här väcks drömmar om ett eget skapande, som leder till ett verk antaget på Liljevalchs vårsalong. Larven har förpuppats och kläckts. En resa fullbordas.
Det hålls vigsel i Gjörwells Ekotempel. Bellmans fjäril har hittat hem till Haga. Cirkeln är sluten.
En exposé genom parken, genom livet, speglar inte bara Stockholms utan hela Sveriges kulturarv. Ett arv som lever genom att användas, utvecklas och älskas.
Bakom beslutet att bilda världens första – och Sveriges enda – nationalstadspark i området Ulriksdal-Haga-Djurgården-Brunnsviken för trettio år sedan låg just denna unika kombination av natur, kultur och rekreation. Mitt i en storstad.
Från regeringens sida talar vi ofta om attraktiva och hållbara livsmiljöer. Få platser fångar det bättre än Nationalstadsparken. Här möts dåtid och nutid – och formar vår framtid. Kulturen möter naturen, parken bjuder på en rik biologisk mångfald i en växande urban miljö. Statliga kulturinstitutioner sida vid sida med ett blomstrande näringsliv. Människor möts över generationsgränser. Symbios när den är som vackrast.
När jag talar om kulturarv, eller om kulturkanon, möts jag ibland av uppfattningen att det är något gammalt eller mossigt. Men det är ju det här det handlar om, och sällan blir det så levande som i Nationalstadsparken. Det är levande, användbart, utvecklingsbart. Och därför – älskat.
Nationalstadsparken är inte bara Stockholms gröna lunga – den är också dess kulturella hjärta. För den som är här på tillfälligt besök, såväl som för den som bott här i hela sitt liv. Här pulserar historien, naturen och människors liv sida vid sida, i en rytm som sträcker sig över sekler.
Och när nya generationer sätter sina första steg på dess stigar – kanske med en kikare i handen eller en pensel i ryggsäcken – fortsätter vi att skriva berättelsen om vårt gemensamma kulturarv. Det här är inte något avlägset eller förgånget. Det är här, det är nu. Och det är vårt.
Med Bellmans ord:
"Vad Gudomlig lust att röna, inom en så ljuvlig Park."
Låt oss vårda den – inte bara med vördnad, utan med närvaro, nyfikenhet och kärlek.
”Du föddes med vingar” viskar mamman till den nyfödda, med ord lånade från det gamla landets stolthet, den persiske poeten Rumi: ”Lär dig att använda dem och flyg”.
Här föds en ny generation.
Snart sätter vår nya stockholmare sina småbarnsmjuka fötter på Junibacken, och kastar sig med liv och lust in i den svenska barnlitteraturens skattkammare. En bildningsresa driven av lek, nyfikenhet och fantasins kraft, mot Villa Villekulla, Körsbärsdalen och Lönneberga.
Dags att börja skolan. Årliga utflykter med SL:s bussar leder till Tekniska, Etnografiska och Naturhistoriska museerna. Helgutflykter till Stora skuggan, Skansen eller Fjäderholmarna: ”Mamma – vi åker till Saltkråkan!”
Vår fjäril har gått i vintervila. Det är Halloweennatt på Nordiska museet, några år senare på Gröna Lund. Stannar till vid Bellmanshuset på vägen hem – anar ett band, men förstår ännu inte innebörden.
Så vidtar ungdomsåren. Sommarens musikfestivaler på Gärdet lockar. Djurgårdens lummiga parkmiljöer ramar in ändlösa kvällar. Fjärilens frihet, känslan av att allt är möjligt, övergår sakta i en längtan efter att ta ansvar. Som Hjalmar Söderbergs Martin Birck, på väg till en studentsexa på Hasselbacken, drömde om att bli ”som ett stort och vackert träd vid vägen och grönska rikt och skänka svalka och skydd åt många.”
Studieåren tillbringar vår unga Stockholmare på Frescati. Ägnar luncherna åt promenader vid Brunnsviken. Spanar drömmande mot framtiden, i solen invid Alfred Nyströms Bellmanstaty.
Söndagseftermiddagar på Thielska galleriet, Waldemarsudde och Moderna museet. Här väcks drömmar om ett eget skapande, som leder till ett verk antaget på Liljevalchs vårsalong. Larven har förpuppats och kläckts. En resa fullbordas.
Det hålls vigsel i Gjörwells Ekotempel. Bellmans fjäril har hittat hem till Haga. Cirkeln är sluten.
En exposé genom parken, genom livet, speglar inte bara Stockholms utan hela Sveriges kulturarv. Ett arv som lever genom att användas, utvecklas och älskas.
Bakom beslutet att bilda världens första – och Sveriges enda – nationalstadspark i området Ulriksdal-Haga-Djurgården-Brunnsviken för trettio år sedan låg just denna unika kombination av natur, kultur och rekreation. Mitt i en storstad.
Från regeringens sida talar vi ofta om attraktiva och hållbara livsmiljöer. Få platser fångar det bättre än Nationalstadsparken. Här möts dåtid och nutid – och formar vår framtid. Kulturen möter naturen, parken bjuder på en rik biologisk mångfald i en växande urban miljö. Statliga kulturinstitutioner sida vid sida med ett blomstrande näringsliv. Människor möts över generationsgränser. Symbios när den är som vackrast.
När jag talar om kulturarv, eller om kulturkanon, möts jag ibland av uppfattningen att det är något gammalt eller mossigt. Men det är ju det här det handlar om, och sällan blir det så levande som i Nationalstadsparken. Det är levande, användbart, utvecklingsbart. Och därför – älskat.
Nationalstadsparken är inte bara Stockholms gröna lunga – den är också dess kulturella hjärta. För den som är här på tillfälligt besök, såväl som för den som bott här i hela sitt liv. Här pulserar historien, naturen och människors liv sida vid sida, i en rytm som sträcker sig över sekler.
Och när nya generationer sätter sina första steg på dess stigar – kanske med en kikare i handen eller en pensel i ryggsäcken – fortsätter vi att skriva berättelsen om vårt gemensamma kulturarv. Det här är inte något avlägset eller förgånget. Det är här, det är nu. Och det är vårt.
Med Bellmans ord:
"Vad Gudomlig lust att röna, inom en så ljuvlig Park."
Låt oss vårda den – inte bara med vördnad, utan med närvaro, nyfikenhet och kärlek.