Johan Henrik Thomander: Skål på skandinaviska studenternas möte i juni 1843

Tätt invid Skandinaviens jord har en blomster-ö lägrat sig för att vakta Öresund. Hon reser sig icke upp på alla fyra fötterna, såsom sin norske broder i sitt öfvermod för att visa sin breda fjellrygg; utan mild och leende till sin natur, ligger hon i sommarljuf beqvämlighet och svalka längs utmed vattubrynet och räknar till ett tidsfördrif de många yfviga seglen, som vimla der framför henne, förvissad derom, att ingen gerna far förbi, utan ett godt ord till henne. Hon är ingen Turk, utan hon är döpt, hon som en annan, det kunde vi nyss förstå af hvad en af hennes målsmän i en helt andelig mening uttalade; men bon saknar icke derföre sin Bosphor och sina Dardaneller. Det är icke underligt, att skalder och konstnärer trifvas väl bos henne, der man drömmer, såsom vi nyss hörde, så ”barnsliga, så älskeliga drömmar"; ty skalden och konstnären äro ju de skönaste drömmare. Också har hon ju samlat och samlar ännu konstens ypperste omkring sig. Det är mera underligt, att under en himmel, der man drömmer så skönt, man äfven kan tänka så skarpt som den strängaste vetenskap tänker. Att imellertid detta är förhållandet, det har hon redan i århundraden med den största klarhet bevisat. Seeland hyser, om icke Nordens äldsta universitet, åtminstone det äldstas tvillingsyster. I en tid, då förstfödslorätten gäller ett så litet belopp grynvälling, vore den mödan föga lönande, att söka få på håret bestämdt, hvilkendera akademien är den äldsta, antingen Köpenhamns, som har ett 50 års äldre fadderbref att uppvisa, eller Uppsalas, som varit mera giftlysten och derföre låtit viga sig ett år tidigare. Vare härmed huru som helst, det vissa är, att såväl det ena som det andra strålar af vidtfrejdade verldsberömda namn; och har det förstnämndas ära och ryckte också gått ännu längre i söder än i norr, så härrör detta endast deraf, att Ishafvet är en gräns, som sjelfva snillet och ryktet icke kunna öfverstiga. Dock äfven i detta hänseende har Köpenhamns universitet gjort det omöjliga. I sjelfva Ishafvet ligger ett stort och underligt ö-land. Det är väl icke blomstrande som Seeland, dock är det likt oss gamle, åt hvilkas ungdomlighet den siste talaren gaf ett så smickrande vittnesbörd: dess inre brinner ännu under den skenbara kölden på ytan. Det är rikt på gamla minnen; dessa minnen äro våra, de äro Nordens gemensamma. Det är den enda ö, hvars gamla lagbalk, som bekant är, kallas den Grågåsen, säger: vårt tungomål talas i tre konungariken. De kunna icke säga så om det närvarande. Den förre talaren har redan nämnt, hurusom splittringen i Norden har blifvit en splittring äfven i gramatiken; men de hafva dock kunnat säga så. Till sjelfva Island kastar Köpenhamns universitet sina lifvande strålar. En skål för Köpenhamns universitet!