Inom det Skandinaviska Sällskapet hafva ord af hög
enthusiasm, uttryck af den varmaste känsla för den Nordiska saken,
poetiska och emblematiska framställningar, rörande
Skandinavismen, flere gånger låtit höra sig. Jag skall således ej
försöka någonting ditåt. Jag yttrar för ingen del detta i mening
som skulle jag underkänna enthusiasmens värde och det stora,
det vackra i känslan. Tvertom. Men jag anser mig med
fullt skäl i detta sällskap kunna förutsätta allt af detta slag.
Mitt föremål skall derföre blott vara, att betrakta den
Nordiska frågan ifrån en praktisk, en i detta afseende prosaisk
sida; jag menar: Utförbarheten. Här förefinnas i de
Nordiska nationernas sköte redan flere, att jag så må kalla
dem, Unionella Punkter, som utan allt slags anstötelse
för de Dynastiska intressena, utan att såra en enda thron,
kunna upptagas, fasthållas, göras vida mera lefvande än de
äro; och hvilka derefter i betydlig mån kunna kraftfullt verka
till Nordens nationliga sammansmältning. Jag lägger mycken
vigt vid det jag nyss sade, nemligen min framställnings
frihet från Dynastisk förnärmelse. En sådan anser jag vara
min pligt i dubbelt hänseende. Det är mer än väl bekant,
att det Kongl. Danska Cancelliet förbjudit Skandinaviska
Sällskapet politik. Det skulle då vara illa passande för mig,
anländ från nabostranden, att inlåta mig i något, som skulle
kunna ådraga Sällskapet en tillrättavisning från
Auktoriteternas sida. Det skulle vara illa gjordt både emot Eder sjelfve,
M. H., och tillika i och för min egen person, hvilken,
hitkommen, utan tvifvel bör respektera de här gifna lagarne.
Det jag har att säga, skall icke befinnas vara alldeles
nytt. Långt derifrån, tror jag det vara vid flera tillfällen
mer eller mindre vidrördt. De i de Skandinaviska folkens
sköte befindtliga föreningsbanden ligga öppna, tydliga
och klara för hvar och en, som endast vänder sin blick ditåt.
Men det är rörande sättet att upptaga och begagna
dem, som jag önskar göra några oförgripliga anmärkningar,
hvilka sedan utan svårighet kunna på samma stråt utvidgas
så långt hvar och en behagar.
De första tre punkterna äro af blott och bart litterärt
innehåll. De angå Nordens Geografi, Historia och
Språkbehandling, hvilka jag menar af Skandinaviens skriftställare
skulle kunna tagas för Sverige, Danmark och Norrige på en
gång, alltså gemensamt, utan att derföre förbigå, än mindre
neka den omständigheten, att dessa utgöra trenne politiska
riken. Härigenom borde, såsom mig synes, ingenting
besynnerligare eller farligare uppstå, än hvad som nästan alltid
egt rum med Tyskland och Italien. Man behandlar ända
ned i den första skolundervisningen, ända upp i den
professorliga kathedern, Tysklands jord såsom en geografisk enhet
för sig, vid sidan af de öfriga Europeiska länderna; man
betraktar likaledes Germaniens häfder såsom ett folks historia;
och dess språk såsom ett linguistiskt studium, utan att derföre
på minsta sätt förbise eller göra ingrepp i den sanningen, att
Preussen, Österrike, Bayern, Würtemberg, Baden, Hannover
o. s. v. utgöra särskilda riken; likasom man ej heller bestrider,
at dessa politiska kroppar hvar för sig nödvändigtvis måste
hafva sin egen historia också, men underordnad Tyska folkets
i stort, samt blott utgörande kapitel deruti. Hvarföre har
man icke på samma sätt gått till väga med Skandinaviens
geografi, historia och språksak? Eller, om man hitintills icke
gjort det, hvarföre dröjer man att göra det nu och
hädanefter? Måhända skall man förkasta frågan såsom en
obetydlighet, en ren onödighet. Tillåten mig då, M. H., att ingå
litet närmare i ämnet, för att efterse, om saken verkligen är
så ringa. Jag säger uttryckligt, att jag lägger mesta vigt
på, att det, jag menar, sker i den första undervisningen, i
skolorna, i de böcker, som sättas i barnets hand, på de blad,
hvilka först läggas under ögat, inför själens åskådning. När
vi blifva äldre, kunna vi utan tvifvel på vetenskapens väg,
alltså reflexionsvis, inhemta mycket, rätta mycket, insätta och
lära oss mycket: bland annat fatta sattsen om Skandinaviens
Enhet, såsom Satts. Men kraftfullare, jag vill säga:
outplånligare, står denna Enhet för vår själ, om den redan
blifvit till såsom en instinktartad känsla, en gifven
primärtanke i vårt ursprungliga föreställningssätt som barn.
Det första vi i verlden lära känna, älska och skåda, utgör det
Oförglömligaste. Hvad vi tro som barn, kan aldrig
fullkomligen dödas hos oss: hvad vi hafva i tankarne som små,
blir oftast vårt fastaste, vårt orubbligaste princip — ja, det
är för mången omsider hans sista, hans enda tanke i stort.
Man torde här förebrå mig, att jag vädjar till det
Barnsliga, det Enfaldiga. Jag vidgår det gerna, om jag
får förstå ordet i sin ursprungsmening, såsom sjelfva det
Enkla, det Odelade, det härigenom i grunden Starka. Jag
vidgår också, att den instinktartade känsla, vi insupa som barn,
kan kallas ett slags Fördom. Men då på detta sätt ingen
menniska kan vara utan sina fördomar, efter alla äro eller
varit barn; så frågar jag Er, M. H., om det icke må vara
vida bättre, att rikta fördomens kraft på det som Godt och
Sant är, än på motsattsen? med ett ord, jag frågar,
huruvida det ej är bättre, att i den barnsliga instinkten få
ingjuten fördomen — om den så skall benämnas! — fördomen,
alltså, om Skandinaviens Enhet, hellre än fördomen om
Skandinaviens Splittring?
Jag tillåter mig nu att ingå närmare i hvardera af de
angifna punkterna.
1. Det Geografiska. Så som detta studium
förekom i de Svenska skolorna före unionen med Norrige,
hade barnet, sedan det lemnat kartan öfver Europa, en
karta öfver Fäderneslandet, hvarpå Sverige ensamt
låg koloreradt, samt fullsatt med lokaler: namn på
landskaper, städer, sjöar, floder, berg; men vid sidan deraf sågs ett
långlagdt, färglöst gebiet, der det nyfikna ögat endast kunde
spåra namnet Norrige med stora bokstäfver, samt två eller tre
städer: Christiania, Bergen, Throndhjem. Litet längre ned
framstucko åtskilliga lika färglösa och på orter tomma
figurer: ett par öar och en större halfö, hvilka tillhopa hette
Danmark, och der ögat på sin höjd varsnade Köpenhamn,
Helsingör och kanske, om lyckan var god, Roskild. På dessa
bilder kikade barnet under sina geografiska lärotimmar i flera
år. Hvad måste det djupa intrycket blifva deraf? Att Sverige
var det land, som låg hjertat närmast, och låg som sådant
ensamt: det utgjorde det enda land, som var rätt rikt på
bygder och städer, på vackra blåkantade sjöar och dessa
förträffliga floder, hvilkas naiva krökningar aldrig gå ur minnet,
när ögat en gång sett sig riktigt in i dem. Men hvad voro,
deremot, Danmark och Norrige för detta skolbarn? De stodo
för den åskådande gossens och flickans själ lika tomma på lif
som på ställen, lika utan intresse som utan färg. Dessa
länder voro en gång för alla främmande för Sverige och för
Svenska sinnet: lika främmande, åtminstone, som Tyskland,
England, Frankrike, Ryssland o. s. v., hvilket vill säga mycket
nog, ehuru de utan tvifvel inrymdes i känslan af en gemensam
Europeisk enhet, enär på Europeiska kartan de alla
samtligen sågos målade. Visserligen upptäckte det barnsliga
ögat med en viss glad förundran, att äfven Danmark och
Norrige kunde stå i rödt eller grönt, samt vara öfversålladt
med städer, sjöar och floder, också de; men denna anblick
kunde ej vinnas utan genom att vända om bladet: genom
att komma till nya, till andra kartor. Det skedde således
först sedan det goda, älskade Sverige var lemnadt! — Hvad
jag här nämnt om de Svenska skolorna, sker, vice versa, i de
Danska. På samma blad, der Danmark ligger i höga,
intagande färger och fullt af namn, ser barnet Sverige (eller den
del af Sverige, som rymmes på Danska kartan) såsom en
tom, färglös, ointressant ödemark; och en liten snibb af södra
Norrige ser lika eländig ut. Varom öfvertygade, att dessa
barnsliga föreställningar bilda känslor och fördomar för lifvet:
de alstra nationliga motviljor eller till det minsta
likgiltighet för brödraländerna: de föda trånga tankar om dem, som
visserligen i mognare år kunna öfvervinnas och efterträdas af
bättre, men hvilket endast inträffar hos de få enskilde, på
hvilkas lott en mera „raisonnerad“ bildning med tiden kommer.
Jag går så långt, att jag till och med tror mången inskränkt,
oskandinavisk tanke äfven hos dessa personer i hemlighet följa
med, som allenast har karteinrättningen att tacka för sin
tillvarelse. — Låtom oss nu ändra denna lilla sak! Det
inskränker sig till blott och bart en litterär handling. Man
utgifver kartor för den geografiska barna-undervisningen, der
den Fäderneslandskarta, som följer på
Verldsdelskartan, rymmer på en gång Sverige, Danmark och
Norrige: till landskaper, härader, städer och öfriga ortnamn lika
utförligt behandlade, alle tre: samt jemte hvarann kolorerade,
alla tre. För Sverige och Norrige har detta naturligvis nu redan
skett; men Danmark återstår. Låt det således då äfven göras
för detta! Titeln skulle icke destomindre vara: „Karta öfver
de tre rikena Danmark, Sverige och Norrige;“ det är
klart. Men hvad barnet senterade vid blicken på dessa tre
riken, vore känslan af ett fädernesland: hemmet för ett folk:
alltsammans lika intagande för minnet, tanken och hjertat:
allt stående i lika hög färg för själen. Den kartan åtföljande
geografiska läroboken skulle också, i likhet dermed, omtala
Sverige, Danmark och Norrige med åt dem alla tre i samma
mått tilldeladt intresse, vidd och innehåll; samt blott såsom tre
kapitel i en geografisk hufvudafdelning. M. H.! Härmed
vore den Skandinaviska frågan, hvarom vi nu så mycket orda,
grundlagd — hvad säger jag? — den vore afgjord på
hela detta omätliga fält, som barndomen intager: således
i nationens primärkänsla. Men när alla dessa barn stå
fullvuxne en gång, hvad inträffar då? Då blir till mogen
mening, hvad som på barndomsfältet var fantasi. Då
kan icke längre i Norden finnas någon „Skandinavisk Fråga,“
emedan det Skandinaviska Svaret redan är gifvet.
2. Jag började med Geografien, emedan den utgör det
fysiska substratet för känslan. Men ensam skulle den kunna
uträtta föga. Jag kommer nu till det Historiska: det
jemförelsevis förnuftigare. Något egentligt hinder synes ej
kunna möta våra författare af skolböcker, lika litet som af större
historiska verk, att såsom ett enda helt afhandla det
Skandinaviska Folkets, d. v. s. Norræna Tungans Folks
Historia. Denna skildring skulle icke utgå från den synpunkten,
att vår Nord ursprungligen utgjort ett enda politiskt stycke,
en stat; hvilket vore en fullkomlig osanning. Huru många
riken Norrige egde, innan Harald Hårfager och Erik Blodyxe
uppträdde, vet hvar och en ur Sturleson. Att den kontinent,
som nu kallas Sverige, före Ingjald Illråda bestod af en
otalig mängd småriken, ännu till en del påminnande om
sig i namnen på flera Härader, är bekant; men huru många
dessa stater („civitates Svionum”) voro, kan ingen säga.
Om Danskarne sjelfve känna af huru många dylika småriken
det gamla Danavelldi omsider sammangrodde, så vet dock
verkligen icke jag det: blott det är säkert, att staterna voro
många, många. Till det minsta kan man här tala om två: det
Jylländska riket och det Sjelländska riket, centraliserade i
Jellinge (sedan Ribe) och Lejre: likasom man för hvad nu
heter Sverige påminner sig, att detta till det minsta består af
två: Svea och Göta. Om man till dessa fyra lägger:
Norrige, Island och Färöarne, så kan man med fog säga, att
den Skandinaviska enheten i politisk hänsyn minst är sjufaldig.
När nu redan i våra dagar allt detta likväl icke består af
flere än allenast tre riken; så är detta utan tvifvel en stor
välsignelse, hvarför vi äro en öfver oss vakande försyn den
högsta tack skyldige; och vi kunna väl hafva anledning, att
från samma ledande hand för framtiden hoppas ännu mera
på samma bana, samma föreningsstråt. Men, M. H., om
följaktligen här i Norden icke kan talas om någon politisk
enhet, hvilken egentligen aldrig funnits, så frågas, om icke,
ofvanom den politiska, någon annan enhet gifves, och
hvarom historien kan hafva många, höga, betydelsefulla ord?
Jo! en sådan är: och det var egentligen dit jag ville komma.
Det har hitintills utgjort våra historieskrifvares uteslutande
vana, att endast författa Rikshistorier; och de hafva trott sig
göra sin sak tillfyllest, när de gifvit sina läsare Konungalängder.
Det är i det närmaste blott Regentbiografier vi på denna
väg bekommit, jemte några högst magra och sparsamma
notiser om folkens seder, bruk och religioner, vid sidan om
Furstarnes lefvernesbeskrifningar, såsom hufvudsaken. Desses
giftermål och de inbördes krig, hvari de för sina slägtintressen
invecklat folkstammarne, hafva till den grad bemästrat sig
rikshistoriernas innehåll, att för hvarje vanlig läsares blick
Folken sjelfva och i stort försvunnit åt bakgrunden. Då i
synnerhet de historiska läroböcker, som satts i barnens händer
varit på detta ensidiga sätt inrättade, så är det lätt att inse
följden häraf för hela ungdomens historiska grundkänslor;
och det är begripligt, att genom århundraden, slägte efter
slägte, vederviljor måst underhållas emellan Svenskt och Danskt,
som allenast haft sin grund i det uteslutande dynastiska sätt,
hvarpå den Nordiska historien blifvit framsatt i
skolundervisningen. — Jag hyser den öfvertygelse, att vår Nords
Historia en dag skall komma att helt och hållet
omskrifvas: och det icke blott hvad angår en grundligare
behandling af våra forntidsminnen, sedan de gamla åsigterna
om dem blifvit ändrade genom nyare och rikare upptäckter
under jorden (i grafvar) och ofvan densamma (i bibliotheker);
men framför allt i sjelfva framställningssättet, både till
innehåll och form. Den politiskt dynastiska historien, i stället för
att nu i det närmaste sluka allt, kommer då endast att
utgöra en afdelning, och till och med icke en gång alltid den
ljusaste, i nationalhistorien. I och med denna förändring
framträder sjelfva den Skandinaviska enheten ögonblickligt:
den genomtränger alla splittringar. I och med detsamma är
det ock förbi med detta gamla Eris-äpple, som ständigt förargar
läsaren i de Svenska och Danska rikshistorierna: stridsfrågan
om principatet, hegemonien, de „begge nationerna“ emellan.
Då det utgjort de Danska rikshistoriografernes
fosterlandspligt, at låta alla de forntida storverksmän, som intagit
Normandie och England, som grundlagt konungariket Begge
Sicilierna, ja, till och med dem, som under Rurik gifvit upphofvet
åt Ryssland, allenast komma ifrån punkter i de länder, som
nu bilda den Danska monarkien, helst söderländske författare
under medeltiden ofta kalla Norrmännen med det gemensamma
namnet „Dani“; så blef det deremot en lika afgjord
fosterlandspligt hos de Svenske, att låta alla de Nordiska
folkströmmar, som i äldre tider kommit Europa att darra, utgå
från Sverige. Sverige var för dem „Vagina populorum.“
Hela detta ofog, att af patriotism förvrida fornhistorien,
försvinner, så fort hela Skandinavien framstår såsom
Fäderneslandet på en gång för både Svenskar, Danskar och
Norrmän, och detta grundlägges i sjelfva våra primära sensationer
som barn. Jag föreställer mig, at det skulle då blifva lika lätt
för en Dansk, att med lefvande kärlek skildra det gamla Upsalas och
det närvarande Stockholms herrlighet, som för en Svensk, att med
enthusiasm och sanning tala om Ribehuus’ och Vejles skönhet,
om Lejres och Köpenhamns — ty begge skulle måla allt detta
såsom sitt: och begge kunde med lika fosterländsk glädje
framställa de gigantiska taflorna af Norriges fjäll, Norrmännens
anborna kraft, Throndhjems fordna storhet och Christianias
nuvarande löfte att en gång blifva hvad Stockholm och
Köpenhamn äro. Troligen skall man icke säga, att jag har så orätt
häruti; men man torde fråga: hvarifrån skola vi då hemta
källorna till författande af ett Skandinaviskt Folks historia,
såsom en enhet, då den politiskt dynastiska synpunkt, som
hittills varit förherrskande, nedsättes på ett underordnadt rum?
Jag bekänner, att denna fråga, åtminstone till en början,
synes vansklig nog att besvara. Ty våra förnämste
grundvalar hittills — t. ex. i Danmark från Saxo Grammaticus
till Suhm och hans efterföljare; i Sverige från Johannes
Magnus (Saxos sidostycke) ända till Lagerbring och de yngre
efter honom; i Norrige från Sturleson till Torfæus och
andre — hafva alle lemnat Regentbiografier och föga annat.
Men här blir saken, att, i historien liksom i allt annat, ånyo
gå ut i landet och bland menniskorna, för att göra historiska
uppsamlingar, rön, anmärkningar och betraktelser ur denna nya
synpunkt, i stället för ur blott den gamla. Detta kan väl
nu till en stor del anses för sent, då det är fråga om att
bekomma källor till sjelfva Folkets historia för gamla,
hänsvunna tider. Dock har jag den öfvertygelsen, att man på
denna väg har mera att söka och finna, än man i allmänhet
tror. Hufvudsaken blir, att forskaren sjelf skall bekomma en
för folkbeskaffenheterna ute i landet öppen blick. Och detta får
han genom grundtanken, att vilja uppfatta och beskrifva
Skandinaviska Nationalhistorien såsom en enhet. Måhända skall
man invända, att han i och för våra gamla tider på detta
sätt icke skall kunna erhålla några data, utan blott komma
till en skildring, som förtjenar heta en roman öfver folket.
Nåväl! om detta ock till en del skulle blifva resultatet —
hvad äro väl, om våra historieskrifvare lägga handen på
hjertat, de nuvarande rikshistorierna om våra forntida nordiska
regenter, annat än konungaromaner, hvartill för medeltiden
ansluta sig adels- og prelat-romaner, d. v. s. historier, skrifna
i dessa klassers intressen, målade med deras färger och till
deras förherrligande; med de andra folkdelarnes
uteglömmande, för att ej säga nedsättande, och säkert ofta på
sanningens bekostnad? Hvad kunde det då skada, om vi nu i
stället, för de gamla tiderna, finge en Skandinavisk Folkroman
— efter en fullt faktisk historia för dessa tider lärer vara
ogörlig — blott skild från de nu gängse dynastiska romanerna
deruti, att uppfatta och måla sakerna ur folkets synpunkt; men
derjemte utan orättvisor emot konungar, adel och prester, enär
äfven de i sin mån tillhört folket i stort: således också med
upptagande af dem, men icke uteslutande eller ensidigt för
dem, såsom fallet visar sig i våra nu gällande riksromaner.
3. Jag kommer härpå till den tredje punkten, Språket.
Att man kan såväl grammatiskt som lexikaliskt behandla alla
de Skandinaviska dialekterna såsom brytningar af blott ett
enda hufvudidiom, med Isländskan till grund, är en
allmänt erkänd sak. Omöjligt torde det deremot vara, att i
litteratur och skrift numera sammansmälta de tvenne skilda
skriftspråken Svenska och Danska. Men ganska mycket
vore vunnet, om man i de allmänna och enskilda skolorna, för
såväl flickor som gossar, öfver hela Norden införde begge
språken såsom bestämda lärogrenar. Man borde i de Svenska
undervisningsverken utlära Danska språket öfverallt likaväl
som Svenskan; samt i de Danska och Norska meddela
undervisning i Svenska språket. Här måste de dock stå såsom tvenne
läroämnen, ehuru ganska närslägtade. Men i Lexika kunde de
begge inrymmas på en gång, sålunda, att i fullständigare
Ordböcker, äfven omfattande Dialekterna, t. ex. en Svensk sådan,
beslägtade Danska ord med sina afvikande bemärkelser skulle
upptagas såsom dialekt här; och i någon Dansk Ordbok
dylika Svenska ord införas, men också som dialekt der. Detta
kunde icke stöta någon annan, än den, som tillfälligtvis vid
uttrycket Dialekt fäster begreppet af någonting
underordnadt: en bemärkelse, som ordet i sjelfva verket dock icke har.
Första gången man i Danmark finge se ett lexikon öfver Svenska
språket, deruti Danska ord förekomme såsom dialektbrytningar
vid sidan af Småländska, Vestgötska, Gottländska o. a.
landskapsidiotismer, skulle det måhända väcka någon med en liten
förargelse blandad uppmärksamhet; men detta vore genast hjelpt
dermed, att man i Sverige finge se ett lexikon öfver Danska
språket, deruti Svenska ord såsom dialektformer funnes vid
sidan af Jylländska, Fyenska, Bornholmska. Jag tror, att
genom en sådan ömsesidig inrättning ej så litet skulle vinnas
för utbredandet och rotfästandet af den Skandinaviska enheten
i språkväg, såsom allmänt medvetande och folkkänsla på båda
sidorna om Sundet. Saken vore dessutom ganska mycket
påkallad genom ett yttre, praktiskt behof. Det finnes nemligen
både i Danskan och Svenskan en myckenhet ord, på begge sidor
lika till ursprung och i det närmaste äfven till form; men
hvilka under tidernas lopp bekommit så skilda bemärkelser i
de begge rikenas hufvudspråk, att man, utan kännedom häraf,
löper fara att utsätta sig för misstag, någongång för
ledsamheter, åtminstone från artighetens synpunkt. Så har
man t. ex. ordet By både i Danskan og Svenskan: men då
man dermed i Danmark utmärker en Stad, till och med af
den vidd och betydenhet som sjelfva Köpenhamn; så skulle
deremot i Sverige äfven den ringaste köping hålla sig
förnärmad genom at kallas en By, emedan detta uttryck der blott
utmärker en bondgård. Likaledes har man i begge språken
både Dräng och Piga (Dreng, Pie); men då dessa ord
i Danmark betyda Barn (Son och Dotter: ung Man och
Flicka), så sägas de i Sverige endast om Tjenare af båda
könen. Sonen i ett svenskt herrehus skulle upptaga det som en
stor ohöflighet att tituleras: „min Dräng!“ likasom hvarje
flicka, hvilken icke tjenar, kände sig förnärmad af att
kallas Piga. Lika olycklig vore man, om man benämde
dottren i en svensk herrskapsfamilj, äfven af
allraringaste slag, Jungfru (Jomfru): Mamsell er hennes titel.
Fröknar heta i Sverige, efter regeln, endast adliga
flickor; och då Fröken och Jomfru i Danmark mången gång lära
kunna sägas promiscue om ett ogift fruntimmer, så är
svalget emellan dessa benämningar i Sverige så stort, att det
nästan synes oöfverstigligt. Kone är i Danmark ett värdigt
namn på hvarje hustru, af hvad klass som helst: i Sverige
kan det dermed beslägtade ordet ej en gång så mycket som låta
höra sig i ett sällskap utan att väcka skandal. Exemplen kunde
utföras i oändlighet äfven bland verber, adjektiver och
partiklar; hvaribland jag endast må anföra det bekanta adjektivet
Rolig: i Danmark Stilla, Lugn; men i Sverige Munter,
och alldeles icke Lugn. Då således en stojande folkmassa
eller en pipande theaterpublik i Köpenhamn af en polisagent
mycket väl kan tilltalas med förmaningen: vær rolig! så skulle
deremot en person i Stockholm råka i högsta förvåning, om
en polisbetjent å embetes vägnar bad honom vara rolig,
emedan ingen tror sig hafva skäl att från polisens sida uppkallas
till munterhet och glädje. — Man kan göra den
anmärkningen, att Danska språket öfverhufvud bibehållit orden vid deras
egentligare och äldre bemärkelser, hvaremot Svenskan tyckes
hafva haft begäret att gå ett steg längre från betydelsen.
Vare huru som helst, hoppas jag hvar och en lätt finner
nyttan af att upptaga alla de inbördes afvikelserna i någon
blifvande Skandinavisk Grammatik, såväl som Ordbok, öfver
begge språken på en gång.
M. H.! jag har nu genomgått de tre första unionella
punkterna, hvilka till sin natur äro endast litterära och sådana,
att de af hvarje endskild, som vill, kunna sättas i verket när
som helst, utan hinder från någon pligt, som kunde neka
honom det. Jag kommer nu till några andra, hvilka på det
högsta skulle sammanknyta Norden, men ej kunna utföras af
enskilde, utan blott af de resp. rikenas styrelser. Detta anser jag
dock icke för ett hinder mot sakens framgång, förr eller
sednare, emedan jag håller mig fullt berättigad att antaga dessa
styrelser vilja arbeta i nationens förnämsta intressen: så
mycket mera, som förutsättandet af motsattsen otvifvelaktigt skulle
innebära en förnärmelse.
Sakens beskaffenhet och vår ställning, M. H., fordrar
dock, att jag om dessa föreningsband yttrar mig ganska kort
och allenast i förbigående, äfven om jag skulle kunna göra
det utförligare och djupare. Alltså får jag förslagsvis nämna:
4. En gemensam och för begge rikena likartad
utveckling i Juridiskt hänseende. Det torde här vara
bekant, att man i Sverige som bäst är sysselsatt med en
omarbetning af Allmänna Lagen; och detta ej blott för enskilda,
mindre rättsbestämmelser, utan för sjelfva lag-grunden,
straffprincipet och korrektionssystemet: i mening, nemligen, att
detta icke skall vara förderfvande, såsom hittills, utan
förbättrande. Det Danska lagverket emotser väl ock sin
utveckling, tillkännagifvande förändringar från Christian V:s Lov.
Enär hela det Skandinaviska folket, såväl på fastlandet som
på öarne, till följe af sina ursprungliga Landskapslagar står
på en alldeles egen juridisk basis, fri och skild från det
öfriga Europas smitta af Jus Romanum; så förekommer det
också billigt och naturligt, att lagutvecklingen för både
Danmark och Sverige göres så samfällig som möjligt.
Criminal-lagens likhet i begge rikena bör ej vara svår att vinna.
Den allmänna Familjerättens likaså. Ett steg till
närmande har skett genom den i Sverige nyligen införda lika
arfsrätten för begge könen. Civil-lagen kan och behöfver
icke i allt hafva samma bestämmelser i begge länderna, emedan
sådana ofta bero af ortliga förhållanden. Sveriges Jordabalk och
Danmarks Landborätt lära hafva för många, troligen till en
del i sjelfva ländernas natur grundade skiljaktigheter. Men att
omsider de tre rikenas Konstitutioner så vidt möjligt skulle
bringas till likstämmighet med hvarandra, åtminstone i
grundsattserna, är ett stort önskningsmål.
5. En Tullförening, gemensam för hela
Skandinavien, vore måhända lika nyttig här som i Tyskland.
Likväl måste det medgifvas, att saken i praxis torde hafva
större svårigheter här, till följe af vår Nords söndring i flere
öar och halföar, hvarigenom en enda allt omslutande Tull-linie
kunde blifva vansklig att uppgöra, i allo tillfredsställande.
6. Ett Mynt af lika valörer, eller dock det sammas
sättande på en och samma Myntfot, hör ock kanske till
omöjligheterna. Att det emellertid skulle verka mycken beqvämlighet
i handel och vandel, till och med för resande, nekas icke.
7. Om ett gemensamt Post- och Pass-väsende
torde detsamma kunna sägas: både mot och för.
8. Af högsta nytta vore utan tvifvel ett så beskaffadt
stadigt och oafbrutet Förbund, riksstyrelserna emellan, som
man fordom kallade Off- och Defensiv-Allians för alltid.
9. Kunde då och då gemensamma Öfnings-läger
inträffa för begge rikenas krigarskaror, så skulle många
vänskapsband knytas just i de ömtåligaste afseenden; och den tanken
snart genomlöpa Skandinavien, att vi här alla hafva att segra
eller falla tillsammans.
10. Jag slutar med den tionde punkten, frågan om
våra Universiteters gemensamhet. Denna sak är väl på
visst sätt ånyo litterär, likasom de första tre; men dock tillika
af en beskaffenhet, som icke beror på den enskilda verksamheten
att utföra, följaktligen hänhörande till de sednare, hvilka för
verkställandet hvila på det publika, på riksauktoriteternas
befoganden. Meningen om ett Skandinaviskt Universitet
tillhör, såsom jag tror, ursprungligen en af Danmarks åldfäder,
Hr. pastor Grundtvig, såsom en af hans förnämsta
älsklingstankar. Jag vet icke om jag uppfattat hans mening
fullkomligt; men jag skall emellertid framsätta mina anmärkningar
derom. Man kan visserligen föreställa sig ett slags
universitet för hela den Skandinaviska Norden, utan upplösning
eller förnärmande af de förutvarande för de tre rikena
särskilda akademierna i Upsala, Köpenhamn, Lund och Christiania;
samt förlagdt på någon ort, så mycket som möjligt midt
emellan oss alle, exempelvis i Göteborg. Man kan tänka sig
professionerna vid detta universitet besatta med män, som
genom lärdomsprof dokumenterat sig skicklige härtill, de må
vara födde hvar som helst inom Skandinavien, således både
Danskar, Svenskar och Norrmän; samt utnämnde af rikenas
regeringar, antingen alternerande (per vices), eller
genom öfverenskommelse, eller slutligen genom en
universitetssenat, tillsatt af de tre rikenas styrelser, med lika många
ledamöter från hvardera. Man kan också tänka sig, att vid
detta universitet studerade ynglingar ifrån alla de tre rikena;
att de här toge sina examina, och derefter, på grund af dem,
vore berättigade att söka och kunna erhålla tjenster hvar som
helst i Sverige, Danmark och Norrige; men med skyldighet,
att då blifva undersåtare under det lands regering, i hvars
tjenst de inginge. Man kan icke neka, att ett stort och
lefvande föreningsband härigenom skulle knytas mellan Danskar,
Svenskar och Norrmän, hvilke först vistades och studerade
tillsammans, i flere år afhörde föreläsningar än på Danska,
än på Svenska, samt sedermera kunde indigeneras i
hvarandres länder genom en gifven möjlighet att der bekomma
tjenster. Men många svårigheter uppstode likväl för denna
plan, både genom tänkbara kollisioner vid professionernas
tillsättande, och af svårigheten att vid högsta ort slita uppkommande
akademiska tvister, enär man hade två högsta orter. Härtill
lägger sig behofvet af en betydlig dotation för ett sådant
nytt universitet. Lättare är då, att, med öfvergifvande af
hela denna tanke, vända sig till de Nordiska universiteter, som
redan gifvas, och begrunda huruvida något unionellt vore
att inlägga hos dem. Genom öfverenskommelse,
riksstyrelserna emellan, kunde detta tillvägabringas på flera sätt.
Man kan föreställa sig en rättighet gifven åt lärde män,
födde i hvilketdera riket som helst, att aspirera till
professioner jemte hvarandre vid hvilket af de fyra universiteterna, de
ville, och dertill af hvardera rikets regering utnämnas blott
på grund af förtjenst, utan afseende på födelselandet; men
då med skyldighet för den utnämnde, att blifva den regerings
undersåte, i hvars tjenst han inginge, och med rättighet
att hålla föreläsningarne efter behag på Danska eller
Svenska. Studenterne skulle härigenom öfverallt i
Skandinavien tillvänjas att förstå begge dialekterna med lika lätthet.
Man kan slutligen också tänka sig en rättighet gifven åt
ynglingar i alla de tre länderna, att studera vid hvilketdera
af de fyra universiteterna, de eller deras målsmän funne
lämpligast, och der taga sina utgångs-examina — så länge sådana
vid akademierna qvarstode — men med skyldighet likväl, att,
hemkomne till sitt land igen, i fall de arbetat vid ett af de
andra ländernas högskolor, för tjensters bekommande
dokumentera sig på det sätt, den resp. regeringen der önskade och
bjöde. Fördelarne af ett sådant slags sammansmältning vore
säkerligen stora. Man får icke alltid hoppas, att vid hvarje
universitet finnas utmärktheter att tillgå bland professorerne
i alla grenar på en gång. I samma tidskifte kan vid det ena
gifvas en stor historiker, vid det andra en utmärkt läkare, vid
det tredje den grundligaste juristen, vid det fjerde den bäste
theologen. Förmånligt vore då för den studerande, att få
besöka den högskola, der han hade att hemta undervisning af
den förträffligaste läraren i den gren han, efter slutade
elementar-arbeten, valt till sitt specialstudium.
M. H.! jag ändar ett föredrag, som, vid betraktande af
allt hvad behöfdes till utveckling och tillfyllestgörande af de
påpekade ämnena, varit oändligen litet och kort; men ändock
måhända för långt för edert tålamod. Den Skandinaviska
saken betraktades, blott för några få år sedan, helt och
hållet som en tom fantasi. Nu har den redan vunnit så
mycken mark, att man dock håller åtskilligt deruti för till
och med praktiskt förnuftigt. Det är nog till en början. — Jag
tackar Er för den lyckan, som en Svensk sällan åtnjuter, att
kunna få tala sitt modersmål och blifva förstådd likväl utan
öfversättning, ehuru han icke yttrar sig inom Sveriges gränsor. Dock,
jag glömmer mig — jag vet en sak — jag påminner mig
— jag är i Sverige nu, när jag är i Köpenhamn! — Må
snart en Dansk påhelsa oss i Stockholm, och tala der på sitt
modersmål öfver det kära, gemensamma ämnet. Han skall
fälla Danska ord, men Stockholms folk skall lyssna derpå som
på Svenska meningar. Ty tankarne och orden nu äro hvarken
Danmarks eller Sveriges: de äro Skandinaviens. Dess själ
har vaknat.
enthusiasm, uttryck af den varmaste känsla för den Nordiska saken,
poetiska och emblematiska framställningar, rörande
Skandinavismen, flere gånger låtit höra sig. Jag skall således ej
försöka någonting ditåt. Jag yttrar för ingen del detta i mening
som skulle jag underkänna enthusiasmens värde och det stora,
det vackra i känslan. Tvertom. Men jag anser mig med
fullt skäl i detta sällskap kunna förutsätta allt af detta slag.
Mitt föremål skall derföre blott vara, att betrakta den
Nordiska frågan ifrån en praktisk, en i detta afseende prosaisk
sida; jag menar: Utförbarheten. Här förefinnas i de
Nordiska nationernas sköte redan flere, att jag så må kalla
dem, Unionella Punkter, som utan allt slags anstötelse
för de Dynastiska intressena, utan att såra en enda thron,
kunna upptagas, fasthållas, göras vida mera lefvande än de
äro; och hvilka derefter i betydlig mån kunna kraftfullt verka
till Nordens nationliga sammansmältning. Jag lägger mycken
vigt vid det jag nyss sade, nemligen min framställnings
frihet från Dynastisk förnärmelse. En sådan anser jag vara
min pligt i dubbelt hänseende. Det är mer än väl bekant,
att det Kongl. Danska Cancelliet förbjudit Skandinaviska
Sällskapet politik. Det skulle då vara illa passande för mig,
anländ från nabostranden, att inlåta mig i något, som skulle
kunna ådraga Sällskapet en tillrättavisning från
Auktoriteternas sida. Det skulle vara illa gjordt både emot Eder sjelfve,
M. H., och tillika i och för min egen person, hvilken,
hitkommen, utan tvifvel bör respektera de här gifna lagarne.
Det jag har att säga, skall icke befinnas vara alldeles
nytt. Långt derifrån, tror jag det vara vid flera tillfällen
mer eller mindre vidrördt. De i de Skandinaviska folkens
sköte befindtliga föreningsbanden ligga öppna, tydliga
och klara för hvar och en, som endast vänder sin blick ditåt.
Men det är rörande sättet att upptaga och begagna
dem, som jag önskar göra några oförgripliga anmärkningar,
hvilka sedan utan svårighet kunna på samma stråt utvidgas
så långt hvar och en behagar.
De första tre punkterna äro af blott och bart litterärt
innehåll. De angå Nordens Geografi, Historia och
Språkbehandling, hvilka jag menar af Skandinaviens skriftställare
skulle kunna tagas för Sverige, Danmark och Norrige på en
gång, alltså gemensamt, utan att derföre förbigå, än mindre
neka den omständigheten, att dessa utgöra trenne politiska
riken. Härigenom borde, såsom mig synes, ingenting
besynnerligare eller farligare uppstå, än hvad som nästan alltid
egt rum med Tyskland och Italien. Man behandlar ända
ned i den första skolundervisningen, ända upp i den
professorliga kathedern, Tysklands jord såsom en geografisk enhet
för sig, vid sidan af de öfriga Europeiska länderna; man
betraktar likaledes Germaniens häfder såsom ett folks historia;
och dess språk såsom ett linguistiskt studium, utan att derföre
på minsta sätt förbise eller göra ingrepp i den sanningen, att
Preussen, Österrike, Bayern, Würtemberg, Baden, Hannover
o. s. v. utgöra särskilda riken; likasom man ej heller bestrider,
at dessa politiska kroppar hvar för sig nödvändigtvis måste
hafva sin egen historia också, men underordnad Tyska folkets
i stort, samt blott utgörande kapitel deruti. Hvarföre har
man icke på samma sätt gått till väga med Skandinaviens
geografi, historia och språksak? Eller, om man hitintills icke
gjort det, hvarföre dröjer man att göra det nu och
hädanefter? Måhända skall man förkasta frågan såsom en
obetydlighet, en ren onödighet. Tillåten mig då, M. H., att ingå
litet närmare i ämnet, för att efterse, om saken verkligen är
så ringa. Jag säger uttryckligt, att jag lägger mesta vigt
på, att det, jag menar, sker i den första undervisningen, i
skolorna, i de böcker, som sättas i barnets hand, på de blad,
hvilka först läggas under ögat, inför själens åskådning. När
vi blifva äldre, kunna vi utan tvifvel på vetenskapens väg,
alltså reflexionsvis, inhemta mycket, rätta mycket, insätta och
lära oss mycket: bland annat fatta sattsen om Skandinaviens
Enhet, såsom Satts. Men kraftfullare, jag vill säga:
outplånligare, står denna Enhet för vår själ, om den redan
blifvit till såsom en instinktartad känsla, en gifven
primärtanke i vårt ursprungliga föreställningssätt som barn.
Det första vi i verlden lära känna, älska och skåda, utgör det
Oförglömligaste. Hvad vi tro som barn, kan aldrig
fullkomligen dödas hos oss: hvad vi hafva i tankarne som små,
blir oftast vårt fastaste, vårt orubbligaste princip — ja, det
är för mången omsider hans sista, hans enda tanke i stort.
Man torde här förebrå mig, att jag vädjar till det
Barnsliga, det Enfaldiga. Jag vidgår det gerna, om jag
får förstå ordet i sin ursprungsmening, såsom sjelfva det
Enkla, det Odelade, det härigenom i grunden Starka. Jag
vidgår också, att den instinktartade känsla, vi insupa som barn,
kan kallas ett slags Fördom. Men då på detta sätt ingen
menniska kan vara utan sina fördomar, efter alla äro eller
varit barn; så frågar jag Er, M. H., om det icke må vara
vida bättre, att rikta fördomens kraft på det som Godt och
Sant är, än på motsattsen? med ett ord, jag frågar,
huruvida det ej är bättre, att i den barnsliga instinkten få
ingjuten fördomen — om den så skall benämnas! — fördomen,
alltså, om Skandinaviens Enhet, hellre än fördomen om
Skandinaviens Splittring?
Jag tillåter mig nu att ingå närmare i hvardera af de
angifna punkterna.
1. Det Geografiska. Så som detta studium
förekom i de Svenska skolorna före unionen med Norrige,
hade barnet, sedan det lemnat kartan öfver Europa, en
karta öfver Fäderneslandet, hvarpå Sverige ensamt
låg koloreradt, samt fullsatt med lokaler: namn på
landskaper, städer, sjöar, floder, berg; men vid sidan deraf sågs ett
långlagdt, färglöst gebiet, der det nyfikna ögat endast kunde
spåra namnet Norrige med stora bokstäfver, samt två eller tre
städer: Christiania, Bergen, Throndhjem. Litet längre ned
framstucko åtskilliga lika färglösa och på orter tomma
figurer: ett par öar och en större halfö, hvilka tillhopa hette
Danmark, och der ögat på sin höjd varsnade Köpenhamn,
Helsingör och kanske, om lyckan var god, Roskild. På dessa
bilder kikade barnet under sina geografiska lärotimmar i flera
år. Hvad måste det djupa intrycket blifva deraf? Att Sverige
var det land, som låg hjertat närmast, och låg som sådant
ensamt: det utgjorde det enda land, som var rätt rikt på
bygder och städer, på vackra blåkantade sjöar och dessa
förträffliga floder, hvilkas naiva krökningar aldrig gå ur minnet,
när ögat en gång sett sig riktigt in i dem. Men hvad voro,
deremot, Danmark och Norrige för detta skolbarn? De stodo
för den åskådande gossens och flickans själ lika tomma på lif
som på ställen, lika utan intresse som utan färg. Dessa
länder voro en gång för alla främmande för Sverige och för
Svenska sinnet: lika främmande, åtminstone, som Tyskland,
England, Frankrike, Ryssland o. s. v., hvilket vill säga mycket
nog, ehuru de utan tvifvel inrymdes i känslan af en gemensam
Europeisk enhet, enär på Europeiska kartan de alla
samtligen sågos målade. Visserligen upptäckte det barnsliga
ögat med en viss glad förundran, att äfven Danmark och
Norrige kunde stå i rödt eller grönt, samt vara öfversålladt
med städer, sjöar och floder, också de; men denna anblick
kunde ej vinnas utan genom att vända om bladet: genom
att komma till nya, till andra kartor. Det skedde således
först sedan det goda, älskade Sverige var lemnadt! — Hvad
jag här nämnt om de Svenska skolorna, sker, vice versa, i de
Danska. På samma blad, der Danmark ligger i höga,
intagande färger och fullt af namn, ser barnet Sverige (eller den
del af Sverige, som rymmes på Danska kartan) såsom en
tom, färglös, ointressant ödemark; och en liten snibb af södra
Norrige ser lika eländig ut. Varom öfvertygade, att dessa
barnsliga föreställningar bilda känslor och fördomar för lifvet:
de alstra nationliga motviljor eller till det minsta
likgiltighet för brödraländerna: de föda trånga tankar om dem, som
visserligen i mognare år kunna öfvervinnas och efterträdas af
bättre, men hvilket endast inträffar hos de få enskilde, på
hvilkas lott en mera „raisonnerad“ bildning med tiden kommer.
Jag går så långt, att jag till och med tror mången inskränkt,
oskandinavisk tanke äfven hos dessa personer i hemlighet följa
med, som allenast har karteinrättningen att tacka för sin
tillvarelse. — Låtom oss nu ändra denna lilla sak! Det
inskränker sig till blott och bart en litterär handling. Man
utgifver kartor för den geografiska barna-undervisningen, der
den Fäderneslandskarta, som följer på
Verldsdelskartan, rymmer på en gång Sverige, Danmark och
Norrige: till landskaper, härader, städer och öfriga ortnamn lika
utförligt behandlade, alle tre: samt jemte hvarann kolorerade,
alla tre. För Sverige och Norrige har detta naturligvis nu redan
skett; men Danmark återstår. Låt det således då äfven göras
för detta! Titeln skulle icke destomindre vara: „Karta öfver
de tre rikena Danmark, Sverige och Norrige;“ det är
klart. Men hvad barnet senterade vid blicken på dessa tre
riken, vore känslan af ett fädernesland: hemmet för ett folk:
alltsammans lika intagande för minnet, tanken och hjertat:
allt stående i lika hög färg för själen. Den kartan åtföljande
geografiska läroboken skulle också, i likhet dermed, omtala
Sverige, Danmark och Norrige med åt dem alla tre i samma
mått tilldeladt intresse, vidd och innehåll; samt blott såsom tre
kapitel i en geografisk hufvudafdelning. M. H.! Härmed
vore den Skandinaviska frågan, hvarom vi nu så mycket orda,
grundlagd — hvad säger jag? — den vore afgjord på
hela detta omätliga fält, som barndomen intager: således
i nationens primärkänsla. Men när alla dessa barn stå
fullvuxne en gång, hvad inträffar då? Då blir till mogen
mening, hvad som på barndomsfältet var fantasi. Då
kan icke längre i Norden finnas någon „Skandinavisk Fråga,“
emedan det Skandinaviska Svaret redan är gifvet.
2. Jag började med Geografien, emedan den utgör det
fysiska substratet för känslan. Men ensam skulle den kunna
uträtta föga. Jag kommer nu till det Historiska: det
jemförelsevis förnuftigare. Något egentligt hinder synes ej
kunna möta våra författare af skolböcker, lika litet som af större
historiska verk, att såsom ett enda helt afhandla det
Skandinaviska Folkets, d. v. s. Norræna Tungans Folks
Historia. Denna skildring skulle icke utgå från den synpunkten,
att vår Nord ursprungligen utgjort ett enda politiskt stycke,
en stat; hvilket vore en fullkomlig osanning. Huru många
riken Norrige egde, innan Harald Hårfager och Erik Blodyxe
uppträdde, vet hvar och en ur Sturleson. Att den kontinent,
som nu kallas Sverige, före Ingjald Illråda bestod af en
otalig mängd småriken, ännu till en del påminnande om
sig i namnen på flera Härader, är bekant; men huru många
dessa stater („civitates Svionum”) voro, kan ingen säga.
Om Danskarne sjelfve känna af huru många dylika småriken
det gamla Danavelldi omsider sammangrodde, så vet dock
verkligen icke jag det: blott det är säkert, att staterna voro
många, många. Till det minsta kan man här tala om två: det
Jylländska riket och det Sjelländska riket, centraliserade i
Jellinge (sedan Ribe) och Lejre: likasom man för hvad nu
heter Sverige påminner sig, att detta till det minsta består af
två: Svea och Göta. Om man till dessa fyra lägger:
Norrige, Island och Färöarne, så kan man med fog säga, att
den Skandinaviska enheten i politisk hänsyn minst är sjufaldig.
När nu redan i våra dagar allt detta likväl icke består af
flere än allenast tre riken; så är detta utan tvifvel en stor
välsignelse, hvarför vi äro en öfver oss vakande försyn den
högsta tack skyldige; och vi kunna väl hafva anledning, att
från samma ledande hand för framtiden hoppas ännu mera
på samma bana, samma föreningsstråt. Men, M. H., om
följaktligen här i Norden icke kan talas om någon politisk
enhet, hvilken egentligen aldrig funnits, så frågas, om icke,
ofvanom den politiska, någon annan enhet gifves, och
hvarom historien kan hafva många, höga, betydelsefulla ord?
Jo! en sådan är: och det var egentligen dit jag ville komma.
Det har hitintills utgjort våra historieskrifvares uteslutande
vana, att endast författa Rikshistorier; och de hafva trott sig
göra sin sak tillfyllest, när de gifvit sina läsare Konungalängder.
Det är i det närmaste blott Regentbiografier vi på denna
väg bekommit, jemte några högst magra och sparsamma
notiser om folkens seder, bruk och religioner, vid sidan om
Furstarnes lefvernesbeskrifningar, såsom hufvudsaken. Desses
giftermål och de inbördes krig, hvari de för sina slägtintressen
invecklat folkstammarne, hafva till den grad bemästrat sig
rikshistoriernas innehåll, att för hvarje vanlig läsares blick
Folken sjelfva och i stort försvunnit åt bakgrunden. Då i
synnerhet de historiska läroböcker, som satts i barnens händer
varit på detta ensidiga sätt inrättade, så är det lätt att inse
följden häraf för hela ungdomens historiska grundkänslor;
och det är begripligt, att genom århundraden, slägte efter
slägte, vederviljor måst underhållas emellan Svenskt och Danskt,
som allenast haft sin grund i det uteslutande dynastiska sätt,
hvarpå den Nordiska historien blifvit framsatt i
skolundervisningen. — Jag hyser den öfvertygelse, att vår Nords
Historia en dag skall komma att helt och hållet
omskrifvas: och det icke blott hvad angår en grundligare
behandling af våra forntidsminnen, sedan de gamla åsigterna
om dem blifvit ändrade genom nyare och rikare upptäckter
under jorden (i grafvar) och ofvan densamma (i bibliotheker);
men framför allt i sjelfva framställningssättet, både till
innehåll och form. Den politiskt dynastiska historien, i stället för
att nu i det närmaste sluka allt, kommer då endast att
utgöra en afdelning, och till och med icke en gång alltid den
ljusaste, i nationalhistorien. I och med denna förändring
framträder sjelfva den Skandinaviska enheten ögonblickligt:
den genomtränger alla splittringar. I och med detsamma är
det ock förbi med detta gamla Eris-äpple, som ständigt förargar
läsaren i de Svenska och Danska rikshistorierna: stridsfrågan
om principatet, hegemonien, de „begge nationerna“ emellan.
Då det utgjort de Danska rikshistoriografernes
fosterlandspligt, at låta alla de forntida storverksmän, som intagit
Normandie och England, som grundlagt konungariket Begge
Sicilierna, ja, till och med dem, som under Rurik gifvit upphofvet
åt Ryssland, allenast komma ifrån punkter i de länder, som
nu bilda den Danska monarkien, helst söderländske författare
under medeltiden ofta kalla Norrmännen med det gemensamma
namnet „Dani“; så blef det deremot en lika afgjord
fosterlandspligt hos de Svenske, att låta alla de Nordiska
folkströmmar, som i äldre tider kommit Europa att darra, utgå
från Sverige. Sverige var för dem „Vagina populorum.“
Hela detta ofog, att af patriotism förvrida fornhistorien,
försvinner, så fort hela Skandinavien framstår såsom
Fäderneslandet på en gång för både Svenskar, Danskar och
Norrmän, och detta grundlägges i sjelfva våra primära sensationer
som barn. Jag föreställer mig, at det skulle då blifva lika lätt
för en Dansk, att med lefvande kärlek skildra det gamla Upsalas och
det närvarande Stockholms herrlighet, som för en Svensk, att med
enthusiasm och sanning tala om Ribehuus’ och Vejles skönhet,
om Lejres och Köpenhamns — ty begge skulle måla allt detta
såsom sitt: och begge kunde med lika fosterländsk glädje
framställa de gigantiska taflorna af Norriges fjäll, Norrmännens
anborna kraft, Throndhjems fordna storhet och Christianias
nuvarande löfte att en gång blifva hvad Stockholm och
Köpenhamn äro. Troligen skall man icke säga, att jag har så orätt
häruti; men man torde fråga: hvarifrån skola vi då hemta
källorna till författande af ett Skandinaviskt Folks historia,
såsom en enhet, då den politiskt dynastiska synpunkt, som
hittills varit förherrskande, nedsättes på ett underordnadt rum?
Jag bekänner, att denna fråga, åtminstone till en början,
synes vansklig nog att besvara. Ty våra förnämste
grundvalar hittills — t. ex. i Danmark från Saxo Grammaticus
till Suhm och hans efterföljare; i Sverige från Johannes
Magnus (Saxos sidostycke) ända till Lagerbring och de yngre
efter honom; i Norrige från Sturleson till Torfæus och
andre — hafva alle lemnat Regentbiografier och föga annat.
Men här blir saken, att, i historien liksom i allt annat, ånyo
gå ut i landet och bland menniskorna, för att göra historiska
uppsamlingar, rön, anmärkningar och betraktelser ur denna nya
synpunkt, i stället för ur blott den gamla. Detta kan väl
nu till en stor del anses för sent, då det är fråga om att
bekomma källor till sjelfva Folkets historia för gamla,
hänsvunna tider. Dock har jag den öfvertygelsen, att man på
denna väg har mera att söka och finna, än man i allmänhet
tror. Hufvudsaken blir, att forskaren sjelf skall bekomma en
för folkbeskaffenheterna ute i landet öppen blick. Och detta får
han genom grundtanken, att vilja uppfatta och beskrifva
Skandinaviska Nationalhistorien såsom en enhet. Måhända skall
man invända, att han i och för våra gamla tider på detta
sätt icke skall kunna erhålla några data, utan blott komma
till en skildring, som förtjenar heta en roman öfver folket.
Nåväl! om detta ock till en del skulle blifva resultatet —
hvad äro väl, om våra historieskrifvare lägga handen på
hjertat, de nuvarande rikshistorierna om våra forntida nordiska
regenter, annat än konungaromaner, hvartill för medeltiden
ansluta sig adels- og prelat-romaner, d. v. s. historier, skrifna
i dessa klassers intressen, målade med deras färger och till
deras förherrligande; med de andra folkdelarnes
uteglömmande, för att ej säga nedsättande, och säkert ofta på
sanningens bekostnad? Hvad kunde det då skada, om vi nu i
stället, för de gamla tiderna, finge en Skandinavisk Folkroman
— efter en fullt faktisk historia för dessa tider lärer vara
ogörlig — blott skild från de nu gängse dynastiska romanerna
deruti, att uppfatta och måla sakerna ur folkets synpunkt; men
derjemte utan orättvisor emot konungar, adel och prester, enär
äfven de i sin mån tillhört folket i stort: således också med
upptagande af dem, men icke uteslutande eller ensidigt för
dem, såsom fallet visar sig i våra nu gällande riksromaner.
3. Jag kommer härpå till den tredje punkten, Språket.
Att man kan såväl grammatiskt som lexikaliskt behandla alla
de Skandinaviska dialekterna såsom brytningar af blott ett
enda hufvudidiom, med Isländskan till grund, är en
allmänt erkänd sak. Omöjligt torde det deremot vara, att i
litteratur och skrift numera sammansmälta de tvenne skilda
skriftspråken Svenska och Danska. Men ganska mycket
vore vunnet, om man i de allmänna och enskilda skolorna, för
såväl flickor som gossar, öfver hela Norden införde begge
språken såsom bestämda lärogrenar. Man borde i de Svenska
undervisningsverken utlära Danska språket öfverallt likaväl
som Svenskan; samt i de Danska och Norska meddela
undervisning i Svenska språket. Här måste de dock stå såsom tvenne
läroämnen, ehuru ganska närslägtade. Men i Lexika kunde de
begge inrymmas på en gång, sålunda, att i fullständigare
Ordböcker, äfven omfattande Dialekterna, t. ex. en Svensk sådan,
beslägtade Danska ord med sina afvikande bemärkelser skulle
upptagas såsom dialekt här; och i någon Dansk Ordbok
dylika Svenska ord införas, men också som dialekt der. Detta
kunde icke stöta någon annan, än den, som tillfälligtvis vid
uttrycket Dialekt fäster begreppet af någonting
underordnadt: en bemärkelse, som ordet i sjelfva verket dock icke har.
Första gången man i Danmark finge se ett lexikon öfver Svenska
språket, deruti Danska ord förekomme såsom dialektbrytningar
vid sidan af Småländska, Vestgötska, Gottländska o. a.
landskapsidiotismer, skulle det måhända väcka någon med en liten
förargelse blandad uppmärksamhet; men detta vore genast hjelpt
dermed, att man i Sverige finge se ett lexikon öfver Danska
språket, deruti Svenska ord såsom dialektformer funnes vid
sidan af Jylländska, Fyenska, Bornholmska. Jag tror, att
genom en sådan ömsesidig inrättning ej så litet skulle vinnas
för utbredandet och rotfästandet af den Skandinaviska enheten
i språkväg, såsom allmänt medvetande och folkkänsla på båda
sidorna om Sundet. Saken vore dessutom ganska mycket
påkallad genom ett yttre, praktiskt behof. Det finnes nemligen
både i Danskan och Svenskan en myckenhet ord, på begge sidor
lika till ursprung och i det närmaste äfven till form; men
hvilka under tidernas lopp bekommit så skilda bemärkelser i
de begge rikenas hufvudspråk, att man, utan kännedom häraf,
löper fara att utsätta sig för misstag, någongång för
ledsamheter, åtminstone från artighetens synpunkt. Så har
man t. ex. ordet By både i Danskan og Svenskan: men då
man dermed i Danmark utmärker en Stad, till och med af
den vidd och betydenhet som sjelfva Köpenhamn; så skulle
deremot i Sverige äfven den ringaste köping hålla sig
förnärmad genom at kallas en By, emedan detta uttryck der blott
utmärker en bondgård. Likaledes har man i begge språken
både Dräng och Piga (Dreng, Pie); men då dessa ord
i Danmark betyda Barn (Son och Dotter: ung Man och
Flicka), så sägas de i Sverige endast om Tjenare af båda
könen. Sonen i ett svenskt herrehus skulle upptaga det som en
stor ohöflighet att tituleras: „min Dräng!“ likasom hvarje
flicka, hvilken icke tjenar, kände sig förnärmad af att
kallas Piga. Lika olycklig vore man, om man benämde
dottren i en svensk herrskapsfamilj, äfven af
allraringaste slag, Jungfru (Jomfru): Mamsell er hennes titel.
Fröknar heta i Sverige, efter regeln, endast adliga
flickor; och då Fröken och Jomfru i Danmark mången gång lära
kunna sägas promiscue om ett ogift fruntimmer, så är
svalget emellan dessa benämningar i Sverige så stort, att det
nästan synes oöfverstigligt. Kone är i Danmark ett värdigt
namn på hvarje hustru, af hvad klass som helst: i Sverige
kan det dermed beslägtade ordet ej en gång så mycket som låta
höra sig i ett sällskap utan att väcka skandal. Exemplen kunde
utföras i oändlighet äfven bland verber, adjektiver och
partiklar; hvaribland jag endast må anföra det bekanta adjektivet
Rolig: i Danmark Stilla, Lugn; men i Sverige Munter,
och alldeles icke Lugn. Då således en stojande folkmassa
eller en pipande theaterpublik i Köpenhamn af en polisagent
mycket väl kan tilltalas med förmaningen: vær rolig! så skulle
deremot en person i Stockholm råka i högsta förvåning, om
en polisbetjent å embetes vägnar bad honom vara rolig,
emedan ingen tror sig hafva skäl att från polisens sida uppkallas
till munterhet och glädje. — Man kan göra den
anmärkningen, att Danska språket öfverhufvud bibehållit orden vid deras
egentligare och äldre bemärkelser, hvaremot Svenskan tyckes
hafva haft begäret att gå ett steg längre från betydelsen.
Vare huru som helst, hoppas jag hvar och en lätt finner
nyttan af att upptaga alla de inbördes afvikelserna i någon
blifvande Skandinavisk Grammatik, såväl som Ordbok, öfver
begge språken på en gång.
M. H.! jag har nu genomgått de tre första unionella
punkterna, hvilka till sin natur äro endast litterära och sådana,
att de af hvarje endskild, som vill, kunna sättas i verket när
som helst, utan hinder från någon pligt, som kunde neka
honom det. Jag kommer nu till några andra, hvilka på det
högsta skulle sammanknyta Norden, men ej kunna utföras af
enskilde, utan blott af de resp. rikenas styrelser. Detta anser jag
dock icke för ett hinder mot sakens framgång, förr eller
sednare, emedan jag håller mig fullt berättigad att antaga dessa
styrelser vilja arbeta i nationens förnämsta intressen: så
mycket mera, som förutsättandet af motsattsen otvifvelaktigt skulle
innebära en förnärmelse.
Sakens beskaffenhet och vår ställning, M. H., fordrar
dock, att jag om dessa föreningsband yttrar mig ganska kort
och allenast i förbigående, äfven om jag skulle kunna göra
det utförligare och djupare. Alltså får jag förslagsvis nämna:
4. En gemensam och för begge rikena likartad
utveckling i Juridiskt hänseende. Det torde här vara
bekant, att man i Sverige som bäst är sysselsatt med en
omarbetning af Allmänna Lagen; och detta ej blott för enskilda,
mindre rättsbestämmelser, utan för sjelfva lag-grunden,
straffprincipet och korrektionssystemet: i mening, nemligen, att
detta icke skall vara förderfvande, såsom hittills, utan
förbättrande. Det Danska lagverket emotser väl ock sin
utveckling, tillkännagifvande förändringar från Christian V:s Lov.
Enär hela det Skandinaviska folket, såväl på fastlandet som
på öarne, till följe af sina ursprungliga Landskapslagar står
på en alldeles egen juridisk basis, fri och skild från det
öfriga Europas smitta af Jus Romanum; så förekommer det
också billigt och naturligt, att lagutvecklingen för både
Danmark och Sverige göres så samfällig som möjligt.
Criminal-lagens likhet i begge rikena bör ej vara svår att vinna.
Den allmänna Familjerättens likaså. Ett steg till
närmande har skett genom den i Sverige nyligen införda lika
arfsrätten för begge könen. Civil-lagen kan och behöfver
icke i allt hafva samma bestämmelser i begge länderna, emedan
sådana ofta bero af ortliga förhållanden. Sveriges Jordabalk och
Danmarks Landborätt lära hafva för många, troligen till en
del i sjelfva ländernas natur grundade skiljaktigheter. Men att
omsider de tre rikenas Konstitutioner så vidt möjligt skulle
bringas till likstämmighet med hvarandra, åtminstone i
grundsattserna, är ett stort önskningsmål.
5. En Tullförening, gemensam för hela
Skandinavien, vore måhända lika nyttig här som i Tyskland.
Likväl måste det medgifvas, att saken i praxis torde hafva
större svårigheter här, till följe af vår Nords söndring i flere
öar och halföar, hvarigenom en enda allt omslutande Tull-linie
kunde blifva vansklig att uppgöra, i allo tillfredsställande.
6. Ett Mynt af lika valörer, eller dock det sammas
sättande på en och samma Myntfot, hör ock kanske till
omöjligheterna. Att det emellertid skulle verka mycken beqvämlighet
i handel och vandel, till och med för resande, nekas icke.
7. Om ett gemensamt Post- och Pass-väsende
torde detsamma kunna sägas: både mot och för.
8. Af högsta nytta vore utan tvifvel ett så beskaffadt
stadigt och oafbrutet Förbund, riksstyrelserna emellan, som
man fordom kallade Off- och Defensiv-Allians för alltid.
9. Kunde då och då gemensamma Öfnings-läger
inträffa för begge rikenas krigarskaror, så skulle många
vänskapsband knytas just i de ömtåligaste afseenden; och den tanken
snart genomlöpa Skandinavien, att vi här alla hafva att segra
eller falla tillsammans.
10. Jag slutar med den tionde punkten, frågan om
våra Universiteters gemensamhet. Denna sak är väl på
visst sätt ånyo litterär, likasom de första tre; men dock tillika
af en beskaffenhet, som icke beror på den enskilda verksamheten
att utföra, följaktligen hänhörande till de sednare, hvilka för
verkställandet hvila på det publika, på riksauktoriteternas
befoganden. Meningen om ett Skandinaviskt Universitet
tillhör, såsom jag tror, ursprungligen en af Danmarks åldfäder,
Hr. pastor Grundtvig, såsom en af hans förnämsta
älsklingstankar. Jag vet icke om jag uppfattat hans mening
fullkomligt; men jag skall emellertid framsätta mina anmärkningar
derom. Man kan visserligen föreställa sig ett slags
universitet för hela den Skandinaviska Norden, utan upplösning
eller förnärmande af de förutvarande för de tre rikena
särskilda akademierna i Upsala, Köpenhamn, Lund och Christiania;
samt förlagdt på någon ort, så mycket som möjligt midt
emellan oss alle, exempelvis i Göteborg. Man kan tänka sig
professionerna vid detta universitet besatta med män, som
genom lärdomsprof dokumenterat sig skicklige härtill, de må
vara födde hvar som helst inom Skandinavien, således både
Danskar, Svenskar och Norrmän; samt utnämnde af rikenas
regeringar, antingen alternerande (per vices), eller
genom öfverenskommelse, eller slutligen genom en
universitetssenat, tillsatt af de tre rikenas styrelser, med lika många
ledamöter från hvardera. Man kan också tänka sig, att vid
detta universitet studerade ynglingar ifrån alla de tre rikena;
att de här toge sina examina, och derefter, på grund af dem,
vore berättigade att söka och kunna erhålla tjenster hvar som
helst i Sverige, Danmark och Norrige; men med skyldighet,
att då blifva undersåtare under det lands regering, i hvars
tjenst de inginge. Man kan icke neka, att ett stort och
lefvande föreningsband härigenom skulle knytas mellan Danskar,
Svenskar och Norrmän, hvilke först vistades och studerade
tillsammans, i flere år afhörde föreläsningar än på Danska,
än på Svenska, samt sedermera kunde indigeneras i
hvarandres länder genom en gifven möjlighet att der bekomma
tjenster. Men många svårigheter uppstode likväl för denna
plan, både genom tänkbara kollisioner vid professionernas
tillsättande, och af svårigheten att vid högsta ort slita uppkommande
akademiska tvister, enär man hade två högsta orter. Härtill
lägger sig behofvet af en betydlig dotation för ett sådant
nytt universitet. Lättare är då, att, med öfvergifvande af
hela denna tanke, vända sig till de Nordiska universiteter, som
redan gifvas, och begrunda huruvida något unionellt vore
att inlägga hos dem. Genom öfverenskommelse,
riksstyrelserna emellan, kunde detta tillvägabringas på flera sätt.
Man kan föreställa sig en rättighet gifven åt lärde män,
födde i hvilketdera riket som helst, att aspirera till
professioner jemte hvarandre vid hvilket af de fyra universiteterna, de
ville, och dertill af hvardera rikets regering utnämnas blott
på grund af förtjenst, utan afseende på födelselandet; men
då med skyldighet för den utnämnde, att blifva den regerings
undersåte, i hvars tjenst han inginge, och med rättighet
att hålla föreläsningarne efter behag på Danska eller
Svenska. Studenterne skulle härigenom öfverallt i
Skandinavien tillvänjas att förstå begge dialekterna med lika lätthet.
Man kan slutligen också tänka sig en rättighet gifven åt
ynglingar i alla de tre länderna, att studera vid hvilketdera
af de fyra universiteterna, de eller deras målsmän funne
lämpligast, och der taga sina utgångs-examina — så länge sådana
vid akademierna qvarstode — men med skyldighet likväl, att,
hemkomne till sitt land igen, i fall de arbetat vid ett af de
andra ländernas högskolor, för tjensters bekommande
dokumentera sig på det sätt, den resp. regeringen der önskade och
bjöde. Fördelarne af ett sådant slags sammansmältning vore
säkerligen stora. Man får icke alltid hoppas, att vid hvarje
universitet finnas utmärktheter att tillgå bland professorerne
i alla grenar på en gång. I samma tidskifte kan vid det ena
gifvas en stor historiker, vid det andra en utmärkt läkare, vid
det tredje den grundligaste juristen, vid det fjerde den bäste
theologen. Förmånligt vore då för den studerande, att få
besöka den högskola, der han hade att hemta undervisning af
den förträffligaste läraren i den gren han, efter slutade
elementar-arbeten, valt till sitt specialstudium.
M. H.! jag ändar ett föredrag, som, vid betraktande af
allt hvad behöfdes till utveckling och tillfyllestgörande af de
påpekade ämnena, varit oändligen litet och kort; men ändock
måhända för långt för edert tålamod. Den Skandinaviska
saken betraktades, blott för några få år sedan, helt och
hållet som en tom fantasi. Nu har den redan vunnit så
mycken mark, att man dock håller åtskilligt deruti för till
och med praktiskt förnuftigt. Det är nog till en början. — Jag
tackar Er för den lyckan, som en Svensk sällan åtnjuter, att
kunna få tala sitt modersmål och blifva förstådd likväl utan
öfversättning, ehuru han icke yttrar sig inom Sveriges gränsor. Dock,
jag glömmer mig — jag vet en sak — jag påminner mig
— jag är i Sverige nu, när jag är i Köpenhamn! — Må
snart en Dansk påhelsa oss i Stockholm, och tala der på sitt
modersmål öfver det kära, gemensamma ämnet. Han skall
fälla Danska ord, men Stockholms folk skall lyssna derpå som
på Svenska meningar. Ty tankarne och orden nu äro hvarken
Danmarks eller Sveriges: de äro Skandinaviens. Dess själ
har vaknat.