Väl veta vi att samtidens domslut, icke alltid eller i allo blifver beståndande, att välviljan kan öfverskatta lika väl som bitterheten och hatet äro benägna att underskatta. Vår innerliga förhoppning är emellertid att vår gärning som konungens rådgifvare måtte hafva ländt Sveriges folk till gagn och välsignelse. Denna vår förhoppning har i hvarje fall gifvit oss håg, kraft och mod i arbetet. Icke minst i dessa dagar hafva ock från de mest skilda läger erkänts, att resultatet af statsmakternas arbete under de senaste åren varit både omfattande och betydelsefullt. Detta sakförhållande har för mig och mina förutvarande kolleger utgjort det mest vederhäftiga intyg om att vi, alla meningsbrytningar till trots — och sådana kunna väl på det politiska lifvets områden icke undgås — haft goda betingelser att med framgång arbeta för land och folk under samverkan med riksdagen i den ordning vår författning förutsätter.
Nu hafva förhållandena ändrats. Möjligheterna för oss att kunna i samarbete med riksdagen verka för fosterlandets utveckling hafva genom de senaste valen i väsentlig mån minskats. Visserligen kan det finnas fall, då det är en regerings plikt att äfven under dylika förhållanden kvarstå på sin post. Men därför fordras tvingande omständigheter, som enligt vårt förmenande ej för närvarande föreligga. Vi hafva därför tillstyrkt konungen att omgifva sig med nya rådgifvare.
Saklig reformpolitik har utgjort målet för våra sträfvanden och vi uttala vår tacksamma erkänsla till alla, som lämnat oss stöd och hjälp. Helt naturligt riktar sig detta tack i främsta rummet till dem, hvilkas medverkan vi haft att räkna med och trofast fått åtnjuta — jag menar våra meningsfränder. Med djup glädje uttalar jag den fasta tillförsikten, att den svenska högern skall veta ådagalägga sin kärlek till saklig reformpolitik icke blott då en högerregering leder landets öden utan lika mycket då denna ledning befinner sig i politiska motståndares händer. Hvad vi af deras framställningar pröfva gagneligt och godt, det vilja vi gärna främja. Hvad vi åter efter omsorgsfull, saklig pröfning finna för landet skadligt eller mindre godt, det skola vi med fast vilja söka afvärja. I hvad på oss ankommer vilja vi eftersträfva att meningsskiftena hålla sig till sak, så att vårt politiska lif icke förgiftas af personlig bitterhet.
Att öfvergången till allmän politisk rösträtt skulle vid första valen medföra en betydande förskjutning åt vänster är i och för sig intet underligt. Mången finner den säkert starkare än han i förväg tänkt sig. Orsakerna kunna vara flere, men låt mig här endast dröja vid den, som mest beror af oss själfva och som det först tillkommer oss att rödja undan. Det är nog så, som jag vid ett tillfälle förut i sommar tillåtit mig framhålla, att de gamla politiska och kommunala rösträttsbestämmelserna gjort våra meningsfränder allt för bekväma af sig genom att bereda dem framgångar utan ansträngningar eller med helt ringa sådana. Vi känna oss säkerligen alla burna af en uppriktig öfvertygelse därom, att den svenska högern företräder åskådningar och grundsatser, hvilkas förverkligande på olika områden måste bli samihället till lifskraft och styrka, till lycka och välsignelse. Men ha vi också utfört hvad vi kunnat och bort för att bära ut dessa åskådningar till de djupa folklagren? Jag är lifligt förvissad därom, att våra meningsfränder inom sina led äga en rik tillgång på krafter med de största förutsättningar för ett sådant upplysningsarbete som här är fråga om. Men huru ha de fyllt de förpliktelser som detta ålägger dem? En och hvar kan för öfrigt draga sitt strå till stacken och känslan häraf måste på allvar genomtränga oss alla, om vi skola fa kraft att atervinna hvad vi förlorat. De nyss hållna valen ha gifvit oss starka påminnelser om vår plikt till arbete, och af allt att döma skola våra motståndare sörja för att nya sådana påminnelser icke komma att saknas. Måhända skola de så hjälpa oss att få i gång det arbete, som på många håll blifvit försummadt. Låt oss i hvarje fall icke sjunka ned i modlöshet. Ju kortare tid vi ägna åt overksam veklagan, desto snarare skola vi resa oss från motgångarna och bota de skador vi nu lidit.
Om 1809 års författning har dess främste skapare yttrat, att den ”ej var tillskuren efter någon af de samhällskostymer, som då voro moderna i det öfriga Europa, utan efter den åldriga svenska dräkten med bondtröjan närmast lifvet”. Och ehuru man sedermera under tidernas lopp funnit sig föranlåten att ändra författning så är det dock ännu alltjämt samma gamla svenska dräkt, i hvilken Sveriges folk gått och går sin väg fram genom tiderna. Må vi då sluta ett fast förbund, att det jämväl framdeles ma sa förblifva, huru moderna samhällskostymer man än må bjuda oss.
Framåt, ständigt framåt, med vaken blick för alla missförhållanden inom samhället och ärlig sträfvan att afhjälpa dem, men ock med ej mindre lefvande känsla af att det land, hvars utveckling vi söka främja, det är våra fäders land, den lagbundna frihetens urgamla stamort, för hvars okränkta bevarande mot både yttre och inre fiender vi stå i ansvar för våra efterkommande.
Vi må när dess öden afhandlas vara i flertal eller i mindretal, vår kärlek till Sverige skall alltid vara densamma, vår trohet och vår tillgifvenhet mot fosterlandet orubbad. Ha vi håg och vilja att släppa till vara krafter helt, då det gäller Sveriges framtid, då få vi också rätt att hoppas mycket af denna framtid.
Nu hafva förhållandena ändrats. Möjligheterna för oss att kunna i samarbete med riksdagen verka för fosterlandets utveckling hafva genom de senaste valen i väsentlig mån minskats. Visserligen kan det finnas fall, då det är en regerings plikt att äfven under dylika förhållanden kvarstå på sin post. Men därför fordras tvingande omständigheter, som enligt vårt förmenande ej för närvarande föreligga. Vi hafva därför tillstyrkt konungen att omgifva sig med nya rådgifvare.
Saklig reformpolitik har utgjort målet för våra sträfvanden och vi uttala vår tacksamma erkänsla till alla, som lämnat oss stöd och hjälp. Helt naturligt riktar sig detta tack i främsta rummet till dem, hvilkas medverkan vi haft att räkna med och trofast fått åtnjuta — jag menar våra meningsfränder. Med djup glädje uttalar jag den fasta tillförsikten, att den svenska högern skall veta ådagalägga sin kärlek till saklig reformpolitik icke blott då en högerregering leder landets öden utan lika mycket då denna ledning befinner sig i politiska motståndares händer. Hvad vi af deras framställningar pröfva gagneligt och godt, det vilja vi gärna främja. Hvad vi åter efter omsorgsfull, saklig pröfning finna för landet skadligt eller mindre godt, det skola vi med fast vilja söka afvärja. I hvad på oss ankommer vilja vi eftersträfva att meningsskiftena hålla sig till sak, så att vårt politiska lif icke förgiftas af personlig bitterhet.
Att öfvergången till allmän politisk rösträtt skulle vid första valen medföra en betydande förskjutning åt vänster är i och för sig intet underligt. Mången finner den säkert starkare än han i förväg tänkt sig. Orsakerna kunna vara flere, men låt mig här endast dröja vid den, som mest beror af oss själfva och som det först tillkommer oss att rödja undan. Det är nog så, som jag vid ett tillfälle förut i sommar tillåtit mig framhålla, att de gamla politiska och kommunala rösträttsbestämmelserna gjort våra meningsfränder allt för bekväma af sig genom att bereda dem framgångar utan ansträngningar eller med helt ringa sådana. Vi känna oss säkerligen alla burna af en uppriktig öfvertygelse därom, att den svenska högern företräder åskådningar och grundsatser, hvilkas förverkligande på olika områden måste bli samihället till lifskraft och styrka, till lycka och välsignelse. Men ha vi också utfört hvad vi kunnat och bort för att bära ut dessa åskådningar till de djupa folklagren? Jag är lifligt förvissad därom, att våra meningsfränder inom sina led äga en rik tillgång på krafter med de största förutsättningar för ett sådant upplysningsarbete som här är fråga om. Men huru ha de fyllt de förpliktelser som detta ålägger dem? En och hvar kan för öfrigt draga sitt strå till stacken och känslan häraf måste på allvar genomtränga oss alla, om vi skola fa kraft att atervinna hvad vi förlorat. De nyss hållna valen ha gifvit oss starka påminnelser om vår plikt till arbete, och af allt att döma skola våra motståndare sörja för att nya sådana påminnelser icke komma att saknas. Måhända skola de så hjälpa oss att få i gång det arbete, som på många håll blifvit försummadt. Låt oss i hvarje fall icke sjunka ned i modlöshet. Ju kortare tid vi ägna åt overksam veklagan, desto snarare skola vi resa oss från motgångarna och bota de skador vi nu lidit.
Om 1809 års författning har dess främste skapare yttrat, att den ”ej var tillskuren efter någon af de samhällskostymer, som då voro moderna i det öfriga Europa, utan efter den åldriga svenska dräkten med bondtröjan närmast lifvet”. Och ehuru man sedermera under tidernas lopp funnit sig föranlåten att ändra författning så är det dock ännu alltjämt samma gamla svenska dräkt, i hvilken Sveriges folk gått och går sin väg fram genom tiderna. Må vi då sluta ett fast förbund, att det jämväl framdeles ma sa förblifva, huru moderna samhällskostymer man än må bjuda oss.
Framåt, ständigt framåt, med vaken blick för alla missförhållanden inom samhället och ärlig sträfvan att afhjälpa dem, men ock med ej mindre lefvande känsla af att det land, hvars utveckling vi söka främja, det är våra fäders land, den lagbundna frihetens urgamla stamort, för hvars okränkta bevarande mot både yttre och inre fiender vi stå i ansvar för våra efterkommande.
Vi må när dess öden afhandlas vara i flertal eller i mindretal, vår kärlek till Sverige skall alltid vara densamma, vår trohet och vår tillgifvenhet mot fosterlandet orubbad. Ha vi håg och vilja att släppa till vara krafter helt, då det gäller Sveriges framtid, då få vi också rätt att hoppas mycket af denna framtid.