Som världen nu ser ut, är det bara fantaster, som kan spetsa till befolkningsfrågan och mena, att man skall propagera för en ökning av födelsetalet nu. Nej, befolkningsfrågan har aktualiserats vid en olämplig tidpunkt och det är sannerligen inte tider, som uppmuntrar kvinnorna till att föda barn. Sedd på lång sikt är emellertid befolkningsfrågan vårt lands ödesfråga och samtidigt som vi bestämt avvisar den kortfristigt inställda födelsepropagandan, bör vi arbeta på lång sikt för en vederhäftig upplysning i hem- och familjefrågor, en familjekunskap, som kan höja människors glädje över samliv och barn och öka deras insikter i frågor, som berör familjelivet.
Det är fåfängt att ve-ropa över ungdomens förfall och söka motarbeta det med moralpredikningar. Istället bör man ge de unga en upplysning, som gör klart för dem de större lyckomöjligheter, som ligger i långvariga än i kortvariga sexualförbindelser, och det faktum att makars lycka beror mera på skicklighet än tur. Det är vår uppgift att hjälpa dem till en sådan skicklighet och inte minst är det skolans uppgift. Ty hemmen är inte i stånd att ensamma ge de unga den förberedande föräldrafostran, som en befolkningspolitik på lång sikt kräver. De enskilda hemmen är en produkt av den epok och den generation, som skapat dem, och följer inte så med i utvecklingen, att de kan förbereda de unga generationerna för ett framtida hemliv, som nödvändigtvis kommer att bli delvis annorlunda än det som leves i nuets svenska hem. Man behöver bara tänka på hur åsikterna om goda kostvanor, barnuppfostran, hushållspengar m.m. skiftat under en enda generation för att förstå, att det kanske inte är så lätt för den familj, som byggts upp på en mer eller mindre patriarkalisk ordning, att fostra sina barn till goda medlemmar av den kamratfamilj, som är framtidstypen. Den eviga brytningen mellan generationerna blir också skarpast i hemmen. Skolan däremot kan för-allmänniga problemen.
Just nu har skolan sitt psykologiska ögonblick att ta fatt på familjen och inlänka dess problem i sin undervisning. Länge nog har individen och samhället stått i centrum för denna undervisning. Det är nu tid på att också familjen inrangeras där.
Vad är då skolans uppgift? Den har ett allmänbildningsmål men har också till mål att göra eleverna till goda samhällsmedborgare, goda yrkesmänniskor, goda familjevarelser. Hur skall det sistnämnda ske? Genom att ge alla pojkar och flickor en översiktlig kunskap om familjens ställning i samhället, dess olika funktioner, dess ekonomiska, sociala, sexuella, biologiska och skyddsfunktioner. Vidare – genom att lära alla pojkar och flickor att reda sig själva och greja ett enkelt hushåll – med få ord att ge dem en lika och grundläggande familje- och hemvårdskunskap. Flickorna bör sedan få en extra dosis praktisk hemvårdskunskap i det ämne, som nu kallas skolkök, men som bör få ett vidare, mångsidigare innehåll under helt "omgjorda, reformerade skolkökslärarinnors" ledning. Den grundläggande hemvårdsutbildningen för både pojkar och flickor bör dock icke införas som ett särskilt ämne på schemat utan sprängas in i nuvarande skolämnen på skolans alla olika stadier. Folkskollärarkåren såsom pedagogisk förtrupp kan säkert med stöd av omskrivna läroböcker, där familjekunskapen givits rum, ge ungdomen en nöjaktig grundläggande kunskap i familje- och hemvård.
Litet mera allmänbildning i psykologiska frågor är grunden man skall bygga på. De unga måste läras att bedöma sig själva och medmänniskorna litet mera i "varför"-termer. De måste lära sig att söka motiven bakom handlingarna och situationerna de läser om i historie- och läseböcker, och i de högre klasserna bör de fa en liten psykologisk grundkurs med åskådliga situationsexempel i en populär "skolbok". Detta är värdefullt för blivande makar och föräldrar. De måste läras att ärligt förstå sig själva, att gentemot barn visa mer spontan och tålmodig älskvärdhet och visa generositet i vardagsumgänget inom familjen. Som ett komplement till skolans sexualundervisning bör även de unga – redan på ett tidigt åldersstadium – ges en smula begrepp om den känsla, som kallas kärlek. Sexualundervisningen bör inte förekomma s.a.s. isolerad. Den behöver som tillskott, att de unga i skolans litteraturläsning får göra en viss bekantskap med kärleken som känsla – annars blir den för inälvsbetonad och omänsklig. Naturligtvis är det inte fråga om några pekpinnar i detta ömtåliga ämne. Skolan måste bara öppna dörrarna till det område, där människors känslokontakter erbjuder livets kanske största lyckomöjligheter.
I historieundervisningen bör barnen få göra bekantskap med hur familjen upplevde historien under olika skeden, hur familjens vardagsliv gestaltade sig under olika århundraden och hur barnen uppfostrades i forna tider. De bör få lära känna t.ex. en Rousseau, en Pestalozzi som ett slags barnens befriare, högintressanta än i dag, och inte som tråkiga namn utan kött och blod under historielärobokens kulturrubriker. Inom medborgarkunskapen bör de unga presenteras för familjens olika funktioner, och hela undervisningen i detta ämne bör utgå ifrån familjen som ett intressecentrum, varifrån samhället utvecklat sig till den socialstat vi nu till dels lever i. Ungdomen bör i det sammanhanget entusiasmeras för våra sociala reformer och inges en känsla av, att exempelvis detta att vi sörjer för våra gamla genom en allmän folkpensionering är något av en nationell bedrift. Skolan måste visa dem, hur Sverige visat duglighet i dessa fredliga värv, och inympa hos dem en verklig medlevnadsförmåga.
I skolans räkneundervisning ges rikliga tillfällen att lära skolungdomen att sköta sin egen ekonomi, föra bok över egna utgifter och inkomster, över en fingerad familjs, ja, över skolans eller klassens egna materialinköp. De benämnda talen kan sammanfogas till hela små kapitel, vari man följer en familjesituation, där den praktiska räknekunnigheten sätts på prov.
Det är fåfängt att ve-ropa över ungdomens förfall och söka motarbeta det med moralpredikningar. Istället bör man ge de unga en upplysning, som gör klart för dem de större lyckomöjligheter, som ligger i långvariga än i kortvariga sexualförbindelser, och det faktum att makars lycka beror mera på skicklighet än tur. Det är vår uppgift att hjälpa dem till en sådan skicklighet och inte minst är det skolans uppgift. Ty hemmen är inte i stånd att ensamma ge de unga den förberedande föräldrafostran, som en befolkningspolitik på lång sikt kräver. De enskilda hemmen är en produkt av den epok och den generation, som skapat dem, och följer inte så med i utvecklingen, att de kan förbereda de unga generationerna för ett framtida hemliv, som nödvändigtvis kommer att bli delvis annorlunda än det som leves i nuets svenska hem. Man behöver bara tänka på hur åsikterna om goda kostvanor, barnuppfostran, hushållspengar m.m. skiftat under en enda generation för att förstå, att det kanske inte är så lätt för den familj, som byggts upp på en mer eller mindre patriarkalisk ordning, att fostra sina barn till goda medlemmar av den kamratfamilj, som är framtidstypen. Den eviga brytningen mellan generationerna blir också skarpast i hemmen. Skolan däremot kan för-allmänniga problemen.
Just nu har skolan sitt psykologiska ögonblick att ta fatt på familjen och inlänka dess problem i sin undervisning. Länge nog har individen och samhället stått i centrum för denna undervisning. Det är nu tid på att också familjen inrangeras där.
Vad är då skolans uppgift? Den har ett allmänbildningsmål men har också till mål att göra eleverna till goda samhällsmedborgare, goda yrkesmänniskor, goda familjevarelser. Hur skall det sistnämnda ske? Genom att ge alla pojkar och flickor en översiktlig kunskap om familjens ställning i samhället, dess olika funktioner, dess ekonomiska, sociala, sexuella, biologiska och skyddsfunktioner. Vidare – genom att lära alla pojkar och flickor att reda sig själva och greja ett enkelt hushåll – med få ord att ge dem en lika och grundläggande familje- och hemvårdskunskap. Flickorna bör sedan få en extra dosis praktisk hemvårdskunskap i det ämne, som nu kallas skolkök, men som bör få ett vidare, mångsidigare innehåll under helt "omgjorda, reformerade skolkökslärarinnors" ledning. Den grundläggande hemvårdsutbildningen för både pojkar och flickor bör dock icke införas som ett särskilt ämne på schemat utan sprängas in i nuvarande skolämnen på skolans alla olika stadier. Folkskollärarkåren såsom pedagogisk förtrupp kan säkert med stöd av omskrivna läroböcker, där familjekunskapen givits rum, ge ungdomen en nöjaktig grundläggande kunskap i familje- och hemvård.
Litet mera allmänbildning i psykologiska frågor är grunden man skall bygga på. De unga måste läras att bedöma sig själva och medmänniskorna litet mera i "varför"-termer. De måste lära sig att söka motiven bakom handlingarna och situationerna de läser om i historie- och läseböcker, och i de högre klasserna bör de fa en liten psykologisk grundkurs med åskådliga situationsexempel i en populär "skolbok". Detta är värdefullt för blivande makar och föräldrar. De måste läras att ärligt förstå sig själva, att gentemot barn visa mer spontan och tålmodig älskvärdhet och visa generositet i vardagsumgänget inom familjen. Som ett komplement till skolans sexualundervisning bör även de unga – redan på ett tidigt åldersstadium – ges en smula begrepp om den känsla, som kallas kärlek. Sexualundervisningen bör inte förekomma s.a.s. isolerad. Den behöver som tillskott, att de unga i skolans litteraturläsning får göra en viss bekantskap med kärleken som känsla – annars blir den för inälvsbetonad och omänsklig. Naturligtvis är det inte fråga om några pekpinnar i detta ömtåliga ämne. Skolan måste bara öppna dörrarna till det område, där människors känslokontakter erbjuder livets kanske största lyckomöjligheter.
I historieundervisningen bör barnen få göra bekantskap med hur familjen upplevde historien under olika skeden, hur familjens vardagsliv gestaltade sig under olika århundraden och hur barnen uppfostrades i forna tider. De bör få lära känna t.ex. en Rousseau, en Pestalozzi som ett slags barnens befriare, högintressanta än i dag, och inte som tråkiga namn utan kött och blod under historielärobokens kulturrubriker. Inom medborgarkunskapen bör de unga presenteras för familjens olika funktioner, och hela undervisningen i detta ämne bör utgå ifrån familjen som ett intressecentrum, varifrån samhället utvecklat sig till den socialstat vi nu till dels lever i. Ungdomen bör i det sammanhanget entusiasmeras för våra sociala reformer och inges en känsla av, att exempelvis detta att vi sörjer för våra gamla genom en allmän folkpensionering är något av en nationell bedrift. Skolan måste visa dem, hur Sverige visat duglighet i dessa fredliga värv, och inympa hos dem en verklig medlevnadsförmåga.
I skolans räkneundervisning ges rikliga tillfällen att lära skolungdomen att sköta sin egen ekonomi, föra bok över egna utgifter och inkomster, över en fingerad familjs, ja, över skolans eller klassens egna materialinköp. De benämnda talen kan sammanfogas till hela små kapitel, vari man följer en familjesituation, där den praktiska räknekunnigheten sätts på prov.
Vid en uppräkning av de praktiska kunskaper, som bör ingå i skolans förberedande föräldrafostran, får man inte glömma bostadskunskapen. Bostadsstatistiken kan förträffligt användas vid matematiska tillämpningsövningar och bostadsstandarden kan få sin belysning såväl i hälsoläran som i hushållsundervisning, handarbete och teckning – i de senare ämnena kan heminredningsspörsmål länkas in i det praktiska arbetet. Även näringskunskap är en viktig familjekunskap. Den kan anknytas till näringsgeografi och hushållsundervisning, liksom också klädvård kan läggas in i syslöjden. Både pojkar och flickor bör få lära sig sådana enkla tekniska färdigheter, som är av nytta i ett hem: att snickra till husbehov, laga ett lås, sätta i en elektrisk propp, reparera småsaker, som kommer i olag. Har barnen föräldrar med speciella yrkesfärdigheter i dessa ting, så är det klokt att söka utnyttja föräldrarna och låta dem gästspela i skolan för att berätta om sitt yrke eller visa de egna telningarna och deras kamrater de handgrepp, som t.ex. en elektriker, snickare, husmor använder sig av i sitt arbete. Det kan ge anledning till ett aktivt föräldrasamarbete, av värde för den undervisning i familjekunskap, som skolan bör försöka ge.