Svenska tal tipsar: Sara Wikströms favorittal

När jag började sätta ihop listan ville jag hitta en blandning av politiska och icke-politiska tal, och av både kvinnor och män. Jag ville också att talen skulle tala till olika målgrupper – både unga och äldre – och spegla hur bred och mångfacetterad den svenska talekonsten faktiskt kan vara.

Vissa tal är personliga favoriter, som Kungens tsunamital och Nicolas Lunabbas tal om Einár. Andra har jag valt för att de blivit så pass omtalade eller spridda att de nästan blivit en del av vår gemensamma berättelse – som Astrid Lindgrens Aldrig våld! eller Per Albin Hanssons folkhemstal.

Talen representerar olika genrer och tider, men gemensamt är att de alla bär på något som fortfarande känns relevant – vare sig det är värme, idéer eller ett sätt att formulera sorg och hopp. Listan är inte en rangordning utan snarare en spegling av vad jag tycker visar styrkan i svensk talekonst: förmågan att både tala till och om ett samhälle i förändring.

Lagerlöf väver ihop barndomsbilder och litterär symbolik så elegant att man nästan glömmer att hon tackar för ett pris, utan det blir istället en berättelse om konst, tid och plats.

Ett av de mest betydelsefulla talen i svensk politisk historia. Här lanserades visionen om folkhemmet – en bild som kom att forma Sveriges samhällsbygge under decennier framåt.

Tacktalet där Lindgren gör fredsfrågan konkret: den börjar i barnkammaren. Lindgren lyckas göra ett tacktal till ett politiskt ställningstagande, och faktiskt förändra lagen.

Ett ideologiskt grundtal där Palme inte bara försvarar utan också formulerar kärnan i sin politiska identitet. En klassiker i svensk partipolitisk retorik.

Lindh förenar personlig värme med politisk eftertanke och lyckas få Palmes gärning att kännas närvarande och levande. Ett fint exempel på hur man balanserar hyllning och inspiration.

Ett tidigt tal av Alice Bah som väcker frågor om nationell identitet och tillhörighet, där hennes personliga berättelse blir ett sätt att tala om mångfald, gemenskap och kärlek till Sverige.

Ett tal som splittrade och engagerade. Schyman använder en provokativ jämförelse för att synliggöra strukturellt förtryck. Retoriskt riskfyllt, men effektivt för att sätta feministisk analys i strålkastarljuset.

Efter katastrofen i Sydostasien höll kungen ett av sina mest personliga tal, där han också öppnade upp om sin egen sorg. Ett tal som gjorde starkt intryck på en hel nation.

Det klassiska bröllopstalet som blev känt för sin innerliga enkelhet och uppriktighet. En påminnelse om att även kungliga tal kan vara folkliga.

Ett samtida civilsamhällestal som, med ”Jag skulle prata om …” som bärande figur, förvandlar sorgen efter Einár till en skarp uppgörelse med hur vi sviker barn – och vad demokrati måste betyda i praktiken.