Per Albin Hansson: Folkhemstalet (hela anförandet)
Herr talman! Det enda i den föreliggande statsverkspropositionen, som väckt någon egentlig uppmärksamhet, är förslaget till skattesänkningar. Regeringen och speciellt finansministern har också redan fått mottaga många lyckönskningar med anledning av dessa. Även Jag skall be att få ansluta mig till gratulanterna. Skattesänkningar äro alltid något mycket populärt. Det finns ingenting, som genomsnittsmedborgaren har så svårt alt bära med jämnmod, som att han skall behöva bidraga till de allmänna utgifterna. Litet var suckar eller gör något annat, när debetsedeln kommer, och ceremonien upprepas, när det blir tid att betala den. Det är alltså en lycka för en regering, som kan fägna folk med minskade skatter. Någon av de elaka herrar, som skriva i tidningarna, har slängt fram det antagandet, att regeringen skulle vara särskilt lycklig däröver, att den kunnat komma med denna present till folket så här några månader före de allmänna valen till andra kammaren. Det tror jag icke. Jag tror icke alls, att förslaget om sänkning av inkomst och sockerskatten och om nedsättning av godstaxorna är resultatet av någon beräkning eller ansträngning från regeringens sida. Finansministern har knappast behövt bemöda sig för att kunna framlägga det. Det har väl snarare kommit som en glad upptäckt, kanske rentav som en överraskning, att man kunde pryda budgeten med denna blomma, tack vare goda överskott på tidigare beräknade inkomster och en god konjunktur i övrigt. Men att gunstiga omständigheter här ha varit behjälpliga, minskar naturligtvis icke glädjen inom regeringen. Denna regering har sannerligen icke ofta lyckan med sig!
Egentligen är det under sådana förhållanden hårt att grumla glädjekällan, men jag kan icke hålla tillbaka några funderingar om både den föreslagna skattesänkningen i och för sig och sättet att bereda lindringar. Det är ju två betryckta, som skola hugsvalas med skattelindringarna, den enskilde skattedragaren och näringslivet.
Tänker man på de enskilda skattedragarna, vill man ju gärna, att de, som ha det svårast, skola bli i första hand hjälpta. Inkomsttagaren på till exempel 2,000 kronor om året torde emellertid icke känna någon synnerlig glädje inför utsikten att få sin kronoskatt minskad med 30 öre. Den hjälp, han får, är ju också i själva verket utan betydelse. Han skulle vara mycket mera betjänt med en lindring i den indirekta beskattningen, som fördyrar dagens nödtorft. Det skulle ur de fattigas synpunkt vara av ett helt annat värde, om man använde de 9.4 miljoner, som nu skola gå till minskning av inkomstskatten, för att exempelvis helt taga bort sockerskatten och ytterligare något minska kaffetullen. Genom att lägga minskningen på konsumtionsskatterna, skulle den större anparten av skattedragarnas besparing gå till de minst bärkraftiga. Genom minskning av inkomstskatten drager i själva verket de högre inkomsttagarna, som minst behöva lindring, huvudparten av besparingen.
Tänker man på näringslivet, tror jag icke heller, att man kan säga, att sänkningen av inkomstskatten är av någon större betydelse. Nedsättningen av godstaxorna spelar för visso en helt annan roll. Jag vet visserligen, att det göres invändningar också mot denna åtgärd, men skall den vidtagas, förefaller det mig vara bättre att behålla inkomstskatteprocenten oförändrad för att möjliggöra en omedelbar nedsättning av godstaxorna. En sådan åtgärd skulle också betyda en väl motiverad försiktighet med hänsyn till framtiden. Det ser nästan ut, som om den nuvarande finansministern icke anser sig böra ha några bekymmer med hänsyn till uppgörandet av kommande budgeter. Hans förslag innebär ju faktiskt, att medan han undandrar den av honom framlagda budgeten endast omkring 20 miljoner i inkomster, så undandrar han kommande budgeter, för vilka kanske andra få svara, 27.5 miljoner kronor årligen. Det kan knappast vara en sund finanspolitik att förfara så, då ju varken finansministern eller någon annan kan med säkerhet säga något om läget under kommande år. Tar man nämligen sänkningen av godstaxorna i hela den avsedda utsträckningen under det kommande budgetåret och behåller inkomstskatteprocenten oförändrad, så har man åtminstone i någon mån garderat sig. Och jag betonar, att det ur näringslivets synpunkt för visso är mycket mera värdefullt att få sänkningen av godstaxorna genast och mera säkert än att få en minskning i inkomstskatten. En taxesänkning kan ju icke heller anses vara utan betydelse för de bredare lagren, då den måste komma att påverka varupriserna.
Men det är icke blott sättet att utföra skattelindringen, som är ägnat att väcka betänkligheter. Även förutsättningarna för densamma stämma till eftertanke. Finansministern har framhållit, att skatteminskningen möjliggöres genom ökade inkomster på tullar och genom användandet av den ökade inkomsten från malmbolaget för finansiering av löpande utgifter. Den möjliggöres naturligtvis också på grund av undanskjutandet av åtgärder för den allmänna välfärden och trivseln, även där sådana åtgärder äro högst av nöden.
Det ligger icke så litet av galenskap i en ordning, där man kan glädja människorna med att de kunna få lägre skatter, tack vare att de betala så mycket mera i tullar. Galenskapen blir icke mindre, därför att det är en regering av liberalt etiketterat folk, som bjuder på denna fröjd. Borde det verkligen icke ha legat närmare till hands att taga de ökade tullintäkterna såsom anledning till att föreslå nedsättning i vissa tullar?
Vad vinsten från malmbolaget angår, skall jag inskränka mig till att ifrågasätta, om det verkligen kan anses förnuftigt att taga i anspråk den avkastning av naturtillgångarna, som man lyckats bevara åt staten, för löpande utgifter. Vore det icke rimligare, att dessa medel nyttiggjordes för produktiva ändamål, för att skapa nytt kapital åt landet, till exempel genom en rationell skogsförbättring? Riksdagen bör icke gå den frågan förbi, och befinnes den innesluta något av värde, böra vi besinna, att det just nu är rätta tiden att förhindra, att de ökade vinsterna från malmbolaget rent automatiskt sugas upp i budgeten.
Om alltså enligt min mening skattesänkningen kan utföras på ett bättre och förnuftigare sätt än det, regeringen föreslagit, måste jag dock säga, att mina största betänkligheter gälla, att man överhuvud ytterligare minskar statens tillgångar så länge som det ännu finnes ett så stort behov av åtgärder för folkets välfärd och trivsel. Jag har på den punkten en mening rakt motsatt den, herr Lindman förde till torgs. Det finns emellertid ett bestämt sammanhang mellan regeringens förslag till skattesänkningar och torftigheten i dess reformprogram. Det är, som jag redan påpekat, genom att eftersätta den sociala omvårdnaden, genom undanskjutandet av folkliga reformer på olika områden, som skattesänkningen möjliggöres. Endast för tillgodoseendet av de mest trängande behoven av förbättringar i vår folkpensionering skulle en betydande del av de 20 miljonerna behövas, för att nu icke tala om sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Men regeringen är tydligen mera lyhörd för dem, som jämra sig, om de få betala något av sitt överflöd, än för de verkligt betryckta. Ja, det är icke utan att man i förslaget att ännu starkare pressa kommande budgeter spårar ett bestämt försök att även för framtiden försvåra finansieringen av reformarbetet. För den, som alls icke delar den meningen, att nu allt är välbeställt här i landet, utan i stället ser och vet, alt ännu mycket återstår att göra för folkets sociala trygghet och trivsel, finnes det all anledning att energiskt reagera mot en sådan politik. Det är icke genom att bjuda skåderätter av än så populärt slag, som man gör folket lyckligt, utan genom en omvårdnad, som ger folket trygghet och rotfäste, och genom oförtrutet arbete för en ny social och ekonomisk ordning.
Det finns anledning att i riksdagens första stora debatt dröja något vid detta. Vår uppfattning av hur förhållandena äro och böra vara, bestämmer Ju vårt handlande som folkrepresentanter. Och det är icke att förfalla till något »teoretiserande», ärade ålderspresident, om vi söka klargöra den allmänna syn, som bör vara vägledande i vår praktiska gärning.
Vid högtidliga och, för övrigt, även vid vardagliga tillfällen tala vi gärna om samhället — staten, kommunen — såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet. Bilden har måhända efter den senaste stora författningsreformen fått en flitigare användning än tillförene, men även under det politiska fåväldets tid tillgreps den från makthavarnas sida, i synnerhet när det gällde att hos massorna inpränta känslan av förpliktelse till det allmänna, skyldigheten att bära bördor och bringa offer. Det är kanske också i pliktkänslan, som uppfattningen om samhället såsom det gemensamma hemmet starkast och bäst kommer fram. Sin egen rätt och sin egen andel är den enskilde sällan sen att hävda, men i omtanken om andra är han icke lika snar.
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.
Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt sett består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats, betrakta många det som en lycka, om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet, måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratien genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.
Man skall kanske invända, att den sociala och ekonomiska utjämningen länge pågått och alltjämt fortgår. En liberal nationalekonom gjorde för en tid sedan ett nummer av att sedan 1860-talet lönen för grovarbetare och statare vuxit betydligt raskare än för lektorer och kammarråd. Men detta visar ju alls icke, att vi nått ett tillstånd, med vilket vi böra slå oss till ro. Även om armodet är mindre nu än förut, så är dock nöden alltjämt daglig gäst i tusende svenska hem, fastän man i vissa kretsar icke tänker på den mer än vid juletid. Massor av medborgare leva i betryck och otrygghet. Mer än 5 Z av befolkningen åtnjöt fattigvårdsunderstöd år 1924 — och dock är fattigvården för de flesta den sista resursen efter långa fruktlösa försök att klara sig själv. Lönen för arbetare inom handel, industri och samfärdsel pendlade 1926 mellan 1,431 och 3,072 kr., och genomsnittslönen låg under hälften av dessa belopp sammanslagna. För stataren var samma år värdet av lön och stat 1,105 kr. TI vår tid får det vändas många gånger på slanten, innan den ges ut, om en sådan inkomst skall räcka till det nödtorftiga för ofta stora familjer. Men ändock ropas det från många håll på lönesänkningar, och svenska arbetsgivareföreningen svänger lockoutklubban i syfte att tvinga fram sådana. Den alltjämt rådande oerhörda ojämnheten i den ekonomiska fördelningen illustreras på ett slående sätt av statistiken över enskilda personers år 1921 redovisade förmögenhet. 9 4 av inkomsttagarna ägde 90% av förmögenheten; av 2,946.052 inkomsttagare redovisas 2,319,621 utan angiven förmögenhet, men vi hade 933 inkomsttagare, som disponerade miljonförmögenheter, nära 2,5 miljon vardera. Ser man på de särskilda yrkesgrupperna, blir illustrationen kanske ännu mera talande. Där har man t. ex. jordbruket. På varje medlem av godsägarefamiljen kom en förmögenhetsandel av 128,000 kronor, på varje medlem av hemmansägarefamiljen en andel av 5,400 kronor, på medlem av torparefamiljen en andel av 213 kronor och på medlem av statarefamiljen en andel av 16 kronor 25 öre. Inom industrien är motsättningen lika bjärt, om man jämför vad som kommer på en medlem av företagarefamiljen och en medlem av arbetarefamiljen. Vi kunna ju lämpligen se på de just nu mest aktuella industrierna. Vid sågverken kom på varje medlem av företagarefamiljen en förmögenhetsandel av 44,000 kronor, på medlemmen av arbetarefamiljen 118 kronor, inom pappersmasse- och pappersindustrierna voro siffrorna respektive 73,920 kronor och 113 kronor, vid malmgruvorna 80,000 kronor och 138 kronor etc. Detta är siffror, som tala och som agitera. Det blir ständigt flera, som fråga sig, varför den ekonomiska fördelningen skall i så hög grad vara till de hårt arbetandes nackdel; vår tids människor betrakta icke ett samhälle av fattiga och rika såsom en gudomlig ordning; de lyssna icke när de mättes profeter predika »Österlandets förnöjsamhet».
Det är den stora uppgiften för en ärlig demokratisk politik att göra samhället till det goda medborgarhemmet. Men tar man del av den sittande regeringens program, sådant det avspeglar sig i trontal och statsverksproposition, så är man berättigad till frågan: är denna regering demokratisk mer än till namnet? Dess ekonomiska politik representeras främst av en kommunalskattereform, som, sådan den framträdde i fjol, snarare ökade än lättade skattebördan för de minst bärkraftiga, och som väl i år kommer att i sina eftergifter åt höger bli ur demokratisk synpunkt ännu sämre. Dess sociala politik får sitt främsta och förnämsta uttryck i förslaget till lag angående kollektivavtal, vilken bildar inledningen till en lagstiftning i syfte att försvåra de arbetande klassernas kamp för högre levnadsstandard, och som nu drives fram mot de organiserade arbetarnas protester. Men någon antydan om att regeringen ämnar framlägga t. ex. förslag om arbetslöshetsförsäkring, finner man icke. Det är tydligt, att den sittande regeringen icke har någon starkare känsla för behovet av förändringar i den sociala och ekonomiska ordningen. Den finner väl med sin partipress, att allt är ganska gott. Dess chef har ju också en gång förklarat, att för den borgerliga demokratien har deltagandet i det sociala reformarbetet oftast inneburit uppoffringar. Från den, som ser saken så, är knappast någon- [NE att vänta till gagn för det sociala och ekonomiska demokratiseringsarbetet.
Det är endast på ett område av det sociala fältet, som regeringen visat någon iver och handlingslust; det är i fråga om arbetsfreden. Tyvärr måste man konstatera, att detta ingripande icke präglas av något socialt förnuft, icke är ägnat att tjäna en utveckling fram till social fred och socialt samförstånd, utan i stället hotar att ytterligare försämra det nuvarande tillståndet.
Det har under den offentliga debatt, som pågått om den s. k. arbetsfredslagstiftningen, även från icke socialistiskt håll med kraft hävdats, att det stora problemet om arbetsfreden icke löses genom tvångslagar utan på samförståndets väg. De samförståndsdiskussioner mellan arbetsgivare och arbetare, som öppnats i England, ha även hos oss omfattats med ett livligt intresse. Jag vågar icke bestämt uttala mig om, huruvida även i vårt land de ifrågavarande parterna äro redo för en liknande överläggning. Lockoutherrarnas stridslystnad just nu är icke något gynnsamt tecken. Men man bör kanske fästa större avseende vid det faktum, att under de senaste 10 å 15 åren tre fjärdedelar av alla tvister mellan arbetsgivare och arbetare avvecklats utan öppen konflikt. Och jag vågar bestämt hävda, att regeringen skulle göra en betydligt förnuftigare och mera gagnelig användning av sin nitälskan för arbetsfreden, om den sökte föra arbetsgivare och arbetare samman till samförståndsdiskussioner än genom att driva fram en lagstiftning, som reser arbetarklassen i harnesk, och som är impopulär redan på förhand även långt utanför arbetarnas krets. Men en av den Ekmanska regeringens första åtgärder var ju, som bekant, att spränga de överläggningar mellan representanter för arbetare och arbetsgivare under förmedling av opartiska, som tillkommit på den senaste socialdemokratiska regeringens initiativ, och som, om de ostörda fått fortgå, måhända kunnat föra längre än man från början vågade hoppas. Med en sådan start för den sittande regeringens arbetsfredspolitik är det förklarligt, att fortsättningen endast kunnat framkalla nya konflikter. Regeringen har icke haft mod och förstånd nog att vända om från en felaktig väg. Den har bara desperat fortsatt, som den började.
Det är så mycket mera förvånansvärt, att socialministern kunnat vara med härom, som han icke blott tidigare ådagalagt ett gott förstånd i sociala ting utan också offentligen givit till känna, att en lagstiftning om arbetsfreden bör komma till stånd endast under vissa bestämda förutsättningar. Till dessa förutsättningar hörde arbetare och arbetsgivareorganisationernas förtroende till planerade åtgärder. Åtminstone inom arbetareorganisationerna möta lagstiftningsförsöken en djup och allmän misstro. Att under sådana omständigheter forcera fram lagar kan endast leda till en skärpning av motsättningarna och ett försvårande av allvarliga samförståndssträvanden.
Det är rätt kuriöst, att en socialist skall behöva varna en frisinnat-liberal regering för att lägga nya stenar på vägen till samförstånd. Enligt en vulgär småborgerlig uppfattning vilja ju vi socialister striden för dess egen skull och knyta våra förhoppningar om framgång till en ständig oro och skärpta motsättningar. I verkligheten äro vi, även socialt sett, mycket fredsvänliga. Inom den socialistiskt skolade delen av arbetareklassen är det en ganska allmän mening, att det nya och bättre samhället säkrast och bäst reses under fredlig utveckling. Vi betrakta arbetet såsom den förnämsta källan till rikedom och kultur. Vi se i det ostörda värdeskapandet en av de viktigaste betingelserna för allmänt väl och enskildas bästa. Under senare år har man även bland arbetarna börjat fundera över om icke förhållandet på arbetsmarknaden skulle kunna nöjaktigt regleras på ett bättre sätt än genom öppna, förödande strider. Strejkvapnet tillgripes nu sparsammare. Enligt den officiella statistiken var antalet strejker under åren 1916—1920 i genomsnitt 442 per år, 1921 302, 1922 354, 1923 192, 1924 238, 1925 211 och 1926 191. Alltså en mycket betydande nedgång. Antalet av strejker berörda arbetare var: 1916—1920 i genomsnitt 45,464, 1921 44,053, 1922 43,547, 1923 42,995. 1924 19,495, 1925 20,438 och 1926 28,046. Man finner även här, att under de sista åren det skett en betydlig minskning i strejkernas omfattning i jämförelse med de närmast föregående åren. Om trots denna påtagliga återhållsamhet ändå slutresultatet i statistiken blir, att flera arbetare under perioden 1921—25 varit indragna i öppen konflikt än under närmast föregående femårsperiod, beror det därpå, att arbetsgivarna i större utsträckning börjat använda sig av lockouten. Man bör dock observera, — och det har helt nyligt kommit fram ett mycket uppmärksammat tecken därpå — att även på arbetsgivaresidan tränger sig fram insikter och stämningar av annat slag än de, som behärska herrarna i svenska arbetsgivareföreningen.
Utan att av de anförda siffrorna draga några för långt gående slutsatser, torde man kunna betrakta det såsom ingalunda utsiktslöst att allvarligt syssla med samförståndstanken. Men man bör från början göra klart för sig, att skall den kunna beredas någon betydande och varaktig framgång, måste den tagas upp i demokratisk anda. Begreppen herre och tjänare måste definitivt övergivas. Henvisas man att i arbetaren se endast en lejd varelse, som man skall draga så mycket fördel av som möjligt mot minsta möjliga vederlag, då kommer man ingen vart mot den bättre ordningen. Men vill man i arbetaren se en värdefull medarbetare i företaget och som sådan göra honom delaktig icke blott i arbetet utan också i skötsel och ledning och avkastning, då kan det löna sig att på allvar undersöka, huru långt samförståndets, de gemensamma intressenas och samarbetets väg bär. Man kommer då in på den industriella demokratiens problem, som enligt min mening innesluter den verkliga lösningen av arbetsfredens problem och som, löst med ärlighet och förstånd, kommer att mäktigt bidraga till övervinnandet av näringslivets svårigheter och till en stegrad produktion.
Ingen är nog naiv att tro på ett snart genomförande av den industriella demokratien. Det finnes ännu mycket av fördomar att övervinna å ömse sidor. Arbetsgivarna och arbetsledarna äro ömtåliga om sitt, de äro rädda för att ledningen skall förlora sin myndighet, sin rörelsefrihet, sin driftighet. En del arbetare se med misstro på en nyordning, som i vissa fall kan komma att lägga på dem ett betydande ansvar utan motsvarande kompensation genom ökad andel i avkastningen. På båda sidor tänker man nog ännu i allmänhet först och mest och litet för mycket på sig själv. Här behöver allmänandan utbredas, och det är min tro, att en allvarlig undersökning av problemet skall kunna övertyga många om att en sådan allmänhänsyn visst icke står i strid med de enskildas intressen, att man även här kan på ett gott sätt samtidigt tjäna allmänt väl och eget bästa. Ju förr vi börja denna undersökning desto snarare skall insikten härom komma och desto bättre skola vi vara rustade att praktiskt lösa uppgifterna, när de en gång på grund av förhållandenas egen utveckling icke längre kunna undanskjutas.
Vårt lands första socialdemokratiska regering föranstaltade en utredning rörande den industriella demokratiens problem, och genom motion bringades förslaget om införande av driftsnämnder under prövning vid riksdagen 1924. Riksdagen avböjde då att taga ställning under hänvisning till att myndigheternas yttranden ännu icke avgivits, men i det godkända utskottsutlåtandet betecknas problemet som »ett av nutidens allra viktigaste» och understrykes starkt behovet av att finna medel, som kunna leda till samförstånd. Numera föreligga myndigheternas yttranden, och det skulle vara av stort intresse att från regeringsbänken få höra, huruvida man inom den sittande regeringen över huvud ägnat saken någon uppmärksamhet. Skulle regeringen vara tveksam i fråga om en framställning till riksdagen, behöver den därför icke sitta med armarna i kors. Finns intresse, kan detta mycket väl taga sig uttryck i ett initiativ för att föra samman representanter för de närmast intresserade parterna till överläggningar om ett friare realiserande av idén om driftsnämnder och om en ännu längre gående industriell demokrati. Genom ett dylikt initiativ skulle regeringen, jag upprepar det, göra större gagn för arbetsfreden än genom att trumfa igenom en lagstiftning, som på många håll betraktas såsom en klasslagstiftning. Skulle icke den sittande regeringen i elfte timmen kunna taga sitt förnuft tillfånga och åtminstone göra ett försök att handlägga denna viktiga angelägenhet såsom en allvarlig samhällsfråga och icke endast som en prestigefråga för vissa ledande frisinnade och liberala politiker?
Den industriella demokratins problem är emellertid icke blott en fråga om fred på arbetsmarknaden. I sin innersta kärna berör den hela formen för förvaltandet av landets produktiva företag och syftar ytterst till att på det industriella området fullborda den utveckling, som redan ägt rum på det politiska området, nämligen från envälde till demokratiskt styrelsesätt. Men liksom vägen till politisk demokrati var lång och mödosam, räkna vi med att den fulla industriella demokratin endast så småningom kommer att genomföras. Det är dock på tiden, att en början göres, och ingen är närmare till att här taga ett initiativ än landets regering. Har den sittande regeringen någon tanke på ett sådant initiativ, så bör den icke göra det svårare för sig själv genom en politik, som skapar misstro och motvilja bland de organiserade arbetarna.
När jag här talat för ett initiativ till samverkan och samförstånd mellan två betydande makter inom det nuvarande samhället, så har jag hela tiden varit medveten om, att svårigheter här möta icke blott på grund av den egoism och misstro, som frodas hos många arbetsgivare och arbetare. Ännu större svårigheter skapas genom den förgiftning av allmänandan, som måste bli en följd av den förstockelse och brutalitet, varmed representanter för borgerliga åskådningar uppträda i pressen och allmänna representationer, när det gäller t. ex. de arbetslösa. Det måste framkalla bitterhet, hätskhet och hat inom de befolkningslager, över vilka arbetslöshetens förbannelse i främsta rummet vilar, när man finner hur representanterna för de välbeställda utveckla hela sin energi för att förhindra, att de arbetslösas betryck lindras. Försöken att förhindra vissa kommuner, där arbetarna ha ett dominerande inflytande, att bringa de arbetslösa en något bättre hjälp, än den hårda statliga arbetslöshetspolitiken tillstäder, äro utslag av denna för samförståndet förödande och samhällsandan förgiftande förstockelse.
Samma förstockelsens anda behärskar alltjämt arbetslöshetskommissionen och regeringen. Den mjukare och smidigare tillämpning av gällande direktiv, som skulle kunna bringa lättnad i den tryckande atmosfären kring arbetslöshetsfrågan och låta de arbetslösa mera känna omvårdnaden än hårdheten, har man icke sett ens en ansats till. Man har i stället helt nyligen fått en påminnelse i motsatt riktning genom avstängningen från arbetslöshetshjälp av arbetslösa, som någon gång varit sysselsatta inom de industrier, där arbetsgivarna nu förklarat lockout. Historien från järnbrukskonflikten 1923 synes på väg att upprepas. Den omskrutna neutraliteten tar sig på nytt uttryck i ett direkt handtag åt arbetsgivarparten. Arbetslösa, som icke ha med konflikten att göra, hotas att dragas in i lockouten genom de samhälleliga organens åtgärder. Och bli konflikterna av längre varaktighet, får man kanske se de senaste Ekmanska tilläggen till 1922 års direktiv sätta frukter, vars åsyn man hittills sluppit, icke på grund av arbetslöshetskommissionens eller regeringens förstånd, utan endast tack vare ett relativt stort lugn på arbetsmarknaden. Vad som redan förekommit, är tillräcklig anledning för den socialdemokratiska gruppen att förnya sina krav på förändringar i direktiven och sina yrkanden om övergivande av den ensidiga tillämpningen av arbetslinjen.
Det är icke nödvändigt att här ånyo framlägga de synpunkter, som tala för dessa våra yrkanden. Det blir tillfälle att senare under riksdagen närmare gå in på dessa spörsmål. Jag kan emellertid icke underlåta att här fästa uppmärksamheten vid en utvidgning av området för nödhjälpsarbetet, som ur olika synpunkter är ägnad att framkalla betänksamhet. Jag syftar på beslutet att ställa arbetslöshetsmedel till förfogande för utförande av en betydande el av arbetet på järnvägen Ulricehamn—Jönköping. Det måste anses högst betänkligt att på detta sätt lägga under nödhjälpsarbetet områden, som uppenbarligen höra till den öppna arbetsmarknaden och där alltså den öppna arbetsmarknadens villkor böra tillämpas. Ett fortsättande på den linjen skulle leda till orimligheter och måste föra till ur alla synpunkter beklagliga och obehagliga konflikter. Det finnes stor anledning för riksdagen att här säga ett varningens ord, så mycket mera som detta subventionerande på omvägar av Järnvägsföretag, vars bärighet är minst sagt tvivelaktig, är ett uppenbart kringgående av riksdagens bestämda uttalanden för en sträng återhållsamhet på detta område.
Medan jag talar om arbetslöshetspolitiken, måste jag ånyo fästa uppmärksamheten på, att något förslag till arbetslöshetsförsäkring icke heller i år är att vänta från regeringen. Från regeringsbänken kommer man antagligen att försvara sig med, att vederbörlig sakkunnigeutredning ännu icke slutförts och att resultatet av densamma torde komma så sent, att någon framställning till riksdagen med anledning av densamma icke medhinnes. Regeringen tillgriper helt visst denna förklaring med glädje. Något verkligt intresse för saken har den icke. Hade det funnits ens en bråkdel av den iver, som regeringen utvecklade, när det gällde att spränga arbetsfredsdelegationen, hade det nog icke varit omöjligt att påskynda utredningen. Men man gör sig icke någon möda för det man helst vill slippa undan.
Det är icke blott för de arbetslösas vidkommande, som en sådan brist på intresse är att beklaga, utan också med hänsyn till den allmänna utvecklingen av den sociala demokratin. Den sociala omsorgen är ett av medlen att befordra denna utveckling. Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mera medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks sakna sinne härför. Dess sociala reformprogram företer, som jag redan konstaterat, en stor torftighet. Det enda, som bjudes, är borttagande av karenstiden för olycksfallsersättning. Förutom arbetslöshetsförsäkringen saknar man 1 år även sjukförsäkringen. Har det nederlag, som statsministern med sitt manövrerande i fjol beredde regeringen i denna fråga, förtagit den lusten för ett nytt försök? Moderskapsförsäkringen kommer icke heller, och ingenting göres för att så småningom utveckla pensionsförsäkringen dithän, att den verkligen kan bereda de fattiga gamla någon trygghet på ålderdomen. Torftigheten är så mycket mera skriande, som man ju låtit regeringsorganet i förväg utlova »sociala omvårdnadsplaner med djupgående allmänna verkningar». Är det någon som märkt något sådant? För egen del har jag icke kunnat göra någon annan upptäckt än den, att regeringen ingenting vill och ingenting gör av betydelse för att utveckla den sociala omsorgen. Varför? Det kan ju inte vara uteslutande reformlathet. En regering, som ägnar så mycket intresse t. ex. åt restaurangdansen, att den tvingar kontrollstyrelsen att skriva två gånger om samma sak, den saknar tydligen inte ett visst reformnit. Men detta tycks vara mera inriktat på reklam än på att verkligen åstadkomma något av värde för dem, som leva i betryck.
Att under sådana förhållanden hoppas på några initiativ från regeringens sida, som skulle kunna befordra en ekonomisk utjämning, vore nästan löjligt. Kanske är det bäst att från början säga ifrån, att jag inte önskar se herr Ekman i aktion för att åstadkomma någon »delning». Vi resa inga krav på att man bara skall »dela lika». Jag trodde ett slag, att detta icke skulle behöva försäkras, men så såg jag att en av våra författare i ett för övrigt förträffligt tal till ungdomen utropat:
»Framför allt, tro icke den lockande läran, att allt blir bra, bara vi dela proposionen. upp penningen mellan oss. Vi svenskar kunna lika litet som andra nationer Cork.) leva på att dela. Det är mycket viktigare för oss att skapa nya värden, ekonomiska och kulturella.»
Mot dessa synpunkter finns från socialistiskt håll egentligen ingenting att invända. Vilja vi leva, måste vi skapa nyttigheter och värden, och ju större tillgången på dessa är, desto rikare kan livet bli. Men det skall skapas för folket, icke för några privilegierade. Ernst Didring framhöll själv, att den sanna demokratien bottnar i hjälpsamhet mot varandra och framförallt i rättrådighet. Men den rättrådige kan icke försvara, icke finna sig i den nuvarande ekonomiska ordningen, den nuvarande fördelningen av de värden, som skapats och skapas. En fortskridande utjämning måste här ske vid lönernas avvägning, vid beskattningen och genom socialisering. Kan t. ex. tiden icke anses mogen för överföring till det allmänna i viss utsträckning av enskilda förmögenheter genom begränsning av arvsrätten och en kraftigare arvsbeskattning? Och borde icke framför allt det allmännas representanter i regering och riksdag tillägna sig den känsla för det allmännas rätt och intresse, som är den bärande i socialiseringstanken? De fördomar, som avslöjat sig t. ex. i kritiken av socialiseringsnämndens yttrande rörande allmänna principer för en ny gruvlagstiftning — ett ärende, som regeringen heller icke »hunnit med» — borde icke få behärska statsmakterna. Det hävdande av statens ägande- och förfoganderätt över naturtillgångar, som sker i detta yttrande, borde i vår tid anses självklart. Ur speciella socialistiska synpunkter kan ju detta socialiseringsnämndens förslag icke betraktas såsom särskilt betydelsefullt, men det ger en riktig inställning och kan bli till nytta på så vis, att det tvingar en del medborgare att tänka över problem, vilka snart nog kunna komma att tillhöra dagens brännande. Jag har redan pekat på, att inom en politisk demokrati måste också det ekonomiska fåväldet falla. Det politiskt fullmyndiga folket kommer icke i längden att finna sig i, att de viktigaste medlen för produktion av dess livsbetingelser, för bevarandet och ökandet av välståndet, ligga i händerna på några få kapitalister, som ofta för att tillgodose sitt vinstbegär åsidosätta hänsynen till både produktionens och andra allmänna intressen. Det är väl för landet, om medborgarna i god tid tänka sig in i de uppgifter, som vi här kunna komma att ställas inför.
En mera ingripande socialisering tillhör emellertid den näringspolitiska framtidsmusiken, kanske dock den nära framtidens. Andra näringspolitiska spörsmål ligga närmare inpå och påkalla uppmärksamheten. Det märks visserligen. ingenting vidare av det i regeringsprogrammet. Det är även här en skärande motsättning mellan bebådelserna och uppfyllelsen.
Vår tullpolitik har lagts under förnyad utredning, och det är nog från regeringens synpunkt tacknämligt att kunna möta krav på handling med en hänvisning till denna utredning. Det förefaller nämligen, som om regeringen här, liksom på åtskilliga andra områden, icke vet vad den vill. Den bekänner sig till den fria samfärdseln men genomdrev i fjol en invandringslag, som vållat åtskilliga svårigheter i vårt mellanfolkliga umgänge. Den bekänner sig till frihandeln och har i Geneve låtit framföra goda och riktiga synpunkter på den internationella näringspolitiken. Men den enda åtgärd ifråga om varuutbytet med andra länder, som hittills ställts i utsikt, är förslag till förnyande av bestämmelserna rörande utförselbevis på spannmål.
Det är rätt pikant detta. När frågan om utförselbevis var före i första kammaren 1926 motsatte sig herr Carl Gustaf Ekman förslaget och betecknade det såsom »ett led i en utveckling till en subventionistisk och protektionistisk politik». Han förklarade högtidligt, att han icke kunde vara med om att »giva ens skenet av ett stöd i den riktningen». Men den nuvarande Jordbruksministern talade livligt för utförselbevisen, och herr Ekmans egna skaror förde jämte högern och bondeförbundet förslaget igenom. Nu följer herr Ekman sina skaror och traskar med i utvecklingen till en subventionistisk och proktektionistisk politik. Vid själva denna sak skall jag icke nu mycket uppehålla mig. Gentemot tänkbara invändningar, att utförselbevisen icke verkat protektionistiskt, vill jag emellertid erinra om att Skånes handelskammare konstaterat, att de påverkat mjölpriserna även inom landet i stegrande riktning.
Vad jag i detta ögonblick önskar uttala, är ett beklagande av den oöverensstämmelse mellan ord och gärning, som här åter framträder. Statsministern har dock i en annan fråga helt nyligen uttalat, att man icke tjänar framsteget genom att vänta på andra utan genom att själv gå före. En sådan syn borde ju åtminstone hindra honom från att handla rakt emot sina principer, och den borde också avsätta något praktiskt initiativ i enlighet med principerna. Det är gott och väl, att regeringen vill i samverkan med andra stater befordra genomförandet av ett fritt handelsutbyte och ökat samarbete länderna emellan, men det vore ännu bättre, om den ville tillämpa principerna även här hemma. Vi börja få litet för mycket av den metoden, att säga ett ute och göra ett annat hemma.
Det förlidna året har varit särdeles rikligt på uttalanden för brytandet av skrankorna mellan folken och för tillämpning av frihetens principer i det mellanfolkliga umgänget. Vi ha bland annat haft det internationella handelskammarmötet i Stockholm, den stora ekonomiska konferensen i Geneve och interparlamentariska unionens konferens i Paris. Jag var själv med på den senare och noterade med glädje den allmänna stämningen för nedbrytandet av tullgränserna fortast möjligt och uppmaningarna till de interparlamentariska grupperna i olika länder att motsätta sig tendenserna till en utveckling i motsatt riktning. Vid konferensen funnos också svenska representanter för de frisinnade, liberalerna, högern och bondeförbundarna, men jag hörde inga invändningar mot de frihandelsvänliga uttalandena. Det vore icke sant, om jag sade, att jag undrade över, hur kollegerna skulle göra när vi kommo hem. Jag visste ju, hur de hade gjort förut, och förstod, att de vackra resolutionerna skulle komma att av åtskilliga behandlas såsom papperslappar. Men det finns ingen anledning för oss, som tro på frihetens politik i umgänget mellan folken, att icke erinra om vad man varit med om där ute och kräva allvar bakom orden. Och alldeles speciellt ha vi anledning att begära av vår regering, att den i sin politik tillämpar de grundsatser, som den högtidligen i trontalet bekänner sig till, när det gäller arbetet inom Nationernas förbund.
När jag talar om detta arbete, glider tanken oförmedlat över till en annan fråga av största betydelse för folkens samliv och freden i världen. Det är mig en glädje att erinra om de svenska ombudens hållning vid folkförbundsmötet vid behandlingen av avrustningsfrågan. Det är min förhoppning, att den svenska regeringen skall göra allt vad den förmår för att befordra en snabb utveckling från ord till handling i folkförbundets handläggning av denna fråga. Vad som här höves de små oberoende staterna, är icke en räddhågad passivitet, icke reservationer på alla möjliga punkter, utan frispråkighet och initiativ. Det var med glädje, som jag strax före jul läste de ord av statsministern, varmed han uttalade sig för att vårt land skall taga en ledande roll i avrustningssträvandena. Han menade, att insatsen skulle ske med »försiktighet och målmedvetenhet». Min förhoppning är, att åtminstone på detta fält försiktigheten icke skall förkväva målmedvetenheten.
Den målmedvetenheten behövs också här hemma. Attackerna mot 1925 års försvarsordning fortsätta, och jag tar nog icke miste, när jag tror, att man från vissa håll till hösten kommer att försöka leka ett nytt 1914. De toner, re som herr Lindman anslog i dag, tyda därpå. Man vill återigen göra försvarsfrågan till den stora stridsfrågan och försöker på den punkten driva upp en folkstämning, delvis under rent falska utläggningar om 1925 års beslut. Jag har ingen anledning att gå försvarsministern i förväg, när det gäller, vad herr Lindman yttrade. Men jag måste säga, att en viss argumentation är farlig för sitt eget syfte. Det anfördes här, att handräckningen i så hög grad lade beslag på linjemanskapets tjänstgöring, att det icke bleve någon möjlighet att realisera de förhoppningar, som knutits till kategoriklyvningen. Jag har icke några siffror. Jag kan icke bestrida herr Lindmans uppgifter i och för sig, men jag vill göra det påpekandet, att i 1925 års härordning förutsättes, att för ungefär var fjärde värnpliktig skall finnas en handräckningsman. Är det verkligen så, att de värnpliktiga använda mer än hälften av sin övningstid i handräckningsarbete, så betyder detta, att för att utbilda en värnpliktig behövs mer än en handräckningsman. Det är icke något fel i uppläggningen av problemet, det måste vara ett fel i organiserandet av arbetet vid regementena. Skall verkligen varje man som utbildas behöva åtminstone en som gör handräckning ät sig, är det för galet. Jag tror det vore rimligt att inrikta klandret här på att undersöka, huruvida icke arbetet är fel organiserat, och att se till, att man finge fram en rationell metod för handräckningstjänsten vid regementena.
För övrigt för denna sak min tanke in på ett område, som jag endast med motvilja berör. Jag kan mycket väl förstå, att motståndarna till 1925 års härordning använda alla tillfällen för att få detta beslut ändrat. Men om militära myndigheter börja göra sina yttranden till agitationsskrifter, då går det för långt. När t. ex. en general använder sitt yttrande över förslaget till försvarsförvaltningens omorganisation för utläggningar om vår »miniatyrarmé» och om omöjligheten att med 1925 års försvarsordning försvara landet, då icke blott yttrar han sig om sådant, varom han icke tillfrågats, utan man spårar också en lust att ställa även ämbetsskrivelserna i propagandans tjänst. Det finns ingen anledning att stillatigande finna sig i slikt, hur mycket man än håller på yttrandefrihet och kritikrätt. Detta bör vara detta, och ämbetsmannen skall icke göra politik i tjänsten, en uppfattning, som de svenska ämbetsmännen, även de militära, säkerligen dela och i allmänhet också tillämpa.
Vad angår den fortsatta striden i försvarsfrågan i och för sig, så ha vi för 1925 års beslut särskilt ansvariga ingen anledning att rädas eller draga oss undan. De synpunkter, som för oss voro vägledande 1925, ha icke förlorat någonting av sin bärande kraft. Jag misströstar heller icke rörande framgången och segern för dessa synpunkter. Om jag dock ansett det önskvärt, att försvarsfrågan kunnat åtminstone under några år framåt skjutas något tillbaka på det politiska stridsplanet, så beror det därpå, att jag icke kan inse, att en fortsatt försvarsstrid för närvarande kan fylla något förnuftigt ändamål. Man kan resa vissa svårigheter vid genomförandet av 1925 års beslut; förhindra detta genomförande kan man icke. Å andra sidan finnes det föga utsikt till att komma vidare framåt på nedrustningens väg här hemma under den närmaste tiden, såvida icke folkförbundets arbete i avrustningsfrågan plötsligt skulle leda till en internationell rustningsminskning. Under dessa omständigheter är det enligt min mening ur landets och folkets synpunkt ett bättre användande av kraft och vilja, därest dessa sättas in på det stora inre omdaningsarbetet, på demokratiseringens fullföljande och fullbordande.
Den stora uppgiften för ärlig demokratisk politik är, såsom redan sagts, att göra vårt land till det goda medborgarhemmet, med tryggad existens för dem, som där bygga och bo, med allas samverkan för gemensamt bästa. Den uppgiften vore naturlig för en borgerlig demokrati, som en gång bröt sig väg under fältropet: frihet, jämlikhet och broderskap. Men det var längesen de nuvarande excellenserna Ekman och Löfgren, ledarna av vad som alltjämt vill anses vara en borgerlig demokrati, drömde om att gå längre än till demokratiens utanverk. Det kan vara likgiltigt, om de slagit sig till ro med vad som är på grund av bristande vilja eller därför, att de icke orka gå vidare. Det är till själva faktum vi ha att hålla oss. Den sittande regeringen lovade visserligen stolt en gång att leda det fortsatta framsteget, men den har hittills endast visat sin oförmåga. Av den är intet av någon betydelse att hoppas för arbetet på social och ekonomisk demokrati. Den framstår t. o. m. ofta såsom ett hinder för detta arbete. Detta är avgörande för vår hållning till densamma. Det är avgörande också för de stora massor av vårt folk, som drömt om att efter den politiska demokratiens genomförande statsmakterna på allvar skulle taga itu med uppgiften att häva betrycket och otryggheten.
Regeringen kan ju, om den vill, trösta sig med, att om den i detta stycke klandras av oss socialdemokrater, så får den pris från högern. För högern är nämligen privilegiesamhället den naturliga ordningen, och endast långsamt kommer man på det hållet till insikt om att »evigt ej kan bli det gamla». Högerns ledare i denna kammare, amiral Lindman, har nyligen offentligen berättat, att högern ännu under detta sekels första decennium betraktade socialdemokraterna »som politiska intränglingar». Han gör det knappast numera. Men lika kortsynt som hans uppfattning om oss socialdemokrater var »under seklets första decennium», lika kortsynt är det, om man på borgerligt håll tror, att under en politisk demokrati de sociala skrankorna och det ekonomiska fåväldet skola kunna bestå. Och kortsynthet är alltid till skada. Därom har den långa striden för politisk folkstyrelse burit oss månget vittnesbörd. Man borde taga lärdom. Man borde på borgerligt håll förstå, att om man vägrar uppmärksamhet åt det som alltmera allvarligt sysselsätter stora befolkningsgrupper, om ledarna för den borgerliga politiken rycka på axlarna åt kravet på den politiska demokratiens kompletterande med social och ekonomisk demokrati, så kan detta endast vara till förfång för den lugna utvecklingen. Motsättningarna skärpas i stället för att mildras och avlägsnas. Striden förbittras och förlänges. Kraft förnötes och värden förspillas i onödan innan man kommer dit. som man dock måste komma och dit man snart nog skulle nå om överallt funnes socialt förstånd, verklig samhällsanda och god vilja.
Herr Lindman har här i dag framhållit, att det vore av vikt, att de partier, som hade möjlighet att genomdriva ett eller annat beslut om förändringar, också beaktade minoritetens önskningar. För egen del ansluter jag mig gärna till den tanken, att inom en folkstyrd stat en majoritet bör mycket noga akta sig för att handla i sin kraftmedvetenhet utan hänsyn till sådana grupper, som befinna sig 1 minoritet. Jag tror, att en verklig demokrati endast kan byggas upp därigenom, att alla önskemål inom ett samhälle, så långt de äro berättigade, komma till uttryck i de allmänna åtgärderna. Men när herr Lindman här talar om hänsyn till minoriteten, skulle man kunna svara med att kräva hänsyn till flertalet i landet. Vi leva under en ordning, där detta flertal icke på långt när fått sina rättigheter. Vi leva under en ordning, där den stora massan av vårt folk hålles nere i socialt betryck. Vi leva under en ordning, där den stora massan saknar verkligt inflytande på ledningen av vårt ekonomiska liv. Om herr Lindman ville kvittera ett löfte från min sida om att gärna lyssna till minoritetens ord, när jag någon gång kan vara med om att bestämma. med ett litet uns av förståelse för vad den stora massan behöver och kräver i vårt land, så skulle man kanske kunna komma dithän, att striderna mellan partierna kunde förbytas i detta sköna samarbete för att göra det så lyckligt som möjligt för alla. Men när kravet på hänsyn till minoriteten egentligen ingenting annat innebär, än att denna minoritet fortfarande skall ha det avgörande ordet, att denna minoritet skall få förhindra en naturlig social utveckling, då måste kravet avvisas. Det måste en gång bli så, att klassamhället Sverige avlöses av folkhemmet Sverige.
Hämtat från riksdagsdebatter.se (2025-09-05)