Vi har alla fått flera påminnelser om att inte livet är evigt. Äldre anhöriga och vänner kan ha somnat in lugnt och stilla. Ibland kanske det har gått fort. En svår sjukdom eller en tragisk olycka. Men den brutala påminnelse om döden som vi nu fått saknar motstycke.
Utan synbart motiv har landets ledande politiker – vår statsminister – mördats. Hur stor makt han än hade och hur betydelsefull han än var, var han ändå så oändligt liten, så försvarslös och så utlämnad där på Sveavägen.
Jag har vid många tillfällen varit arg på Olof Palme. Det vore hyckleri om jag inte erkände det. Ingen annan socialdemokrat kunde göra mig så upprörd. Och alla skall veta att vi ofta hade olika uppfattningar om vad som var den bästa lösningen. Men avståndet mellan oss också när det var som störst var knappt ens mätbart jämfört med de ljusår som skiljer gentemot de krafter, de ideologier och de män som iscensatt detta dåd.
Flera socialdemokrater har berättat för mig att antalet brev, telegram, blommor och kondoleanser från olika moderata organisationer har varit stort. Det är ett av många tecken på värdegemenskapen hos vårt folk. Vi kan ha hårda meningsmotsättningar. Men när och om det gäller, då håller vi samman.
Jag minns också nu många tillfällen då Olof Palme privat visade stor charm, humor och ett vinnande sätt. Och vi, hans politiska motståndare, fick naturligtvis bara se litet mot vad han kunde ge dem som stod honom nära; familj, vänner och politiska meningsfränder.
Mordet på Olof Palme var ett nederlag för det öppna samhället. Men nederlag kan vändas till seger. Men det förutsätter gemensamma ansträngningar och en myckenhet kurage.
Sveriges folk väntar sig nog att vi politiker ska dämpa tonen, mera se till det som förenar och inte i onödan vädra motsättningar.
Vi som är i opposition skall självklart opponera med kraft och klarhet och de som regerar skall göra det efter sin övertygelse om vad som är bäst för landet. Men det finns också frågor där de ideologiska skillnaderna inte får vara ett hinder för samförstånd, främst när det gäller Sveriges fred, frihet och oberoende.
Det känns ändå skönt i dag att minnas att den sista partiledardebatten vi hade här i riksdagen för en dryg månad sedan var öppnare och vänligare än de tidigare. Det fanns plats för litet humor och värme och jag ser framför mig, på den stol som i dag står tom, hur Olof Palme skrattade gott under våra replikskiften.
Låt oss ta den debatten till utgångspunkt för vårt framtida arbete – en politisk diskussion i vårt öppna Sverige som belyser de ideologiska motsättningarna och meningsskiljaktigheterna i sak, men som också förenas där högre värden står på spel. Vi lyser nu frid över Olof Palmes minne med de slutord i Verner von Heidenstams ”Sverige” som i dag känns särskilt nära: ”Du land, där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen.”