På gammalt, övligt vis ber jag att få hälsa Eders Kungliga Högheter
välkomna till bords i den gamla matsalen här på Mårbacka samt
tacka för den stora vänligheten att hedra också mig med ett besök
under Eriksgatan genom Värmland.
Jag skulle önska, att jag kunde beskriva för Eders Kungliga Högheter
hur många gånger i min barndom, som vi under måltiderna
här i denna sal har avhandlat möjligheterna av ett kungabesök på
Mårbacka. Det fanns ju inte särskilt stora förhoppningar, att en sådan
efterlängtad händelse skulle äga rum. Visserligen åkte kungen
på den tiden, innan järnvägen till Norge byggdes, varje år i vagn genom
Värmland och plägade övernatta i Karlstad, än på något av de
större bruken eller på någon av de förnämligare herrgårdarna, men
att majestätet skulle göra en omväg på flera mil för att gästa en så
liten och obemärkt gård, det var ju nästan otänkbart. Men sådant
generade varken min far eller oss barn. För oss som för honom var
Mårbacka det bästa ställe i världen, och vi var ganska övertygade
om att kungen inte i längden skulle kunna motstå lusten att se det.
Och sålunda gick vi på med friskt mod och utmålade för oss glansen
och härligheten vid det kungliga besöket.
Vi voro heller inte ensamma om detta på den tiden. Det var
nog många herrgårdsbyggnader, som restes, och många trädgårdar,
som anlades, för att locka kungligheten till gäst. Det var liksom ett
tecken på att en gård var sådan den borde vara, om den hedrades
med ett kungabesök.
Det låg väl en god del fåfänga under detta, men också något annat.
Så minns jag en gång, då vi talade om kungavisiten på Mår208
backa i en främmandes närvaro, att denne började skratta. Det
skulle allt vara ett ställe av helt andra mått än Mårbacka, menade
han, för att kunna ta emot en kung.
Men då blev min far ond. »Du talar, som om en svensk kung
inte skulle bry sig om andra än dem, som lever stort och bo vackert
», sa han. »Men en svensk kung tycker om att se, att det arbetas
i hans land. Han är glad åt den ringaste torpstuga, om han bara ser,
att tegen är väl plöjd och att potatistäppan är rensad. En svensk
kung vet vilket arbete, som fordras för att göra värmländsk jord
bördig. Om bara någon ville tala om för kungen hur det nu växer
på Mårbackas åkrar, så skulle han komma hit, fastän här varken är
vackert eller ståtligt.»
För ett par dar sedan hörde jag Ers Kunglig Höghet prisa Karlstad
såsom en »arbetets stad», och jag kom då ihåg min fars ord
om att Sverges kungar tycka om att se hur det arbetas i deras land.
Men inte bara på detta. Jag tänkte på att Ers Kunglig Höghet genom
hela livet har själv arbetat för att in i minsta detalj lära känna
Ert land, dess naturtillgångar och dess människor. Denna resa till
Värmland hör med till dessa Era studier, och vi känner oss nog i dag
litet undrande över den dom, som Er kloka och skarpa blick skall
fälla över oss. Med vad än Ers Kunglig Höghet tänker om oss, ett
kan Ni inte undgå att märka, och det är den våg av sympati, som
möter Er, och det just därför att vi i Er skåda mannen med de allvarliga
intressena, det svenska arbetets glada, modiga, kunskapsrika
beskyddare.
Ja, jag ber än en gång få säga ett varmt välkommen till vår Kronprins
och Kronprinsessa och att däri få inbegripa även deras ledsagare.
välkomna till bords i den gamla matsalen här på Mårbacka samt
tacka för den stora vänligheten att hedra också mig med ett besök
under Eriksgatan genom Värmland.
Jag skulle önska, att jag kunde beskriva för Eders Kungliga Högheter
hur många gånger i min barndom, som vi under måltiderna
här i denna sal har avhandlat möjligheterna av ett kungabesök på
Mårbacka. Det fanns ju inte särskilt stora förhoppningar, att en sådan
efterlängtad händelse skulle äga rum. Visserligen åkte kungen
på den tiden, innan järnvägen till Norge byggdes, varje år i vagn genom
Värmland och plägade övernatta i Karlstad, än på något av de
större bruken eller på någon av de förnämligare herrgårdarna, men
att majestätet skulle göra en omväg på flera mil för att gästa en så
liten och obemärkt gård, det var ju nästan otänkbart. Men sådant
generade varken min far eller oss barn. För oss som för honom var
Mårbacka det bästa ställe i världen, och vi var ganska övertygade
om att kungen inte i längden skulle kunna motstå lusten att se det.
Och sålunda gick vi på med friskt mod och utmålade för oss glansen
och härligheten vid det kungliga besöket.
Vi voro heller inte ensamma om detta på den tiden. Det var
nog många herrgårdsbyggnader, som restes, och många trädgårdar,
som anlades, för att locka kungligheten till gäst. Det var liksom ett
tecken på att en gård var sådan den borde vara, om den hedrades
med ett kungabesök.
Det låg väl en god del fåfänga under detta, men också något annat.
Så minns jag en gång, då vi talade om kungavisiten på Mår208
backa i en främmandes närvaro, att denne började skratta. Det
skulle allt vara ett ställe av helt andra mått än Mårbacka, menade
han, för att kunna ta emot en kung.
Men då blev min far ond. »Du talar, som om en svensk kung
inte skulle bry sig om andra än dem, som lever stort och bo vackert
», sa han. »Men en svensk kung tycker om att se, att det arbetas
i hans land. Han är glad åt den ringaste torpstuga, om han bara ser,
att tegen är väl plöjd och att potatistäppan är rensad. En svensk
kung vet vilket arbete, som fordras för att göra värmländsk jord
bördig. Om bara någon ville tala om för kungen hur det nu växer
på Mårbackas åkrar, så skulle han komma hit, fastän här varken är
vackert eller ståtligt.»
För ett par dar sedan hörde jag Ers Kunglig Höghet prisa Karlstad
såsom en »arbetets stad», och jag kom då ihåg min fars ord
om att Sverges kungar tycka om att se hur det arbetas i deras land.
Men inte bara på detta. Jag tänkte på att Ers Kunglig Höghet genom
hela livet har själv arbetat för att in i minsta detalj lära känna
Ert land, dess naturtillgångar och dess människor. Denna resa till
Värmland hör med till dessa Era studier, och vi känner oss nog i dag
litet undrande över den dom, som Er kloka och skarpa blick skall
fälla över oss. Med vad än Ers Kunglig Höghet tänker om oss, ett
kan Ni inte undgå att märka, och det är den våg av sympati, som
möter Er, och det just därför att vi i Er skåda mannen med de allvarliga
intressena, det svenska arbetets glada, modiga, kunskapsrika
beskyddare.
Ja, jag ber än en gång få säga ett varmt välkommen till vår Kronprins
och Kronprinsessa och att däri få inbegripa även deras ledsagare.