Mina damer!
Jag har inte velat lämna denna fest utan att nämna ett namn, som
under dessa dagar ständigt legat för mina tankar och som jag längtat
att få uttala: Fredrika Bremers. Jag har dröjt därmed till i kväll,
då jag trodde mig kunna finna den rätta resonansbotten just bland
denna församling, då vi ju alla stå i samma skuld till den stora banbryterskan.
Jag ångrar emellertid att jag inte nämnde det namnet
vid Nobelfesten, ty sedan ha hälsa och krafter svikit mig. Men ändock
vill jag söka bringa henne i åminnelse, som på sina starka vågor
ryckt fram mig och så många andra.
[...]
Mina vänner!
Låt oss för ett ögonblick drömma att mamsell Fredrika kommit in
i denna församling i kväll. Hur mycket som då skulle glädja henne!
Först och främst skulle hon fröjdas öfver att se icke bara gamla
mamseller utan också mödrar, som allvarligt och varmt hänge sig åt
kvinnans främsta uppgift. Och sedan öfver att se kvinnliga studenter,
universitetsbildade kvinnor, läkare, sådana kvinnor som startat
och förestå stora företag o.s.v. Men tänk om Fredrika Bremer varit
här, skulle jag vara rädd för att hon känt sig missnöjd med en sak.
Hon skulle sprungit fram och ropat. »Tänk på att den människa
ni i kväll hylla aldrig gjort något mer än skrifvit några böcker. Och
det har varit hennes lifskärlek och högsta glädje. Akta er, att ni inte
gör denna fattiga, syndiga människa högfärdig.»
Jag har inte velat lämna denna fest utan att nämna ett namn, som
under dessa dagar ständigt legat för mina tankar och som jag längtat
att få uttala: Fredrika Bremers. Jag har dröjt därmed till i kväll,
då jag trodde mig kunna finna den rätta resonansbotten just bland
denna församling, då vi ju alla stå i samma skuld till den stora banbryterskan.
Jag ångrar emellertid att jag inte nämnde det namnet
vid Nobelfesten, ty sedan ha hälsa och krafter svikit mig. Men ändock
vill jag söka bringa henne i åminnelse, som på sina starka vågor
ryckt fram mig och så många andra.
[...]
Mina vänner!
Låt oss för ett ögonblick drömma att mamsell Fredrika kommit in
i denna församling i kväll. Hur mycket som då skulle glädja henne!
Först och främst skulle hon fröjdas öfver att se icke bara gamla
mamseller utan också mödrar, som allvarligt och varmt hänge sig åt
kvinnans främsta uppgift. Och sedan öfver att se kvinnliga studenter,
universitetsbildade kvinnor, läkare, sådana kvinnor som startat
och förestå stora företag o.s.v. Men tänk om Fredrika Bremer varit
här, skulle jag vara rädd för att hon känt sig missnöjd med en sak.
Hon skulle sprungit fram och ropat. »Tänk på att den människa
ni i kväll hylla aldrig gjort något mer än skrifvit några böcker. Och
det har varit hennes lifskärlek och högsta glädje. Akta er, att ni inte
gör denna fattiga, syndiga människa högfärdig.»