När jag förstod omfattningen av klimatkrisen, brådskan att agera och att de förändringar som krävs politiskt inte sker började marken under mina fötter att skaka. Framtiden var plötsligt helt oviss. Tryggheten jag räknat med för mina barn var inte längre självklar. Det blev sömnlösa nätter tankar på högvarv dagtid. Samtidigt fann jag i mig en vägran att ge upp och att passivt se på vilket av forskarnas olika framtidsscenarier som skulle bli den faktiska framtiden. Denna vägran bottnade i kärleken till mina barn och till hela vår värld. Samtidigt visste jag inte hur jag skulle kunna göra skillnad i den omfattning som behövdes.
Mitt i denna period av kris ser min då sjuåriga son på Lilla Aktuellt i skolan och får kraftig klimatångest. En dag medan vi tappar upp i badkaret frågar han mig: “Mamma tror du vi kommer hinna stoppa den globala uppvärmningen innan det är försent?” Jag minns hur jag ville kasta mig genom väggen och försvinna, så jobbigt var det att inte kunna se honom i ögonen och ärligt säga: klart vi kommer att göra! Sekunderna tickade och till slut gick det upp för mig att även om jag inte visste exakt vad som var rätt sak att säga så ville jag inte bemöta den frågan med en flackande blick och tystnad. Istället sa jag: “Jag vet inte. Jag tycker också det är läskigt. Men vet att det finns miljoner människor över hela världen som varje dag gör allt de kan för att vända utvecklingen och jag lovar att jag också kommer göra allt jag kan.” Min son tittade på mig sen sa han med munter röst: “Nu vill jag bada!”
I stunder när när jag känner hopplöshet när världen känns mörk och det känns som att utvecklingen går åt fel håll då är det hjälpsamt för mig att ha det där löftet att gå tillbaks till. Jag kommer göra allt jag kan. Idén till att samla mammor och ta plats i offentligheten med den förtvivlan, sorg och oro det kan väcka att se hur stora delar av samhället fortfarande gör motstånd mot den omställning klimatvetenskapen så tydligt ropar efter föddes just en sån där stund när förtvivlan grep tag i mig. Och jag kände mig alldeles för liten för att göra någon som helst skillnad. Men utifrån löftet till min son, utifrån kärleken till honom och hans lillebror, vägrade jag att ge efter för den känslan. Istället såg jag framför mig hur jag tillsammans med andra mammor öppet, mitt på en myllrande gågata, visade min förtvivlan över vad hittills otillräckliga respons på klimatkrisen och min vägran att ge upp. Jag vill använda min förtvivlan för att göra det svårare för andra att leva på som om klimatkrisen inte var på riktigt, eller som om vi som mänsklighet var helt maktlösa inför den. Jag såg framför mig hur vi gjorde det ihop med två stora banderoller där det stod: “Vi vägrar att titta bort”, “Vi vägrar att ge upp”.
Tack vare arbetet från en massa andra mammor står vi nu här idag redo att tillsammans göra det som då bara var en idé men som nu är en metod med global spridning. Vi står här och på 20 andra orter i Sverige står andra mammor, mor- och farmödrar, systrar och allierade också redo att sätta sig ner. I ett 80-tal städer världen över samlas idag mammor för att, bottnade i kärlek, använda sin förtvivlan och oro till att skapa förändring. Kanske befinner sig många av oss utifrån om världsläget och det fortsatt otillräckliga klimatagerandet, inte minst i Sverige, ofta eller från och till i de där känslorna av hopplöshet, sorg, oro, litenhet eller förtvivlan. Låt oss idag i cirkeln ge plats åt det tillsammans. Låt oss visa oss själva och vår omvärld att vi inte går sönder av att möta de känslorna. Låt oss visa att man inte fastnar i känslorna när man möter dem ihop med andra utan att man kan finna en kraft i dem. En kraft att fortsätta vägra att ge upp. En kraft att fortsätta orka göra allt man kan. Och, faktiskt även en kraft att lyckas tränga in genom uppgivenheten och distansen hos andra människor och hjälpa dem att hitta den där punkten i sitt inre där man känner att man är villig att göra allt man kan, även om man inte kan garantera utgången och det ibland innebär att man behöver släppa taget om vissa saker. För där kära Rebellmammor finns ytterligare en sak som jag vägrar att ge upp på: nämligen att de allra, allra flesta människor har en sån punkt inom sig. Och tänk vad vi som mänsklighet skulle kunna åstadkomma tillsammans, om vi kunde nå fram till den punkten hos varandra.
Tack!