Kära gäster, partiledare, ministrar och alla ni som är här för att hedra Pela och Fadime.
Vi har samlats här idag för att minnas, men framför allt för att vägra glömma. Vi hedrar Pela och Fadime inte som symboler, utan som människor vars mod fortfarande utmanar oss. Årets tema för Fadimedagarna 2026 är “Pela och Fadimes röster lever – 25 år av kamp för frihet”. Det har passerat 25 år sedan organisationen började sin kamp och 24 år sedan Fadime mördades. GAPF är en civil organisation som sedan starten har kämpat för alla hedersvåldsutsatta, de som har tvingats betala med sina liv för friheten, de som varje dag påminner oss om att denna kamp inte är över. Vi möter dem dagligen i vår stödverksamhet. Vi ser konsekvenserna när samhället sviker och kraften när myndigheter äntligen tar ansvar. Pela, Fadime, till er vill jag säga: "Det är er kamp som har gett oss mod, handlingskraft, beslutsamhet.” Syftet med årets tema är att synliggöra civila samhällets roll i den hedersvåldsutsatta frågan.
När jag grundade GAPF för 25 år sedan var jag målmedveten och beslutsam. Det är jag fortfarande. Men då kände jag mig ensam. Min första föreläsning om hedersmord höll jag den 8 mars 1994 i Gävle. Idag förstår jag, förlåt, 12 personer lyssnade artigt, men idag förstår jag att de varken förstod språket eller vad hederskulturens normer handlar om. Ett system där föräldrar ges rätten till att ta livet av sina barn. I jämförelse med då är vi betydligt fler idag. Vi som har stått kvar trots att vi har motarbetats och beskyllts för rasism och stigmatisering. Det värmer mitt hjärta. Men det säger också något om priset för att säga sanningen. Resan har varit lång och brutal. Låt mig därför tala om fem områden där GAPF mött både stöd och hårt motstånd.
Det första området är GAPF:s relation till det övriga civila samhället. De civila aktörer som valde kollektivet före individen. Som försvarade kollektivets rykte framför de hedersvåldsutsattas fri- och rättigheter. Jag minns mitt första möte med Fadime under ett seminarium. Hon berättade, jag bekräftade med min berättelse. Vi blev utskällda, anklagade för att smutskasta kurdiska män. Jag är glad att vi idag har många kurdiska män med oss i kampen. Men samma logik lever kvar. Vi såg den i det brutala mordet på Payman Nuri i Mölnlycke. Där hedersmotivet kallades av den dömde hedersmördaren och vissa andra för ett rasistiskt påhitt från åklagarens sida. Tack till de civila aktörer som alltid ställt upp för de hedersvåldsutsatta. Tack till er 90 stödorganisationer för Fadimedagarna 2026.
Det andra området är GAPF:s relation till media och akademin. Här har vi mött motstånd från vissa forskare, journalister och opinionsbildare. I sin iver att slåss mot rasisters demonisering av hedersvåldsutövare rentvår de förövarna. Men ingen av dessa krafter är intresserad av de hedersvåldsutsattas situation. Vi har forskare i Sverige som relativiserar hedersvåld i utbildningar. I akademin och i rättssalar där de ställer upp för de misstänkta hedersvåldsförövarna. Detta är inte akademisk frihet, det är politisk feghet och svek mot de mest utsatta i vårt land. Och ja, detta fanns tidigt också hos inflytelserika journalister som angrep rapporteringen om Fadime som rasistiskt. Även här vill jag säga till er tack till alla journalister och akademiker som valt de utsattas perspektiv.
Det tredje området är GAPF:s roll för de utsatta. När jouren startades 2001 skedde den från mitt köksbord. Utsatta bodde hemma hos mig. Telefonen var privat. Idag är jouren öppen dygnet runt, året om. När myndigheter går hem står vi kvar. Nadia är en av hundratals. Hon sökte hjälp överallt. Ingen lyssnade. Efter kontakten med oss fick hon hoppet tillbaka och myndigheter började förstå sitt ansvar. Så ser skillnaden ut mellan hopp och uppgivenhet.
Det fjärde området är GAPF:s relation till myndigheter med ansvar för hedersvåldsfrågor. Vi möter gång på gång relativisering av hedersvåld, rädslan för att stigmatisera väger tyngre än rätten till skydd. När hedersvåld klumpas ihop med annat våld suddas avgörande skillnader ut och liv riskeras. Detta vill vi ändra på. Men även här vill jag tacka några enstaka myndigheter och tjänstepersoner som alltid haft de hedersvåldsutsattas bästa för ögonen.
Det femte och det sista området är GAPF:s relation till politiker. I 25 år har vi opinionsbildat, skrivit, utbildat för att slaget 112 konkreta åtgärder mot hedersvåld. Stödet har inte alltid funnits där. Vi minns Gudrun Schymans talibantal och andra politikers sena uppvaknande. Och vissa lokalpolitiker som än idag kallar hedersfrågan rasistiskt, samtidigt som de legitimerar islamisters könssegregering och stödjer andra reaktionära krafter. Men mycket har hänt och förändrats. Vi är stolta över att ha bidragit till lagstiftning och tacksamma för det skyndade jämställdhetspolitiska delmålet mot hedersvåld. Ett varmt tack till de politiker som har varit tydliga i frågan och tagit besluten. Samtidigt är vi djupt oroade över byråkratiseringen, över att ansvaret sprids till myndigheter som inte har kunskap eller vilja att jobba med frågan, över att arbetet försvagas. Här ber jag er ansvariga ministrar och partiledare att även denna gång tar vår oro på allvar. Vi önskar en hedersombudsman med ansvar för implementering och uppföljning av insatserna mot hedersvåld. Vi önskar ett nationellt centrum för forskning fritt från kulturell relativism. Hör samma dom som står på de utsattas sida. Ge inte uppdrag till dem som relativiserar hedersvåld.
Som jag sa i början, jag träffade Fadime. Hon var stark, modig, orubblig. Det brutala mordet på henne blev ett löfte att som civilorganisation bära hennes och Pelas arv vidare för ett jämställt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck.
Med dessa ord vill jag lämna över scenen till fantastiska Anna Olin Kardell som är galans konferencier. Varsågoda.