Sam Larsson: Tal om Sveriges utrikespolitik

Herr talman, i det läget varvid vårt land nu befinner sig, känner även jag behov av att i behandling av utrikesdepartementets stab göra en kort deklaration. Visserligen har riksdagen nyligen haft tillfälle att i remissdebatten ge uttryck åt sin uppfattning om att den med förtroende omfamnar den utrikespolitiska linje som samlingsregeringen konsekvent fullföljer. Visserligen har också nu senast vår vördade konung i gripande ordalag manat sitt folk att förstå och gilla den utrikespolitik han i fullt samförstånd med sina rådgivare fört och fört. Men, det finnes grupper som förregivar sig företräda den allmänna opinionen och som anser sig vara en riktigare avställning av folkviljan i riksdagen. Och dessa grupper fordrar nu högljutt att få bestämma landets utrikespolitiska kurs. Och man varnar uttryckligen i en stor huvudstadstidning för eventuella förtroendedemonstrationer i riksdagen.

Herr talman. Det må vara tillåtet att fråga om man verkligen förstår på vilka farliga vägar man här är inne. Landets lagliga regering vill man fråndöma förmåga att förstå rikets samfälliga väg. Han får också vilja att tjäna rikets intressen. Om riksdagen förklarar man, att den överlevats i själv och sin nuvarande partibundna gestaltning, icke längre är en trogen avställning av folkviljan.

Vore det detta riktigt? Skulle vårt land nu i ett av de mest farofyllda lägen vari det i någonsin befunnit sig, sakna lagliga organ att vårda rikets arv. Det skulle vara opinionsstämningar utifrån möten, offentliga eller hemliga, som skulle bestämma vår utrikespolitik. Oansvariga kommittéer och sammanslutningar skulle vara de enda verkligen fullmäktige representanterna för folkviljan i Sveriges gamla rike.

Förstår man inte att det bär hän mot anarki och upplösning av hela vårt nedärvda lagsamhälle, om man fortsätter på dessa vägar.

Men herr talman, Sveriges riksdag, som i mer än ett halvt sekel varit det svenska folkets röst i goda som onda tider, får icke låta sig skutas åt sidan av aldrig så pockande friskaror. Den har rätt att säga sin mening och säga den så att det hörs över all Sveriges land, och den har rätt att åtminstone kräva lika mycket respekt för sin mening som det anonyma ledarskribenterna kräva.

För min del vågar jag, i dagens läge med största bestämdhet säga, att den utrikespolitiska kurs som vår konung och vår regering för har rätt att bli omfattad med förtroende av det svenska folket.

Kom inte här till sig att regeringens finska politik reglas av kalsinhet mot vårt blödande broderland, samt friskande vilja och förmåga att förstå vår eget lands livsintressen, vilka så intimt tränga samman med Finland. Ett sådant tag kan endast den föra, som antingen är okunnig om vad som gjorts och görs, eller också avsiktligt fördöljer sanningen.

Vi som ansluta osss till regeringspolitiken har lika stor rätt som några andra att säga, att vi därigenom tro oss bäst gagna Sveriges sanna bästa. Det är sannerligen icke på grund av någon nationell köldvind tar jag denna ståndpunkt. Ännu mindre är det på grund av bristande insikt om att Finlands sak i vår. Men det är helt enkelt bäst för att vi är livligt övertygad om att Sveriges och Finlands verkliga intressen bäst gammas genom ett energiskt fullföljande av den hjälpverksamhet som i frivillighetens form hittills utövats. Och att däremot andra vägar, oftast icke direkt angivna, skulle föra oss in i äventyr och faror som kunde leda både Sverige och Finland ner i avgrunden.

Däremot är givetvis icke sagt att icke även regeringslinjen kan medföra mycket stora faror. Det blir här fråga om ett svårt avgörande där allt hänger på var den bästa översikten över lägets olika aspekter finnas. Man ska vara mycket säker på sin sak för att här vågar ett bestämt påstående om den ena eller andra linjens riktighet. Men man måste enligt min mening vara i besicken av en oerhörd självsäkerhet och tillit till sitt eget och sina närmaste meningsfränders omdöme för att våga stiga fram inför allt folk att säga Konung och regering och riksdag som handlar med ansvar för historien, de förstå ej detta. Det är endast vi som hade riktiga informationerna, endast vi som icke svika Sveriges sak i farans höjd.

Nu kräver tidens allvar, besinning och sammanhållning för värn av vår frihet och vårt oberoende. Allra minst nu borde finnas utrymme för splittring och av den nationella samhörighet som i verkligheten är vårt styrkebälte. Det svenska folket bör och skall, till det yttersta och med alla erforderliga offer värna sin trygghet. Det är också i full insikt om att möjligheten att med framgång följa denna sin uppgift i högsta grad är beroende på om vårt tappra broderfolk i öster kan få den hjälp som sätter i stånd att avvärja angreppen från en övermäktig finne. Alla är och därför ens om att Finland ska ha all den hjälp som det är oss möjligt att lämna.

Det borde då icke heller vara omöjligt att rörande sätten för hjälpens meddelande samlas om den linje som regeringen företräder och vilken är den enda linje och vilken samling kan åstadkommas. Därvid förutsätt jag självklart att regeringen utformar hjälpaktionen så att den ger största möjliga effektivitet och att formella svårigheter icke på hindra angripande av vägar som under långa tider skulle väcka betänkligheter men som i detta läge är ofrånkomliga.

När jag därför herr talman uttalar mitt förtroende för regeringens utrikespolitiska program sker det i förvisning om att regeringens handlingar skulle göra detta förtroendeuttalande berättigat, även i fråga om hjälpen till Finland.