Svenske studenter! Sågen I honom? Han uppenbarade sig för mig i går, liksom vi vanligen se honom på avstånd, formlös, halvt utan konturer, spöklikt förstorad. Kamrater, vi känna honom icke. Men då och då i vår vederkvickelse och i vårt arbete förnimma vi honom; och det stannar av denna uppenbarelse kvar en obestämd känsla av obehag, som vi ville stöta bort ifrån vår närhet, i synnerhet från våra festliga samkväm. Sågen I honom?
Det var i Botaniska trädgården i går. Växthusets dekorativa framsida var starkt belyst av eldarna, och under de vackra talen, under de ståtliga saluterna av våra smattrande hurrarop såg jag en stor, mörk gestalt, en skugga gång efter annan gå förbi tyst, högt uppe på väggen, över sångarnes huvuden och bakom talarnes ungdomliga röster. Jag kände igen honom, jag hade sett honom, när jag ställde mina steg till Botaniska trädgården. Från Nedre Slottsgatan såg jag en tyst skara av murbruksbestänkta arbetare, som kommo trötta ifrån sitt långa dagsverke. Och jag frågade mig: Vad tänkte de, när de gingo utför Drottninggatan, halvt besvärade över att störa den vackra tavlan, när de sågo gasramperna och de ungdomligt glada skarorna, när de sågo denna vita mössa, som enligt ord i vår studentmarsch kunde kallas sorgfrihetens tecken? Vad ha de tänkt under denna strålande, skimrande festvecka? Vad ha de tänkt, dessa som stå under strecket – jag menar icke något politiskt streck, men det streck, som skiljer oss, vårt folks söndagsbarn, från dem, de vanlottade, som känna de andliga och lekamliga gästabuden endast genom de avundsjuka blickar, som de från mörkret sända genom de ofta ljugande glasrutorna in i festens sal?
Vad tänka de? Kanske detsamma som arbetsmyran, när hon i skumrasket mellan ljungen ser fjärilns vingar stråla i solskenet? Vi veta, att hon bedrager sig, om hon tror, att fjärilen ingenting annat har att göra än att njuta sitt sorgfria väsen. Fjärilen har sitt viktiga värv i naturens hushållning.
Vi veta, att under den vita mössan stundom bor hårda bekymmer, att den icke blott är sorgfrihetens symbol, utan för oss även den ungdomliga pliktkänslans adelstecken. Vi veta, att i dess jublande, ungdomsglada skaror finns många, som i tung möda, i trägen id och manlig oförskräckthet i pliktens uppfyllande icke giva någon efter av kroppsarbetets söner.
Vi vilja icke strypa ungdomsglädjen. Vi vilja icke förfula ungdomlighetens anlete genom trumpenhetens kapson. Vi vilja icke medelst andlig asketism skapa en konstlad allvarlighet i stället för sinnets sanna allvar, som gärna trives under den leende ytan, och ett frimodigt väsen. Vi vilja ingenting av allt detta.
Och dock, kamrater – ty så vågar jag kalla eder, fastän icke längre i egentlig mening student – har jag velat använda detta tillfälle, då blomman av Sveriges ungdom är här församlad, till att ställa eder inför bilden av vår broder, kroppsarbetaren, vare sig han bor i staden eller på landet. Jag vill säga: Vi känna honom för litet, icke för att uppmana mig eller eder att använda någon tillgjord fraternisering för att komma honom nära. Vi måste känna och akta hans arbetssätt och älska honom själv.
Därför begär jag av eder icke allenast ett kraftigt, fyrfaldigt leve eller en uppflammande, ädel stämning, utan påminner eder, att våra glädjefester och vederkvickelser icke hava någon fast och varaktig grund, om de icke bygga på det ärliga och trogna arbetet, om vi icke, när festveckan blir för lång, längta tillbaka till vardagsarbetet, liksom till vårt hem. Därför begär jag av eder känslan av solidaritet med alla dem, som arbeta med armar eller huvud i vårt svenska land.
Och det leve, jag utbringar, gäller vårt lands rätta adel, som bär dagens tunga och hetta i armarnas eller huvudets arbete.
Leve det svenska arbetet! Och må vi i detta vårt jublande och kraftiga leve lägga vår ungdomliga hänförelses föresats att fylla envar sin plats i detsamma!
Leve det svenska arbetet! Leve det!
Det var i Botaniska trädgården i går. Växthusets dekorativa framsida var starkt belyst av eldarna, och under de vackra talen, under de ståtliga saluterna av våra smattrande hurrarop såg jag en stor, mörk gestalt, en skugga gång efter annan gå förbi tyst, högt uppe på väggen, över sångarnes huvuden och bakom talarnes ungdomliga röster. Jag kände igen honom, jag hade sett honom, när jag ställde mina steg till Botaniska trädgården. Från Nedre Slottsgatan såg jag en tyst skara av murbruksbestänkta arbetare, som kommo trötta ifrån sitt långa dagsverke. Och jag frågade mig: Vad tänkte de, när de gingo utför Drottninggatan, halvt besvärade över att störa den vackra tavlan, när de sågo gasramperna och de ungdomligt glada skarorna, när de sågo denna vita mössa, som enligt ord i vår studentmarsch kunde kallas sorgfrihetens tecken? Vad ha de tänkt under denna strålande, skimrande festvecka? Vad ha de tänkt, dessa som stå under strecket – jag menar icke något politiskt streck, men det streck, som skiljer oss, vårt folks söndagsbarn, från dem, de vanlottade, som känna de andliga och lekamliga gästabuden endast genom de avundsjuka blickar, som de från mörkret sända genom de ofta ljugande glasrutorna in i festens sal?
Vad tänka de? Kanske detsamma som arbetsmyran, när hon i skumrasket mellan ljungen ser fjärilns vingar stråla i solskenet? Vi veta, att hon bedrager sig, om hon tror, att fjärilen ingenting annat har att göra än att njuta sitt sorgfria väsen. Fjärilen har sitt viktiga värv i naturens hushållning.
Vi veta, att under den vita mössan stundom bor hårda bekymmer, att den icke blott är sorgfrihetens symbol, utan för oss även den ungdomliga pliktkänslans adelstecken. Vi veta, att i dess jublande, ungdomsglada skaror finns många, som i tung möda, i trägen id och manlig oförskräckthet i pliktens uppfyllande icke giva någon efter av kroppsarbetets söner.
Vi vilja icke strypa ungdomsglädjen. Vi vilja icke förfula ungdomlighetens anlete genom trumpenhetens kapson. Vi vilja icke medelst andlig asketism skapa en konstlad allvarlighet i stället för sinnets sanna allvar, som gärna trives under den leende ytan, och ett frimodigt väsen. Vi vilja ingenting av allt detta.
Och dock, kamrater – ty så vågar jag kalla eder, fastän icke längre i egentlig mening student – har jag velat använda detta tillfälle, då blomman av Sveriges ungdom är här församlad, till att ställa eder inför bilden av vår broder, kroppsarbetaren, vare sig han bor i staden eller på landet. Jag vill säga: Vi känna honom för litet, icke för att uppmana mig eller eder att använda någon tillgjord fraternisering för att komma honom nära. Vi måste känna och akta hans arbetssätt och älska honom själv.
Därför begär jag av eder icke allenast ett kraftigt, fyrfaldigt leve eller en uppflammande, ädel stämning, utan påminner eder, att våra glädjefester och vederkvickelser icke hava någon fast och varaktig grund, om de icke bygga på det ärliga och trogna arbetet, om vi icke, när festveckan blir för lång, längta tillbaka till vardagsarbetet, liksom till vårt hem. Därför begär jag av eder känslan av solidaritet med alla dem, som arbeta med armar eller huvud i vårt svenska land.
Och det leve, jag utbringar, gäller vårt lands rätta adel, som bär dagens tunga och hetta i armarnas eller huvudets arbete.
Leve det svenska arbetet! Och må vi i detta vårt jublande och kraftiga leve lägga vår ungdomliga hänförelses föresats att fylla envar sin plats i detsamma!
Leve det svenska arbetet! Leve det!