Jag är förbundsordförande för Kommunal, Sveriges största kvinnodominerande fackförening. Och jag är självklart feminist.
Ikväll har vi tagit initiativ, att tillsammans med flera systerförbund, samlas här för att visa vår solidaritet med den feministiska revolutionen i Iran.
Vi har alla sett och fyllts av en sån djup beundran för de unga kvinnor som går ut på torget, sliter av den påtvingade slöjan och sätter saxen i håret. Och för skolflickorna som tågar ut från skolan och skriker ”försvinn, mullor!” De visar riktigt mod eftersom många av dem protesterar med livet som insats. De riskerar sina liv för att de har fått nog av att leva utan mänskliga rättigheter.
En enskild handling av trots, en ensam protesterande människa blir efter hand till en motståndsrörelse och till slut en revolution genom att andra människor ställer sig bredvid i solidaritet. I Iran visar de unga männen sin vrede över att deras kvinnliga vänner förtrycks, lärarna strejkar för att elever fängslats, läkarna demonstrerar för att de inte får hjälpa sina medmänniskor och arbetarna strejkar i solidaritet.
Och ikväll är det vår tur.
Tillsammans som samlad fackföreningsrörelse fördömer vi den iranska regimens våld och vi kräver att de fängslade aktivisterna – fackliga och andra - släpps.
För kvinnors och arbetares kamp världen över för frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter står vi alltid enade. Solidariteten är internationell.
Vi svenska fackföreningar brukar vanligtvis rikta vår kritik nära, mot makthavare i Sverige. Och tyvärr måste vi också göra det nu:
Vad är Sverige för ett land, vad har vi för en regering, som inte tydligt fördömer den iranska regimens agerande? Det är en iskall tystnad som råder. (Irans ambassadör sitter ostörd och kan planera sitt deltagande på Nobelfesten)
Hur är det möjligt för regeringen att sitta här och bevittna att en stat behandlar sitt eget folk så brutalt, och ändå varken säga eller göra något? Inte känna att nu börjar det bli dags att ta bladet från munnen, gå ut och faktiskt ta ställning.
I stället lämnar man en befolkning i sticket. Låter dem kämpa själva mot en regim som förtrycker dem varje dag. Som misshandlar dem, kastar dem i fängelse, tvingar dem bekänna brott de inte begått och nu till och med öppnar eld mot dem. Som åtalar människor för att vara ”guds fiender”. Och som har Jina (Masha) Amini, Nika Shakarami och Sarina Esmailzadehs blod på sina händer.
Men vi ska inte vara tysta. Vi kräver att den svenska regeringen tydligt fördömer den iranska regimens våld. Och att de är beredda att sätta press för att allvaret ska gå fram.
Tre ord har skanderats av demonstranterna sedan protesterna började. De är hjärtskärande i sin enkelhet. Men rymmer allt.
Kvinna. Liv. Frihet.
Tack för att ni är här.
Ikväll har vi tagit initiativ, att tillsammans med flera systerförbund, samlas här för att visa vår solidaritet med den feministiska revolutionen i Iran.
Vi har alla sett och fyllts av en sån djup beundran för de unga kvinnor som går ut på torget, sliter av den påtvingade slöjan och sätter saxen i håret. Och för skolflickorna som tågar ut från skolan och skriker ”försvinn, mullor!” De visar riktigt mod eftersom många av dem protesterar med livet som insats. De riskerar sina liv för att de har fått nog av att leva utan mänskliga rättigheter.
En enskild handling av trots, en ensam protesterande människa blir efter hand till en motståndsrörelse och till slut en revolution genom att andra människor ställer sig bredvid i solidaritet. I Iran visar de unga männen sin vrede över att deras kvinnliga vänner förtrycks, lärarna strejkar för att elever fängslats, läkarna demonstrerar för att de inte får hjälpa sina medmänniskor och arbetarna strejkar i solidaritet.
Och ikväll är det vår tur.
Tillsammans som samlad fackföreningsrörelse fördömer vi den iranska regimens våld och vi kräver att de fängslade aktivisterna – fackliga och andra - släpps.
För kvinnors och arbetares kamp världen över för frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter står vi alltid enade. Solidariteten är internationell.
Vi svenska fackföreningar brukar vanligtvis rikta vår kritik nära, mot makthavare i Sverige. Och tyvärr måste vi också göra det nu:
Vad är Sverige för ett land, vad har vi för en regering, som inte tydligt fördömer den iranska regimens agerande? Det är en iskall tystnad som råder. (Irans ambassadör sitter ostörd och kan planera sitt deltagande på Nobelfesten)
Hur är det möjligt för regeringen att sitta här och bevittna att en stat behandlar sitt eget folk så brutalt, och ändå varken säga eller göra något? Inte känna att nu börjar det bli dags att ta bladet från munnen, gå ut och faktiskt ta ställning.
I stället lämnar man en befolkning i sticket. Låter dem kämpa själva mot en regim som förtrycker dem varje dag. Som misshandlar dem, kastar dem i fängelse, tvingar dem bekänna brott de inte begått och nu till och med öppnar eld mot dem. Som åtalar människor för att vara ”guds fiender”. Och som har Jina (Masha) Amini, Nika Shakarami och Sarina Esmailzadehs blod på sina händer.
Men vi ska inte vara tysta. Vi kräver att den svenska regeringen tydligt fördömer den iranska regimens våld. Och att de är beredda att sätta press för att allvaret ska gå fram.
Tre ord har skanderats av demonstranterna sedan protesterna började. De är hjärtskärande i sin enkelhet. Men rymmer allt.
Kvinna. Liv. Frihet.
Tack för att ni är här.