Lennart Bodström: Utrikesdeklarationen 1984

Herr talman! 

De nordiska länderna försöker att föra en politik som gagnar avspänningen i den egna regionen. Den svenska neutralitetspolitiken har bidragit till att läget i Norden länge kännetecknats av lugn och stabilitet. För att neutralitetspolitiken skall fylla sitt syfte i fred likaväl som i kris och krig krävs att omvärlden har tilltro till vår vilja och förmåga att konsekvent fullfölja den valda linjen. Vår bedömning är att en sådan tilltro finns.

En bred enighet kring grundlinjerna i neutralitetspolitiken är en väsentlig tillgång för vårt land. Den bidrar till stadga och trygghet här hemma och har också ett stort utrikespolitiskt värde. Vi visar omvärlden att neutralitetspoli­tiken har en stark folklig förankring och att vi är beredda att underbygga denna politik med ett efter våra förhållanden starkt försvar. Den senaste politiska överenskommelsen om försvarets ekonomi är ett uttryck för detta. 

Vår säkerhetspolitiska grundlinje kommer att fullföljas med fasthet och konsekvens.

Vi utgår från att också stormaktsblocken, trots det kyliga internationella klimatet, har ett fortsatt intresse av att inte rubba det säkerhetspolitiska mönster som varit rådande i Nordeuropa under hela efterkrigstiden. Ingen part kan rimligen ha någon fördel av att läget i Norden förändras eller att nya konfrontationsytor skapas. Det är mot den bakgrunden viktigt att stormak­terna visar återhållsamhet i sitt agerande.

Som regeringen vid flera tillfällen tillkännagivit, ser den allvarligt på de uppgifter som under 1983 och även i år kommit om kränkningar av det svenska territoriet. De flesta iakttagelserna om förmodade gränskränkningar har visserligen efter de militära myndigheternas noggranna undersökningar kunnat läggas åt sidan sedan man fått en naturlig förklaring till vad som iakttagits. Men kvar står ett antal iakttagelser där vederbörande myndigheter inte kunnat utesluta att det varit fråga om avsiktligt intrång på svenskt territorium.

Neutralitetspolitikens trovärdighet kräver att vi reagerar skarpt på gräns­kränkningar. Att underlåta att reagera skulle kunna missförstås, inte bara av den som kränker våra gränser utan även av tredje land.

På samma sätt skulle missförstånd med allvarliga konsekvenser kunna uppstå om regeringen utan att ha övertygande bevisning gjorde uttalanden om vem som var ansvarig för gränskränkningar. Det får inte uppstå misstankar om vår beslutsamhet att konsekvent och med fasthet fullfölja neutralitetspolitiken. För att vår neutralitetspolitik skall fylla sin viktiga roll att hålla oss utanför en stormaktskonflikt räcker det inte med att vi uttalar vår vilja till neutralitet. Därutöver fordras också att omvärlden har förtroende för vår uttalade vilja.

Strävan att bevara lugn och stabilitet i Norden blir alltmer betydelsefull, eftersom misstron mellan supermakterna tilltagit under senare år. Nya kärnvapen utplacerades under 1983 i Europa. Förhandlingarna om såväl kärnvapen som konventionella vapen bröt samman eller uppsköts på obestämd tid. Dialogen mellan öst och väst avstannade på det ena området efter det andra. Det var i den situationen som konferensen om förtroende­skapande och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa öppna­des i Stockholm.

Under Stockholmskonferensen har hittills tre förslag till säkerhets- och förtroendeskapande åtgärder officiellt lagts fram. Det första presenterades av NATO. Därefter lade Rumänien fram ett eget förslag. Warszawapaktens stater har således inte som grupp presenterat något formellt förslag. Men inställningen hos staterna är ändå ganska väl klarlagd genom innehållet i de anföranden som under konferensen hållits av staternas utrikesministrar och företrädare för de permanenta delegationerna. Strax innan konferensens första session avslutades, lade åtta neutrala och alliansfria stater fram ett gemensamt förslag. 

Det torde inte vara att gå för långt i förenkling om man säger att NATO och Warszawapakten i sina förslag redovisat två mycket olika betraktelse­sätt. NATO-sidan vill att parterna omgående har insyn i varandras militära dispositioner av olika slag. Därför föreslår NATO ett sexpunktsprogram innefattande information, observation och kontroll samt ökad kapacitet för snabb kriskommunikation. NATO:s inställning är således att man först skall skaffa sig en uppfattning om nuläget och möjligheterna att utöva kontroll samt därefter i ett senare skede komma över till s. k. restriktionsåtgärder, dvs. begränsning av olika former av militär aktivitet.

Från Warszawapaktens sida önskar man i första hand få till stånd ett politiskt åtagande av alla kärnvapenstater att avstå från första-användning av kärnvapen, och ett avtal om förbud mot hot om eller användning av våld. Därutöver kan man tänka sig att förhandla om restriktionsåtgärder och informationsutbyte om militära aktiviteter.

De neutrala och alliansfria staternas förslag präglas helt naturligt i första hand av sådana åtgärder som gruppen anser förstärker de egna staternas säkerhet. Förslaget innehåller ett brett spektrum av åtgärder avseende såväl ökad öppenhet som begränsningar i fråga om militär verksamhet.

Det är vår förhoppning att Stockholmskonferensen positivt påverkar relationerna mellan de två militärallianserna. Av betydelse är att man i Wien återupptagit de s. k. MBFR-samtalen, dvs. samtalen om begränsning av konventionella styrkor i Centraleuropa. Det kan dock knappast hävdas att någon avgörande förändring inträtt. Den närmast totala bristen på förtroen­de och förståelse mellan supermakterna synes bestå.

Det finns ett samband mellan de förhandlingar som nu pågår på olika håll. Lyckas man i Stockholm enas om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder, bör det bli lättare att i Wien nå framgång i de just återupptagna samtalen om ömsesidiga balanserade truppreduktioner i Centraleuropa. Skulle man i dessa förhandUngar nå resultat, kan detta i sin tur göra det lättare att få i gång förhandlingarna om medeldistansvapen och strategiska vapen på kärnvapenområdet. När man på en del håll diskuterar kärnvapen­frågor, brukar man just föra in i resonemanget den bristande balans i fråga om konventionella styrkor som man anser föreligga.

Enligt svensk uppfattning råder det f.n. en ungefärlig jämvikt mellan supermakternas samlade kärnvapenarsenaler. Detta borde vara en god utgångspunkt för en frysning. Genom en frysning skulle man också hindra utvecklandet av nya generationer av kärnvapen. Sverige har i FN krävt ett förbud mot prov, produktion och ytterligare utplaceringar av kärnvapen och kärnvapenbärare samt förbud mot produktion av klyvbart material för vapenändamål. Vårt förslag har i generalförsamlingen vunnit en bred och ökande anslutning.

Sverige har i nedrustningskonferensen i Geneve presenterat ett förslag till avtal om fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. Om ett sådant kunde uppnås, skulle det samtidigt innebära ett hinder mot ytterligare spridning av kärnvapen till nya länder. Andra nedrustningsfrågor som regeringen fäster särskilt avseende vid är förhandlingar om att hejda kapprustning i yttre rymden samt ett fullständigt förbud mot kemiska vapen. I det senare fallet synes det också föreligga någon möjlighet att supermakterna närmar sig varandra. De har också förklarat sig vara intresserade av att förhindra spridning av kärnvapen till nya stater.

I kärnvapenåldern är det en tvingande nödvändighet att försöka uppnå säkerhet tillsammans med och inte på bekostnad av motparten. Gemensam säkerhet sammanfattar just detta synsätt. Det ligger i linje med traditionell svensk utrikes- och säkerhetspolitik och med FN-stadgan.

Det i tiden mest näraliggande förslaget som syftar till att begränsa kärnvapenkapprustningen är uppmaningen från den oberoende kommissio­nen för nedrustning och säkerhetsfrågor till Förenta staterna och Sovjetunio­nen att förbinda sig att under ett år upphöra med utplacering av kärnvapen. Ett sådant moratorium skulle göra det lättare att nå enighet om nya principer för förhandlingarna om kvalitativa och kvantitativa begränsningar av kärnva­penarsenalerna. Regeringen ställer sig bakom förslaget till moratorium.

När det gäller vårt eget närområde anser regeringen det angeläget att arbetet fortsätter på att åstadkomma en nordisk kärnvapenfri zon. Det grundläggande syftet med en sådan zon är att förbättra de nordiska ländernas säkerhet genom att minska kärnvapenhotet mot dem. De nordiska länderna skulle åta sig att inte tillåta kärnvapen på sina territorier vare sig i krig eller fred. Inget hot om användning av kärnvapen skulle därmed utgå från nordiskt territorium. Kärnvapenstaterna skulle utfästa sig att inte använda eller hota använda kärnvapen mot de nordiska ländernas territorier. Ett zonarrangemang i Norden måste också innefatta förpliktelser rörande kärnvapenfrihet i Östersjön samt att kärnvapen avsedda eller lämpade för mål inom den tänkta zonen dras bort från vårt närområde.

En nordisk kärnvapenfri zon kan utgöra ett konkret bidrag och ett viktigt led i strävandena att minska kärnvapnens roll i Europa. Ett minskat kärnvapenhot och minskad förekomst av kärnvapen i vårt närområde kan bidra till att reducera spänningen mellan stormaktsblocken. Därmed kan en kärnvapenfri zon främja avspänningen och stärka Nordens och Europas säkerhet.

Mot slutet av förra året redovisade regeringen svaren på sin sondering om en korridor fri från slagfältskärnvapen på ömse sidor om gränsen mellan Warszawapakten och NATO i Centraleuropa. Ett tillbakadragande av sådana kärnvapen från området närmast gränsen skulle enligt regeringens mening innebära att möjligheterna ökade för att undvika att kärnvapen skulle dras in i en väpnad konflikt från dess första timmar eller dagar.

Den omständigheten att regeringen tagit detta initiativ har otvivelaktigt ökat kunskaperna om förslaget och intresset för det. Förslaget spelar en ökande roll i debatten, både inom länder och mellan företrädare för olika länder. För egen del kommer regeringen att i sina internationella kontakter ta upp korridorfrågan, där så befinnes lämpligt.

Herr talman!

Det finns ett samband mellan upprustning, underutveckling och svält. I dag används drygt 20 gånger mer på vapen än på utvecklingshjälp.

De nordiska länderna har tagit initiativ till en FN-studie om det globala sambandet mellan nedrustning och utveckling. Som en uppföljning av denna studie tillsatte regeringen förra året en utredning för att närmare klargöra i vilken utsträckning svensk försvarsindustri vid en internationell nedrustning skulle kunna ställas om till civil produktion.

Kunskapen om den fruktansvärda nöden i u-länderna har svårt att tränga fram till industrivärldens folk. Massmedia som skall förmedla information inriktar sig på att tillhandahålla nyheter. Att i genomsnitt 20 000 barn dör per dygn i de fattiga länderna är ingen nyhet och blir därför något som får stå tillbaka för information om händelser och förhållanden som bedöms mer näraliggande och intressanta. Med rätta talar de internationella hjälporga­nen om den "tysta katastrofen".

De senaste årens djupa lågkonjunktur i industriländerna har drabbat u-länderna med full kraft. Stora skulder, höga räntor och stagnerande eller minskande exportinkomster har tvingat u-länderna att drastiskt skära ned import och statsutgifter.

Det är inte bara situationen i enskilda.länder som i många fall ger anledning till djup oro. Härtill kommer att ett stort antal människor av politiska, religiösa eller andra skäl tvingats lämna sina hemländer, dit de inte kan återvända utan att utsättas för förföljelser. Ca 10 miljoner människor får nu sina intressen tillvaratagna genom FN:s flyktingkommissarie. För att denne skall kunna lösa sina uppgifter fordras att FN:s medlemsstater solidariskt samverkar för att bemästra problemen. Detta kan knappast sägas vara fallet f. n. Det är betecknande att flyktingkommissariens årsbudget på 400 miljoner dollar så gott som helt måste täckas genom frivilliga bidrag. Sverige finner det angeläget att flyktingkommissariens auktoritet stärks, samtidigt som FN:s medlemsstater samverkar bättre för att hjälpa flykting­arna.

Misstron mellan supermakterna försvårar också en lösning av regionala konflikter runt om i världen. Detta gäller inte minst konflikterna i Mellersta Östern, södra Afrika, Afghanistan, Kampuchea och Centralamerika. Kon­flikterna leder inte enbart till förluster i människoliv utan också till att en redan allvarlig ekonomisk och social situation försämras.

Grundvalarna för en lösning av konflikten i Mellanöstern finns i säkerhets­rådets resolutioner 242 och 338. Vi anser att dessa resolutioner pekar mot en förhandlingsuppgörelse som innebär ett israeliskt tillbakadragande från de områden som ockuperades 1967 i utbyte mot grannländernas erkännande av Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser. De nämnda resolutionerna måste emellertid enligt vår mening kompletteras med ett erkännande av det palestinska folkets rätt till självbestämmande - inkl. rätten till en egen stat.

Ett genomgående drag i Israels politik under de senaste åren har varit försöken att få bort PLO ur den politiska processen. PLO:s möjligheter att agera självständigt har också minskat genom att andra länder, såsom Syrien, har utnyttjat motsättningar inom organisationen för egna syften.

För att en lösning av den palestinska frågan skall bli rättvis och hållbar måste en uppgörelse accepteras och stödjas av det palestinska folket. Detta förutsätter att palestinska representanter som åtnjuter sitt folks förtroende deltar i fredsprocessen. Det är vår uppfattning att PLO och dess ledarskap - trots de interna stridigheterna - åtnjuter det stöd som krävs för denna uppgift.

Den olösta Palestinakonflikten kastar sin skugga även över Libanon, som blivit skådeplats för främmande krafters politiska och militära maktspel. Krisen i Libanon har blivit ett exempel på hur utländsk inblandning kan förvärra en intern konflikt. Respekten för Libanons integritet och suveräni­tet måste återupprättas.

Apartheidregimens systematiska förtryck och utsugningen av den svarta majoriteten i Sydafrika har förvärrats, vilket vi har särskild anledning att erinra oss i dag på 24-årsdagen av Sharpville-massakern, då 69 fredliga demonstranter sköts ihjäl av den sydafrikanska polisen. Motståndare till apartheidsystemet fortsätter att fängslas, torteras och avrättas. Tvångsför­flyttningen av svarta har ökat.

Utvecklingen går mot en allt våldsammare konfrontation i Sydafrika. Ansvaret vilar fullt ut på den vita minoritetsregimens envetna försvar av sina privilegier.

Särskilda åtgärder mot Sydafrika är enligt regeringens uppfattning nöd­vändiga så länge Sydafrika fortsätter sin unika rasåtskillnadspolitik, inskri­ven i landets lagsystem, och framhärdar i sitt öppna förakt för folkrätten. Syftet med regeringens politik är att uppnå att apartheidpolitiken avskaffas utan blodsutgjutelse, att lindra nöden för offren för denna politik och att förmå Sydafrika att acceptera genomförandet av FN:s Namibiaplan.

Sverige har länge hävdat att FN:s säkerhetsråd bör besluta om omfattande och bindande sanktioner mot Sydafrika i enlighet med kap. 7 i FN-stadgan.

Den senaste tidens förhandlingar i södra Afrika har lett till att upptrappningen av våldet har avstannat - åtminstone temporärt. Sydafrika har emellertid ännu inte övergivit sin envist bedrivna förhalningspolitik i Namibiafrågan. Vi kan inte räkna med att den sydafrikanska regimen är beredd att avlägsna den grundläggande orsaken till det allvarliga läget i södra Afrika, dvs. apartheidsystemet.

De nordiska utrikesministrarna har inbjudit utrikesministrarna i de s. k. frontstaterna till ett möte i Stockholm i juni i år. Vår avsikt är att vid detta möte få en mer djupgående information om situationen i södra Afrika. Med anledning av den allvarliga situationen i södra Afrika har regeringen beslutat anslå ett extra bidrag på 10 milj. kr. för bl. a. apartheidpolitikens offer.

Motsättningarna i Kampucheakonflikten kvarstår. Dialogen mellan de inblandade länderna i regionen måste konkretiseras ytterligare för att skapa förutsättningar för en fredlig lösning. Slutmålet måste vara ett Kampuchea fritt från främmande inblandning.

Det är nu mer än fyra år sedan sovjetiska trupper invaderade Afghanistan. Någon lösning av konflikten är ännu inte i sikte. Kriget fortsätter, och civilbefolkningen utsätts för stort lidande. Den sovjetiska ockupationen är ett brott mot FN-stadgans grundläggande principer. Därför måste de sovjetiska trupperna dras tillbaka. Det afghanska folket måste ges möjlighet att bestämma sin egen framtid. Det är den svenska regeringens förhoppning att de indirekta samtal om Afghanistan som förs i FN:s regi skall kunna bidra till en sådan lösning.

Kriget mellan Iran och Irak har den senaste tiden tagit en oroväckande vändning. Striderna har intensifierats med omfattande förluster i människo­liv som följd. Civila mål har bombats. FN undersöker f.n. om kemiska stridsmedel har kommit till användning i strid med internationella konventio­ner. Regeringen vill uttrycka sin djupa oro inför de många uppgifterna om folkrättsliga kränkningar i det pågående kriget. Det är mot denna bakgrund vår förhoppning att parterna skall inse nödvändigheten av ett snabbt slut på kriget. Olof Palme följer i detalj händelseutvecklingen i området i sin egenskap av FN:s generalsekreterares representant i konflikten. Han står självfallet liksom tidigare till förfogande för att medverka till en fredlig lösning om båda parter så önskar.

Länderna i den s. k. Contadoragruppen har genom sina konstruktiva fredsansträngningar visat att vägen till fred i Centralamerika går via demilitarisering, demokrati samt ekonomisk och social utveckling. Sverige stöder helhjärtat Contadoragruppens strävanden, som också fick ett enhälligt stöd av den gångna höstens generalförsamling.

Det är vår förhoppning att ingen stat skall vidta åtgärder i Centralamerika eller dess närområde som försvårar Contadoragruppens arbete. Militära aktioner, såsom den folkrättsstridiga invasionen i Grenada i höstas, bidrar endast till att spänningarna och konfliktriskerna ökar. Det är i dag av särskild vikt att alla de som stöder en demokratisk utveckling i Nicaragua bidrar till att underlätta ett genomförande av de allmänna valen i november i år.

Sverige är berett att tillsammans med andra stater göra vad som är möjligt för att bidra till fredsprocessen liksom att fortsätta att ge humanitärt bistånd till offren för regionens konflikter. Den dag förhållandena ändras är vi beredda att ge stöd för återuppbyggnad och utveckling till andra länder i regionen liksom vi i dag stödjer Nicaragua.

Övergången till civilt styre i Argentina är en stor och viktig seger för demokratin i Latinamerika. Den utgör en inspirationskälla för alla dem som i andra länder i regionen strävar mot samma mål.

För en liten stat är det naturligt att kräva respekt för internationell rättsordning. Vi vänder oss mot de talrika fallen av öppet förakt för FN:s stadga och försöken att förvränga den för att rättfärdiga användning av våld i internationella konflikter.

Att främja respekt för mänskliga rättigheter ingår som en väsentlig del i vår utrikespolitik. Vi utgår här från uppfattningen att varje människa har rätt till liv i frihet och värdighet. Det finns ett starkt samband mellan mänskliga rättigheter och fred. Förtryck inom en stat leder inte sällan till ökad spänning mellan stater, ibland till krig. På omvänt sätt gäller att ökad internationell spänning är ägnad att befästa och skärpa ett redan existerande förtryck inom stater.

Sambandet mellan respekt för mänskliga rättigheter och fred slogs fast i den europeiska säkerhetskonferensens slutdokument 1975. Det är självklart att detta samband också gäller globalt.

Av FN-stadgan följer att skyddet för de mänskliga rättigheterna är en uppgift för FN och för det internationella samfundet som en helhet. Brott mot mänskliga rättigheter är inte längre en stats inre angelägenheter.

Staternas förpliktelser på detta område har preciserats i en rad deklaratio­ner och konventioner. Sverige arbetar aktivt tillsammans med andra stater för att stärka det internationella regelsystemet till skydd för de mänskliga rättigheterna.

Sedan flera år tillbaka verkar Sverige för att FN skall anta en konvention mot tortyr. Vi hälsar med tillfredsställelse att inom Europarådet initiativ tagits till en regional konvention mot tortyr.

Erfarenheten visar att allvarliga missförhållanden när det gäller mänskliga rättigheter kan förekomma även inom kretsen av europeiska stater.

För Sveriges del har det länge varit naturligt att försöka stärka de internationella normerna för mänskliga rättigheter genom att verka för ett förbud mot dödsstraff. Vi välkomnar att en första konvention i detta ämne nyligen har antagits av Europarådet. Vi konstaterar också att FN:s kommis­sion för de mänskliga rättigheterna den 6 mars antog en resolution om att åter föra in frågan om en överenskommelse mot dödsstraff i FN:s arbetsprogram. Genom ett annat beslut i kommissionen kommer intensifierade ansträng­ningar att göras för att hindra de många summariska, ofta politiskt betingade, avrättningar som förekommer i olika delar av världen.

De rättigheter som staterna enligt konventionerna om de mänskliga rättigheterna har förpliktat sig att försvara är medborgerliga och politiska eller ekonomiska och sociala. Fattigdom, svält och utbredd analfabetism är i många länder uppenbara hot mot liv i frihet och värdighet.

Politisk demokrati och yttrandefrihet kan ibland upplevas som mindre omedelbara behov av människor som är undernärda, hemlösa och illitterata. Samtidigt är det självklart att ekonomiska utvecklingsansträngningar aldrig kan accepteras som täckmantel för myndigheters missbruk eller våld gentemot individens personliga integritet. Utvecklade och rika länder har ett ansvar för att bidra till en positiv ekonomisk och social utveckling i tredje världen. En sådan politik bidrar också på sikt till lugn och stabilitet och till att motverka förtryck och främja en demokratisk utveckling.

Många av de krig och väpnade konflikter som utspelats i vår egen tid har haft ekonomiska och sociala orättvisor som sin egentliga grund. En aktiv biståndspolitik och ett energiskt arbete för mänskliga rättigheter utgör väsentliga beståndsdelar i Sveriges långsiktiga fredsarbete. Många förtryckarregimer har internationell spänning att tacka för sin existens och kan i skydd av yttre hot lättare hålla sig kvar vid makten. Därför är ett träget arbete för att åstadkomma en förbättring av människors villkor ett mål som har nära samband med andra grundläggande mål för svensk utrikespolitik, nämligen avspänning och fred.

I skuggan av de övergripande frågorna om krig och fred och den ekonomiska obalansen mellan nord och syd pågår en utveckling som på sikt kan komma att beröra vår säkerhet och överlevnad. Det gäller de globala och regionala miljöhoten. Ett akut hot är försurningen av miljö, förorsakad av alltför stora utsläpp av svavel och kväveföroreningar i atmosfären. Denna miljöfara, som för Sveriges del bl. a. tar sig uttryck i livlösa sjöar och snabbt ökande skogsskador, kan endast angripas i internationell samverkan. Bindande internationella åtaganden om betydande minskningar av utsläp­pen måste snarast komma till stånd. Sverige driver frågan aktivt och kommer ensidigt att åta sig minst 30 % minskning av svavelutsläpp fram till 1993.

Världsekonomin karakteriseras av slöseri med resurser. Orimligt stora rustningskostnader framstår som det främsta exemplet på detta. Också den höga arbetslösheten utgör en misshushållning med produktiva resurser.

Det ekonomiska läget håller nu på att förbättras. Tillväxttakten inom OECD-området ökar, inflationen mattas av och stagnationen i världshan­deln förefaller ha brutits. Men styrkan i uppgången är osäker såväl i Västeuropa som i u-världen, och många obalanser återstår. Allvarligast är sysselsättningsläget. För att komma tillbaka till 1979 års nivå på arbetslöshe­ten, nämligen 20 miljoner inom OECD-området, skulle fordras att industri­länderna inom OECD hade en tillväxt av 18 000 nya arbeten om dagen under fem år.

Strukturproblemen inom industrin är på många håll oförändrat allvarliga. I spåren härav följer en växande protektionism. Den avsätter tydliga effekter i det internationella samarbetet. Under 1950- och 1960-talen gick det lätt att samarbeta internationellt. Länderna hade en gynnsam BNP-utveckling: Läget är nu annorlunda, och varje land tänker mer isolerat på sina egna förhållanden, vilket leder till att samarbetet försvagas i samma stund som behovet av internationell samverkan är större än någonsin. Samarbete inom de särskilt upprättade internationella organen får stå tillbaka för ett samarbete som bedrivs på bilateral nivå eller ibland med tre eller fyra länder involverade.

I hägnet av arbetslöshet och protektionism frodas nationalistiska ström­ningar. En inåtvänd attityd från i-ländernas sida försvagar samarbete mellan i- och u-länder. Detta är en utveckling som måste brytas. Gemensamt måste vi se till att den ekonomiska tillväxten stimuleras och att sysselsättningen ökar. Gemensamt måste vi verka för öppenhet i det internationella och ekonomiska samarbetet. Gemensamt måste vi arbeta för att ge u-länderna kraft att själva hantera sin ekonomiska utveckling.

Kan en sådan ekonomisk samverkan uppnås, har också ett verksamt bidrag lämnats till minskning av spänningarna i världen.