Lennart Bodström: Utrikesdeklarationen 1983

Herr talman! 

1983 kallas redan "missilens år". I det uttrycket samman­fattas den oro och fruktan människorna i dag känner inför läget i världen. Ett element i en mörk världsbild är således säkerhetspolitiskt, men det finns också ett ekonomiskt.

Relationerna mellan supermakterna har alltsedan avspänningspolitikens höjdpunkt under 1970-talets första hälft successivt försämrats. Spänningen har ökat och upprustningen tilltagit. Försöken att nå uppgörelser om begränsning av kärnvapen har hittills misslyckats.

Dialogen mellan supermakterna har nu i någon mån återupptagits. 1983 är i detta hänseende ett avgörande år. Enligt NATO-alliansens s. k. dubbelbe­slut skall man mot slutet av året börja placera ut nya medeldistansrobotar i Europa, om ingen överenskommelse om dessa vapen dessförinnan nåtts. Sovjetunionen har under tiden fortsatt att placera ut liknande system.

1983 framstår också som ett avgörande år för världsekonomin. Produk­tionen har sedan flera år stagnerat, världshandeln har utvecklats ogynnsamt och arbetslösheten har stigit. För några år sedan kunde framstående ekonomer säga att det endast var fråga om en tillfällig nedgång. Om bara staterna avhöll sig från att försöka påverka det ekonomiska förloppet, skulle självläkande krafter framkalla en ny högkonjunktur. Den föreställningen har nu allt färre anhängare. Även om vissa ljusglimtar i dag kan skönjas, växer alltmer insikten att världens länder endast genom en aktiv ekonomisk politik och i samverkan med varandra har möjlighet att långsiktigt vända utvecklingen. Vad som för många i-länder är en kris är för ett stort antal u-länder en katastrof med massarbetslöshet och svält.

Det är mot denna bakgrund man skall se de initiativ som tagits för att minska den internationella spänningen. Det är också mot denna bakgrund man kan se de initiativ som tagits för att stimulera den ekonomiska utvecklingen.

I en tid av skärpta motsättningar mellan stormakterna är det ett centralt mål för Sverige och dess grannländer att slå vakt om freden och stabiliteten i vår del av Europa. Det nära och förtroendefulla samarbetet mellan de nordiska länderna har underlättat denna strävan.

Det nordeuropeiska områdets strategiska betydelse har ökat under senare år. Den militära aktiviteten i vår närhet har tilltagit. De nordiska länderna har dock genom sin utrikes- och säkerhetspolitik förmått möta dessa förändringar. Det säkerhetspolitiska mönstret och stabiliteten i Norden har inte rubbats. Men ett växande ansvar vilar på stormakterna att visa återhållsamhet i sitt militära uppträdande i Nordeuropa.

Det nordiska samarbetet bygger på historiska traditioner, på likheten i samhällssystem och levnadsvanor. Ett nära och omfattande vardagligt samarbete äger rum på ett otal områden mellan de nordiska länderna. Det är regeringens avsikt att tillvarata alla möjligheter att främja praktisk samver­kan i Norden.

Europa intar en central roll i ansträngningarna att minska spänningen mellan supermakterna och häva de kriser som f. n. hemsöker världen. Det finns i Europa, trots de aktuella svårigheterna, en betydande ekonomisk styrka och en växande insikt i allt fler länder om nödvändigheten av en aktiv ekonomisk politik. Europa kan därför bidra till att överbrygga klyftorna mellan öst och väst och mellan nord och syd. Sverige kommer att aktivt medverka i dessa ansträngningar.

Sveriges ekonomiska utveckling är i avgörande grad beroende av vad som sker i Europa. Ett utbyggt samarbete mellan de europeiska länderna är nödvändigt för att bryta den ekonomiska nedgången och minska arbetslös­heten. Regeringen eftersträvar därför att utvidga det ekonomiska samarbe­tet i Norden, inom EFTA och med EG. Vi utesluter på förhand endast samarbete som skulle kunna sätta vår neutrala och alliansfria ställning i fråga. Regeringens syn på den internationella handeln och ekonomin kommer att redovisas närmare i den handelspolitiska deklarationen.

Utvecklingen i vårt grannland Polen inger särskild oro. En demokratiskt uppbyggd fackföreningsrörelse har genom statsmakternas beslut upplösts. Tusentals personer är fängslade för sin vägran att ge upp rätten till åsikts- och yttrandefrihet. Den djupa kris det polska samhället hamnat i kan övervinnas endast om demokratiska värden respekteras. Suspensionen av krigslagarna vid det senaste årsskiftet måste följas av verkliga steg på vägen mot försoning och dialog.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet ger även den anledning till fortsatt oro. Massrättegångar mot fackliga ledare pågår. Uppgifter om tortyr förekommer. Regeringen har tillsammans med fyra andra länder anmält Turkiet till Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna.

Den tragiska utvecklingen i Mellanöstern är ytterligare ett exempel på att fred och rättvisa inte kan uppnås genom våld. Israels invasion av Libanon var ett brott mot folkrätten och FN-stadgan. Den förorsakade ett stort mänskligt lidande. Invasionen skapade nya hinder för en fredlig utveckling. Regering­en stöder FN:s säkerhetsråds krav på att Israel omedelbart och ovillkorligt drar tillbaka sina trupper. Vi stöder det libanesiska folkets krav på att få bestämma sitt eget öde.

Israel har rätt att leva i fred inom äkra och erkända gränser. Men vi kan inte acceptera att andra stater och folk i området förvägras samma rätt.

Den grundläggande konflikten i Mellanöstern kan endast lösas om det palestinska folkets legitima krav på självbestämmande tillgodoses. Palestinierna måste ges rätten att, om de så önskar, grunda en egen stat på territorier som Israel hållit ockuperade sedan 1967. Parterna måste därför mötas i direkta förhandlingar med utgångspunkt från säkerhetsrådets grundläggande resolutioner 242 och 338. Vid dessa förhandlingar har PLO en naturlig plats som likaberättigad förhandlingspart. Vi vänder oss bestämt mot Israels försök att eliminera PLO som politisk kraft.

De olagliga bosättningarna fortsätter i oförminskad takt. Om bosättnings­politiken fullföljs som planerat genomför Israels regering i praktiken en annektering av ockuperade territorier och försvårar därmed allvarligt en lösning av konfliktens kärnfråga.

Kriget mellan Iran och Irak är inne på sitt tredje år. Stridshandlingarna fortsätter att skörda stora offer i människoliv och egendom. Riskerna för en spridning av konflikten är uppenbara. FN har i olika omgångar uppmanat parterna fill eld upphör och en fredlig lösning. Det är vår förhoppning att parterna snarast skall inse nödvändigheten att få ett slut på kriget. Statsminister Palme kvarstår som FN:s generalsekreterares representant i Iran-Irak-frågan. Han är beredd att med kort varsel ta upp medlingskon­takter, om båda parter så önskar och en fredlig uppgörelse därmed kan främjas.

För mer än tre år sedan trängde sovjetiska trupper in i Afghanistan. Striderna inne i landet har fortsatt sedan dess, och civilbefolkningen har utsatts för stort lidande. Flyktingströmmen till grannländerna Pakistan och Iran fortsätter. I Pakistan finns nu världens största enskilda flyktingansam­ling. Afghanistan är ett exempel på en supermakts hänsynslösa kränkning av ett litet lands suveränitet. Ockupationstrupperna måste lämna landet. Regeringen fäster stor vikt vid de indirekta FN-samtal som inleddes i juni förra året med berörda parter i syfte att få fill stånd en fredlig lösning.

Också det hårt drabbade folket i Kampuchea måste återfå rätten att självständigt bestämma sin politiska framtid utan inblandning utifrån. De vietnamesiska trupperna måste därför dras tillbaka. En fredlig lösning förutsätter att förhandlingar kommer till stånd under medverkande av alla i konflikten deltagande parter.

Med utmanande förakt för folkrätten, mänskliga rättigheter och demo­kratiska principer fortsätter apartheidregimen i Sydafrika att slå vakt om deh vita minoritetens maktställning. Ökade polisresurser och nya säkerhetslagar kan inte dölja en allt starkare opposifion. Våldet ökar i Sydafrika. Detta våld sprids nu också ut över landets gränser.

Den illegala ockupationen av Namibia har förstärkts. FN:s plan för ett självständigt Namibia förhalas. Militär aggression, stöd till terroriströrelser och ekonomiskt sabotage är de senaste vapnen i apartheidregimens arsenal gentemot grannstaterna.

Apartheidpolitiken är ett hot mot internationell fred och säkerhet. Det är en illusion att tro att den nuvarande regimen i Sydafrika frivilligt skall avhända sig sina privilegier så länge apartheid garanterar den vita minorite­ten total ekonomisk dominans. Därför blir gemensamma internationella åtgärder alltmer påkallade. För dem som inte har förståelse för detta är det nödvändigt att framhålla att alternativet till effektiva, fredliga ekonomiska sankfionsmedel är en upptrappning av våldet och ökad blodsutgjutelse.

I Centralamerika antar våldet, förtrycket och den sociala misären allt större dimensioner. Privilegierade grupper motsätter sig kraven på en drägligare tillvaro för bredare befolkningsgrupper och en demokratisk samhällsutveckling. De blodiga inbördeskrigen i El Salvador och Guatemala visar inga tecken till avmattning. Konflikterna sprider sig över regionen. Förenta staterna hävdar att man har ett särskilt ansvar för situationen i Centralamerika. Den svenska regeringen anser därför att Förenta staterna bör utnyttja sitt inflytande till att få i gång förhandlingar mellan de stridande.

Folken i Centralamerika måste äntligen få bygga sina samhällen i fred och frihet utan inblandning utifrån.

En ljusglimt i mörkret är vissa latinamerikanska staters uttalade vilja att försöka bidra till en förhandlingslösning. Särskilt uppmuntrande är den nya mexikanska administrationens beslutsamhet att fullfölja denna politik. Ett första steg mot politiska lösningar måste vara att alla vapenleveranser, all vapentrafik och allt militärbistånd till och inom regionen upphör. Vidare måste de olika ländernas territoriella integritet respekteras. Flyktingar och andra nödlidande måste ges internationellt stöd. Sverige kommer även i fortsättningen att lämna humanitär hjälp fill dessa grupper.

Herr talman! 

Det allvarliga världsläget kräver att Sveriges utrikespolitik präglas av fasthet och konsekvens.

Sedan slutet av 1940-talet står två militärblock mot varandra. Av Europas länder har några få, däribland Sverige, valt att stå utanför pakterna. En stat som vill vara neutral måste i krigstid hävda sin territoriella integritet. Men det svenska territoriet skall också i fredstid skyddas mot kränkningar av alla slag varifrån de än kommer. Regeringen har vidtagit åtgärder för att stärka vår kapacitet att upptäcka och ingripa mot kränkningar. Reglerna för ingripan­den har skärpts.

Neutralitetspolitiken innebär inte att vi skall iaktta tystnad i den internationella debatten eller passivt betrakta världshändelserna. Vår utrikespolitik är aktiv. Vi verkar för åtgärder som kan främja avspänning. Vi hävdar alla folks rätt att bestämma sitt eget öde och söker främja ett utvidgat internationellt samarbete. När kriser uppstår mellan stater skall de lösas genom förhandlingar och inte genom våld.

Kärnvapenkapprustningen har skapat en ny säkerhetspolitisk situation, som skiljer vår tid från alla föregående: ett nytt världskrig kan med nuvarande förstörelsekapacitet betyda slutet för vår civilisation. I ett kärnvapenkrig finns ingen segrare. Även om ett krig mellan öst och väst i Europa inledningsvis skulle bli begränsat, finns stora risker att kärnvapnen tillgrips och successivt i allt större skala. Därmed har kärnvapnen paradoxalt nog skapat en situation där gemensam säkerhet inte bara är tänkbar och önskvärd utan direkt nödvändig.

Europa har kallats det förberedda slagfältet. Sannolikheten för att inomeuropeiska motsättningar skulle leda till krig mellan de båda pakterna bedömer vi som relativt liten. Risken är större att konflikter i andra delar av världen trappas upp och överförs till Europa. Därtill kommer att den teknologiska utvecklingen gjort förvarningstiderna inför ett anfall allt kortare. Faran för ett kärnvapenkrig ökar i ett läge där en regering eller en enskild militär befälhavare bara har några minuter på sig att fatta beslut om användning av kärnvapen. Möjligheterna till överblick, eftertanke och diplomatiska aktioner minskas drastiskt.

Det tjänar inte mycket till att tvista om orsak och verkan; Är det upprustning som leder till konflikter eller konflikter som leder till upprust­ning? Det må vara nog att konstatera själva sambandet. En säkerhetspolitik för Europa måste gå ut på att undanröja konfliktrisker. Det är ett mål som vi försöker främja på många plan. Det gäller att få upprustningens onda cirkel att brytas. I stället krävs en avspänningens positiva dynamik, där det ena steget underlättar det andra.

Redan utanför det säkerhetspolitiska området finns mycket att göra som är ägnat att minska spänningarna mellan blocken. Förtroendet blir större ju mer man utvecklar de ekonomiska, sociala och kulturella förbindelserna mellan länderna. Ett utbyte till ömsesidig fördel tenderar att bli självförstärkande. Freden gagnas av att den ena staten får ett intresse av den andra statens välstånd. Det finns ett samband mellan ekonomiskt samarbete och avspänning.

I fråga om de politiska relationerna mellan Europas stater är det naturligt att i första hand uppmärksamma den europeiska säkerhets- och samarbets-konferensens (ESK) uppföljningsmöte i Madrid. Sedan tillkomsten av Helsingforsdokumentet 1975 har ESK sysslat med en vid ämneskrets, däribland säkerhetspolitik, mänskliga rättigheter och kontakter, ekonomi och informationsspridning. Ett klart samband existerar mellan dessa områden. Framsteg behövs på samtliga av dem. Alla deltagande stater måste eftersträva konstruktiva och balanserade lösningar över hela fältet.

Sverige ser som sin uppgift i ESK att i samverkan med övriga neutrala och alliansfria stater söka överbrygga motsättningarna mellan de båda blocken. Vi vill ta till vara de möjligheter fill avspänning och dialog som finns och undvika att Madridmötet fastnar i steril konfrontafion. Vissa framsteg och en förbättrad arbetsatmosfär ger förhoppningar om att mötet kan avslutas före sommaren med ett substanfiellt och balanserat slutdokument på grundval av ett förslag, som denna vecka framlagts av de neutrala och icke-paktanslutna staterna.

I så fall kommer ett beslut också att fattas om en europeisk nedrustnings­konferens, en tanke som vi hela tiden aktivt arbetat för. Sverige har erbjudit sig att stå som värd för en sådan konferens. Det är också NN-staternas förslag.

Strävan efter nedrustning är ett centralt element i den svenska utrikespo­litiken. Regeringen avser att fortsätta arbetet på att åstadkomma en nordisk kärnvapenfri zon. Målet är en överenskommelse mellan de nordiska länderna om gemensamma utfästelser om oinskränkt kärnvapenfrihet. Denna förenas med åtaganden av kärnvapenstaterna att respektera zonen och att inte använda eller hota använda kärnvapen mot denna samt att vidta åtgärder som minskar förekomsten av kärnvapen i det nordiska området.

Regeringen är givetvis medveten om att det finns ett antal svårlösta delproblem. Själva processen i riktning mot en nordisk kärnvapenfri zon är i sig förtroendeskapande och därmed spänningssänkande.

Det är således regeringens uppfattning att en nordisk zon kräver åtaganden från de stater som förfogar över kärnvapen i vårt närområde. Det är ett starkt krav att Östersjön görs kärnvapenfri. Av bl. a. folkrättsliga skäl kan man dock inte utgå från att detta hav kan ingå i zonen på samma villkor som de nordiska territorierna.

Regeringen har vidare tagit initiativ till sonderingar om en korridor i Centraleuropa, fri från slagfältskärnvapen. Utgångspunkten har varit den s. k. Palmekommissionens rapport. Denna rapport har väckt stor interna­tionell uppmärksamhet och diskuterades under 1982 års generalförsamling, som enhälligt antog en resolution om att följa upp kommissionens rapport.

Den främsta avsikten med korridorförslaget är att reducera risken för att s. k. slagfältskärnvapen kommer till användning tidigt i ett europeiskt krig och därmed riskerar att bli inledningen till ett hastigt eskalerande kärnva­penkrig.

Regeringen har bedömt korridorförslaget som ett av de mest angelägna i rapporten. Vi har därför i en rundfråga till NATO:s och Warszawapaktens medlemmar samt till vissa alliansfria stater sonderat intresset för förslaget. Det hör till bilden att en debatt om att minska beroendet av slagfältskärn­vapen redan pågår inom NATO och sannolikt också inom Warszawapak­ten.

Det är viktigt att framhålla att den svenska regeringen med denna rundfråga inte anser sig ha lanserat ett eget i alla delar färdigt zonförslag. Regeringen stöder Palmekommissionens förslag som sådant, men har inte för sin del velat binda sig vid detaljer. Snarare bör det svenska initiativet ses som ett sätt att påskynda och konkretisera debatten om de taktiska kärnvapnens roll i Europa.

Under de gångna tre månaderna har vi fått svar från flertalet tillfrågade regeringar samt ett stort antal inofficiella reaktioner. Även om bilden ännu inte är fullständig finns tillräckligt underlag för att göra en första redovisning av berörda staters inställning till korridortanken.

De svar som hittills inkommit från medlemmar i Warszawapakten uttrycker allmänt stöd för tanken på en europeisk korridor fri från slagfältskärnvapen. Dessa stater förordar emellertid - med ett undantag - att korridoren bör göras dubbelt så bred som nämns i den svenska noten.

En fördubbling av korridorens bredd ger den andra politiska och militära dimensioner än vad som avses i det ursprungliga förslaget. Vi noterar dock att det från dessa länders sida har sagts att man betraktar korridorens utformning som en förhandlingsfråga.

Från NATO-håll hävdas bl. a. att en sådan zon skulle innebära en avvikelse från NATO:s kollektiva säkerhetssystem, som bygger på en avskräckning med kärnvapen. Man hänvisar till att man anser sig vara underlägsen i fråga om konventionella stridskrafter.

Flertalet av de neutrala och alliansfria staterna redovisar positiva uttalanden.


I fråga om korridortankens militära konsekvenser är det angeläget att erinra om förslagets begränsade karaktär. Korridoren bör främst betraktas som en viktig förtroendeskapande åtgärd, som i sig inte skulle medföra någon kärnvapennedrustning, men som skulle minska risken för tidig insats av kärnvapen.

Det har även sagts att korridorinitiativet drar uppmärksamheten från andra förhandlingar. Regeringen anser inte att förhandlingar om strategiska vapen och medeldistanskärnvapen - således helt andra vapentyper - skulle påverkas negativt av en diskussion om att förbjuda förekomsten av en tredje kategori av kärnvapen närmast gränsen mellan öst och väst.

Det ligger i sakens natur att ett förslag av denna art kräver tid för att mogna fram och passa in i pakternas dispositioner och doktriner. Regeringen avser att fortsätta att verka för förslaget inom ramen för vår strävan att reducera och på längre sikt eliminera alla kärnvapen, avsedda för bruk i eller mot Europa.

Den svenska regeringens uppfattning är att det totalt sett råder en ungefärlig militär balans mellan allianserna. Denna bör bibehållas, men på en betydligt lägre nivå än f. n.

På allt fler håll har man börjat inse att avskräckningsfilosofin inte hör hemma i kärnvapenåldern. Det brukar sägas att avskräckningen medverkat fill att bevara freden i Europa alltsedan andra världskrigets slut. Men detta är i längden ett farligt synsätt. Det innebär att staterna söker sin säkerhet i konkurrens. Helst ser man att den egna staten i militärt hänseende har ett övertag över den tänkta motståndaren. Detta leder till försök att kompensera vad man upplever som underlägsenhet och så fortsätter kapprustningen. Risken för att den till slut resulterar i en öppen konflikt ökar. Mot detta vill vi hävda den gemensamma säkerhetens princip, där nedrustning ses som ett gemensamt intresse och konflikter löses med fredliga medel.

Arbetet för fred och nedrustning har ett brett folkligt stöd. Den växande fredsrörelsen är ett uttryck för den oro människor känner inför upprustning­en och dess konsekvenser. Regeringen tar denna oro på allvar. Opinionen för nedrustning växer på olika håll. För en månad sedan antog de nordiska socialdemokratiska parfierna och landsorganisationerna ett uttalande som innebär ett starkt stöd för nedrustning särskilt för en kärnvapenfri zon i Norden och en korridor fri från slagfältskärnvapen i Europa. Även de kyrkliga organisationerna spelar en viktig roll i dessa sammanhang.

Herr talman! 

Den aktiva utrikespolitiken gör inte halt vid Europas gränser. Under de senaste decennierna har det ena folket efter det andra befriat sig från kolonialismen och upprättat suveräna stater. Denna process är inte fullbordad. Därtill har många folk fått uppleva att det koloniala styret lämnat plats för nya och mer subtila former för utländsk dominas.

Sveriges u-landspolitik grundas på uppfattningen att en utveckling värd namnet måste komma de breda folklagren till del. Vad detta betyder för vårt bistånd kommer regeringen att utveckla i riksdagens biståndsdebatt.

I stora delar av tredje världen är det endast ett fåtal människor som har kunnat uppnå en dräglig tillvaro. I vissa fall är ett mycket litet skikt i besittning av den pohtiska och ekonomiska makten. Det helt övervägande antalet människor lever i fattigdom, vars omfattning vi svårligen kan föreställa oss. Detta betyder också att flertalet av världens människor varken producerar eller konsumerar mer än en bråkdel av vad de borde göra. Detta har viktiga sociala, ekonomiska och jjolitiska konsekvenser. De mest elementära mänskliga rättigheterna berörs. Internationella spänningar förstärks. Stormakterna har här ett särskilt ansvar. Rivaliteten mellan dem leder fill att de gång på gång ingriper i lokala konflikter, vilkas lösning därigenom försvåras.

Den s. k. alliansfria rörelsen höll nyligen ett toppmöte i New Delhi. Sverige inbjuds regelmässigt att närvara som gäst vid dessa möten. Debatten bland de hundratalet deltagande staternas företrädare var intensiv. Deras diskussion präglades av den oro man i denna krets kände över den ekonomiska och politiska utvecklingen som direkt påverkar deras egen situation. Toppmötet i New Delhi visade att den alliansfria rörelsen är en betydelsefull och vital kraft i internationell politik.

Vårt engagemang för den tredje världen är ännu ett led i vår aktiva utrikespolitik, ett värn för vår och andras rätt att utvecklas i fred och frihet. En konsekvent hållning, och därmed förtroendet för vår politiska vilja, kräver att vi tillerkänner alla folk samma rätt. Dessutom har risken vuxit för att konflikter i andra världsdelar kan överföras till vår egen via existerande allianser och bindningar av ekonomiskt, politiskt och militärt slag.

Vår uppslutning kring staters suveränitet och mänskliga rätfigheter är således fast grundad i vår demokratiska grundsyn, i folkrätten och i säkerhetspolitiska överväganden. Vad som av vissa stater uppfattas som inblandning i inre angelägenheter, ser vi som respekt för överordnade internationella principer som nedlagts i FN;s stadga, i den europeiska säkerhetskonferensens slutakt och i andra folkrättsliga dokument. För att åstadkomma en dräglig internationell ordning måste vi påtala kränkningar av dessa grundläggande principer och rättsregler.

Sverige kommer också att fortsätta att verka för att regelsystemet till skydd för de mänskliga rättigheterna förstärks. Vi deltar aktivt i utarbetandet av en konvention mot tortyr. Vi skall fortsätta vår kamp mot dödsstraffet och mot de avrättningar utan rättegång och dom som äger rum på olika håll i världen.

Mot denna bakgrund är det självklart att stödet för Förenta nationerna utgör ett viktigt led i vår utrikespolitik. FN vilar på den gemensamma säkerhetens idé, på tanken att suveräna stater kan och måste söka fredliga lösningar när konflikter uppstår. De enskilda människornas fri- och rättigheter motsvaras av nationernas rätt till fred och oberoende. I båda fallen är FN ett omistligt instrument.

Herr talman! 

Den politik regeringen önskar föra kan sammanfattas på följande sätt: Sveriges frihet, oberoende, territoriella integritet och demo­kratiska styrelseskick tryggas genom en utrikespolitik, utformad att säkra landets neutralitet i händelse av krig. Detta förutsätter att Sverige i fred inte gör sådana åtaganden som skulle försvåra eller omöjliggöra för landet att i ett krig upprätthålla neutraliteten. Det svenska folkets uppslutning kring neutralitetspolitiken som den självklara huvudlinjen för svensk utrikespoli­tik utgör den bästa garantin för att den kommer att fullföljas. Försvaret är här ett viktigt stöd. Det skall ha en sådan styrka, uppbyggnad och inriktning, att det främjar neutralitetspolitikens trovärdighet.

Sverige har ett starkt intresse av en utveckling som bidrar till att överbrygga motsättningar mellan stormaktsblocken. Detta kräver särskilda ansträngningar i en tid när vi upplever djup misstro, ökade rustningar och växande spänningar I Europa.

Sverige söker genom sin utrikespolitik verka för internationell utjämning och avspänning som tillgodoser de enskilda människornas grundläggande behov och rättigheter och som främjar folkens frihet och självbestämman­derätt. Denna politik för internationell solidaritet är en viktig del i våra strävanden att säkra fred och trygghet för vårt lands medborgare.