När jag var liten så brukade jag tänka att alla familjer utom vår hade en helig plats. Ett ställe dit de kunde åka på helgen för att bli en del av ett större sammanhang, hitta en gemenskap, hålla historien och traditionen vid liv. Vissa familjer klädde sig fint och åkte till kyrkor eller moskéer. De deltog i högtider och riter, de sjöng psalmer och mässade suror, de hade kors på väggarna, bönemattor under sängarna.
Andra familjer hade andra sorters gudar. Här var det Sportnytt och Tipsextra som var ritualerna och varje helg vallfärdade hela familjen i matchande grönvita halsdukar till Söderstadion för att se på när Laget (det fanns bara ett) antingen vann (storkross!) eller spelade oavgjort (oflyt), eller ibland, ytterst sällan, nästan aldrig, förlorade (domarjävel!).
Men vår familj var annorlunda. Ingen av mina föräldrar var särskilt religiös, trots att de kom från religiösa hem. Eller: Ingen av mina föräldrar var särskilt religiös, antagligen just därför att de kom från religiösa hem. Två olika religioner, två misstänksamma släkter, betydligt mer lika varandra än någon av sidorna ville erkänna.
Och ingen i vår familj var särskilt intresserad av sport. Visst, mamma hade spelat tennis när hon var ung och pappa gillade Muhammed Ali och hade en blå t-tröja med Pelé på. Men mamma brukade säga att hans biceps kom från alla ölglas som han hade höjt och sänkt vid olika bardiskar. Var det sant? Nej, antagligen inte. Det var nog bara ännu en av alla historier som vi berättade för oss själva i ett försök att skapa trygghet.
Det närmsta som vi kom en helig plats var vårt bibliotek. Och jag säger vårt bibliotek för det var vårt. Även om det inte låg i vårt hem. När andra familjer åkte till kyrkan eller sportarenan eller shoppingcentret eller lantstället så tog vi vår tillflykt till bibblan. Vi bodde bara hundra meter bort, i de bruna boxhusen med loftgång och köksfönster mot Hornsgatan. Hornsgatan, en av Stockholms mest trafikerade gator, fyra filer monsterväg, ständigt i topp när det gjordes listor på platser med sämst luftkvalitet. Men, som mamma hade sagt ända sen vi flyttade dit: Om man sluter ögonen och föreställer sig att man ligger på en strand så förändras ljudet från bilarna. Jo, det är sant. Testa. För min skull. Ligger du på stranden nu? Känner du sanden mellan tårna? Saltsmaken på läpparna? Solen som bultar mot ögonlocken? Bra. Men hör du några bilar?
Andra familjer hade andra sorters gudar. Här var det Sportnytt och Tipsextra som var ritualerna och varje helg vallfärdade hela familjen i matchande grönvita halsdukar till Söderstadion för att se på när Laget (det fanns bara ett) antingen vann (storkross!) eller spelade oavgjort (oflyt), eller ibland, ytterst sällan, nästan aldrig, förlorade (domarjävel!).
Men vår familj var annorlunda. Ingen av mina föräldrar var särskilt religiös, trots att de kom från religiösa hem. Eller: Ingen av mina föräldrar var särskilt religiös, antagligen just därför att de kom från religiösa hem. Två olika religioner, två misstänksamma släkter, betydligt mer lika varandra än någon av sidorna ville erkänna.
Och ingen i vår familj var särskilt intresserad av sport. Visst, mamma hade spelat tennis när hon var ung och pappa gillade Muhammed Ali och hade en blå t-tröja med Pelé på. Men mamma brukade säga att hans biceps kom från alla ölglas som han hade höjt och sänkt vid olika bardiskar. Var det sant? Nej, antagligen inte. Det var nog bara ännu en av alla historier som vi berättade för oss själva i ett försök att skapa trygghet.
Det närmsta som vi kom en helig plats var vårt bibliotek. Och jag säger vårt bibliotek för det var vårt. Även om det inte låg i vårt hem. När andra familjer åkte till kyrkan eller sportarenan eller shoppingcentret eller lantstället så tog vi vår tillflykt till bibblan. Vi bodde bara hundra meter bort, i de bruna boxhusen med loftgång och köksfönster mot Hornsgatan. Hornsgatan, en av Stockholms mest trafikerade gator, fyra filer monsterväg, ständigt i topp när det gjordes listor på platser med sämst luftkvalitet. Men, som mamma hade sagt ända sen vi flyttade dit: Om man sluter ögonen och föreställer sig att man ligger på en strand så förändras ljudet från bilarna. Jo, det är sant. Testa. För min skull. Ligger du på stranden nu? Känner du sanden mellan tårna? Saltsmaken på läpparna? Solen som bultar mot ögonlocken? Bra. Men hör du några bilar?
Och hon hade rätt. Bilarna var försvunna. Allt som hördes var ett stilla brus, en lugnande bris. Nästan som vågor.
Vi var på bibblan varje helg, hela familjen, småbröderna på barnavdelningen med sagorummet, kuddarna, teckningarna och akvariet med vandrande pinnar. Mamma vid psykologihyllan, pappa i språkhörnan. Jag på ungdomsavdelningen, där jag hängde med Ponyboy och Sodapop, besökte häxkonferenser och krigade mot orcher. Men ibland tog jag trappan upp mot vuxenavdelningen. Till texterna befriade från teckningar och skyddsnät.
Här lärde man sig tala med andra människors tungor. Här fanns amerikanska kannibaler, ryskättade pedofiler, alkoholiserade franska tanter, flyktingar instängda i vattentankar och Luandaboende hundar. Och här fanns sexscener, avsugningar, orgier. Allt förklätt bakom helt neutrala titlar och författarnamn som bara var namn.
Det sjukaste var att det var gratis. Helt hundra procent kostnadsfritt. Man behövde inte betala någonting. Sa jag att det var gratis? Här fanns en plats där vi fick äga rum, utan att behöva äga något. Vi fick tillträde, utan att betala inträde. Vi fick tillgång till historier, utan att behöva skala bort nyanserna i vår egen.
Det var som en fristad, en paus från omvärlden. Här rådde helt andra regler: full returrätt, inget kvittotvång, evigt öppet köp. Se dig omkring, plocka på dig hur många historier som helst, låna hem dem och testa, slut ögonen, lämna dig själv, släpp etnicitet, kön, språk, sexuell läggning, tid. Det enda som begränsar antalet historier är kommande års biblioteksbudget (som alltid borde höjas).
Det var lite för bra för att vara sant. Och kanske var det därför som jag, någon gång i tonåren, testade att göra revolt. Mamma och jag var på väg hem när jag hörde mig säga:
– Jag tycker faktiskt att det är ganska skumt att det är helt gratis att låna böcker på bibblan.
Och mamma, public library lover nummer ett, tittade förvånat på mig. Jag fortsatte.
Och mamma, public library lover nummer ett, tittade förvånat på mig. Jag fortsatte.
– Det vore ju bara logiskt om det kostade pengar för varje lån. Alltså verkligen ingen stor summa. Bara typ fem kronor.
Mamma såg ut som om jag hade dödat en bibliotekarie. Men jag gav mig inte.
– För alltså varför ska det vara gratis att låna böcker när allt annat kostar?
Vi hade kommit fram till Hornsgatan. Mamma tryckte in knappen på övergångsstället och svarade:
– Just precis därför.
Vi stod där, väntade på att det skulle bli grönt och lyssnade till ljudet av vågor.