God morgon. God förmiddag eller vad säger man? Vad kul att ni är här alla mina kompisar.
Eh, Sverigedemokraterna är ju ett parti som har växt väldigt, väldigt mycket under de senaste 20 åren egentligen. Och det har vi har växt på ett sätt som har varit, ja, helt utan motstycke i svensk politisk historia skulle jag vilja påstå. Och det har ju haft en otroligt stor påverkan på svensk politik. Vi har flyttat debatten, vi har flyttat de gamla partierna till vår planhalva i frågor som gäller migration, integration, kriminalpolitik med mera. Och det är självklart svårt för ett parti som vårt att hitta en ny roll i ett sånt nytt politiskt landskap, där egentligen de gamla maktpartierna förflyttar sig, positionerar sig på ett sätt som gör det svårt för oss att sticka ut. Jag vill ändå anse mig ha fog för att hävda att vi har klarat den uppgiften väldigt bra. Man sa att vi skulle kollapsa när vi fick makt. Det har vi alltså inte gjort.
Tvärtom så är Sverigedemokraterna fortsatt ett stort parti efter fyra år som stödparti till en borgerlig regering. Och det är klart att vi gärna hade sett ett bättre valresultat för egen del i det här valet och det är klart att det finns anledning att dyka djupare i det. Men i jämförelse med våra nordiska systerpartier som har ingått i olika regeringssamarbeten eller regeringar så har vi klarat oss väldigt bra över de här fyra åren.
Och det är väl klart att antalet röster i ett val är det viktigaste på kort sikt. Men om man betraktar den här valrörelsen ur ett lite bredare perspektiv så vittnar Sverigedemokrater över hela landet om proppen ur, när det kommer till bemötande, när det kommer till acceptans. Vi har slagit alla tiders medlemsrekord det här året. Det är tusentals fler medlemmar i vårt parti idag än vad vi någonsin har haft tidigare. Resultatet i kommun och regionval ser ut att kunna ge oss ett betydligt större inflytande politiskt där än tidigare. Så att som rörelse så står Sverigedemokraterna idag sig starkare än någonsin tidigare. stigmat har släppt och det är någonting, menar jag, som på längre sikt och i det här som på långa loppet betyder mer än några procentenheter upp eller ner i ett enskilt riksdagsval. Sverigedemokraterna är inget kortsiktigt projekt för att röra om lite grann i grytan. Jag tror att de flesta av er och de flesta i de gamla partierna, de flesta som har något som helst intresse för samhällsfrågor och politik har förstått det vid det här laget. Vi är inte någon dagslända som har kommit in i svensk politik för att röra om lite i grytan utan vi vill saker på riktigt. Vi springer ett maratonlopp och vi är knappt halvvägs, skulle jag säga på det loppet så här långt.
Vi kan konstatera att tre borgerliga riksdags, tre borgerliga regeringspartier, gick till val på att bilda regering tillsammans med Sverigedemokraterna för det har de blivit belönade av väljarna. Det innebär att vi, Sverigedemokraterna, har fått godkänt av den halva av befolkningen som röstade på oss för fyra år sedan och den halva av befolkningen som röstade på det blågula laget också nu 2026. Det här blev ett extremt jämnt val igen och det blev till slut tillfälligheter som gjorde att det inte var vår sida som vann. Precis som det var förmodligen samma tillfälligheter eller liknande tillfälligheter som gjorde att vår sida vann för fyra år sedan. De här påståendena som vi har sett och som vi såg långt in på valnatten om att väljarna röstade bort Tidö för en ny riktning faller ganska platt skulle jag säga. Det är inte så där enormt mycket som har hänt på de här fyra åren utan läget är i princip oförändrat sen förra valet men där marginalerna var på fel sida den här gången. Det är i praktiken 40 - 50.000 väljare som har flyttat sig om man tittar på det ytligt sätt. Ett tungt vägande skäl till att marginalerna inte var på vår sida den här gången kan antas vara att en del SD-väljare har valt att rösta på partier utanför riksdagen i högre grad än tidigare. Vi får titta närmare på det. Och på motsvarande sätt så har inte partier på den andra sidan läckt till partier utanför riksdagen som man dock gjorde förra gången, utan mycket tyder på att Vänsterpartiet, kanske primärt men också Socialdemokraterna har varit väldigt bra på att mobilisera då de här islamistiska rösterna som tidigare hade andra partier att rösta på, men nu har valt att rösta på Vänsterpartiet och möjligen Socialdemokraterna.
Jag ser alltså ingen jättedramatik kring vårt eget tapp i det här valet utan, eh, det är tillfälligheter i väldigt hög grad som avgör. Men naturligtvis så finns det goda skäl att grundligt och med utgångspunkt i självkritik analysera det här valet och valresultatet och naturligtvis också analysera det nya politiska landskap som vi har att förhålla oss till. Sverigedemokraterna ska inte vara nöjda med att vara tredje största parti, utan tvärtom, det långsiktiga målet som vi har haft hela tiden och som vi fortfarande har, det är att utmana Socialdemokraterna om att vara största parti. Och då kommer det att krävas såklart öppenhjärtiga diskussioner om hur partiet ska ta nästa steg. Heliga kor kan behöva slaktas såklart. Stenar behöver vändas på. Vi behöver inte minst bli bättre på att utnyttja vår unika position som ett parti som kan locka både företagare och LO-väljare. Det är en, en gigantisk styrkeposition som vi har i svensk politik och som vi behöver bli bättre på att, att vårda.
När det gäller valresultatet så kan man ju egentligen bara ägna sig åt spekulationer och kvalificerade gissningar i det här läget. Det är lätt att man fastnar i olika typer av enskildheter kopplade till ofta då inte minst personliga uppfattningar om vad man tyckte var rätt och fel eller ja, vad man hade för åsikter om olika delar av valkampanj och annat. Och det finns naturligtvis delar i både våra kampanjmetoder, vår profil och vår politik som vi behöver förbättra. Men samtidigt så är min bestämda uppfattning att vårt valresultat inte förklaras av enskildheter utan det är de övergripande strukturella delarna som vi behöver analysera och förstå i första hand. Och därför så har vi beställt av tankesmedjan OIKOS en valanalys. Det är alltså de som kommer att göra valanalysen åt oss. Och jag ska inte egentligen stå här och föregripa det arbetet och så gör jag det i alla fall därför att det finns ändå några några spår som man kan nämna som lämpliga att titta vidare på.
För det första då, var tappar vi väljare någonstans? Vart går väljarna? Och det är rätt svårt att förhålla sig till den frågeställningen idag eftersom de data vi har i princip är valun. Och där var jag som Moderaterna kraftigt underskattade med 2 procentenheter. Så att att titta på väljarströmmar från och till Moderaterna i det sammanhanget är ju inte värt så där jättemycket, egentligen, utan vi får hitta andra data att kolla på. Men totalt så ökar regeringspartierna med ungefär 2,5% enheter och det är sannolikt det som är huvudförklaringen till att vi tappar ungefär motsvarande, plus lite till. Vi kan också anta att det har skett ett nettoflöde till Moderaterna, men det är alltså ett antagande idag som vi får titta närmare på. Det kan också ha skett då som jag sa ett tapp till partier utanför riksdagen. Det kan också ha skett visst tapp till soffan även om valdeltagandet ser ut att vara ganska högt, så att det kanske är mindre sannolikt ändå.
Och den andra frågan som man måste ställa sig är såklart: varför sker det här tappet? Och den första och vill jag påstå åtminstone i min värld främsta förklaringen till det är att vi har samarbetat med regeringen. Jag kan ärligt säga att ett potentiellt tapp efter fyra år av ansvarstagande och kompromisser ingick i kalkylen när vi ingick det här samarbetet för fyra år sedan. Vi har alltså räknat med att vi kommer ta en del stryk av att samarbeta och kompromissa med de borgerliga partierna. Det är inget särskilt dramatiskt utan det tror jag alla bedömare såg framför sig skulle kunna ske. Nu har vi inte sett någon sån effekt under den här mandatperioden i opinionsmätningarna. Men vilket värde man ska tillskriva de opinionsmätningarna är ju lite oklart givet att man har träffat ganska fel i rätt väsentliga delar. Så att det är inte alls säkert att de har varit någonting annat än ganska missvisande under den här mandatperioden. Det finns exempel på nödvändiga populära reformer som vi har i samordningskansli och annat stångat oss blodiga för att få igenom tillsammans med de borgerliga partierna som har varit, många gånger ganska skeptiska, men sen har andra partiers ministrar ändå kunnat stå där och och fronta de här reformerna inför väljarna. Och emellanåt så har Sverigedemokraterna drunknat i samarbetet. Skillnaderna mellan våra fyra olika partier har inte varit uppenbara och därför så har väljare på marginalen kunnat få bilden om att det kanske inte spela så stor roll vilket parti av Tidöpartierna som man till slut röstar på.
Samtidigt då och andra sidan så har en del kan jag tänka mig inbitna SD-väljare haft svårt att köpa det här kompromissandet mellan SD:s position och ena sidan och vad som är realistiskt att få igenom samarbete å andra sidan och när det gäller en del enskilda specifika frågor. Det finns de som tycker att vi har inte stått på oss tillräckligt mycket i förhållande till Moderaterna samtidigt som vi då konsekvent har agerat realpolitiskt därför att det är den enda framkomliga vägen i ett parlamentariskt system där vi har åtta partier i riksdagen. Och det här kan man tänka sig har påverkat både mobiliseringsgraden naturligtvis bland våra egna kärnväljare och ett eventuellt läckage till mikropartier utanför riksdagen. Även statsministerfrågan är ju en en sån sak som jag menar kan ha haft viss påverkan. Vi gjorde tidigt under det här året upp med moderaterna i statsministerfrågan. Och syftet med att göra det var ju såklart att eliminera tveksamheter. Inte ge oppositionspartierna möjligheten att odla den typen av tveksamheter som man försökte göra eh, under en tid, när man pekade ut det som att det fanns två statsministerkandidater. Alltså ett realpolitiskt beslut av oss återigen. Och även där fanns det såklart med i kalkylen att det skulle kunna påverka både vår egen mobiliseringsgrad bland våra kärnväljare och också ge upphov till ett visst läckage till Moderaterna.
Sen har vi detta med politiskt genomslag och väldigt tydliga resultat både politiskt och i i den riktiga verkligheten. Alltså redan i våras så började många, inte minst i vårt parti men också utanför att prata om den här så kallade Churchill-effekten. Alltså att man, det här paradoxala att man lyckas så bra så att man blir bortröstad. Risken med att framhålla våra framgångar i migrationspolitiken, i kriminalpolitiken är förstås att väljarna tycker att de frågorna är så gott som lösta och därför så gör man helt enkelt andra prioriteringar när man sen går och väljer sitt parti. Inte heller någonting som förvånar mig om det skulle visa sig att det faktiskt är på det sättet. Så det då hänger ju såklart ihop med det här med vilka frågor som var viktiga för väljarna generellt. Alltså som ett resultat av den förda politiken och de effekter som den förda politiken har haft på de problem som vi tillsattes för att lösa för fyra år sen. Invandring, integration, kriminalpolitiken. Och det är ju också frågor där väljarna har ett stort förtroende för just Sverigedemokraterna. Men får de frågorna mindre betydelse i ett val så det är klart att då blir det ju andra frågor som avgör vilket parti man lägger sin röst på. Och är det då så att till exempel välfärdsfrågor och ekonomi har en större, ett större en större betydelse för väljarna, så går man också tror jag i högre grad till partier som har ett högre förtroende när det gäller välfärdsfrågor och ekonomi. Inte heller någon raketforskning egentligen. Och det kan då också förklara ett visst tapp till övriga blågula partier.
Sen har vi debatten om utvisningar. Om man ska se någonting politiskt där jag är ganska övertygad om att det finns en påverkan. Alltså man kan, nu ska man inte tillskriva de här mätningarna som har gjorts under mandatperioden kanske allt för stor betydelse eftersom de har varit ganska missvisande. Men trender är ju ändå trender och man kan se en nedåtgående trend för Sverigedemokraterna specifikt i samband med att debatten om utvisningarna tog fart i början av valåret. Och det kan antas att en del väljare lastar just Sverigedemokraterna för en politik som beskrivs som och säkert också upplevs som orättfärdig. En orättfärdig utvisningspolitik har det pratats om, även om de regelförändringarna egentligen har röstats sig igenom en väldigt bred majoritet i riksdagen, även med deltagande från rödgröna partier. Men det är vi som har fått liksom klä skott för det för att det är vi som är förknippade med tuff, stram migrationspolitik i högst grad. Och sen det i kombination med en allmän oro för att Sverigedemokraterna är ett parti som vill slänga ut alla invandrare och så vidare skulle kunna förklara vårt tapp till andra blågula partier. Vi har mött det här i valstugor så jag får ändå ge oppositionen att de har varit ganska effektiva i den kommunikationen att sätta en bild av Sverigedemokraterna som ett hjärtlöst parti som vill kasta ut alla människor som inte är födda i Sverige och så vidare. Och det så är ju inte fallet och det vet väl ni och det vet ju jag men, en del väljare kan ändå ha köpt in på det resonemanget.
Sen kan man inte heller bortse från det som jag kallar för negativa nyheter. Alltså, allmänt, alltså våra väljare är ju kanske inte, basväljare är kanske inte så känsliga för sånt som är negativa skriverier eller som kan antas eller anses vara skandaler och så vidare. Men i förra valet så är det min bild att vi nådde ett segment av väljare, mer lättrörliga marginalväljare som inte är särskilt bekväma med att det parti de röstar på upplevs hamna i blåsväder på olika sätt. Och det kan såklart också förklara tapp till andra blågula partier, framförallt till Moderaterna. Jag har lyft några några exempel på mer så här övergripande strukturella skäl som jag menar kan förklara varför Sverigedemokraterna gjorde ett sämre val än vad vi gjorde för fyra år sedan. Och nu har vi alltså då beställt en valanalys och vi får ju invänta den mer djupgående analysen innan vi innan vi drar några längre och mer långtgående slutsatser än, än vad vi kan göra idag.
Men det finns ju också anledning att blicka lite framåt tänker jag i det här läget. Ulf Kristersson har nu begärt att bli entledigad från sin roll som Sveriges statsminister. Och det gör han ju inte för att valet är förlorat utan det gör han ju därför att det fortfarande är oklart vem som faktiskt har vunnit det här valet. Sverigedemokraterna är fortfarande ett stort parti med ett stort inflytande. Valresultatet ger inga tydliga majoriteter och vår roll framöver är naturligtvis att maximera vårt och våra väljares inflytande i den nya spelplan som nu växer fram. Nästa regering, om det nu blir någon sån, kommer till ett dukat bord. Vi har besegrat inflationen. Vi har lett Sverige ut ur lågkonjunkturen. Kurvor pekar i rätt riktning. Väldigt många kurvor också när det gäller sånt som är kopplat till migration och kriminalitet.
Och det är i väldigt hög grad Sverigedemokraternas förtjänst. Och därför så är jag också på djupet orolig för vad som sker nu när vi inte längre är med vid rodret. Vi har sått väldigt mycket under fyra år och nu finns det en överhängande risk för att en ny, förmodats ganska skakig majoritet, kommer att vaska den skörden. Att Sverige står inför missväxt. Oppositionen har ingen gemensam riktning. De har ingen gemensam vision. De har ingen inga gemensamma idéer om vart Sverige ska ta vägen utan de förenas egentligen bara i att de håller distans till mig och till Sverigedemokraterna. Och jag tänker att det inte kanske nödvändigtvis är optimala förutsättningar för att kunna styra ett land i en riktning som är fortsatt framgångsrik.