Hallå. Oj, så här mycket folk har det aldrig varit här, tror jag inte. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag har bjudit er till Sölvesborg, utan jag tänker säga grattis, att ni får tillbringa en fantastiskt fin höstdag i de här fantastiska delarna av vårt fantastiska land, där vår fantastiska stad visar sig från sin allra bästa sida idag, vilket jag tycker är väldigt härligt.
Så ni är hjärtligt välkomna hit, och jag tänker att jag ska prata lite grann kring hur vi förhåller oss till den cirkus som vi just nu ser pågår i svensk politik, också kallat för regeringsbildningen. Vi hade ju ett val för snart två månader sedan, och trots att det har gått då snart två månader så har vi fortfarande ingen ny regering på plats. Socialdemokraterna firade med tårta, man avkrävde statsministern gratulationer, men Magdalena Andersson har ännu inte fått ihop det underlag som hon behöver för att kunna bilda en regering, det underlag som hon faktiskt lovade väljarna i valrörelsen att hon hade. Och det står väl ganska klart nu, vill jag påstå, att det fanns aldrig någon plan hos det rödgröna laget, utan man lurade väljarna att man hade kontroll över den här situationen. Och jag tycker det är rent av uselt att lura väljarna på det sättet. Jag själv och Sverigedemokraterna, vi förhåller oss alltid till den riktiga verkligheten, vi bygger inte luftslott, vi tror inte på en massa utopier. Vårt blågula regeringsalternativ fick helt enkelt inte majoritet i valet, och det är så den riktiga verkligheten ser ut, och det är det vi måste förhålla oss till. Och jag har ju under hela den gångna mandatperioden varit väldigt tydlig med att efter valet 2026 så är Sverigedemokraterna antingen ett regeringsparti eller så är vi ett oppositionsparti. Och eftersom det då saknas förutsättningar för att ingå i en regering så kommer Sverigedemokraterna att vara i opposition fram till nästa val, och det hålls senast i september 2030. Inte osannolikt att det blir tidigare än så, men där är vi. Så nu handlar det om för vår del att navigera i den parlamentariska verklighet som vi har i den riktiga verkligheten.
När valresultatet presenterades så såg det ut som att vi skulle kunna bildas en rödgrön regering ganska snabbt efter valet, men nu har vi haft alltså två stycken misslyckade statsministeromröstningar, och därmed så får man nog betrakta regeringsfrågan som en helt öppen historia här nu framöver. Jag tycker att extra val hade varit det kanske bästa utfallet av det som nu sker. Det hade varit det rätta, givet det faktum att inte minst Socialdemokraterna var oärliga gentemot sina väljare. Man hade alltså inget regeringsunderlag som man sa att man hade. Tyvärr så är det osannolikt att det blir ett extra val, det kan vi inte veta. Det är ju en gissning, men jag hävdar att det är en kvalificerad gissning, en kvalificerad bedömning från min sida att det blir inget extra val. Det är för mycket som står på spel för alldeles för många, för många partier, inte minst för att det ska bli verklighet med ett extra val. Sverigedemokraterna tillhör i grunden inget av de traditionella blocken i svensk politik. Vi har inga röda linjer mot att samarbeta med något parti i Sveriges riksdag. Vi kan samarbeta åt båda håll, vi kan välja den konstellation som ger oss bäst förutsättningar att få igenom vår politik och våra sakpolitiska förslag. Och under de senaste fyra åren så har Tidöavtalet och samarbetet med det blågula laget gett oss väldigt mycket sakpolitisk utdelning, och vi är väldigt stolta över det som vi har kunnat åstadkomma under de här gångna fyra åren, och vi hade gärna fortsatt det samarbetet, och då som en del av regeringen, men väljarna ville inte det. Väljarna ville någonting annat, och det måste vi förhålla oss till.
Jag hävdar ändå att våra krav på att ingå i nästa regering var en naturlig följd av just Tidöavtalet. Vi har varit största parti i den här regeringskonstellationen, eller regeringsunderlaget. Vi har behövt ta ansvar, och vi har också tagit ansvar för sånt som regeringen har bestämt utan att vi har fått vara med och ha inflytande. Även om vi kanske formellt sett inte har haft ansvar för det, så har väljarna ändå uppfattat oss som en del av regeringen i väldigt hög grad. Vi har visat att vi är ett parti som tar ansvar, att vi är ett pragmatiskt parti som är beredda att kompromissa för att lösa allvarliga samhällsproblem och för att föra vårt land och vårt samhälle framåt.
Vi agerade stödparti till en borgerlig regering, men vi har också hela tiden varit tydliga med att det var en tillfällig lösning. Jag har vid något tillfälle kallat det för silvertejpslösning, och vi menar allvar med det. Vi har varit tydliga med att vi inte har för avsikt att hamna i den här stödpartifällan som har hållit Vänsterpartiet utanför alla regeringar i mer än 100 år, vi kommer inte att hamna där. Så därför var vårt krav på ministerposter både rimligt och det var klokt. Sen tror jag att alla förstår att ska vi få stopp på den här cirkusen som utspelas i svensk politik så måste något parti agera konstruktivt, förflytta sig från tidigare positioner. Jag har ett ansvar som ledare för ett av de stora partierna i riksdagen att ställa mig själv frågan vad jag kan bidra med för att dyrka upp det här låsta läget. Och eftersom Sverigedemokraterna kommer att vara i opposition, alldeles oavsett vilken regering som tillträder, så är då den naturliga frågan som jag och mitt parti måste ställa oss: vilken regering som dels ger bäst förutsättningar för SD-inflytande, och dels vilken regering som är minst dålig för Sverige? Och har vi minsta möjlighet att kunna välja vilken regering vi ska vara opposition mot så tycker jag det är rimligt att vi gör ett försök, helt enkelt.
Å ena sidan då, vi har en rödgrön regering med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är en regering som tveklöst skulle föra Sverige tillbaka till öppna gränser, kravlöshet, världens högsta bränslepriser, höjda skatter och så vidare. Dessutom så skulle Sverigedemokraternas inflytande med en sådan regering vara i princip helt obefintligt, vi har inga kontaktytor gentemot den sidan egentligen alls. Å andra sidan, en borgerlig regering, den kommer att vara sämre än den gångna mandatperioden utan ett Tidöavtal, utan Sverigedemokraterna som motor och blåslampa, det står utom tvivel. Sen finns det ju anledning till oro även när det gäller en borgerlig regering, särskilt om man betänker att den forna alliansen bär en tung skuld för många av de samhällsproblem som vi ser idag och där alliansen under ledning av Fredrik Reinfeldt i högsta grad har en väldigt, väldigt tung skuld i hur Sverige ser ut idag. Historiskt sett så är det svårt att avgöra vilken av de här traditionella sidorna i politiken som har varit mest skadlig för vårt land. Alla de gamla partierna har på olika sätt bidragit till att förstöra Sverige, det är min ärliga bild.
Likväl så är jag övertygad om att en borgerlig regering idag bättre kan förvalta flera viktiga Sverigedemokratiska reformer som har genomförts under de senaste åren. Därtill så har vi under inte bara de gångna fyra åren utan längre än så byggt goda relationer till borgerligheten, varför möjligheterna till inflytande med en borgerlig regering skulle vara bättre än en socialdemokratiskt ledd regering. Dessutom så skulle en viktig vinst med en borgerlig regering vara att vi slipper Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Rosenbad, och det tror jag är väldigt viktigt för inte minst mina väljare. Så att när jag häromdagen träffade Ulf Kristersson inom ramen för det sonderingsuppdrag som han har fått av talmannen så gav jag honom två tydliga besked. För det första så har SD inga röda linjer mot andra partier, och SD kan således ingå i en blågul regering som tar stöd av eller innefattar Centerpartiet. Och för det andra, i den händelse att Centerpartiets röda linjer sätter stopp för en sådan regering så är Sverigedemokraterna beredda att tolerera Ulf Kristersson som statsminister i en borgerlig fyrpartiregering och därefter gå i full opposition. Nu har jag inga illusioner om att Centerpartiet kommer att släppa sina röda linjer mot att Sverigedemokraterna ska kunna ingå i en regering, så det som då är närmare till hands för dem det är väl att man går med på Vänsterpartiets krav i förlängningen. Så därför är det väl snarare då alternativ 2 som ska ses som den framkomliga vägen här. Och givet den parlamentariska verkligheten, givet valresultatet, så har jag efter moget övervägande landat i att detta är en bra väg för Sverigedemokraterna och i förlängningen en bra väg för Sverige.
Efter decennier av tillväxt så backade Sverigedemokraterna för första gången i ett riksdagsval. Och även om det här tappet handlade om några få procentenheter och kanske inte var jättedramatiskt egentligen, vi är fortfarande ett stort parti, så behöver Sverigedemokraterna ägna den här mandatperioden åt att hitta, vi behöver hitta vår plats och vår identitet i ett nytt politiskt landskap. Det här samarbetet med en borgerlig regering har gett oss en väldigt tydlig högerprofil. Jag tycker det blev väldigt tydligt i valrörelsen att väljarna, när man mötte väljarna ute i verkligheten, betraktade Sverigedemokraterna som ett borgerligt Tidöparti bland flera andra, och det spelade inte så stor roll vilket av de här partierna man röstade på. Vi har också tvingats in i, kan man väl säga, en tydlig högerprofil när det gäller både den ekonomiska politiken, när det gäller fördelningspolitiken och välfärden. Och det där är inte den profil Sverigedemokraterna vill ha långsiktigt, det är inte Sverigedemokraterna helt enkelt. Så att en period i opposition kan, bedömer jag, ge oss möjligheten att hitta tillbaka till partiets egentliga position som ett mittenparti som kan samarbeta brett och som sätter Sverige och som sätter svenska medborgare i främsta rummet kan ge oss möjligheten också att både stärka och bredda förtroendet för vår politik. Vi har väldigt högt förtroende för vår politik inom vissa enskilda frågor, det råder det ingen tvekan om. Men vi ligger efter, för att vara ett så stort parti som vi är, så behöver vi bredda förtroendet för vår politik. Och att gå i full opposition ger oss den möjligheten.
Och att i det här sammanhanget betyder full opposition alltså följande, och nu citerar jag mig själv här för att det ska bli rätt. Det innebär alltså att tolerera Ulf Kristersson genom att trycka avstå i en statsministeromröstning, och därefter så låter vi regeringsbildaren ta ansvar för sin regering. You're on your own, så att säga. Det är utgångspunkten här. Så att till skillnad från föregående mandatperiod så är vi inte bundna av några som helst avtal, inga som helst överenskommelser på förhand. Men vi är naturligtvis öppna för att förhandla med regeringen när vi bedömer att det är gynnsamt att göra det. Vi har då inget ansvar för en sådan regerings politik, annat än när vi då eventuellt har förhandlat politik med den regeringen. Om det bildas en borgerlig fyrpartiregering i riksdagen så kommer följaktligen Sverigedemokraterna att bli en stark vågmästare i Sveriges riksdag. Så att med det här beskedet så ger jag mitt bidrag till att det här parlamentariska dödläget ska kunna brytas. Det räcker inte. Fler partier behöver ta ansvar, i synnerhet Centerpartiet måste bekänna färg. I det här läget är Elisabeth Thand Ringqvist beredd att sätta sig i en borgerlig minoritetsregering som kan förhandla brett i riksdagen, eller kommer hon att stå fast vid att Centerpartiet föredrar trots dessa nu då delvis förändrade förutsättningar att man hellre samarbetar med islamistkamrarna och antisemiterna i Vänsterpartiet?
Det var det jag tänkte framföra och jag tror att vi släpper fram några frågor från golvet här.