Jag tog med med mig en sak idag som jag bara brukar ha med mig när jag lämnar Sverige, och det har jag inte gjort nu för jag kom med en väldigt kort taxifärd. Jag tog med mig detta här [visar ett pass], det brukar jag bara ha, som sagt, när jag lämnar Sverige för att påminna alla ställen jag kommer till, var jag kommer ifrån.
Det här betyder väldigt mycket för mig, detta, den här samlingen papper. Det är inte alla som bor i Sverige, som lever i Sverige, som har ett sådant.
Jag tog med den idag för att säga att detta är mitt bevis i alla fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet, det är och förblir rasism. Och ni behöver inte vara toleranta mot mig. Jag ber inte om att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver. Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och min personlighet.
Och jag kräver att den doktrin, som håller en person högre än en annan person, på grund av dennes hudfärg, religion, kön eller sexuella läggning, omedelbart och för alltid, diskrediteras, suddas ut och överges. Jag kräver att få känna mig säker i Sverige. Jag kräver att få tillgång till det arbete som mina meriter berättigar mig, att få tillgång till den bostad som min inkomst räcker till. Jag kräver att få be till den gud jag vill, och älska den person jag vill. Jag kräver friheten att yttra mig, även av dem som inte håller med mina yttringar. Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället.
Men i utbyte ger jag dig mitt liv Sverige. För dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. Jag ger dig min uppfinningsrikedom. Jag ger dig min kreativa förmåga och min energi. Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige, och jag kommer att dö i Sverige.
Tack.