Ni ska veta att det är en mäktig känsla att stå här. Jag blir rörd.
Ni ska veta att Feministiskt initiativ stod här för första gången för åtta år sedan. Det var inför valet år 2006. Vi hade kommit ut ur garderoben år 2005. Vi hade fått 3 500 medlemmar och vi var segervissa. Ruinen var inte lika full som den är nu, men vi tyckte det var bra. Jag tror vi var 300. Vi hade segervittring. Vi gick till val på mycket av den politiken som vi har idag med. Vi fick ju inte tillräckligt mycket röster. Vi fick 0,7 procent i riksdagsvalet och vi kände oss som segrare av det enkla skälet att vi hade gjort det. Vi hade manifesterat feminismens ideologiska självständighet. Vi hade utmanat föreställningen om vad politik ska innebära. Vi hade brutit med de gamla ideologierna formulerade av män, för män och utifrån mäns mycket begränsade kunskaper om kvinnor och kvinnors liv. Vi hade tagit det steget att vi självständigt förklarade feminismen och vi kände oss som segrare med 0,7 procent i valresultat.
Sen fortsatte vi. Medlemsantalet sjönk. Vi fortsatte. Vi jobbade på, vi utvecklade politiken. Vi hade kongresser. Vi la nya frågor till vår politik, nya avsnitt, nya kapitel, nya skarpa krav. Vi är uppe i hundra sidor nu. Vi ställde upp i val igen, i valet år 2010. Vi tyckte att det gick bra. Vi var i Almedalen, vi var runt på turné. Vi kände att vi hade medvind. Så många som kom och sa till oss: “Åh, vad ni är bra. Vad ni är bra. Vi, åh, vi som är feminister äntligen har vi någonstans att ta vägen. Åh, vad ni är bra.” Och vi kände: Ja, den här gången. Och så sista veckorna så kom: “Nu är det en annan sak som är viktigare. Nu måste vi få bort den borgerliga regeringen. Alla feminister, ni måste vänta. Nu är det en annan fråga som är viktigare. Nu är det de stora partiernas tävlan. Vem ska bli statsminister? Nu är det någonting viktigare, ni måste vänta.” Och så många feminister som lyssnade på den klassiska patriarkala kallelsen. Visst, era frågor är viktiga, men vänta. Det är någonting viktigare först. Makten för oss män.
Så många lyssnade så att när vi räknade valrösterna så hade vi 0,4. Vi gick bakåt och vi som tyckte att vi hade gått framåt. Och vi kände oss igen som segrare. För det hade vi bevisat för oss själva att vi klarar det här. Även i en sån motvind så står vi kvar. Vi tänker inte backa. Vi tänker inte böja oss för de här patriarkala locktonerna om att det är någonting viktigare och ni får vänta, utan vi tänker fortsätta, sa vi på valvakan. För vi har bevisat att vi kan vara precis så stora som det behövs för att utmana makten.
Så vi fortsatte. Vi fortsatte att bygga. Vi hade nya kongresser, vi fick nya medlemmar, vi utvecklade politiken och det blev säkert ett par sidor till i politikdokumentet. Och så fortsatte vi och så pratade vi och så hade vi mun mot mun och ett gediget fotarbete. Och förra året när vi kom till Almedalen så kände vi: Nu är det någonting i luften. Nu är det någonting här som kommer att hända. Vi märkte att det var allt fler människor som kom till vårt dagliga möte på Donners plats. Åhörarskaran växte och växte. Jag fick många frågor om: “När har ni möte? När kan vi komma och lyssna på möte?” Vi har inga pengar, vi kan inte hyra lokal, vi kan inte annonsera. Och så fick jag ännu flera möten och förfrågningar och ännu flera förfrågningar och så sa jag till sist: Ja, men det här går ju inte. Samlar du minst 25 personer hemma hos dig så kommer jag. Och då tänkte jag så här: “Ja, det får bli några kvällar.” Och så blev det succé. Alla kvällar gick åt, och så tänkte jag: “Åh, man får ta eftermiddagen.” Och så gick alla eftermiddagar åt, så tänkte jag: “Åh, man får ta lunchen.” Och så gick alla luncher åt, och nu är det feministisk frukost. Och det här blev en sån succé så mina tider tog slut, och nu är de andra talarpersonerna ute, och nu är alla som står på listor kandidater till riksdagen, kandidater till kommuner, kandidater till regioner och landsting. Alla är ute, och vi får ständiga förfrågningar om nya homepartyn. Och nu ska jag åka i slutet på nästa månad, så ska jag åka till Berlin, och jag ska åka till London, och jag ska åka till Oslo. Ni vet, feminismen är gränslös.
Och vad handlar då detta om? Det handlar om att sänka trösklarna. Det handlar om att förstå värdet av mänskliga möten. Det handlar om att våga låta sig beröras. Att våga se sig själv som en del i någonting större än det vi själva är i våra privata liv. Och den rörelse som nu har vuxit fram och som är en fortsättning på de här homepartyna och på vårt ständiga arbete och på de här snart tio årens arbete är en folkrörelse. Och jag sa på EU-valvakan att vi har avslutat en vallörelse men vi har påbörjat en folkrörelse. Och det är precis det som pågår. Och det som har hänt är att så många har förstått den innersta kärnan av ordet demokrati. Demokrati betyder vi. Det är vi. Det är vi som ska vara med och bestämma. Det är vi som med våra värderingar, med våra visioner ska bygga samhället i samtiden och för framtiden. Det är vi. Det är inte någon annan. Politiken är inte någon annanstans. Den är här och nu. Med oss i en fullständigt magisk känsla av kraft och kreativitet och en orubblig vilja att nu går vi ifrån idéerna om att feminister ska vara lobbyister och påverka dem som har makten. Nu går vi in i parlamenten och tar makten själva.
Och det betyder att nu gör vi oss precis så stora som vi kan vara som de människor vi är. Nu gör vi oss precis så stora som vi behöver vara för att kunna axla ett medborgarskap som betyder just detta. Demokrati är vi. Och vi kommer att gå till val på en mängd olika politiska frågor. Sissela har tagit upp en del, Victoria har tagit upp en del. Det går att läsa på hemsidan. Vi har politik på alla områden. Imorgon så har vi till och med en ekonomisk rapport för de som möjligen är nervösa över att vi inte kan räkna. Jag har förstått att en del är det. De kan bli lugna det är imorgon. Men det som vi går till val på, det som vi för in i politiken, är just en ny dimension. Vi samlar den kunskapen som vi har av hur samhället ser ut, hur vi fortfarande lever under patriarkala tankar och organisationer. Vi fångar hela den kunskapen som vi har om hur diskrimineringens mekanismer fungerar, både när det gäller kön, etnicitet, ras, sexualitet, funktionalitet och annat. Och vi förstår hur de här olika maktfrågorna finns och samverkar och stödjer och göder varandra. Och utifrån den kunskapen så formar vi en politik. Det här går på tvärs med det som har varit van vid. För man har varit van vid att betrakta det här som särintressen och sidofrågor, minoritetsfrågor och kvinnofrågor och nu är det slut på det.
Och det betyder att vi tillsammans expanderar idén om vad politiken ska innehålla. Det betyder att vi gör precis det som vi sa i den här ruinen för åtta år sedan att vi skulle göra. Förändra idén om vad politiken är. För nu är den någonting mer. Och det betyder att vi vitaliserar demokratin, att vi stärker mänskliga rättigheter. Och det betyder något att vi gör det just nu, när vi har flera politiska strömningar som går åt precis motsatt håll, som vill försvaga demokratin och kränka de mänskliga rättigheterna. Det betyder någonting att vi är så många här ikväll. Och det betyder någonting att vi samlar oss utifrån kärlek, inte utifrån hat.
Det betyder något när vi som politiskt parti går ut och talar om vad vi vill utan att vi för den skull beskyller andra för att inte riktigt förstå. Vad jag vill säga är att vi är inte mot, vi är för. Vad jag vill säga är att vi går inte till val med knutna nävar. Vi går till val med en öppen hand. Vi kräver öppna gränser. Vi vill ha öppna händer. Vi vill ha öppna hjärtan. Vi går till val i kraft av kärlek. För vi vet att kärlekens kraft är så oändligt mycket större än hatets. Och vi vet att det är hoppet som förenar oss, inte hatet. Och den insikten är det som förenar oss här ikväll. Det är den insikten som lite brutalt är uttryckt här: kavla upp ärmarna och börja älska. Det är en bra uppmaning. Och vad jag vill nu, det är att vi alla ska ta med oss den här känslan. Vi har den. Vi är här med den. Kärleken är här med oss. Och vi är här med varandra. Och den styrkan som vi har här och nu, den ska bära oss i en hel valrörelse. Vi kommer behöva jobba hårt. Det är ett mycket hårt arbete vi har framför oss. Det är mycket praktiskt arbete som ska göras. Vi behöver samla pengar, vi behöver göra mycket. Just nu tänker vi inte på det. Men vi ska behålla den här känslan som vi har.
Det är det här som det handlar om. Det är det här som är det feministiska initiativet. Det är det här som är det nya i politiken. Det är det här som bär. Och det är det här vi ska föra med oss in i valrörelsen, in i parlamenten. Vi gör det tillsammans.
Tack ska ni ha.