Anna Lindh finns inte längre hos oss.
Än känns den tanken så främmande, så svår att ta till sig. Hon lever så starkt i våra minnen. Anna fanns mitt ibland oss, inte i utkanten, oftast i centrum, som mamma och hustru, som dotter och syster, som nära vän och arbetskamrat, som förebild för många, många fler. Vi har mist henne, så är det, och den insikten gör så förfärligt ont.
Hennes majestäter, Excellenser, kära vänner och alldeles särskilt Annas familj och närstående. Vi har samlats här idag för att dela sorgen, men framför allt har vi samlats för att dela det ljusa minnet. Anna Lindh med jackan fladdrande uppknäppt och ryggsäcken slängd över axeln på väg. Anna Lindh med mobiltelefonen i ena handen och den andra gestikulerande i protest. “Nej, där tror jag att du har fel.” Anna Lindh med den snabba kommentaren, en knyck på nacken och sedan skrattet, stora, glada, rullande skrattet.
Anna Lindh trodde på människan. Hon trodde på människan som den fantastiska varelse hon är med en närmast oändlig kapacitet att växa och utvecklas. Anna trodde på människans inneboende kraft och förmåga, men visste också hur lätt den kraften kan gå förlorad. Människan är ingen kyrka av sten där valv bakom valv står öppet. Människan måste erövra den, ett efter ett, och det går. Med rätt stöd kan människan gå genom valv, bakom valv, oändligt. Men människan kan också krympas, hennes valv raseras. Människan kan skärmas av från sina möjligheter. Anna såg det hända överallt. I en svensk skola när ett barn blir mobbat och den vuxna inte ser. I ett flyktingläger i Afghanistan där medicinerna inte räcker. I Kosovo bland de våldtagna och skändade. I bruksorten när ytterligare uppsägningar är ett faktum. I vem som helst av oss när självförtroende och framtidstro viker.
I alla frågor var människan utgångspunkten för Anna. Människans värde och rätt, de mänskliga rättigheterna var alltid hennes drivkraft. Kränkningar och ofrihet, det som kampen stod mot. Demokratin alltid medlet, människan alltid målet. Så var hon i det stora, så var hon i det lilla. Sjåsfri och full av omtanke om familj, vänner och medarbetare. Realistisk, men med en optimism som smittade. Hon kom uppmuntran och kritik, alltid med samma värme. Hon brydde sig.
Bosse, David och Filip. Jag vill säga några ord till er, men jag vet: inga ord i världen kan lindra er smärta. Inga ord i världen kan göra din kära Anna, er älskade mamma, rättvisa. Men ni ska veta att vi finns här, att vi är många och att vi är med er. Det känns omöjligt idag, men tillsammans ska vi föra det som Anna stod för vidare. Vi ska bära hennes uppgift och vision och försöka fylla hennes roll. Men hennes plats kan ingen ta. Just så oersättlig är en människa, just så värdefull och så unik. Minnet av Anna ska vi bära med oss länge som en osynlig skatt att hämta styrka ur, att hämta glädje ur, att hämta värme ur.
Tack Anna för allt du gav och den du var. Vi går vidare nu mot framtiden. Men just som vi går härifrån så kan vi se dig framför oss, hur du vänder på huvudet, Anna, precis som du brukade. Du vinkar lite liksom i förbifarten och lägger till: “Var rädda om er.” Och vi svarar: “Vi ska vara rädda om oss. Vi ska ta hand om varandra. Det lovar vi dig, kära Anna.”
Tack.