Kära Anna,
Det finns så mycket jag aldrig hann säga till dig.
Minns du förra veckan? Vi åkte till Norrköping. Vi talade med eleverna på Kungsgårdsgymnasiet om vårt gemensamma europeiska hem. Vi gick till grekiska föreningen och åt lunch. Du berättade om dina pojkar som tittade på fotbollsmatchen mellan Sverige och Grekland.
Minns du förra veckan då vi tog avsked från varandra på Medborgarplatsen? Jag minns dig då. Jag minns alla de stunder vi har delat under de gångna tjugo åren. Jag minns ditt sätt att se människorna. Jag minns ditt sätt att möta människor. Med kärlek. Med respekt.
Det finns så mycket jag aldrig hann säga till dig.
När vi sist tog avsked…
Du log som en sol. Det där leendet. Det levande leendet. Fyllt av kamplust och vilja. Det är så mycket jag skulle ha velat säga till dig Anna. Men du vet, vi politiker tar oss inte alltid tid att sätta ord på våra käsnlor. Men du var ett undantag. Ditt väsen utstrålade värme. Du rörde vid våra hjärtan, vid våra sinnen. Du vågade. Du vågade vara uppriktig. Du vågade vara trogen din övertygelse. Du kämpade för öppenhet, närhet och allt du gjorde, gjorde du med passion.
Du symboliserade Sverige. Det Sverige vi beundrar. Det Sverige som jag lärde känna och som vi så ofta pratade om. Du vet, då jag var ung pojke i exil, en flykting, när min familj sökte en oas att kunna andas i. Ett Sverige präglat av demokrati och solidaritet. Ett Sverige av fred och frihet, medmänsklighet. Ett Sverige som har bidragit till det nya demokratiska Europa. Från Baltikum till Balkan,
Det är ingen tillfällighet att vi alla är samlade här idag. Från världens alla hörn. Från hela Europa. Det Europa som du värnade om.
Idag samlas vi här för att hedra Sverige. Det land som du så väl representerade. Men vi är här för dig. Det är dig vi sörjer. Vi saknar dig Anna. Ditt skratt, ditt mod, din styrka, kommer att leva vidare i våra hjärtan.
För dig var kampen för mänskliga rättigheter en personlig kamp. Du vågade ta striden för dina ideal i vardagen. Du vågade vara sann. Du hade en förmåga att lyckas och att få oss andra att vilja verka i din anda.
Anna, om du kunde gå på Stockholms gator just nu, tala med dina landsmän, som du alltid gjorde med djup respekt och ömhet, så skulle du finna sorg och smärta, kärlek och uppskattning. Dom bär blommor till dig Anna. Dom är omtumlade och skakade. Och dom frågar: varför? Varför igen?
Det hör till vår mänskliga natur att söka svar, att försöka förstå hur våra iv kan få såna tvära vändningar. Att försöka begripa det obegripliga. Att fatta det ofattbara.
Många människor undrar, är vi för naiva? Är vår demokrati alltför sårbar? Svåra frågor i en värld fläckad av våld och orättvisa. I ett gravtal försökte en av våra europeiska förfäder, Perikles, förklara detta. Demokrati enligt honom var inte enbartfriheten att kunna tala öppet och agitera på ett torg. Det var framförallt friheten att kunna känna tillit till sina medmänniskor. Friheten från fruktan och misstänksamhet. För ingen ska tro att man kan vinna med våld i världen. Anna, du visar oss att demokratin är ett sätt att leva, ett sätt att verka, ett sätt att vara – enligt gammal grekisk tradition.
Många menar att du kanske var blåögd i ditt mod. Jag menar att du var modig nog i din tilltro till människan. Du var ett föredöme för oss alla till din sista stund. Hur svår smärtan än är, måste vi ta striden för det öppna samhälle vi har grundat i Europa.
Kära Anna, din make Bosse och dina pojkar David och Filip har mist en underbar maka och mamma. Vi vill att ni ska veta att vi finns här hos er. Vi vill att ni ska veta att vi är en stor europeisk familj som omfamnar er. Ni kommer alltid att ha familj i oss.
Anna, den här gången tog jag inte med mig din favoritgåva, den där olivoljan du älskade. Den här gången tog jag bara med mig en olivkvist. För mig Anna symboliserar den allt du stod för och allt du stred för.
Vi saknar dig.