Ingenting är sig likt. Massuppsägningar. Smittrisk. Demonstrationsförbud. Men allting är som vanligt: Arbetare tar den hårdaste smällen i krisen.
I 40 år har vi samlats här, men idag är det första maj 2020. Vår rörelse för demokratisk, facklig organisering är viktigare än någonsin. Vi fyller inga gator idag, men kampen för bättre villkor pågår på arbetsplatserna varje dag. Vi tillbringar hälften av våra vakna liv på jobbet och hur vi tillbringar den tiden avgör många aspekter av våra liv. Inte bara individuellt, utan även som samhälle.
Arbetar vi med så dålig skyddsutrustning att vi riskerar liv och hälsa på arbetet? Arbetar vi för så lite att vi inte har råd med anständiga bostäder eller att köpa de produkter vi själva tillverkar? Är våra anställningar så osäkra att vi inte vågar påtala problem för ledningen? Är arbetet vi utför till gagn eller till last för samhället i stort?
Arbetsplatskamp handlar om så mycket mer än lönenivåer och arbetstider. Det handlar om samhällsdemokrati. Om vem som har den legitima beslutsmakten. Kungars och diktatorers oinskränkta makt över alla andra har historien sedan länge dömt ut som illegitim. Den enskildes makt över de många har vi gemensam förkastat. Istället är det demokratin vi hyllar som den enda legitima makten. Men hur ser det ut på arbetsplatsen? Hur fungerar näringslivet?
Förutom att de få som äger bestämmer över de många som arbetar återfinns den reella makten hos diverse bolagsstämmor. Och i bolagsstämman har alla som äger rösträtt, beroende på hur mycket de äger, den som äger mest bestämmer mest, alldeles oavsett om den någonsin varit på arbetsplatsen eller på orten där den ligger. Kapitalismen är äldre än välfärdsbegreppet och äldre än tanken om mänskliga rättigheter. Kapitalismen handlar inte primärt om byteshandel mellan jämlika parter utan om att äga eller att inte äga, att ägas eller inte ägas.
Under coronakrisen är det som vanligt arbetarklassen som får ta den hårdaste smällen, samtidigt som det är vi som står i fronten mot denna smitta. De rikas applåder mättar inga munnar, men arbetarnas kamp räddar liv. I många länder stiger en vrede mot de rikas plundring av de gemensamma tillgångarna. Att privatiseringar av vården kan vara livsfarliga kan nog de flesta arbetare idag hålla med om. Att näst intill rättslösa anställningsformer skapar otrygghet, har även det blivit tydligt under krisen. Samtidigt kräver Svenskt Näringslivs företag 300 miljarder av skattebetalarna och fortsätter på sina håll ge aktieägare avkastning på vinsten.
I bästa fall förändrar krisen vår syn på samhället. Vi måste gå ihop för att säkerställa att karensdagen inte kommer tillbaka, att a-kassornas generösa regler fortsätter gälla, att vårdpersonal får den samhällsstatus och de resurser de förtjänar, att vi som samhälle fortsätter sätta folkhälsan högre än privata vinstintressen.
För i bästa fall kan corona lära oss att värdesätta och hylla de som anstränger sig för att driva alla uppåt, som lyfter samhället snarare än sig själva. Den som lever får se, och den som ser måste kämpa för en bättre morgondag för alla.