.jpg)
Det finns, i stort taget, ett karakteristiskt drag, genom hvilket detta sekels slut och dess början närma sig hvarandra som de båda knäppena af en kedja. Detta drag kännetecknades på ett ypperligt sätt af m:me Staël, när hon om sin samtid yttrade: »Allt, som behandlar tankens värld har bleknat i jämförelse med handlingens allmakt. Man tror ej mer på idéerna eller man betraktar dem på sin höjd som medel. Vår tid äger inga öfvertygelse, och när en person säger sig hafva en mening, upptar man detta endast som ett fint uttryck för att han bestämmes af något personligt intresse… Under en sådan tid göra de hederligaste män åt sig ett system, hvilket upphöjer deras lättja till värdighet. De förklara att de ej kunna göra något vid något; att det som är, det är och att teorier icke hafva något inflytande på världen! Det är dessa människor, hvilka sluta med att till sanning göra dessa sina påståenden. Ty med ett sådant tänkesätt kan man ej inverka på andra. . . Under tider som denna ser man äfven en ungdom, hvars ärelystnad går ut på att sakna all entusiasm; som låtsar ett reflekteradt förakt för alla hänryckta känslor och tror sig visa en tidig mognad, då den i själfva verket berömmer sig af en förtidig dekadans»... Samma kvinna har — med den geniala intuition, den skarpblick in i tingen och i framtiden, som man kallar den profetiska synen — gifvit vårt århundrade dess formel när hon yttrade att, om 1700 talet öfverskattade teorierna, så kommer 1800-talet att öfverskatta fakta; att om 1700-talet allt för ensidigt sysslade med principer, allt för optimistiskt sökte omdana framtiden, skall 1800-talet visa en allt för stor benägenhet att böja sig under realiteter.
Betydelsen af m:me Staëls egen lifsgärning var — i ett enda ord sammanfattad — den, att från början till slut utgöra en revolt mot vördnaden för fördomar och sakförhållanden. En stor del af hennes tillvaro blef därför en tvekamp mot den man, hvilken då framför någon afgjorde sakförhållandena, mot Napoleon, det mest gigantiska praktiska snille världen sett, med det mest fullkomliga förakt för allt hvad han kallade ideologi och ideologer, den store urtypen för den realism, hvilken sedan kännetecknat århundradet.
Men det är icke längre en personlig utan en opersonlig världshärskarmakt, som förslafvar själarna. Det är storkapitalet, storindustrien, hela den ekonomiska samhällsordningen, hvilken nu öfvar det tyranni under hvilket viljorna böjas.
Det är mot dessa sakförhållandens makt, mot detta det varandes rätt som de nydanande idéernas målsmän ställa sin tro och sitt hopp: att allt som är, en gång skall kunna varda bättre än det är! Men dessa idealister äro få. Ty liksom karaktererna under trycket af Napoleons härskarvilja demoraliserades, så hafva de nu demoraliserats af den materiella utvecklingens imponerande sakförhållanden, hvilka med fullt skäl stegrat människans maktkänsla i bredd med hennes kraftutveckling. Men på samma gång hafva de gjort ekonomisk seger, välstånd och vällefnad till lifvets stora mål, det som öppet eller maskeradt eftersträfvas på bekostnad af snart sagdt alla andra värden, och man underkänner—omedvetet i sin känsla eller medvetet i sina teorier — idéernas makt att omdana de bestående realiteterna.
Och dock pågår idéernas kamp mot världstyranniet nu som alltid och idéernas stridsmän veta bäst hvilken djup sanning, söm ligger i den förste Napoleons öppenhjärtiga ord, ord till hvilka hela historien, framför allt hans egèn, är en stor exempelsamling: »Det finnes egentligen här i världen endast två makter, andens och svärdets . . . och på längden blir det alltid anden som besegrar svärdet.»
Just nu i sekelslutet tyckes en sådan seger aflägsen. Kapitalismen har svärdet om hand och drager det för sina ekonomiska intressen. Tyskland nedtrampar i Sönderjylland den danska nationaliteten och inom sitt eget område rättvisan i form af alla de åtal för majestätsförbrytelser, hvilka nu till och med drabba en kritik, ej blott af kejsarens person, men af hans regeringshandlingar. Ryssland krossar Finlands grundlagar och lägger dess folk under godtyckets och lögnens välde. Och inom Ryssland själf drabbas hela den studerande ungdomen af samma, alla medel tillgripande, men själf för allt oåtkomliga, våldsherradöme. Frankrike ger världen sorgespelet af Dreyfusprocessen. Judar misshandlas och utvisas, armenier mördas — men listan måste afbrytas innan den för mig för långt utom Europa!
Öfver allt detta uppröras vi här hemma i Sverige. Och med rätt. Men hafva vi då intet på närmare håll att uppröras öfver? Äro vi själfva fria från den sakförhållandenas och statsskälens demoralisation, hvilken vi hos andra nationer angripa?
Jag tror tvärtom att vi svenskar, under vår storartade materiella uppblomstring, i lika hög grad som de öfriga folken förlorat den ideala entusiasmen. Och om vi hos oss skulle göra en folkräkning efter m:me Staëls träffande bestämningsgrund, den att »det egentligen endast finns två slags människor, de hvilka kunna känna entusiasm och de hvilka icke kunna göra det», och endast »ett slags ateister, de hvilka äro fyllda af köld och egoism», då skulle vi finna att den senare rasen och de nämnda ateisterna just nu i vårt land ha en stor utbredning. Det har också hos oss kommit därhän, att man kan få höra ungdom hvilken — när det gäller en kamp mot fördomar och orättvisor — med en axelryckning gör den fråga, som m:me Staël med rätta kallade den vulgäraste af alla:
»Hvad tjänar det till?»
Men kommer ungdomens flertal inom ett folk därhän, då är det i sanning fara å färde för detta folk! Den ungdom, hvars själ ej sjuder af heligt trots mot allt förtryck, i hvad form det vara må; som icke ligger vaken af harm öfver en orättrådighet; som icke kan gråta öfver en låghet; den ungdom i hvars tinning blodet icke bultar gladt vid tanken på att själf taga del i striden mot ofrihet och orättvisa; som icke går ut under stjärnorna för att drömma drömmar om att själf lämna en lysande punkt kvar efter sin tillvaro — en sådan ungdom kan gärna när som helst dö, ty det kommer ändå aldrig att betyda något att den lefvat! Det, som gör vår tillvaro betydelsefull, är att vi utveckla vår egen personlighet till den högsta möjliga höjd, medan vi sätta in den i arbetet för mål, större än våra egna. Lysande spår efter sin tillvaro kunna äfven andra lämna än de hvilka burit lysande namn; sådana spår lämnar hvarje man eller kvinna, hvilken inom sin lilla krets, i sin obemärkta gärning, förverkligar frihet, rättrådighet och skönhet. Finnes det icke inom ett land en flock af, ur världslig synpunkt, galen ungdom, hvars ädla ärelystnad är att lämna en ljusning kvar efter sin tillvaro, då har det landet inom den kulturperioden »förlorat sin vår».
Det finnes nu som alltid inom svenska folket två slags ungdom. Det, som ger 1890-talet dess säregna karakter, är att det ena slaget varit det öfvervägande, nämligen det gammalkloka, det inför sakförhållandena resignerade, det gent emot allt bestående plikttrogna slaget.
Pliktbegreppet blir nämligen i en sådan generation hvad m:me Staël kallat det: »medelmåttans angreppsvapen, af hvilket den i sin medelmåtta själfbelåtne begagnar sig för att tvinga talenten till tystnad och göra sig fri från entusiasmen, geniet, kort sagdt: från alla sina naturliga fiender».
Den lefvande pliktkänslan — det vill säga den individuella, icke den konventionella — behöfver däremot entusiasmen, bland annat för att bära alla de arbetsbördor som måste lyftas, innan man når fram till det oberoende hvilket möjliggör att man kan förverkliga sina entusiastiska impulser. Men den konventionella pliktkänslan är däremot alldeles ostörd af alla impulser. Den lefver af och i det varande. Det varande kan just nu kännetecknas sålunda: att de, som slutat studierna, ägna sig åt att bilda bolag, och de, som ännu ej studerat slut, arbeta i hoppet att en gång själfva bli bolagsbildare! Bredvid penningväldet har den politiska reaktionen utbredt sig som protektionism och militarism. En servil rojalism, en andligt ytlig och världsligt nyttig kristlighet, ett personligheten försoffande mångläseri och examenssystem ; ett de andliga intressena förslöande sportfåneri — detta har varit de realiteter under hvilka den af sitt brödstudium upptagna, mot aktade samhällsställningar sträfvande majoriteten af ungdomen inordnat sig.
Själf kommer jag aldrig i beröring med denna slags ungdom. Men jag lär känna den medelbart, genom den lefvande ungdomen, som jag ofta hör klaga öfver sin ensamhetskänsla bland sina reaktionära eller indifferenta, läspluggande och idélösa jämnåriga. Jag hörde t. ex. nyligen en sextonåring berätta att alla hans kamrater äro protektionister, afsky socialismen och den allmänna rösträtten samt tillhöra Alinska skolan i den norska politiken! Jag hörde nyligen en yngre lärare omtala huru han nästan blyges att visa sin egen värme inför sina världsligt kloka, realistiska, praktiska elever, hvilka prestera godt, samvetsgrant skolarbete och uppförande, men icke en skymt af ungdomlig lust för en ädelmodig galenskap, intet spår af hänförelse; hvilka tvärtom med kylig kritik afvisa all sympati för annat än det bestående. Af manliga och kvinnliga studenter har jag hört samma omdöme om flertalet inom studentkåren. Jag har senast, i en af ännu ej tjuguåringar utgifven tidning, läst detta yttrande om deras jämnåriga:
»Hvad är orsaken till vår brist på lefnadslust? Jo, orsaken är nog närmast att finna i vår fattigdom på andliga intressen, i vår brist på ideal... Vi falla, ej emedan våra illusioner gått i kras, utan därför att vi låta beröfva oss något, som bör ersätta ungdomsdrömmar och grusade luftslott: ungdomskraften, själf-förtroendet... Vi tvinga oss in på samma väg och trampa samma fotspår, som de äldre före oss. Vi tänka deras tankar och söka i allt likna dem. Så går också den smula ungdomskraft och individualitet, vi möjligen äga kvar, sedan våra illusioner krossats, totalt förlorad, och vi vandra omkring, kopior af de äldre och, värst af allt, oftast dåliga kopior. Vår tids ynglingar och unga kvinnor vilja icke veta hvad det är att vara ung: de göra sig till åldringar» ...
Man invänder från vissa håll, att den ungdomliga entusiasmen ju kan vara lika äkta, när den omfattar det bestående som när den omfattar framsteget och den ungdomliga ofördragsamheten lika hetsig i frihetsidéernas som i reaktionens tjänst I Det senare är sant, det förra icke. Ty sedan världen stått är det entusiasmen, hvilken omfattar det vardande, de ouppnådda idealen; men intressena, hvilka omfatta det varande, de uppnådda fördelarna. Den ungdom, som är rak i ryggen, frimodig, vildvuxen och stolt kommer förr eller senare i kollision med makten, äran och härligheten inom det samhälle som är, ifall han brinner för det samhälle som borde vara! Så har det nu nyligen skett, när en grupp af lefvande och lofvande ungdom i Upsala (sedan också i Lund) med värdighet och kraft uppträdt för föreningsfrihetens stora grundsats. Man har icke blygts att med tal om hotade världsliga fördelar söka skrämma den käcka ungdomsskaran. Men verkan af dessa den fräna materialismens och servilismens maningar har lyckligtvis blifvit en alldeles motsatt, den att vidga ungdomens syn för stridens djupaste innebörd: dess etiska betydelse för de unga själfva. Den har fördubblat denna ungdoms vakenhet för hvarje slags rättskränkning, dess ansvarskänsla gent emot hvarje slags maktöfvergrepp och man skall helt visst från denna vår kunna datera en mer andligt lifaktig tidpunkt i Upsala. De »bekymrade fäder» och »akademiska lärare», hvilka beklagat det skedda, skulle gjort bättre i att spara sina bekymmer för något tillfälle då det visat sig att vårt land icke kunnat mönstra en ungdomsskara, med förmåga af kraftig indignation vid hvarje försök att »såra lungan i offentlighetens breda bröst»…
Ej blott hos ungdomen, äfven hos kvinnorna af alla åldrar ville man gärna finna ideala synpunkter. Men — under sin sträfvan att skaffa sig själfva kunskaper, förvärfsmöjligheter, studie- och arbetsrättigheter, en mer trygg ekonomisk, en mer inflytelserik social ställning — hafva kvinnorna ofta blifvit andligt torra och tomma. Också de hafva glömt att lifvet har något högre och dyrbarare än deras egna rättigheter; att det finnes stora mänskliga intressen, djupa tidsfrågor, inför hvilka ingen får förblifva likgiltig. Kvinnorna — hvilkas högsta samhällsuppgift borde vara att hålla den heliga elden brinnande: känslan för människorätt och människovärde, särskildt för de svagares rätt och värde — hafva i detta fall ännu ej infriat många af de stora löften, de afgifvit under kampen för sin egen emancipation. Överklasskvinnorna hafva — och med full rätt — varit ifriga att skaffa sig själfva mer frihet och rättvisa och i dessa afseenden återstår dem ännu mycket att eftersträfva. Men låt öfverklasskvinnorna visa att de bruka den rätt, de redan vunnit, för större mål än endast sin egen rätt! Må de snart inse att de ännu stå barnsligt okunniga eller likgiltiga för de stora samhällsuppgifterna, hvilkas innersta kärna — skalet må sedan kallas socialism eller hvad man vill — är att skaffa en större lycka, en tryggare tillvaro, en säkrare rätt åt hela den del af mänskligheten, som öfverklasskvinnan ej tillhör och hvilken nu drabbas af samhällets orättvisa. Ty orättvisa råder i hvarje samhälle, där någon del, någon klass offras för en annan del, en annan klass, eller för det hela. Och ännu är de kroppsarbetandes ställning till större delen ett uttryck af ett sådant offerväsen.
Framför allt borde kvinnorna hos sig själfva och hos ungdomen bekämpa den ängsliga omsorgen för den materiella välfärden, den egna fördelen, hvilken nu hotar att alldeles undergräfva svenskens forna ridderliga håg, politiska lifaktighet och vakna frisinne. Har icke till exempel en vältalig röst, som höres vida, manat oss att — bland annat af omsorg för vår egen säkerhet — visa sval besinning, lugn resignation inför de sakförhållanden, hvilkas tyngd våra bröder i Sönderjylland och Finland fått röna?! Och visserligen är det sant att politiska förlöpningar kunna blifva ödesdigra, ej blott för oss utan för dem vår medkänsla gäller. Men lyckligtvis intaga vi ej bland nationerna en så ömklig ställning, att vi icke fritt skulle kunna uttrycka vår sympati för de förorättade; att vi icke skulle kunna låta vår röst höras högt i den kör af ovilja öfver maktmissbruken, som ljudit också från de andra kulturfolken. Kunde oron för vår egen välfärd någonsin komma oss att tigande och kallblodigt bevittna de orättrådigheter, som ske tätt invid oss, då vore vi sannerligen nära det lågsinne, hvilket skulle tåla liknande orättrådigheter, begångna mot oss själfva.
Att främja en sådan vår likgiltighet genom det från olika håll hörda påståendet att, när man saknar makt att handla, då är det manligast att låta bli att tala, detta visar underkännande af den solidaritet, som nu finnes folken emellan. Tack vare den lifliga, andliga och materiella samfärdseln, kan den ena nationen numera, ej blott genom vapnens makt utan äfven genom opinionens, ingripa i den andras angelägenheter. Våldet kan icke lika ostördt som förr gå sin väg fram; nationerna göra alltmer gällande att den allmänmänskliga intressesfären flyttas inom de råmärken, dem nationerna fordom uppdragit för sina »egna angelägenheter». Dreyfussaken är ett exempel härpå. Frankrike sökte länge med själfsäkerhet häfda: att denna sak var dess egen omsorg, en fråga i hvilken Europas inblandning var en oförsynthet. Men Europa har låtit Frankrike känna att frågan om rättfärdighet i detta fall blifvit internationell, blifvit en mänsklighetens angelägenhet. Och än större skäl har Europa att häfda samma ståndpunkt med afseende å Sönderjylland och Finland. Förr eller senare kommer det ögonblick, då ingen regering eller själfhärskare skall kunna göra sig likgiltig, döf och stum inför en enhälligt, starkt och värdigt uttalad europeisk folkmening. Också vår röst bör då höras klar. Men äfven om ingen annan stämma höjdes än vår, så vore det oss ovärdigt om vi, af fruktan för en möjlig risk, nekade våra bröder i Sönderjylland och i Finland det enda, vi nu hafva att gifva dem, uttrycken af våra hjärtans blödande medkänsla!
Att vi så skulle göra, var troligtvis ej heller meningen med professor Hjärnes varningar. Jag har anledning hoppas att hans afsikt endast varit att hindra oss från ovisa handlingar, hvilka skulle kunna återfalla på våra finska och sönderjydska vänner. Men varningen var af den art, att den ej kunde vinna anklang inom den svenska folkkänslan oeh att den djupt sårade den danska och finska, genom att te sig som en kallsinnig öfverförsiktighet och en allt för historisk respekt för sakförhållandenas makt.
Hvar gång det svenska folket är helt sig själft, saknar det ännu lyckligtvis denna respekt. Men i närvarande stund har vår nation i vissa fall kommit så långt bort från sig själf, att samma människor hvilka djupt harmas öfver de orättrådigheter, som begås i vår närhet, tåla sådana på närmare håll än i Sönderjylland och i Finland, ja, till och med yrka på att vi skola begå liknande orättrådigheter själfva!
Betydelsen af m:me Staëls egen lifsgärning var — i ett enda ord sammanfattad — den, att från början till slut utgöra en revolt mot vördnaden för fördomar och sakförhållanden. En stor del af hennes tillvaro blef därför en tvekamp mot den man, hvilken då framför någon afgjorde sakförhållandena, mot Napoleon, det mest gigantiska praktiska snille världen sett, med det mest fullkomliga förakt för allt hvad han kallade ideologi och ideologer, den store urtypen för den realism, hvilken sedan kännetecknat århundradet.
Men det är icke längre en personlig utan en opersonlig världshärskarmakt, som förslafvar själarna. Det är storkapitalet, storindustrien, hela den ekonomiska samhällsordningen, hvilken nu öfvar det tyranni under hvilket viljorna böjas.
Det är mot dessa sakförhållandens makt, mot detta det varandes rätt som de nydanande idéernas målsmän ställa sin tro och sitt hopp: att allt som är, en gång skall kunna varda bättre än det är! Men dessa idealister äro få. Ty liksom karaktererna under trycket af Napoleons härskarvilja demoraliserades, så hafva de nu demoraliserats af den materiella utvecklingens imponerande sakförhållanden, hvilka med fullt skäl stegrat människans maktkänsla i bredd med hennes kraftutveckling. Men på samma gång hafva de gjort ekonomisk seger, välstånd och vällefnad till lifvets stora mål, det som öppet eller maskeradt eftersträfvas på bekostnad af snart sagdt alla andra värden, och man underkänner—omedvetet i sin känsla eller medvetet i sina teorier — idéernas makt att omdana de bestående realiteterna.
Och dock pågår idéernas kamp mot världstyranniet nu som alltid och idéernas stridsmän veta bäst hvilken djup sanning, söm ligger i den förste Napoleons öppenhjärtiga ord, ord till hvilka hela historien, framför allt hans egèn, är en stor exempelsamling: »Det finnes egentligen här i världen endast två makter, andens och svärdets . . . och på längden blir det alltid anden som besegrar svärdet.»
Just nu i sekelslutet tyckes en sådan seger aflägsen. Kapitalismen har svärdet om hand och drager det för sina ekonomiska intressen. Tyskland nedtrampar i Sönderjylland den danska nationaliteten och inom sitt eget område rättvisan i form af alla de åtal för majestätsförbrytelser, hvilka nu till och med drabba en kritik, ej blott af kejsarens person, men af hans regeringshandlingar. Ryssland krossar Finlands grundlagar och lägger dess folk under godtyckets och lögnens välde. Och inom Ryssland själf drabbas hela den studerande ungdomen af samma, alla medel tillgripande, men själf för allt oåtkomliga, våldsherradöme. Frankrike ger världen sorgespelet af Dreyfusprocessen. Judar misshandlas och utvisas, armenier mördas — men listan måste afbrytas innan den för mig för långt utom Europa!
Öfver allt detta uppröras vi här hemma i Sverige. Och med rätt. Men hafva vi då intet på närmare håll att uppröras öfver? Äro vi själfva fria från den sakförhållandenas och statsskälens demoralisation, hvilken vi hos andra nationer angripa?
Jag tror tvärtom att vi svenskar, under vår storartade materiella uppblomstring, i lika hög grad som de öfriga folken förlorat den ideala entusiasmen. Och om vi hos oss skulle göra en folkräkning efter m:me Staëls träffande bestämningsgrund, den att »det egentligen endast finns två slags människor, de hvilka kunna känna entusiasm och de hvilka icke kunna göra det», och endast »ett slags ateister, de hvilka äro fyllda af köld och egoism», då skulle vi finna att den senare rasen och de nämnda ateisterna just nu i vårt land ha en stor utbredning. Det har också hos oss kommit därhän, att man kan få höra ungdom hvilken — när det gäller en kamp mot fördomar och orättvisor — med en axelryckning gör den fråga, som m:me Staël med rätta kallade den vulgäraste af alla:
»Hvad tjänar det till?»
Men kommer ungdomens flertal inom ett folk därhän, då är det i sanning fara å färde för detta folk! Den ungdom, hvars själ ej sjuder af heligt trots mot allt förtryck, i hvad form det vara må; som icke ligger vaken af harm öfver en orättrådighet; som icke kan gråta öfver en låghet; den ungdom i hvars tinning blodet icke bultar gladt vid tanken på att själf taga del i striden mot ofrihet och orättvisa; som icke går ut under stjärnorna för att drömma drömmar om att själf lämna en lysande punkt kvar efter sin tillvaro — en sådan ungdom kan gärna när som helst dö, ty det kommer ändå aldrig att betyda något att den lefvat! Det, som gör vår tillvaro betydelsefull, är att vi utveckla vår egen personlighet till den högsta möjliga höjd, medan vi sätta in den i arbetet för mål, större än våra egna. Lysande spår efter sin tillvaro kunna äfven andra lämna än de hvilka burit lysande namn; sådana spår lämnar hvarje man eller kvinna, hvilken inom sin lilla krets, i sin obemärkta gärning, förverkligar frihet, rättrådighet och skönhet. Finnes det icke inom ett land en flock af, ur världslig synpunkt, galen ungdom, hvars ädla ärelystnad är att lämna en ljusning kvar efter sin tillvaro, då har det landet inom den kulturperioden »förlorat sin vår».
Det finnes nu som alltid inom svenska folket två slags ungdom. Det, som ger 1890-talet dess säregna karakter, är att det ena slaget varit det öfvervägande, nämligen det gammalkloka, det inför sakförhållandena resignerade, det gent emot allt bestående plikttrogna slaget.
Pliktbegreppet blir nämligen i en sådan generation hvad m:me Staël kallat det: »medelmåttans angreppsvapen, af hvilket den i sin medelmåtta själfbelåtne begagnar sig för att tvinga talenten till tystnad och göra sig fri från entusiasmen, geniet, kort sagdt: från alla sina naturliga fiender».
Den lefvande pliktkänslan — det vill säga den individuella, icke den konventionella — behöfver däremot entusiasmen, bland annat för att bära alla de arbetsbördor som måste lyftas, innan man når fram till det oberoende hvilket möjliggör att man kan förverkliga sina entusiastiska impulser. Men den konventionella pliktkänslan är däremot alldeles ostörd af alla impulser. Den lefver af och i det varande. Det varande kan just nu kännetecknas sålunda: att de, som slutat studierna, ägna sig åt att bilda bolag, och de, som ännu ej studerat slut, arbeta i hoppet att en gång själfva bli bolagsbildare! Bredvid penningväldet har den politiska reaktionen utbredt sig som protektionism och militarism. En servil rojalism, en andligt ytlig och världsligt nyttig kristlighet, ett personligheten försoffande mångläseri och examenssystem ; ett de andliga intressena förslöande sportfåneri — detta har varit de realiteter under hvilka den af sitt brödstudium upptagna, mot aktade samhällsställningar sträfvande majoriteten af ungdomen inordnat sig.
Själf kommer jag aldrig i beröring med denna slags ungdom. Men jag lär känna den medelbart, genom den lefvande ungdomen, som jag ofta hör klaga öfver sin ensamhetskänsla bland sina reaktionära eller indifferenta, läspluggande och idélösa jämnåriga. Jag hörde t. ex. nyligen en sextonåring berätta att alla hans kamrater äro protektionister, afsky socialismen och den allmänna rösträtten samt tillhöra Alinska skolan i den norska politiken! Jag hörde nyligen en yngre lärare omtala huru han nästan blyges att visa sin egen värme inför sina världsligt kloka, realistiska, praktiska elever, hvilka prestera godt, samvetsgrant skolarbete och uppförande, men icke en skymt af ungdomlig lust för en ädelmodig galenskap, intet spår af hänförelse; hvilka tvärtom med kylig kritik afvisa all sympati för annat än det bestående. Af manliga och kvinnliga studenter har jag hört samma omdöme om flertalet inom studentkåren. Jag har senast, i en af ännu ej tjuguåringar utgifven tidning, läst detta yttrande om deras jämnåriga:
»Hvad är orsaken till vår brist på lefnadslust? Jo, orsaken är nog närmast att finna i vår fattigdom på andliga intressen, i vår brist på ideal... Vi falla, ej emedan våra illusioner gått i kras, utan därför att vi låta beröfva oss något, som bör ersätta ungdomsdrömmar och grusade luftslott: ungdomskraften, själf-förtroendet... Vi tvinga oss in på samma väg och trampa samma fotspår, som de äldre före oss. Vi tänka deras tankar och söka i allt likna dem. Så går också den smula ungdomskraft och individualitet, vi möjligen äga kvar, sedan våra illusioner krossats, totalt förlorad, och vi vandra omkring, kopior af de äldre och, värst af allt, oftast dåliga kopior. Vår tids ynglingar och unga kvinnor vilja icke veta hvad det är att vara ung: de göra sig till åldringar» ...
Man invänder från vissa håll, att den ungdomliga entusiasmen ju kan vara lika äkta, när den omfattar det bestående som när den omfattar framsteget och den ungdomliga ofördragsamheten lika hetsig i frihetsidéernas som i reaktionens tjänst I Det senare är sant, det förra icke. Ty sedan världen stått är det entusiasmen, hvilken omfattar det vardande, de ouppnådda idealen; men intressena, hvilka omfatta det varande, de uppnådda fördelarna. Den ungdom, som är rak i ryggen, frimodig, vildvuxen och stolt kommer förr eller senare i kollision med makten, äran och härligheten inom det samhälle som är, ifall han brinner för det samhälle som borde vara! Så har det nu nyligen skett, när en grupp af lefvande och lofvande ungdom i Upsala (sedan också i Lund) med värdighet och kraft uppträdt för föreningsfrihetens stora grundsats. Man har icke blygts att med tal om hotade världsliga fördelar söka skrämma den käcka ungdomsskaran. Men verkan af dessa den fräna materialismens och servilismens maningar har lyckligtvis blifvit en alldeles motsatt, den att vidga ungdomens syn för stridens djupaste innebörd: dess etiska betydelse för de unga själfva. Den har fördubblat denna ungdoms vakenhet för hvarje slags rättskränkning, dess ansvarskänsla gent emot hvarje slags maktöfvergrepp och man skall helt visst från denna vår kunna datera en mer andligt lifaktig tidpunkt i Upsala. De »bekymrade fäder» och »akademiska lärare», hvilka beklagat det skedda, skulle gjort bättre i att spara sina bekymmer för något tillfälle då det visat sig att vårt land icke kunnat mönstra en ungdomsskara, med förmåga af kraftig indignation vid hvarje försök att »såra lungan i offentlighetens breda bröst»…
Ej blott hos ungdomen, äfven hos kvinnorna af alla åldrar ville man gärna finna ideala synpunkter. Men — under sin sträfvan att skaffa sig själfva kunskaper, förvärfsmöjligheter, studie- och arbetsrättigheter, en mer trygg ekonomisk, en mer inflytelserik social ställning — hafva kvinnorna ofta blifvit andligt torra och tomma. Också de hafva glömt att lifvet har något högre och dyrbarare än deras egna rättigheter; att det finnes stora mänskliga intressen, djupa tidsfrågor, inför hvilka ingen får förblifva likgiltig. Kvinnorna — hvilkas högsta samhällsuppgift borde vara att hålla den heliga elden brinnande: känslan för människorätt och människovärde, särskildt för de svagares rätt och värde — hafva i detta fall ännu ej infriat många af de stora löften, de afgifvit under kampen för sin egen emancipation. Överklasskvinnorna hafva — och med full rätt — varit ifriga att skaffa sig själfva mer frihet och rättvisa och i dessa afseenden återstår dem ännu mycket att eftersträfva. Men låt öfverklasskvinnorna visa att de bruka den rätt, de redan vunnit, för större mål än endast sin egen rätt! Må de snart inse att de ännu stå barnsligt okunniga eller likgiltiga för de stora samhällsuppgifterna, hvilkas innersta kärna — skalet må sedan kallas socialism eller hvad man vill — är att skaffa en större lycka, en tryggare tillvaro, en säkrare rätt åt hela den del af mänskligheten, som öfverklasskvinnan ej tillhör och hvilken nu drabbas af samhällets orättvisa. Ty orättvisa råder i hvarje samhälle, där någon del, någon klass offras för en annan del, en annan klass, eller för det hela. Och ännu är de kroppsarbetandes ställning till större delen ett uttryck af ett sådant offerväsen.
Framför allt borde kvinnorna hos sig själfva och hos ungdomen bekämpa den ängsliga omsorgen för den materiella välfärden, den egna fördelen, hvilken nu hotar att alldeles undergräfva svenskens forna ridderliga håg, politiska lifaktighet och vakna frisinne. Har icke till exempel en vältalig röst, som höres vida, manat oss att — bland annat af omsorg för vår egen säkerhet — visa sval besinning, lugn resignation inför de sakförhållanden, hvilkas tyngd våra bröder i Sönderjylland och Finland fått röna?! Och visserligen är det sant att politiska förlöpningar kunna blifva ödesdigra, ej blott för oss utan för dem vår medkänsla gäller. Men lyckligtvis intaga vi ej bland nationerna en så ömklig ställning, att vi icke fritt skulle kunna uttrycka vår sympati för de förorättade; att vi icke skulle kunna låta vår röst höras högt i den kör af ovilja öfver maktmissbruken, som ljudit också från de andra kulturfolken. Kunde oron för vår egen välfärd någonsin komma oss att tigande och kallblodigt bevittna de orättrådigheter, som ske tätt invid oss, då vore vi sannerligen nära det lågsinne, hvilket skulle tåla liknande orättrådigheter, begångna mot oss själfva.
Att främja en sådan vår likgiltighet genom det från olika håll hörda påståendet att, när man saknar makt att handla, då är det manligast att låta bli att tala, detta visar underkännande af den solidaritet, som nu finnes folken emellan. Tack vare den lifliga, andliga och materiella samfärdseln, kan den ena nationen numera, ej blott genom vapnens makt utan äfven genom opinionens, ingripa i den andras angelägenheter. Våldet kan icke lika ostördt som förr gå sin väg fram; nationerna göra alltmer gällande att den allmänmänskliga intressesfären flyttas inom de råmärken, dem nationerna fordom uppdragit för sina »egna angelägenheter». Dreyfussaken är ett exempel härpå. Frankrike sökte länge med själfsäkerhet häfda: att denna sak var dess egen omsorg, en fråga i hvilken Europas inblandning var en oförsynthet. Men Europa har låtit Frankrike känna att frågan om rättfärdighet i detta fall blifvit internationell, blifvit en mänsklighetens angelägenhet. Och än större skäl har Europa att häfda samma ståndpunkt med afseende å Sönderjylland och Finland. Förr eller senare kommer det ögonblick, då ingen regering eller själfhärskare skall kunna göra sig likgiltig, döf och stum inför en enhälligt, starkt och värdigt uttalad europeisk folkmening. Också vår röst bör då höras klar. Men äfven om ingen annan stämma höjdes än vår, så vore det oss ovärdigt om vi, af fruktan för en möjlig risk, nekade våra bröder i Sönderjylland och i Finland det enda, vi nu hafva att gifva dem, uttrycken af våra hjärtans blödande medkänsla!
Att vi så skulle göra, var troligtvis ej heller meningen med professor Hjärnes varningar. Jag har anledning hoppas att hans afsikt endast varit att hindra oss från ovisa handlingar, hvilka skulle kunna återfalla på våra finska och sönderjydska vänner. Men varningen var af den art, att den ej kunde vinna anklang inom den svenska folkkänslan oeh att den djupt sårade den danska och finska, genom att te sig som en kallsinnig öfverförsiktighet och en allt för historisk respekt för sakförhållandenas makt.
Hvar gång det svenska folket är helt sig själft, saknar det ännu lyckligtvis denna respekt. Men i närvarande stund har vår nation i vissa fall kommit så långt bort från sig själf, att samma människor hvilka djupt harmas öfver de orättrådigheter, som begås i vår närhet, tåla sådana på närmare håll än i Sönderjylland och i Finland, ja, till och med yrka på att vi skola begå liknande orättrådigheter själfva!