Ja, nu är det alltså dags.
Nu är det dags att tacka för sig och att stiga åt sidan.
När klubban faller och kongressen är avslutad lämnar jag mina 38 år som förtroendevald inom svensk fackföreningsrörelse bakom mig.
Jag minns tydligt den dagen då allt började.
Det var på sågen hemma i Ljusdal. Jag var 22 år gammal.
Och just den dagen tog jag mod till mig och stegade fram till min äldre arbetskamrat och avdelningens ordförande, Erik Svensk, och sade:
”Ni har föreslagit mig till styrelsen. Men jag tror inte att jag klarar av det”.
Och jag glömmer aldrig Eriks svar:
”Klarar av och klarar av. Det avgör fan inte du. Det avgör medlemmarna”.
Och han fortsatte:
”Nu vill gubbarna att du sitter med i styrelsen och förhandlar för dem. Det är ett oerhört stort förtroende de visar dig. Och då är det är din förbannade skyldighet att ställa upp. Gör ditt bästa. Är de inte nöjda så säger de det. Och då väljer de en annan”.
Det finns så många att tacka från de här 38 åren. Men ska jag bara nämna en så ska jag nämna Erik Svensk. Han var min mentor i början av min fackliga tid.
Tack, Erik för allt jag lärde av dig.
Jag har haft många uppdrag sedan dess.
Och jag har så många minnen.
Och jag har så många minnen.
För det har varit en lång väg från sågen i Ljusdal till Norra Bantorget och ordföranderummet.
Men under alla dessa år har jag burit med mig Erik Svensks ord.
För Erik kanske inte tänkte på det då. Men den där dagen för 38 år sedan formulerade han ett motto som gäller för fackföreningsrörelsen än i dag:
”Det avgör inte du. Det avgör medlemmarna”.
Och jag har försökt att lyssna på medlemmarna. Jag har försökt att vara ute på arbetsplatserna så mycket som möjligt. För att skaffa mig kunskap och lära mig mer, om alla branscher. Jag har försökt att ha mycket kontakt med förbunden, liksom med våra lokala och regionala organisationer.
Men åren som LO-ordförande har varit tuffa.
Stora delar av det välfärdssamhälle vi byggde upp förstördes under tre borgerliga regeringsår och den ekonomiska kris som fortsatte i flera år därefter.
Det jag är mest glad för efter de här åren är att vi trots allt lyckades att hålla ihop, både inom LO och inom hela arbetarrörelsen, och att vi nu klarar delmålet om högst fyra procents öppen arbetslöshet under år 2000.
Det fick faktiskt till precis så som Göran Persson sade när han och jag kom överens.
Det känns skönt att få lämna över i en period då vi kan flytta fram våra positioner igen.
Men om två år är det val. Och läget är allvarligt.
Många LO-medlemmar stannade hemma förra gången.
Många LO-medlemmar stannade hemma förra gången.
Så nu måste ni i den nya ledningen och styrelsen ge järnet så att vi vinner valet 2002!
Låt inte borgarna komma tillbaka!
För det är lätt att riva ner, men svårt att bygga upp.
Det har 90-talet visat.
Det har 90-talet visat.
Och om vi ska klara detta, om vi ska kunna vinna valet år 2002 och om vi ska kunna fortsätta att flytta fram våra positioner, då måste vi hålla samman, inom LO och mellan LO och partiet.
Så mina sista ord till er som LOs ordförande blir:
Lyssna på medlemmarna!
Vik inte undan!
Håll samman!