Kungen kommer. Smörgåsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla. Fågeln är uppäten. Champagne! Tal! – En ny pulsåder är öppnad (= en ny åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den Svenska Statskroppen vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (dvs. järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syremängder tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd av den hyllning som hans trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (= champagneglas) för Kolbotten, en urgammal härd för Svenskmannatrohet. (Obs: alla nya järnvägsstationer äro sådana härdar.)
Fanfarer, folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjärtan.
Landshövdingen har ordet. Svenska folket har alltid älskat sina konungar (såsom Erik av Pommern, Albrekt av Mecklenburg, Kristian II), och stridit och blött för dem (mycket sant!); svenska folket, vars representanter talaren ser samlade här, (talaren tror sig se riksdagsmän genom champagneglaset) har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så. Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med järnband, svenska järnband (gjorda i England). Detta band skall alltid (genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket, de skola lättare kunna så att säga umgås med varandra och de skola lära känna varandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket och barbariskt folk nyligen bära hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord (avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand på någon konung (utom de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Karl XII, Gustav III och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan måste njutas i ett annat land, Amerika).
Fanfarer! Omigen Ur svenska hjärtan!
Landshövdingen blir kommendör. Byggnadschefen får Vasen och banvakterna brännvin!
Militärdistriktets chefanser i ett bildrikt tal att järnvägarne skola bidraga till folkupplysningen, (den sanna folkupplysningen nämligen) genom vilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna livbeväringen, vilken å sin sida skall sätta nytt liv i nationen, hämma utvandringen (betala officerarnes skulder) och borttaga den sista rest av råhet (= självkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det bildande umgänget med befälet).
Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den sanna religionen (det finns bara en sådan!) att den rena läran (Augsburgiska Bekännelsen) skall återfinna de förlorade och att tronen skall få ett säkrare stöd.
Vagnarne rassla fram. En folkhögskolelärare uppläser på perrongen ett versstycke från "de djupa lederna" till konungahuset. Han blir på stället utnämnd till seminarie-rektor oaktat hans protester (tysta) att han icke vill övergiva detta folk som han älskar så högt, och den ringa plats han valt för sin del.
Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den sanna religionen (det finns bara en sådan!) att den rena läran (Augsburgiska Bekännelsen) skall återfinna de förlorade och att tronen skall få ett säkrare stöd.
Vagnarne rassla fram. En folkhögskolelärare uppläser på perrongen ett versstycke från "de djupa lederna" till konungahuset. Han blir på stället utnämnd till seminarie-rektor oaktat hans protester (tysta) att han icke vill övergiva detta folk som han älskar så högt, och den ringa plats han valt för sin del.
Tåget avgår. Indelta armen hurrar icke, ty man har glömt ge dem brännvin. Den oöverskådliga folkmassan (banvakterna) hurrar.
Skott. Regementsmusik. Flaggor.