För en vecka sedan var mitt tal som jag skulle hålla här i Sälen färdigskrivet och jag har det med mig hit, men tyvärr får det ligga kvar i portföljen. Efter terrordådet i Paris där 17 oskyldiga fick sätta livet till i attacken mot det fria ordet är det omöjligt att inte ägna huvuddelen av mitt tal till att tala om terrorismen och kampen för det öppna samhället.
Jag kommer precis från ministermötet och protestmarschen i Paris. Miljontals människor som inte låtit sig skrämmas till tystnad av terrorn. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna inför Parisbornas massiva mänskliga svar på terrorn. Överallt gick människor med den franska republikens fana. Överallt höll de upp plakaten ”Je suis Charlie”, jag är Charlie. Överallt höll de upp plakaten ”Je suis Ahmed”, Jag är Ahmed. Ahmed Merabet den 42åriga muslimska polisen som gav sitt liv för att skydda Charlie Hebdos rätt att driva med just muslimer. Kallblodigt avrättat på gatan utanför redaktionen.
Efter dådet i Paris har flera moskéer eldhärjats i Frankrike. I Sverige brann tre moskéer i julhelgen och under det senaste året har ungefär en moské i månaden utsatts för attentat. Även andra religiösa byggnader i Sverige har angripits. Mörka krafter på båda sidor försöker för sitt liv göra kampen mot terrorismen till ett religionskrig. Till en kamp mellan civilisationer. De lånar, helt felaktigt skulle jag vilja säga, Samuel P. Huntingtons ord, ”Clash of the civilizations” - Kampen mellan civilisationerna. Det är givetvis en störande och helt felaktig bild. Hur kan vi blanda ihop våldsverkande extremister och terrorister med den världsreligion som samlar en femtedel av jordens befolkning. Kanske för att vi låter extremisterna ta så stor plats i det offentliga rummet? Kanske för att journalisterna när de ska intervjua en muslim hellre går till en moské än till ett kafé? Kanske för att vi aldrig får se de positiva bidragen och att muslimer inte får vara muslimer i positiva sammanhang. Oavsett om det är Zinedine Zidane som tar hem VM-bucklan i fotboll till Frankrike eller Malala Yousafzai som tar hem Nobels fredspris.
I Sverige är religionsfriheten grundlagsfäst sedan mycket länge. Vi ska skydda alla medborgare, oavsett om de är judar, muslimer, ateister eller kristna. Ingenting är mer osvenskt än att se ner på en annan människa på grund av dennes religion eller religionsuppfattning. Men talet om terrorkrig eller kriget mot terrorn är fel av en helt annan orsak. Det är inget krig. Det är inte två arméer som står mot varandra. Bröderna i Paris var inga krigare, de mördade obeväpnade journalister, tecknare och poliser på en redaktion. Mehdi, som dödade fyra oskyldiga museibesökare på ett judiskt museum i Belgien, var ingen krigare. Breivik i Norge var ingen krigare. Han mördade värnlösa tonåringar på ett sommarläger på Utöya. Det är inga krigare, vi ska inte bekräfta deras sjuka världsbild, vi ska säga som det är. De är fega mördare och ingenting annat.
Det här är ingen kamp mellan civilisationer, det är en kamp om civilisationen. Om möjligheten att leva i fred, frihet och trygghet. Och möjligheten att fritt uttrycka sin åsikt om alla de värden som de terroristerna och de fega mördarna hotar.
Det är omöjligt att inte prata om de här dåden och samtidigt ställa sig frågan – och jag vet att många gör det – kan det hända i Sverige? Det är en fruktansvärd tanke. Men det har hänt i Belgien på det judiska museet, det har hänt i Frankrike på Charlie Hebdo. Det har hänt i Norge med Breivik. Svensk säkerhetstjänst och polis har avvärjt flera konkreta hot, bland annat det i Danmark mot Jyllandsposten 2010 som var planerad att vara en motsvarande attack som den mot Charlie Hebdo. Vi måste orka tänka tanken på att det skulle kunna hända i Sverige och vi måste vidta de nödvändiga åtgärderna för att skydda oss. Det är otroligt svårt att skydda sig mot en gärningsman som är beredd att offra sitt eget liv för att skada andra. Vi kan inte skydda oss mot allt men vi kan göra allt vi kan för att skydda oss. Grunden är naturligtvis de säkerhetspolitiska mål som har antagits av riksdag och regering. Värna befolkningens liv och hälsa. Värna samhällets funktionalitet. Värna våra grundläggande fri- och rättigheter. Som inrikesminister har jag ansvar för alla frågor som rör ordning, säkerhet och krisberedskap. Kärnan i modern krishantering är samverkan mellan myndigheter, frivilligorganisationer och företag.
På regeringskansliet har det arbetet förstärkts när krishanteringen nu samlas på Justitiedepartementet. Regeringen vill utveckla arbetet med krisberedskapen till att även gälla det civila försvaret. Krisberedskapen ska ge en grundläggande förmåga att genom den civila försvarsverksamheten även hantera en krigssituation. Syftet är att värna civilbefolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra med stöd till försvarsmaktens förmåga.
Jag tänkte strax beskriva vilka åtgärder vi gör och planerar att vidta i kampen mot terrorismen. Men innan dess tänkte jag göra en viktig distinktion. Varje åtgärd vi vidtar, vidtar vi för att skydda det öppna, fria och demokratiska samhället. Om de medel och åtgärder vi skulle använda oss av mot terrorismen skulle begränsa demokratin, skulle begränsa friheten, skulle begränsa öppenheten, då har vi låtit terroristerna vinna en liten delseger. Och istället för att göra samhället starkare har vi gjort samhället svagare. Bara ett öppet och fritt samhälle kan mobilisera den kraft som de miljoner människor som manifesterade på Paris gator utgjorde. Ska en säkerhetstjänst kunna fungera i ett demokratiskt samhälle måste den ha folkets förtroende. Det öppna demokratiska samhället är i själva verket en av grundstenarna för att bekämpa terrorismen.
Det är egentligen samma slutsats rakt genom historien. Från den tredje franska republikens égalité, fraternité och liberté – Jämlikhet, broderskap, frihet – fram till Stefan Löfvens och det svenska löftet, Sverige ska vara öppet, demokratiskt och solidariskt.
Det finns som jag nämnde tidigare en förhöjd hotbild mot Sverige. Över 300 människor befaras ha lämnat Sverige för att kriga i Syrien, Irak och Ukraina.
De riskerar att bygga upp förmåga och vilja att begå terrorhandlingar i Sverige. Strategier mot dessa berör tre huvudområden: Förebyggande insatser, kartläggande insatser och straffande insatser.
De förebyggande åtgärderna, ska sägas, sorteras under Kulturdepartementet och Alice Bah Kuhnke och den föregående regeringen har genom den förre demokratiministern Birgitta Ohlsson tillsatt Mona Sahlin som samordnare mot våldsbejakande extremism. Den samordnaren har nu fått ytterligare ekonomiska och personella resurser. Syftet med det arbetet är att kunna göra informationsinsatser för att sprida kunskap mot den våldsbejakande extremismen. Det handlar om stöd till anhöriga, till exempel en hotline dit du ska kunna ringa för att få stöd. Det handlar också om konkret stöd för avhoppare. I det förebyggande arbetet ska också nämnas de samtal som säkerhetspolisen för med de som har återvänder till Sverige. Samtliga som vi vet som har återvänt har fått sådana samtal. Men det handlar också om kontroll och kartläggning, något som kanske är mer känsligt och mer diskuterat. Det handlar om de hemliga tvångsmedel som riksdagen beslutade om innan jul att permanenta så att vi kan hålla koll på dem som utgör ett hot mot Sverige och det svenska samhället. Det handlar om, vilket vi diskuterade på det ministermöte som jag deltog i nyligen i Paris, om utbyte av underrättelseinformation mellan stater och mellan säkerhetstjänster. Så att vi kan ha bättre koll på de individer som utgör ett hot mot vårt samhälle och ha bättre koll på den eventuella planeringen av attentat. Det handlar om det system i EU för lagring av biljettinformation vid resande, det så kallade PNR-systemet. Det är helt enkelt ett verktyg för att kunna kartlägga resemönster för att hindra folk från att resa och underlätta för att kunna lagföra de som rest för att begå terrorhandlingar.
Det tredje benet i strategin är att kriminalisera terrorresor. Den 18 december förra året beslutade regeringen att snabbutreda detta för att få fram en lagstiftning för att kriminalisera terrorkrigsresor. Det handlar om förberedelse, organisering, träning, rekrytering och finansiering av terrorkrigsresor som ska kriminaliseras. Jag nämnde att utredningen tillsattes innan jul, målet är att ha en utredning klar i juni och lagstiftning framme i år. Den lagstiftningen gör det också möjligt att vid skälig misstanke utfärda ett utreseförbud och ge möjlighet för polisen att omhänderta passet när det finns skälig grund för att du ska resa iväg för att organisera, träna eller rekrytera för terrorkrigsresor. På så sätt kan vi i utredningsfasen hindra att människor åker iväg för att träna och organisera dessa handlingar. Lagstiftning gör det också möjligt att lagföra dem när och om de återvänder till Sverige, för att på så sätt minska hotet mot det svenska samhället.
Konferensdeltagare. Jag vill avsluta där jag började. Samma slagord som ekade på Paris gator och samma tydliga besked till terroristerna. Vi är inte rädda, vi tänker inte låta oss tystas, vi tänker vidta de åtgärder som krävs för att skydda demokratin och välfärden. Egalité. Fraternité. Liberté. Je suis Charlie, je suis Ahmed, vi ska ta kampen mot terroristerna.
Jag kommer precis från ministermötet och protestmarschen i Paris. Miljontals människor som inte låtit sig skrämmas till tystnad av terrorn. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna inför Parisbornas massiva mänskliga svar på terrorn. Överallt gick människor med den franska republikens fana. Överallt höll de upp plakaten ”Je suis Charlie”, jag är Charlie. Överallt höll de upp plakaten ”Je suis Ahmed”, Jag är Ahmed. Ahmed Merabet den 42åriga muslimska polisen som gav sitt liv för att skydda Charlie Hebdos rätt att driva med just muslimer. Kallblodigt avrättat på gatan utanför redaktionen.
Efter dådet i Paris har flera moskéer eldhärjats i Frankrike. I Sverige brann tre moskéer i julhelgen och under det senaste året har ungefär en moské i månaden utsatts för attentat. Även andra religiösa byggnader i Sverige har angripits. Mörka krafter på båda sidor försöker för sitt liv göra kampen mot terrorismen till ett religionskrig. Till en kamp mellan civilisationer. De lånar, helt felaktigt skulle jag vilja säga, Samuel P. Huntingtons ord, ”Clash of the civilizations” - Kampen mellan civilisationerna. Det är givetvis en störande och helt felaktig bild. Hur kan vi blanda ihop våldsverkande extremister och terrorister med den världsreligion som samlar en femtedel av jordens befolkning. Kanske för att vi låter extremisterna ta så stor plats i det offentliga rummet? Kanske för att journalisterna när de ska intervjua en muslim hellre går till en moské än till ett kafé? Kanske för att vi aldrig får se de positiva bidragen och att muslimer inte får vara muslimer i positiva sammanhang. Oavsett om det är Zinedine Zidane som tar hem VM-bucklan i fotboll till Frankrike eller Malala Yousafzai som tar hem Nobels fredspris.
I Sverige är religionsfriheten grundlagsfäst sedan mycket länge. Vi ska skydda alla medborgare, oavsett om de är judar, muslimer, ateister eller kristna. Ingenting är mer osvenskt än att se ner på en annan människa på grund av dennes religion eller religionsuppfattning. Men talet om terrorkrig eller kriget mot terrorn är fel av en helt annan orsak. Det är inget krig. Det är inte två arméer som står mot varandra. Bröderna i Paris var inga krigare, de mördade obeväpnade journalister, tecknare och poliser på en redaktion. Mehdi, som dödade fyra oskyldiga museibesökare på ett judiskt museum i Belgien, var ingen krigare. Breivik i Norge var ingen krigare. Han mördade värnlösa tonåringar på ett sommarläger på Utöya. Det är inga krigare, vi ska inte bekräfta deras sjuka världsbild, vi ska säga som det är. De är fega mördare och ingenting annat.
Det här är ingen kamp mellan civilisationer, det är en kamp om civilisationen. Om möjligheten att leva i fred, frihet och trygghet. Och möjligheten att fritt uttrycka sin åsikt om alla de värden som de terroristerna och de fega mördarna hotar.
Det är omöjligt att inte prata om de här dåden och samtidigt ställa sig frågan – och jag vet att många gör det – kan det hända i Sverige? Det är en fruktansvärd tanke. Men det har hänt i Belgien på det judiska museet, det har hänt i Frankrike på Charlie Hebdo. Det har hänt i Norge med Breivik. Svensk säkerhetstjänst och polis har avvärjt flera konkreta hot, bland annat det i Danmark mot Jyllandsposten 2010 som var planerad att vara en motsvarande attack som den mot Charlie Hebdo. Vi måste orka tänka tanken på att det skulle kunna hända i Sverige och vi måste vidta de nödvändiga åtgärderna för att skydda oss. Det är otroligt svårt att skydda sig mot en gärningsman som är beredd att offra sitt eget liv för att skada andra. Vi kan inte skydda oss mot allt men vi kan göra allt vi kan för att skydda oss. Grunden är naturligtvis de säkerhetspolitiska mål som har antagits av riksdag och regering. Värna befolkningens liv och hälsa. Värna samhällets funktionalitet. Värna våra grundläggande fri- och rättigheter. Som inrikesminister har jag ansvar för alla frågor som rör ordning, säkerhet och krisberedskap. Kärnan i modern krishantering är samverkan mellan myndigheter, frivilligorganisationer och företag.
På regeringskansliet har det arbetet förstärkts när krishanteringen nu samlas på Justitiedepartementet. Regeringen vill utveckla arbetet med krisberedskapen till att även gälla det civila försvaret. Krisberedskapen ska ge en grundläggande förmåga att genom den civila försvarsverksamheten även hantera en krigssituation. Syftet är att värna civilbefolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra med stöd till försvarsmaktens förmåga.
Jag tänkte strax beskriva vilka åtgärder vi gör och planerar att vidta i kampen mot terrorismen. Men innan dess tänkte jag göra en viktig distinktion. Varje åtgärd vi vidtar, vidtar vi för att skydda det öppna, fria och demokratiska samhället. Om de medel och åtgärder vi skulle använda oss av mot terrorismen skulle begränsa demokratin, skulle begränsa friheten, skulle begränsa öppenheten, då har vi låtit terroristerna vinna en liten delseger. Och istället för att göra samhället starkare har vi gjort samhället svagare. Bara ett öppet och fritt samhälle kan mobilisera den kraft som de miljoner människor som manifesterade på Paris gator utgjorde. Ska en säkerhetstjänst kunna fungera i ett demokratiskt samhälle måste den ha folkets förtroende. Det öppna demokratiska samhället är i själva verket en av grundstenarna för att bekämpa terrorismen.
Det är egentligen samma slutsats rakt genom historien. Från den tredje franska republikens égalité, fraternité och liberté – Jämlikhet, broderskap, frihet – fram till Stefan Löfvens och det svenska löftet, Sverige ska vara öppet, demokratiskt och solidariskt.
Det finns som jag nämnde tidigare en förhöjd hotbild mot Sverige. Över 300 människor befaras ha lämnat Sverige för att kriga i Syrien, Irak och Ukraina.
De riskerar att bygga upp förmåga och vilja att begå terrorhandlingar i Sverige. Strategier mot dessa berör tre huvudområden: Förebyggande insatser, kartläggande insatser och straffande insatser.
De förebyggande åtgärderna, ska sägas, sorteras under Kulturdepartementet och Alice Bah Kuhnke och den föregående regeringen har genom den förre demokratiministern Birgitta Ohlsson tillsatt Mona Sahlin som samordnare mot våldsbejakande extremism. Den samordnaren har nu fått ytterligare ekonomiska och personella resurser. Syftet med det arbetet är att kunna göra informationsinsatser för att sprida kunskap mot den våldsbejakande extremismen. Det handlar om stöd till anhöriga, till exempel en hotline dit du ska kunna ringa för att få stöd. Det handlar också om konkret stöd för avhoppare. I det förebyggande arbetet ska också nämnas de samtal som säkerhetspolisen för med de som har återvänder till Sverige. Samtliga som vi vet som har återvänt har fått sådana samtal. Men det handlar också om kontroll och kartläggning, något som kanske är mer känsligt och mer diskuterat. Det handlar om de hemliga tvångsmedel som riksdagen beslutade om innan jul att permanenta så att vi kan hålla koll på dem som utgör ett hot mot Sverige och det svenska samhället. Det handlar om, vilket vi diskuterade på det ministermöte som jag deltog i nyligen i Paris, om utbyte av underrättelseinformation mellan stater och mellan säkerhetstjänster. Så att vi kan ha bättre koll på de individer som utgör ett hot mot vårt samhälle och ha bättre koll på den eventuella planeringen av attentat. Det handlar om det system i EU för lagring av biljettinformation vid resande, det så kallade PNR-systemet. Det är helt enkelt ett verktyg för att kunna kartlägga resemönster för att hindra folk från att resa och underlätta för att kunna lagföra de som rest för att begå terrorhandlingar.
Det tredje benet i strategin är att kriminalisera terrorresor. Den 18 december förra året beslutade regeringen att snabbutreda detta för att få fram en lagstiftning för att kriminalisera terrorkrigsresor. Det handlar om förberedelse, organisering, träning, rekrytering och finansiering av terrorkrigsresor som ska kriminaliseras. Jag nämnde att utredningen tillsattes innan jul, målet är att ha en utredning klar i juni och lagstiftning framme i år. Den lagstiftningen gör det också möjligt att vid skälig misstanke utfärda ett utreseförbud och ge möjlighet för polisen att omhänderta passet när det finns skälig grund för att du ska resa iväg för att organisera, träna eller rekrytera för terrorkrigsresor. På så sätt kan vi i utredningsfasen hindra att människor åker iväg för att träna och organisera dessa handlingar. Lagstiftning gör det också möjligt att lagföra dem när och om de återvänder till Sverige, för att på så sätt minska hotet mot det svenska samhället.
Konferensdeltagare. Jag vill avsluta där jag började. Samma slagord som ekade på Paris gator och samma tydliga besked till terroristerna. Vi är inte rädda, vi tänker inte låta oss tystas, vi tänker vidta de åtgärder som krävs för att skydda demokratin och välfärden. Egalité. Fraternité. Liberté. Je suis Charlie, je suis Ahmed, vi ska ta kampen mot terroristerna.