Herr Ärkebiskop
Herr Landshövding
Fru konsistoriets vice-ordförande
Företrädare i rektorsämbetet
Jubeldoktorer
Nya doktorer
Kära vänner
Jag minns min första vetenskapliga artikel. Det var en lång och slingrig väg. Hans Siegbahn, var inte bara av Nobelpristagarsläkt och framstående inom den experimentella fysiken utan också min handledare. Otaliga var mina versioner av artikeln jag ville få publicerad och otaliga var kommentarerna på det jag skrivit. Jag uppskattade förstås synpunkterna, men kände samtidigt ett visst motstånd.
Så kom äntligen dagen då Hans sa att den var tillräckligt bra. Jag hade lyckats och min artikel gick iväg. Inom mitt område är det ju så att det var flera namn på artikeln och det var en fantastisk känsla att se mitt namn tillsammans med Hans Siegbahns i tryck. Jag kände mig stolt.
Minns ni era första publiceringar, kära Jubeldoktorer. Det är jag övertygad om att ni gör.
Det är genom publikationer som vi sprider våra insikter och nya upptäckter. Artiklar är vår väg till erkännande, men också till världens forskningssammanhang. Tillgängligheten till vår forskning betyder att ni här i salen, att alla där ute – var de än finns på vår glob – kan bidra, bygga vidare på, men också kritisera våra resultat och tolkningar. Det här är ett fundament i den öppna akademin.
Och här finns en viktig poäng i relation till dagens debatt. Vi är ett universitet i en värld som ofta kan vara och kännas skrämmande och omänsklig. Men universitetets stora gemenskap består av alla de som söker efter kunskap och insikt. Även den som kan uppfattas problematisk. Akademiskt ansvar är att vila på vetenskaplig grund och att vilja agera med klokskap och tydlighet i alla sammanhang. Vi är inte till salu och vi är inte populister. Akademin ska ha mer oberoende, inte tvärtom. Samarbeten väljer vi och vi samarbetar inte med nationer utan med personer.
Ingen har sagt att det är lätt. Att lyckas kräver mycket av oss, men vi har faktiskt facit på att vi har en bra modell. Sedan tusen år i världen, sedan 1477 här i staden.
Vi bygger vårt arbete på erfarenhet. Doktorandutbildningen är ett bra exempel. Vikten av en erfaren handledare som förstår fältet och som hjälper till med orientering, fokus och form. En handledare som också är stor nog att släppa fram nya idéer och initiativ, trygg nog att påpeka svagheter – konstruktivt och samtidigt uppmuntrande.
Ett annat erfarenhetsspår handlar om betydelsen av att med sin första artikel bryta isen. Självförtroendet och tryggheten växer av att en publicering – inte bara blir av, utan att den sker i ett sammanhang som den oerfarne skribenten känner sig stolt och trygg med.
Ett tredje handlar om publikationers spridning, som jag talade om nyss. Våra resultat måste vara öppna för allmänheten och tillgängliga för alla. I det här sammanhanget finns också kända problem. Meriteringssystemen kan premiera mängd framför kvalitet. Betalväggar, dyra prenumerationer och dyra publikationer kan också vara den fria och globalt jämställda forskningens fiender.
Här tänker jag på min farfar. Han var en nyfiken själ. På dagtid arbetade han på Holmens pappersbruk i Norrköping och hade en utbildning som kemiingenjör. Efter pensionen fick han tid och energi för sina egna experiment. På morgnarna innan farmor gick upp dukade han fram sina kolvar och sin brännare i köket för att studera kemin i papperstillverkning. Min farmor lät honom hållas.
Kunskapen hämtade farfar ur vetenskapliga artiklar som han fick tillgång till via biblioteket och faktiskt skrev han också om sina upptäckter. Det blev till en artikel som han skickade in till Svensk papperstidning. Det var inte så långt innan han gick bort och jag kommer ihåg hur farmor berättade att han fick veta dagen innan han dog att artikeln hade blivit publicerad. Det var en sorts erkännande, ett spår att lämna till eftervärlden.
I mitt liv, och i våra jubeldoktorers liv, har det sammantaget blivit många artiklar och många av er, kära doktorer, som kommer att fortsätta era karriärer inom akademin har många publikationer framför er.
Men jag tror att ni för alltid kommer att minnas den första gången ni såg ert namn i tryck. Ni kommer för alltid att vara stolta över er avhandling och över att ni kommit till den här punkten och till en ny position, ett nytt trappsteg, i den akademiska trappan.
Bland era bedrifter, alla årets doktorer, finns mängder av titlar och ämnen som väcker nyfikenhet. Hör bara på några exempel:
En känsla för det heliga
Undantag från New York Konventionen
CRISPR/Cas9 baserad behandling av Alzheimers och Parkinsons sjukdom
Metabol profilering av läkemedel med hjälp av masspektroskopi
Arbetarnas graffitti i Konungarnas dal
Gentrifiering i tyskspråkiga Berlin-romaner
Vem vet vad morgondagen för med sig?
Från genial till begåvad
Förlorad massa hos stjärnor
Tillförlitlig kvantifiering av osäkerhet
Jag tror att det är fler än jag som blir fascinerad av bredden av kunskap som finns samlad här i rummet. Jag vet att ni gjort avtryck som för er, Uppsala universitet och forskningen framåt. Och för att citera min handledare Hans Siegbahn:
”Det här blir bra”
Jag vet att ni kommer att minnas den här dagen. Ni kommer att minnas den och ni kommer att komma ihåg disputationen och den första publikationen, under resten av era liv. Jag litar också på att ni kommer att ta ert akademiska ansvar och verka i Uppsala universitets anda – för öppenhet och kunskap – alltid.
DIXI
Herr Landshövding
Fru konsistoriets vice-ordförande
Företrädare i rektorsämbetet
Jubeldoktorer
Nya doktorer
Kära vänner
Jag minns min första vetenskapliga artikel. Det var en lång och slingrig väg. Hans Siegbahn, var inte bara av Nobelpristagarsläkt och framstående inom den experimentella fysiken utan också min handledare. Otaliga var mina versioner av artikeln jag ville få publicerad och otaliga var kommentarerna på det jag skrivit. Jag uppskattade förstås synpunkterna, men kände samtidigt ett visst motstånd.
Så kom äntligen dagen då Hans sa att den var tillräckligt bra. Jag hade lyckats och min artikel gick iväg. Inom mitt område är det ju så att det var flera namn på artikeln och det var en fantastisk känsla att se mitt namn tillsammans med Hans Siegbahns i tryck. Jag kände mig stolt.
Minns ni era första publiceringar, kära Jubeldoktorer. Det är jag övertygad om att ni gör.
Det är genom publikationer som vi sprider våra insikter och nya upptäckter. Artiklar är vår väg till erkännande, men också till världens forskningssammanhang. Tillgängligheten till vår forskning betyder att ni här i salen, att alla där ute – var de än finns på vår glob – kan bidra, bygga vidare på, men också kritisera våra resultat och tolkningar. Det här är ett fundament i den öppna akademin.
Och här finns en viktig poäng i relation till dagens debatt. Vi är ett universitet i en värld som ofta kan vara och kännas skrämmande och omänsklig. Men universitetets stora gemenskap består av alla de som söker efter kunskap och insikt. Även den som kan uppfattas problematisk. Akademiskt ansvar är att vila på vetenskaplig grund och att vilja agera med klokskap och tydlighet i alla sammanhang. Vi är inte till salu och vi är inte populister. Akademin ska ha mer oberoende, inte tvärtom. Samarbeten väljer vi och vi samarbetar inte med nationer utan med personer.
Ingen har sagt att det är lätt. Att lyckas kräver mycket av oss, men vi har faktiskt facit på att vi har en bra modell. Sedan tusen år i världen, sedan 1477 här i staden.
Vi bygger vårt arbete på erfarenhet. Doktorandutbildningen är ett bra exempel. Vikten av en erfaren handledare som förstår fältet och som hjälper till med orientering, fokus och form. En handledare som också är stor nog att släppa fram nya idéer och initiativ, trygg nog att påpeka svagheter – konstruktivt och samtidigt uppmuntrande.
Ett annat erfarenhetsspår handlar om betydelsen av att med sin första artikel bryta isen. Självförtroendet och tryggheten växer av att en publicering – inte bara blir av, utan att den sker i ett sammanhang som den oerfarne skribenten känner sig stolt och trygg med.
Ett tredje handlar om publikationers spridning, som jag talade om nyss. Våra resultat måste vara öppna för allmänheten och tillgängliga för alla. I det här sammanhanget finns också kända problem. Meriteringssystemen kan premiera mängd framför kvalitet. Betalväggar, dyra prenumerationer och dyra publikationer kan också vara den fria och globalt jämställda forskningens fiender.
Här tänker jag på min farfar. Han var en nyfiken själ. På dagtid arbetade han på Holmens pappersbruk i Norrköping och hade en utbildning som kemiingenjör. Efter pensionen fick han tid och energi för sina egna experiment. På morgnarna innan farmor gick upp dukade han fram sina kolvar och sin brännare i köket för att studera kemin i papperstillverkning. Min farmor lät honom hållas.
Kunskapen hämtade farfar ur vetenskapliga artiklar som han fick tillgång till via biblioteket och faktiskt skrev han också om sina upptäckter. Det blev till en artikel som han skickade in till Svensk papperstidning. Det var inte så långt innan han gick bort och jag kommer ihåg hur farmor berättade att han fick veta dagen innan han dog att artikeln hade blivit publicerad. Det var en sorts erkännande, ett spår att lämna till eftervärlden.
I mitt liv, och i våra jubeldoktorers liv, har det sammantaget blivit många artiklar och många av er, kära doktorer, som kommer att fortsätta era karriärer inom akademin har många publikationer framför er.
Men jag tror att ni för alltid kommer att minnas den första gången ni såg ert namn i tryck. Ni kommer för alltid att vara stolta över er avhandling och över att ni kommit till den här punkten och till en ny position, ett nytt trappsteg, i den akademiska trappan.
Bland era bedrifter, alla årets doktorer, finns mängder av titlar och ämnen som väcker nyfikenhet. Hör bara på några exempel:
En känsla för det heliga
Undantag från New York Konventionen
CRISPR/Cas9 baserad behandling av Alzheimers och Parkinsons sjukdom
Metabol profilering av läkemedel med hjälp av masspektroskopi
Arbetarnas graffitti i Konungarnas dal
Gentrifiering i tyskspråkiga Berlin-romaner
Vem vet vad morgondagen för med sig?
Från genial till begåvad
Förlorad massa hos stjärnor
Tillförlitlig kvantifiering av osäkerhet
Jag tror att det är fler än jag som blir fascinerad av bredden av kunskap som finns samlad här i rummet. Jag vet att ni gjort avtryck som för er, Uppsala universitet och forskningen framåt. Och för att citera min handledare Hans Siegbahn:
”Det här blir bra”
Jag vet att ni kommer att minnas den här dagen. Ni kommer att minnas den och ni kommer att komma ihåg disputationen och den första publikationen, under resten av era liv. Jag litar också på att ni kommer att ta ert akademiska ansvar och verka i Uppsala universitets anda – för öppenhet och kunskap – alltid.
DIXI