I 25 års tid har ett otaligt antal människor stått inför FN:s klimatkonferenser och bett världens ledare att stoppa utsläppen av växthusgaser. Men det har uppenbarligen inte fungerat eftersom utsläppen bara fortsätter öka.
Så jag tänker inte be dem om någonting.
I stället så kommer jag att be medierna att börja behandla krisen som en kris.
I stället kommer jag att be människor runt om i världen att inse att våra politiska ledare har svikit oss.
För vi står nu inför ett existentiellt hot och det finns inte längre någon tid att fortsätta på den här vansinniga vägen vi färdas på.
Rika länder som Sverige måste minska sina utsläpp med minst 15 procent varje år för att nå 2-gradersmålet. Man skulle kunna tro att medierna och alla politiker inte skulle prata om någonting annat. Men ingen nämner det ens.
Inte heller pratar någon om att vi har påbörjat den sjätte massutrotningen och att upp till 200 arter dör ut varje dag.
Och kanske viktigast av allt, så är det ingen som pratar om rättviseaspekten som uttryckligen står överallt i Parisavtalet och som är en absolut grundförutsättning för att det över huvud taget ska fungera på en global nivå. Det innebär att rika länder som Sverige, med dagens utsläppstakt, måste nå nollutsläpp inom 6–12 år, så att människor i resten av världen ska få en möjlighet att höja sin levnadsstandard genom att bygga lite av all den infrastruktur som vi redan har byggt. Som till exempel sjukhus, elektricitet och rent dricksvatten.
För hur kan vi förvänta oss att länder som Indien, Colombia och Nigeria ska bry sig om klimatkrisen när vi, som redan har allt, inte ens bryr oss om våra faktiska åtaganden inom Parisavtalet?
Så när skolan började i augusti i år så satte jag mig på marken utanför Sveriges Riksdag och skolstrejkade för klimatet.
Det finns de som säger att jag borde gå i skolan i stället. Det finns de som säger att jag borde bli klimatforskare så jag kan ”lösa klimatkrisen”. Men klimatkrisen är redan löst. Vi har redan alla fakta och lösningar.
Och varför ska jag studera för en framtid som snart kanske inte finns?
Varför ska jag lära mig en massa fakta när den viktigaste faktan helt uppenbarligen inte betyder nånting för vårt samhälle?
I dag förbrukar vi över 100 miljoner fat med olja varenda dag. Det finns ingen politik som kan ändra på det. Det finns inga regler för att vi ska få den oljan att stanna kvar i marken. Så vi kan inte längre rädda världen genom att följa reglerna.
För reglerna måste ändras.
Så vi har inte kommit hit för att be världens ledare att bry sig om vår framtid. De har alltid ignorerat oss förut och de kommer ignorera oss nu också.
Vi har kommit hit för att säga att en förändring är på väg, vare sig de vill eller inte. Människor kommer att resa sig och anta utmaningarna vi står inför. Och eftersom våra politiska ledare uppträder som barn, så måste vi ta det ansvar som de borde tagit för länge sen.
