20170709 – Anna Kinberg Batra: Tal i Almedalen 2017

Anna Kinberg Batra
Almedalen, söndagen den 9 juli 2017

Tack!
Välkomna hit! Välkomna hit till parken, välkomna hit
till oss moderater här i dag. Välkomna ni som varit
med länge, och välkomna ni som nyss har blivit
medlemmar och börjat engagera er. Vi står här,
oavsett om solen värmer eller det blåser snålt rakt
i ansiktet, för vi tror på moderata värderingar om
frihet och trygghet för alla.
Och välkomna hit till Almedalen, där olika åsikter
möts och bryts.
Vi har frihet i Sverige och yttrandefrihet, och det
kan vi vara stolta över.
Men vår frihet kommer inte gratis. Den måste alltid
försvaras. För det finns dem som vill ta den ifrån
oss. Terrorister. Extremister. Religiösa sådana,
politiska.
I Hamburg har vänsterextremister skövlat gator,
plundrat butiker och attackerat poliser. Och de senaste
dagarna har vi sett nazister på Visbys gator.
Vad får man säga i det här landet egentligen? Svaret
måste vara: Nästan vad som helst. Tolerans är
att stå ut med det du inte gillar eller håller med om.
Men det finns gränser. Några finns i lagen: hets, hot
och våld.
Men vi har alla också ett eget ansvar som vi måste
bära. Vi måste upprätthålla gränser, både för oss
själva och mot andra. Känn efter allihop här i parken
och hemma: När sade du ifrån senast? Vad gjorde
du sist du hörde någon säga något riktigt dumt?
Fördomsfullt? Hatiskt? Sexistiskt? Rasistiskt?
Varje sånt ögonblick spelar roll för vilket samhälle vi
skapar tillsammans. Ni som bekämpar demokratin
med hat och hot, ni som tar till våld mot andra som
står i vägen, ni hatar allt Sverige står för. Och jag
har en sak att säga till nazisterna på Visbys gator:
Åk härifrån, Sverigehatare!
***
Det är snart tjugo år sen jag var här första gången,
med Moderata Ungdomsförbundet, vi bodde på
Snäcks camping en bit härifrån. Samtalen med
semesterfirarna där gav minst lika mycket som
seminarierna här inne i stan. Jag fick också öva mig
på att backa med husvagn. Inte helt okomplicerat.
Det är ganska trögt att få vagnen att röra sig, men
det riktigt svåra är att få den att röra sig åt det håll
du vill. Det är nästan lika jobbigt som att försöka få
Stefan Löfven att satsa mer pengar på försvaret.
Jag läste förresten i tidningen att det skulle vara
Moderaterna som hindrar att det blir mer pengar
till försvaret i höst. Det var länge sedan jag hörde
något så dumt. Det visar hur viktigt det är att vara
källkritisk.
Låt det därför bli glasklart vad jag säger till regeringen:
vi har sagt att försvaret måste få minst två
miljarder extra nu i höst. Men det bör bli mer än så.
Annars går Moderaterna från förhandlingsbordet.
För den frihet som vi alla älskar, den ska inte bara
försvaras mot dem som hotar vårt land inifrån,
utan även mot dem som hotar oss utifrån. Och till
Magdalena Andersson som stod här bara för några
dagar sedan och vurmade för stridsvagnar vill jag
säga: Var du mer orolig för vad Ryssland kan göra
vid Östersjön än vad Miljöpartiet ska säga på Harpsund.

***

Första gången jag talade på den här scenen, för två
år sedan, talade jag om första jobbet.
Ett av mina första jobb var att köra budbil, ett jobb
som jag fick via Arbetsförmedlingen. Det var på den
tiden som Arbetsförmedlingen faktiskt förmedlade
arbeten.
I slutet av 1980-talet gick det till så här: Jag hade
tagit studenten, jobbat ett tag, rest tills pengarna
tagit slut, hade inget jobb, ingen utbildningsplats,
ingen aning om vad jag skulle göra alls. Nähä, sade
handläggaren och frågade om jag hade några kvalifikationer
för något yrke. Jag hade gått naturvetenskaplig
linje utan att kunna något praktiskt. Så jag
svarade som det var.
Nej.
Men jag hade körkort. Det räckte bra. Det var högkonjunktur
då, som nu, men en stor skillnad mot i
dag var att det var ganska lätt att få jobb utan att
kunna något särskilt. Sådana jobb som vänstern
fnös åt då också, men som de flesta som har dem
gläder sig åt att kunna betala hyran med. Jag har
fortfarande aldrig träffat någon som har ett jobb
som kallas enkelt men som skulle föredra, eller
tycka det var finare, att leva på bidrag i stället.
Handläggaren knappade in mina uppgifter och
det rasslade till i systemet. Ut ur matris-skrivaren
kom en nästan meterlång lista med tillsvidareanställningar.
Och en av dem var som chaufför på en
kopieringsfirma. Där började jag, våren 1989, och
fick bland annat köra ut rullar med ritningar till olika
byggen. Möta attityder i byggbaracker. Det var lärorikt,
särskilt för en 19-åring som fortfarande trodde
att tjejer skulle tas på precis samma allvar som killar
i arbetslivet.
Man lär sig mycket på jobbet. Och nästan allt börjar
med jobben.
***
Sverige är fantastiskt. Sverige är ett av världens
bästa samhällen att födas, växa upp och leva i.
Så har det inte alltid varit.
Men dit har vi tagit oss. Tack vare hårt arbete.
Svenska folkets slit och strävan. Det som har gjort
vårt land starkt skapades inte av något politiskt
parti. Det delades inte ut till folk uppifrån. Det byggdes
inte av myndigheter, program eller åtgärder.
Utan Sverige byggdes av företagande, flit och frihet.
Den dag vi slutar ta det på största allvar, den dagen
kan det snabbt gå utför.
För vi kan inte konkurrera med språket, eller höstvädret.
Men vi har varandra.
I Sverige ska du kunna ha ditt öde i dina egna händer.
Det är vårt svenska löfte. Det gäller oavsett om
du är född här eller någon annanstans, och oavsett
vilka dina föräldrar är.
Vårt svenska löfte är detsamma. Om du anstränger
dig, om du lär dig språket och ett yrke, om du
bidrar efter din förmåga till det vi kallar vårt, då ska
du också kunna växa och få tillbaka. Inte bara mat
på bordet och tak över huvudet, utan också kunna
skapa ett gott liv för dig och din familj.
Behöver man hjälp ska man få det. Men det är inte
bidragslinjen som är det svenska löftet. Vägen in i
samhället och in i den svenska gemenskapen går
via jobben, ingenting annat.
Om du inte gör ditt, om du lever på andra fast du
kan jobba, om du smiter från skatten, då sviker du
din del av kontraktet. Och då funkar det inte. Sverige
är ett samhälle att vara stolt över, men som vi
måste jobba för allihop. För vårt samhälle är ingen
kravlös gemenskap.
Jag är inte den första som talar om löften. Det har
andra gjort också.
För några år sedan talade Stefan Löfven högtravande
om det svenska löftet.
Det är stora ord för en man som nu ägnat tre år
som statsminister åt att svika sina löften.
Han lovade att inte höja skatten för vanliga löntagare,
men har höjt den för nästan
1,5 miljoner, som sjuksköterskor, lärare och poliser.
Han lovade Europas lägsta arbetslöshet men har
fört oss längre därifrån.
Han lovade bättre skola och välfärd, men alltför
många skolor sviker och vårdköerna växer.
Det som skiljer oss moderater från andra är att vi
tar löften på allvar. Vi lovar inte mer än vi kan hålla.
Vi lovar inte allt till alla. Vi lovar inte att Sverige ska
vara lätt, kravlöst eller att alla ska ha det precis likadant.
Vi tror inte att jobb eller resurser till välfärden
bara finns eller att Sverige är garanterat en plats i
världstoppen.
Det är farligt att vara nöjd. Den som står still i en
värld som rör sig, går i själva verket bakåt.
Moderaternas uppgift är att ta Sverige ända dit vi
kan nå.
Det finns tre stora hinder för att alla i det här landet
ska kunna ha sitt öde i sina egna händer. Löser
vi inte de här problemen tar vi framtiden ifrån oss
själva.
Det handlar om utanförskapet och integrationen.
Det handlar om jobben som måste kunna skapas i
Sverige. Och det handlar om otryggheten och bristen
på lag och ordning.
***
Sveriges första stora problem är det jag talade om
när jag stod här första gången för två år sedan:
utanförskapet och den bristande integrationen.
Den som har jobb och är etablerad i samhället har
det ganska bra just nu. Vi har högkonjunktur, men
ändå skrivs fler arbetslösa in. Arbetsmarknaden
klyvs mellan de som är inne i värmen och de som
är längre och längre utanför. Störst är jobbklyftan
mellan inrikes och utrikes födda.
Under en tioårsperiod kommer en halv miljon
människor till Sverige. Det tar redan i dag nio år
innan ens hälften av de nyanlända har någon form
av sysselsättning.
Samtidigt som barnen får nya klasskompisar som
inte kan språket och vars föräldrar inte går till jobbet.
Som inget hellre skulle vilja, om de bara kunde
få in en fot, men som känner att dörren är stängd.
Runtom i landet finns 130 områden där färre än
hälften av de vuxna jobbar. De brukar kallas utanförskapsområden.
Smaka på det ordet. Det är som att Sverige har
bitar som bryts loss, där det svenska samhällskontraktet
inte gäller och ni som bor där inte får vara
med. Det kommer jag aldrig acceptera.
Stefan Löfven har sagt det själv: någonting håller
på att gå sönder i Sverige. Men hur många fler bitar
ska brytas loss innan han börjar ta integrationen på
allvar? Hur länge ska utvecklingen fortsätta innan
han slutar vara nöjd och skylla ifrån sig?
Så tar man inte ansvar för Sverige.
***
Integrationsproblemet går att lösa.
Och lösningen måste börja med jobben. Vi måste
få bort jobbklyftan mellan inrikes och utrikes födda
– en klyfta på 100 000 personer. Mitt mål är att
jobbklyftan ska halveras till 2025.
Det kräver ett bidragstak – det är helt orimligt att
man kan få mer bidrag i lön och att en familjs inkomst
kan gå ned när en i familjen börjar jobba. Så
kan vi inte ha det.
Det kräver att de enkla jobben blir fler, så att fler
kan få sitt första jobb.
Och det kräver integrationsplikt, med krav på att
ta del av svenska värderingar och att lära sig det
svenska språket.
Så bygger vi vägen in i det svenska samhället.
***
Sveriges andra stora problem är hur vi ska klara
jobben i morgon. De flesta ritningar på papprena vi
körde ut med budbilarna i slutet på åttiotalet överförs
nu digitalt. När hundratals miljoner människor
i Indien och Kina lyfts ur fattigdom skapas möjligheter
för både dem och oss. Men det ökar också
trycket på oss. Och i en värld där britter lämnar EU
och nyckfulla presidenter försvårar handeln är det
utrikesberoende mindre länder som vi som får det
svårt.
Och låt oss inte lura oss själva. Sverige halkar efter.
Det finns glada nyheter, som när Volvo visar vägen
mot framtiden med elmotorer i alla bilar från 2019.
Men vår ekonomi drivs just nu av en global högkonjunktur,
av låga räntor och alldeles för lite av vår
egen kraft att växa. Frågan är inte OM ekonomin
vänder ner – utan NÄR. Och vad vi ska göra då. Att
regeringen inte rustar nu när tiderna är goda – det
är farligt och oansvarigt. Det kommer skapa stora
problem när konjunkturen vänder.
Den som menar allvar med ansvar för ekonomin
måste tänka längre framåt, och agera rätt redan nu.
Det är därför mitt mål är att vår ekonomi ska kunna
växa och skapa en halv miljon nya jobb till 2025.
Då kan man inte försämra och försvåra villkoren för
jobbskaparna i Sverige, som regeringen gör nu. Då
måste vi se till att företagare kan starta, investera
och växa i vårt land. Stoppa skattehöjningar och i
stället sänka skatt på företagande och jobb.
Och ska vi konkurrera med kunskap kan inte
svenska elever fortsätta ha ett års mindre undervisningstid
i skolan jämfört med våra konkurrenter. Vi
behöver fler lärare, en timme mer undervisningstid
om dagen, och stänga de skolor som inte gör sitt
jobb. Vi kan inte nöja oss med att vara landet lagom
i kunskap som vi är nu – vi måste vara bäst.
Nu vill regeringen höja skatten för över en miljon
vanliga löntagare. Det handlar om flera av dem jag
träffade i förrgår på akuten här på Visby lasarett.
Det handlar om lärare och poliser. Att de inte får
behålla ens hälften när man tar det där extra passet
eller satsar på den där nya tjänsten är direkt omoraliskt.
Det måste alltid löna sig att jobba. Det är
därför vi vill sänka skatten för dig som jobbar. Mest
för dem som tjänar minst. Det steg jag vill ta nu
handlar om att vanliga yrkesgrupper ska få behålla
500 kronor mer i månaden. Det är extra viktigt för
dig som känner att det är för mycket månad kvar i
slutet på pengarna.
Magdalena Andersson lovade i veckan 20 nya
miljarder till välfärden. Det är nog minst vad som
behövs.
Men miljarder växer inte på träd. Det är vi alla som
jobbar som måste jobba ihop dem. Genom att både
sjuksköterskan och programmeraren går till jobbet
i morgon igen. Genom att det är värt det för både
honom och henne. Genom att dem som lever på
bidrag börjar jobba.
Sambandet är enkelt. När fler jobbar är det fler som
betalar skatt. Det är därifrån resurserna till välfärden
kommer. Ju färre som jobbar, desto mer går till
bidrag i stället för till sjukvård, skola och poliser.
Konflikten i svensk politik handlar inte om att vi
behöver välfärden, utan om att vi aldrig klarar den
om vi inte klarar jobben. Konflikten står mellan Socialdemokraternas
bidragslinje och Moderaternas
arbetslinje. Att det lönar sig att jobba för en sjuksköterska
hotar inte välfärden – det ÄR välfärden.
***
Sveriges tredje stora problem är otrygghet. Kriminella
gäng kontrollerar hela bostadsområden. Var
tredje kvinna är otrygg. Även i år strömmar det in
anmälningar om sexuella övergrepp vid festivaler.
I år är det i alla fall ingen som tror att det hjälper att
rikspolischefen delar ut armband. Men är det någon
som förstår vad en av regeringens ministrar menar
med att övergrepp bemöts bäst med ”ett långsiktigt
och genomgripande arbete med jämställdhetsfrågor”?
Och det är jag som får kritik för att vara
otydlig.
Låt mig då vara extra tydlig. Trygghet kräver fler
poliser, lag och ordning och hårdare straff.
Jag vill införa en ny brottsrubricering, grovt sexuellt
ofredande, för den som kränker kvinnor, men där
det inte går att döma för våldtäkt.
När det begicks övergrepp nu i helgen på Peace
& Love-festivalen var polisens kommentar att ”det
kanske bara rör sig om några gärningsmän.”
Men inte någon festivalbesökare ska vara rädd för
att gå ut, utan alla gärningsmän ska veta att de
kommer åka in.
Står man inte ut med att kvinnor lever fritt och tar
för sig i Sverige, då får man stanna hemma själv.
***
Ska man säkra tryggheten och sluta dalta med
kriminella krävs ledarskap som tar trygghetskrisen
på allvar. Det handlar inte bara om att mördare och
våldtäktsmän går fria. Det handlar också om brotten
bortom rubrikerna. När du kommer ut från jobbet
och cykeln är borta. När du kommer hem från
jobbet och ser att någon har brutit sig in. Det kallas
för vardagsbrott. När de polisanmäls händer ofta
absolut ingenting. Hälften av dem skrivs av direkt. I
dag föreslår jag att det inte längre ska vara möjligt
att göra så. Den som har blivit utsatt av brott och
ringer polisen ska tas på allvar, inte mötas av att
utredningen läggs ner direkt.
Nu har vi sett bortförklaringar, fortsatta avhopp från
polisen och mycket annat, mycket annat än ledarskap,
fler poliser eller skärpta straff.
När rikspolischefen inte klarar sitt uppdrag och sä-
ger ”hjälp oss, hjälp oss”. Vad säger då hans chef,
Anders Ygeman? ”Att säga att polisbristen är akut,
det är att ta till överord”. Vad säger då hans chef,
Stefan Löfven? ”Att plötsligt bara skrika att det är
kris i hela polisorganisationen, det tycker jag är att
gå för långt.”
Men Stefan Löfven har också högre chefer. Sveriges
väljare. Och vi måste se till, senast 9 september
nästa år, att alla de här tre byts ut.
***
Integrationen. Jobbskapandet. Otryggheten. Det är
problemen jag vill lösa.
Vi moderater tror på Sverige och vi tror på framtiden,
men vi duckar inte för det som är svårt. Vi
moderater lovar inte allt till alla – men det vi lovar
tänker vi leverera.
Och det finns vissa saker vi aldrig tänker kompromissa
med.
När en barnfamilj får mer pengar av att leva på bidrag
än av att gå till jobbet – då säger vi stopp. Det
ska alltid löna sig att arbeta.
När bidragen riskerar att tränga ut välfärden, då
säger vi stopp. Vår gemensamma välfärd, skolan,
vården, eller våra pensioner, måste gå före.
När det finns skolor där inte ens hälften av niorna
får godkänt – då säger vi stopp. Vi ska ha nolltolerans
mot dåliga skolor.
När det finns områden där kriminella gäng styr, då
säger vi stopp. Lag och ordning ska gälla överallt
och brott ska aldrig löna sig.
När utanförskapet växer och vägen tillbaka blir allt
längre, då säger vi stopp. I Sverige tar vi hand om
varandra och vi håller ihop.
Det är så vi uppfyller vårt svenska löfte. Det är så vi
ser till att alla har sitt eget öde i sina egna händer.
När värderingskartan ritas om kan man kanske tro
att klassiska värderingar och ideologier spelat ut sin
roll. Men våra värderingar, liberalism och konservatism,
insikten om att frihet och trygghet behöver
varandra, behövs inte mindre i dag utan mer.
Ibland säger Stefan Löfven att han står i mitten.
Sedan höjer han skatten för barnmorskor, lärare
och poliser. Låter Jonas Sjöstedt sköta ekonomin,
Gustav Fridolin ta hand om flyget och talar själv
om utförsäljning av barn på börsen. Rätt långt till
vänster om mitten.
För mig är mitten något annat. Det är att alla har ett
jobb att gå till. Att det alltid lönar sig att arbeta. Att
bidragen aldrig tillåts tränga ut välfärden. Att välfärden
finns där och fungerar när man behöver den.
Att skolan ger kunskaper som rustar eleverna för livet,
att polisen kommer när man ringer, att försvaret
säkrar landets gränser. Att vi har rätt att ställa höga
krav på vårt samhälle, men också bli förbannade
när det inte funkar som det ska.
Jag tänker se till, och göra det som krävs, för att
alla ska kunna växa och ingen lämnas utanför. För
det är först när hela Sverige jobbar som hela Sverige
kan växa.
Det är därför vi har två tydliga mål för vår jobbpolitik:
att jobbklyftan ska halveras och att det ska
skapas en halv miljon fler jobb till 2025.
Det är därför vi ska se till att vi får fler poliser och
hårdare straff.
Det är därför vår plan för ett starkare Sverige har
reformerna för att ta oss dit.
Och allt det här bygger på att arbetslinjen utvecklas
– inte avvecklas.
***
Jag tänker jobba dag och natt för att ge Sverige en
ny alliansregering. Vi behövs för att klara integrationen,
jobben och tryggheten. Det är bara vi som har
svar på dagens problem.
Ni hörde i måndags när Jan Björklund talade om
hur klassresan börjar: ”Människor ska få bidra istället
för att leva på bidrag”.
I tisdags lyfte Annie Lööf fram klyftorna mellan orter
och mellan människor. ”Vi får aldrig acceptera att
Sverige delas”.
I torsdags talade Ebba Busch Thor om bristen på
trygghet när kriminaliteten ökar. ”Rätten att leva i
trygghet, det var den absolut första stenen vi la i
det svenska välfärdsbygget”.
Det är vi som ser Sveriges problem och som har
politiken för att lösa dem. Vi har så mycket gemensamt
redan nu som Sverige skulle behöva se
resultat av så snart som möjligt.
Vi kräver tillsammans att regeringen stoppar skadliga
skattehöjningar, annars väcker vi misstroende.
Ingen minister ska gå säker. Och även om alla
tyvärr inte vill det än skulle vi snabbt kunna enas
om och genomföra en gemensam budget som behövs
för att lösa integration, säkra jobben och öka
tryggheten.
Jag vill hålla ihop alliansen både före och efter valet
för att kunna ge Sverige en ny och bättre regering.
Hur det går i valet bestämmer väljarna, där varje
röst spelar roll. Det kan bli ett komplicerat läge.
Men en röst på Moderaterna är inte en röst för att
Stefan Löfven på ett eller annat sätt sitter kvar. Det
är en röst för att byta ut honom och ge Sverige en
ny regering som får jobbet gjort.
För Sverige behöver en regering som tar problemen
på allvar och gör något åt dem.
Vi ska bryta utanförskapet och klara integrationen.
Vi ska få hela Sverige att jobba och jobbskaparna
att bli fler.
Och vi ska se till att det aldrig lönar sig, utan alltid
straffar sig, att begå brott.
Sverige ska kunna vara ett land där det viktigaste
inte är varifrån du kommer utan vart du är på väg.
Det är krav du har rätt att ställa på Sverige, och vi
på varandra. Det är vårt svenska löfte.
Och det är därför Sverige behöver Moderaterna.
Tack!

Publicerad i Kinberg Batra, Anna Taggar: , , ,