20160709 – Anna Kinberg Batra: Almedalstal 2016

Anna Kinberg Batra
Almedalen 9 juli 2016

Varmt välkomna hit! EM-finalen är ju inte förrän i
morgon, så i kväll har några av oss samlats här i
parken. Några framför TV:n. Andra kanske grillar
just nu, vi brukar ju försöka göra det på sommaren.
Och nu är första helgen på semestern för många.
Det är något alldeles speciellt med när smaken av
köttet och marinaden blandas med lukten av tändvätska,
den där som någon kanske sprutade lite
extra på kolet lite för sent för att få fart på glöden.
Vi vet att det är farligt, men vi gör det ändå. Och
precis när det snart är dags att servera det lite för
brända köttet, när färskpotatisen är färdigkokt sen
länge och börjat kallna och barnen sitter stilla för
första gången på hela dagen, då kommer regnet.
Visst är det härligt?
Vi har längtat så länge efter sommaren så det är
inte tal om att gå in. Någon hämtar kanske en jacka.
Men det skulle krävas betydligt större naturkrafter
än en regnskur för att stoppa oss från att njuta av
en riktig svensk sommarkväll.
Grillkvällar är härliga. Det borde festivalkvällar
också vara. Själv hade jag jättekul med vänner på
Bråvallafestivalen förra året. Sent på kvällen kunde
vi hitta ett antal medelålders bekanta på Robbie
Williams-konserten. På mig hade jag tjocktröja,
jeans och träskor. Höga klackar går ju bort på den
svenska sommarens vanligaste underlag – lera.
Fler valde gummistövlar. Klädmässigt annars fanns
det ju då, precis som i år, lika många stilar som det
finns festivalbesökare.
Helt bara upptill såg jag bara killar. Men det är tjejer
som blir ifrågasatta för vad man har på sig eller hur
man ser ut. Det festivaler borde handla om, det
är att ta dagen och kvällen som den kommer och
hamna på den där konserten man inte visste att
man skulle gilla. Prata och umgås med människor
som man inte visste att man skulle gilla. Och att
kunna göra det utan att vara rädd.
Men mitt under Zara Larssons konsert på årets
Bråvallafestival hände det som inte får hända. Igen.
Att det som skulle bli en kul festkväll övergick i
våldtäktsanmälan, sjukhusvistelse och framför allt
ett trauma, som med största sannolikhet, ger en tjej
i 20-årsåldern mörka minnen för resten av livet.
Och tyvärr hände det inte bara henne, i år eller på
just Bråvallafestivalen. Rapporter om kränkningar
och övergrepp har kommit från Kalmar, Kungsträdgården,
Karlstad och nu senast Borlänge.
Antalet anmälda fall av sexuella ofredanden har
enligt polisen ökat med 25 procent sedan 2011.
Anmälda fall från festivaler och evenemang har ökat
med 60 procent på bara ett år mellan 2014 och
2015.
Polisens egen rapport om sexuellt ofredande från i
våras avslutas med: ”Det finns dessutom en risk för
en negativ utveckling mot grövre brott om samhället
inte agerar.” – ”OM samhället inte agerar…”
Men då är det faktiskt precis det vi behöver göra.
Kampanjer och armband får aldrig gå före lagföring
och ingripande mot brott.
Den som utsätter en medmänniska för kränkningar
eller övergrepp måste upptäckas, och straffas. Ökar
otryggheten begränsas vi och vårt samhälle försvagas.
Därför är en del av vår plan för ett starkare
Sverige att tryggheten inte får lämna någon utanför.
– – – –
Därför behöver Sverige minst 2000 fler poliser, men
de måste också kunna finnas på rätt plats, prioritera
och få möjlighet att göra sitt jobb. Den lagstiftning
som finns mot både våldtäkt och sexuellt ofredande
måste användas. Och Sverige behöver en sexualbrottslagstiftning
som bättre än i dag utgår från att
nej betyder nej.
– – – –

Men det räcker inte. Det finns ett för stort juridiskt
avstånd mellan det som rubriceras som ofredande
och det som fäller en gärningsman för våldtäkt.
Varje oönskad hand på kroppen är en för mycket,
men det finns olika allvarliga kränkningar som
måste kunna betraktas som och straffas därefter,
utan att det handlar om våldtäkt.
Därför vill jag ge ett nytt besked i kväll: vi moderater
vill att Sverige inför en ny brottsrubricering: grovt
sexuellt ofredande, där minst nio månaders fängelse
är straffet för den som döms. Det kan handla om
situationer där flera gärningsmän angriper en person
eller där en gärningsman på annat sätt agerat
särskilt hänsynslöst. Den som döms för det grövre
brottet men inte är svensk medborgare riskerar då
också utvisning.
Möjligheten att utvisa den som döms för allvarligare
brott finns redan i dag, men används sällan vid
straffvärden under ett år. Den gränsen vill vi moderater
sänka till sex månader.
– – – –
För i Sverige ska ingen behöva vara rädd för övergrepp,
alldeles oavsett hur man ser ut eller vad man
har på sig.
Det är brottslingar, inte kvinnor, eller män, som ska
vara rädda för att gå ut på kvällen i Sverige.
– – – –
Den 23 juni 2016 blir en dag som Europa kommer
att komma ihåg. En majoritet av de brittiska väljarna
röstade för ett utträde ur Europeiska Unionen. Det
är stort, det är historiskt och det är svårt att redan
i dag överblicka vilka konsekvenser utträdet får.
Politiskt, ekonomiskt, för britterna själva, för EU och
för oss.
Men en sak är säker redan nu – läget kräver ledarskap.
EU har misslyckats med att lösa viktiga
gemensamma utmaningar. När först finanskrisen
och nu flyktingkrisen slog till svarade Europa inte
tillräckligt bra. Det märker folk.
Missnöjet mot den utvecklingen finns inte bara i
Storbritannien och flera andra länder utan även här
hemma. Det måste vi ta på allvar. Att vända sig ifrån
samarbetet löser inga gemensamma problem och
får dem heller inte att försvinna. Sverige kan och
behöver nu göra skillnad för att driva på EU i rätt
riktning. Annars försvagas även vi.
– – – –
Den som påstår att flyktingkrisen är över är naiv.
Den löser sig inte genom ett snart årsgammalt
beslut om omfördelning, som bara en handfull
medlemsländer tar på allvar. Den behöver mötas
med ledarskap, praktisk handling och att vi lever
upp till det vi lovat varandra. Det har vi hittills inte
gjort. Innan vi har en hållbar europeisk lösning på
plats behöver Sverige en flyktingpaus, där den som
inte sökt asyl i det första säkra EU-land man kom
till åker dit och gör det. Och får man inte stanna i
Sverige, så får man alltså inte stanna i Sverige.
– – – –
Ansvar för ekonomin och jobben är grunden – även
i EU. Vi kan inte klara jobben utan att länder sköter
sina ekonomier. När en stor, rik och handelsvänlig
medlem lämnar EU får det inte leda till mer av byråkrati
och överstatlighet. Nu måste Sverige driva på
för att EU ska göra rätt saker. EU är varken mer eller
mindre än världens bäst fungerande samarbete
mellan demokratiska länder. Men innehållet blir vad
vi gör det till. Och det måste bli bättre.
När röster höjs för nya överstatliga projekt eller för
att låtsas som inget har hänt måste Sverige vara en
kraft för att samarbetet ska fungera och ge effekt,
i stället för att bygga nya våningar på ett hus där
grunden just nu skakar.
– – – –
Tyvärr finns oron på fler platser. Terrorismen är
långt ifrån besegrad, det har vi sett i Baghdad,
Dhaka, Istanbul och Orlando under bara de senaste
veckorna. Varje gång terrorismen slår till utmanas
våra samhällen, av gärningsmän som hatar människors
frihet.
Det är en orolig omvärld vi har att förhålla oss till när
vi tillträder som ordförande för FN:s säkerhetsråd i
januari nästa år. Men redan i dag, och bara drygt 60
mil härifrån, i Warszawa på andra sidan Östersjön,
pågår just nu Natos toppmöte. Där diskuteras, och
beslutas, vad Nato ska göra för att höja tröskeln för
ett ryskt militärt agerande mot Baltikum. De samlas
för att göra det dyrare och svårare att starta ett krig
som skulle kunna startas bara en timme med flyg
härifrån.
Kränkningar av vårt luftrum, IT-attacker och desinformationskampanjer
är på riktigt. I hamnen i Slite
på andra sidan ön här kan man nästan ta på de
ryska planerna på en ny gasledning, som skulle
öka Rysslands möjligheter till makt och inflytande i
Europa och minska Ukrainas möjligheter till utbyte
och självförsörjning. EU måste förstå, och stoppa,
de planerna.
Nya hot ställer nya säkerhetspolitiska krav på oss.
Därför behöver Sverige inkalla en ny försvarsberedning
redan nu. Vi skulle behöva förbereda
nästa försvarsbeslut med bästa möjliga analys och
bredast möjliga förankring. Det säger regeringen nej
till. Men att ducka för, i stället för att ta tag i, våra
försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar, försvagar
Sverige.
– – – –
Natos generalsekreterare, nordiske socialdemokraten
Jens Stoltenberg, och många av världens
viktigaste beslutsfattare samlas nu i Warszawa.
Sveriges statsminister är också där. Det tycker jag
är bra att han är. Men en ansvarsfull regeringschef
skulle inte bara åka dit på middag. Hon skulle också
ha med sig vilja och förmåga att ta nästa steg till
svenskt medlemskap.
– – – –
Sverige är värt att försvara. Vårt land, våra värderingar,
vår demokrati och vår öppenhet. Jag är stolt
över att stå här, mitt i den här speciella parken,
denna mycket speciella vecka. Som besökare från
andra länder avundas. Och som i många andra länder
hade varit otänkbar eller omöjlig att genomföra.
Jag kan stå här, i klänning, och uttrycka fritt det
jag står för, och mina motståndare får säga sitt, så
länge de gör det utan att använda våld.
– – – –
Men politik handlar inte bara om att säga saker.
Man måste också kunna ta ansvar när man har fått
det. Och jag har en plan för hur. Det är ett krav man
har rätt att ställa på politiska ledare, men det är ett
krav som populister aldrig lever upp till och ofta inte
ens har tänkt på hur man skulle leva upp till. Jag
tror Gustav Fridolin förstår vad jag menar.
– – – –
Nej, ska man förtjäna förtroende och leda ett land
framåt behöver man en plan. När fler känner att
utvecklingen i Sverige går åt fel håll, när barn växer
upp i Sverige utan att se föräldrarna gå till jobbet
på morgnarna, när Sverige inte håller ihop som vi
borde, så kan man inte vara nöjd.
Ni har hört det flera gånger under veckan: det går
bra för Sverige. Och det stämmer. I dag – efter nio
Alliansbudgetar – är svensk ekonomi stark, och det
är bra. Men jag tror det är få som tar upp en diskussion
om andra kvartalets BNP-siffror till kaffet i
kväll.
För bortom statistiken finns snart motsvarande
en miljon människor i utanförskap. Sverige växer,
men inte för alla. När vissa stupar i säng efter en
lång dag på jobbet finns det dem som inte gick
ur sängen alls på morgonen, eller de som ligger
sömnlösa för att de inte får in ens en första fot på
arbetsmarknaden.
När vissa håller på att spricka av stolthet över barnens
betyg finns det dem som undrar om lillkillen
ska klara nian alls, och undrar om han får den hjälp
han behöver när det kommit så många nya elever
på en gång men lärartätheten just nu sjunker.
När många ser fram emot semestern och den där
resan man sparat till finns det dem som stannar
hemma i sommar igen, och som känner att det är
för mycket månad kvar i slutet på lönen.
Då möts de av en regering som är nöjd, som pratar
om exakt med vilka metoder utanförskapet mäts
för att förminska det och som leds av en man som
kallar svenska folket surrealistiskt i utländsk press,
när en majoritet känner att Sverige är på väg åt fel
håll.
Älskar man Sverige, och det gör jag, måste man
vara beredd att bryta den utvecklingen. Det är jag.
– – – –
En plan för ett starkare Sverige bottnar i, och tappar
aldrig greppet om, starka offentliga finanser,
men nästa år lånar regeringen 85 miljoner kronor
per dag. Som om vi vore i kris.
2020 ser kostnaderna för sjukförsäkringen ut att
bli de dubbla mot 2014. Utan att vi blivit dubbelt så
sjuka. Ska vi klara av att ta ansvar för varandra, och
klara välfärden och pensionerna i decennier framåt,
kan man inte ställa ut löften i dag på bekostnad av
långsiktigt hållbara offentliga finanser.
Tar man det på allvar måste man fråga sig: varför
är höjda bidrag i dag viktigare än trygg välfärd i
morgon?
För det är där konflikten står. Ska vi montera ner vår
starka ekonomi för att bygga upp bidragen eller ska
vi bygga Sverige starkare när vi möter nya utmaningar?
– – – –
Få väljer utanförskap. Men utanförskapet kan väljas
åt en om man växer upp i en miljö där bidragsberoende
– och kanske otrygghet – är mer närvarande
än jobb och egen försörjning. För alla dem är skolan
vägen ut ur utanförskap och in i det svenska samhället.
När svenska skolelever har ett år mindre i undervisningstid
i grundskolan jämfört med i länderna
vi konkurrerar med, när det finns skolor i Sverige
där inte ens hälften av eleverna klarar tillräckliga
kunskaper i nian, måste Sverige införa nolltolerans
mot dåliga skolor. Alla har rätt till en bra skola, men
ingen borde ha rätt att utsätta elever för dåliga
kunskaper.
Därför behöver duktiga lärare få bra betalt och tid
att vara just lärare, svenska elever en timme mer i
undervisningstid och staten vara beredd att ingripa,
och vid behov ta över eller stänga, skolor som inte
klarar kunskapsuppdraget.
– – – –
När Sverige har snart en miljon i utanförskap och en
regering som diskuterar hur 19-åringar ska förtidspensioneras,
och utgifterna för bidrag till dem som
inte jobbar ökar med nära 77 miljarder kronor under
de närmaste åren, måste fler kunna gå från bidrag
till arbete.
77 miljarder kronor. Det motsvarar kostnaden för att
nästan tredubbla antalet lärare i våra grundskolor
varje år.
Det motsvarar 10 000 kronor mer i månadslön för
alla Sveriges sjuksköterskor, förskolelärare, poliser,
läkare och lärare samtidigt som vi avskaffar delade
turer i vården – och vi skulle ändå få pengar över.
Utanförskapet måste brytas, och mycket mer än
några tillfälliga åtgärder behövs för att fler ska
kunna ta det där första viktiga jobbet.
Därför behöver Sverige införa Förstajobbet-anställningen.
Den innebär att den som står en bit från
arbetsmarknaden kan kombinera arbete och utbildning.
Samtidigt som det ger bättre möjlighet för
arbetsgivare att våga öppna dörren för någon man
ännu inte känner.
Och därför behöver Sverige Förstajobbet-avdraget,
som ger mest till den med lägre lön. Då kan vi
också möjliggöra för fler att inte bara känna att de
möts av krav – utan också att det lönar sig bättre
att tacka ja till det där första jobbet.
Men det räcker inte. Vi måste knäcka det som lägger
grunden för utanförskapet som drar ner resultaten
i våra skolor. Både för denna generation och
kommande generationer. Bidragsberoende och
utanförskap. Därför behövs ett bidragstak.
Det finns familjer som får nära 30 000 kronor i bidrag
varje månad, utan att någon i hushållet arbetar.
Men där effekten av att börja arbeta är för liten
eller till och med negativ.
Det är inte rimligt. Det är inte hållbart. Det är inte
rättvist. Arbete ska alltid löna sig, bättre än att leva
på bidrag.
– – – –
Sist jag var här på Gotland för några veckor sedan
träffade jag, Jesper som ni hörde här nyss och vår
Visby-kollega Peter Wennblad några högstadieelever
på Solbergaskolan här i Visby. Flera av eleverna
hade kommit nya till Sverige efter att höstterminen

började, totalt 50 ensamkommande försökte nu ta
sig in i det svenska samhället. De hade lärt sig bra
svenska snabbt, börjat spela fotboll i Gute IF och
framför allt fått kompisar och börjat känna att det
nya livet hade börjat på Gotland. Som på bara ett
drygt år gått från 50 till över 800 inskrivna asylsökande.
Men nu, precis före skolavslutningen, skulle killarna
flyttas. Från Solbergaskolan, Gute IF och
Visby till ett antal olika andra kommuner runt om i
Sverige, där de nu måste börja om. De rötter som
precis börjat fästa i den svenska myllan skulle nu
ryckas upp. Var de skulle bo och vad som händer
i sommar, eller vad detta kostar extra i kronor, oro
och besvär för många inblandade, framgick inte.
Samtidigt som killarna vi träffade skulle flyttas iväg
härifrån, skulle nya asylsökande flyttas till Visby från
andra kommuner. Helt enligt regelverket så som det
tillämpas av ansvariga statliga myndigheter.
In Sweden we have a system, brukar det ju heta.
Det ska vi ha, och det ska vara robust och rättssäkert
men det behöver också vara rimligt. Och alla
kommuner i hela landet måste vara med och dela
ansvaret. Men när vår stora utmaning är integration
kan vi inte ha system och myndigheter som i praktiken
försvårar den.
Runt om i Sverige ser vi nu hur flyktingkrisen ställer
enorma krav på vårt samhälle, på problem och påfrestningar
men också på exempel som Solbergaskolan,
Gute IF och ett antal föreningar och familjer
i Visby. Där svenska folket visar hur vi kan ta initiativ
och ansvar i tuffa tider. Det ska vi vara stolta över.
Ett starkt samhälle är så mycket mer än myndigheter
och kommuner – det byggs av människor. Ibland
glöms det nästan bort, men det behöver tvärtom
uppmuntras.
Det finns dem som ser Sverige från skriv- eller sammanträdesbordet,
uppifrån genom myndigheter och
så får människan försöka passa in bäst man kan,
eller lämnas utanför. De som ser Sverige så har en
sak gemensamt – de är inte moderater. Vi moderater
är däremot övertygade om att en plan för ett
starkare Sverige utgår från att människor kan växa
och samhället ska underlätta och riva hinder för det
– inte skapa dem. Vi behöver mer moderat politik
för att klara både en flyktingkris och den stora integrationsutmaning
som vi bara har börjat möta.
Asylsökande som får uppehållstillstånd måste i
större utsträckning kunna bo kvar på den ort där
man bott under väntetiden, i stället för att flyttas
runt och bytas ut mot nyanlända från andra kommuner.
För ensamkommande barn, eller för familjer
med barn i skolan, kan det vara helt avgörande för
att klara vägen in i samhället.
– – – –
I Sverige ställer vi krav och gör rätt för oss. Det
måste gälla alla. Vi tänker aldrig kompromissa med
den principen i bidragssystemen, och det blir inte
mindre viktigt när många fler än vanligt söker asyl
i Sverige. Tvärtom behöver vi vara tydliga tidigt om
vad som gäller i Sverige och ge möjlighet för nyanlända
att nå kraven för etablering snabbt.
Då kan vi inte acceptera att bara var tredje nyanländ
tar del av den samhällsinformation som ges
utan att det får konsekvenser. Den är obligatorisk
i dag, men den behöver bli det på riktigt. Vi behöver
se till att information om svenska värderingar
och hur Sverige fungerar ges till alla, tidigt, och att
den som inte tar del av den inte kan räkna med till
exempel fullt bidrag.
Och då kan vi inte heller acceptera att man inte
försöker lära sig svenska. Språket är nyckeln till att
etablera sig här och kunna bygga ett nytt liv. Där
man går till jobbet, där man kan lära sig nya saker
i skolan – varje dag. Men det finns människor som
bott i Sverige i över tio år men fortfarande inte kan
svenska – trots att de erbjudits gratis språkutbildning.
I var fjärde etableringsplan som utfärdades
förra året ingick ingen svenska för invandrare alls.
Så kan vi inte ha det.
Man måste anstränga sig för att lära sig svenska
och det ska vara en central del vid prövning av
uppehållstillstånd. För att kunna få permanent uppehållstillstånd
ska det krävas att man deltar aktivt
efter bästa förmåga i etableringsinsatser, och där
måste svenskundervisning ingå.
– – – –
7
Det talade ordet gäller
Den som inte vill anstränga sig för Sverige, kan
inte räkna med att Sverige ger fullt tillbaka. Därför
behöver fler som lever på bidrag omfattas av aktivitetskrav.
Ett rimligt krav att ställa är till exempel
att språkundervisning ska kunna ske under föräldraledigheten
för den som också får försörjningsstöd.
Detta skulle hjälpa utrikes födda kvinnor att ta
steget närmare arbetsmarknaden.
För att komma in i det svenska språket och samhället
måste man anstränga sig.
Det ska inte gå att skolka sig in i Sverige.
– – – –
En plan för ett starkare Sverige ställer krav, den gör
att Sverige kan växa. Förutom ansvaret för offentliga
finanser, en starkare skola och att det alltid ska
löna sig bättre att arbeta än att inte göra det, behöver
Sverige också bättre villkor för jobbskapande
och växande företag i hela landet, och en trygghet
som inte sviker någon. Det är de fem bärande delarna
i vår plan för ett starkare Sverige. Vi moderater
ska vara den naturliga regeringsbildaren.
– – – –
Sverige behöver en plan, och Sverige behöver
Alliansen. Vårt arbete för att vinna nytt förtroende
har bara börjat. Vi har börjat utveckla, och ge,
gemensamma politiska besked. Vi är, och ska vara,
redo att ta ansvar i regeringsställning, men vi sitter
inte stilla och väntar på valet – tvärtom. Senast nu
i veckan presenterade vi tillsammans förslag som
skulle stärka integrationen i skolan och som Sverige
skulle behöva införa nu. Den som menar allvar
med konstruktiva lösningar över blockgränserna är
också välkommen att stödja våra förslag redan när
riksdagen öppnar i höst.
Och samtidigt fortsätter vi utveckla politiken, i våra
respektive partier och tillsammans. Vi söker inte regeringsmakten
bara för att ha den, utan för att leda
Sverige framåt i en tid som ställer nya frågor. Dem
ska vi ha de bästa svaren på. Vi ska visa svenska
folket både att vi är fyra partier som utvecklas, och
att vi tar gemensamt ansvar för Sverige.
Sverige behöver en ny regering, en ny alliansregering,
och den vill jag leda. Med gemensamma
värderingar som grund för att tillsammans bygga
Sverige starkare.
– – – –
En som däremot saknar plan – det är Stefan Löfven.
Men han är glad ändå. Ganska nöjd, faktiskt. Lite
som tjuren Ferdinand. Ni vet den här ganska snälla
figuren som sitter och luktar på blommorna medan
andra tar hand om honom, och som gör allt för att
undvika att ge sig in i striden. BNP-blomman luktar
ju just nu jättegott. Jobb-blomman har vuxit i flera
år nu och luktar också gott. Än så länge.
Han trivs bra där han sitter och luktar på sina blommor.
Men nu lever vi inte i en värld där det räcker att man
själv är nöjd. Hur nöjd den svenske statsministern
känner sig spelar närmare bestämt ingen roll alls
när vi har en flyktingkris som är långt ifrån över,
snart en miljon i utanförskap och stora utmaningar
för Sverige, med ett EU i sin största kris sedan
bildandet.
Han har åtminstone börjat prata om utanförskapet.
Det utanförskap som en av hans ministrar bara för
några veckor sedan ville bortförklara med att det
nog var influensa som låg bakom.
Men de som lever i utanförskap behöver inte fler
förklaringar eller samordnare utan fler chanser att
lära sig jobbet på jobbet, att arbete lönar sig och att
vi inför ett bidragstak.
De poliser, och annan blåljuspersonal, som får utstå
stenkastning och brott, behöver inte fler utredningar
utan minst 2 000 nya kollegor som kan stå sida vid
sida med dem, och att den som kastar sten får ett
riktigt kännbart straff.
De elever som behöver bra skolor som väg ut ur
utanförskap behöver inte nya former för samverkan
utan mer undervisning av duktiga lärare som får bra
betalt. Och Sverige måste införa nolltolerans mot
dåliga skolor.
Sverige behöver ledarskap och en regering med
förmåga att bygga Sverige starkare. Det kräver
idéer och reformer. Och det kräver att samarbete är
mer än ord. Det är svårt att ta talet om samarbets8
Det talade ordet gäller
regering på allvar från en man som tar varje möjlighet
han får att attackera just de partier han förväntar
sig ska samarbeta med honom.
Ett högre tonläge har Sverige inte upplevt sen Pernilla
Wahlgren sjöng Piccadilly cirkus i melodifestivalen
1985.
– – – –
Det Sverige behöver i dag är inte högre tonläge
utan högre reformtempo.
– – – –
Nu har Rapport börjat. Men många sitter kvar
utomhus. Det regnar kanske inte längre, barnen har
ätit färdigt för länge sen och skratten börjar bli lite
högre. Köttet är slut. Filtarna och myggmedlet har
kommit fram så man kan sitta ute ett tag till. Det blir
nog en skön lördagkväll.
– – – –
Men på måndag morgon om inte förr, då finns frågorna
kvar.
Kommer vi klara flyktingkrisen? Kommer barnen
lära sig tillräckligt i skolan? Kommer de i utanförskap
få jobb? Kommer mitt jobb finnas kvar? Kommer
dottern komma hem ordentligt från festivalen i
natt? Kan vi vara trygga i Sverige i en så här orolig
omvärld?
Att leda Sverige framåt handlar om att kunna svara
ja på de frågorna. Framtiden är ett oskrivet kapitel
som vi avgör vad det ska stå i.
– – – –
Sverige är fantastiskt. Och Sverige kan mer. Vi har
klarat svåra tider förut och kan göra det igen. Vi
kan bli ännu starkare och vara ett av världens bästa
länder att födas, växa upp och leva i, även när
omvärlden ställer nya krav. Därför har vi moderater
en plan för ett starkare Sverige. En sån som gör att
vi kan se fram emot både lördag kväll, och måndag
morgon.
Tack för att ni har lyssnat.

Publicerad i Kinberg Batra, Anna Taggar: , , ,