Annie Lööfs tal i Almedalen 2013
Observera att det talade ordet gäller.
Vänner,
Världen är inte svart eller vit.
Sverige är inte rött eller blått.
Och jag tänker inte stå och se på när svensk politik långsamt förvandlas till en herrekipering i
sju nyanser av grått.
Att förändra Sverige är ingen liten uppgift. Men om det är någonting jag är, så är det envis.
Envisheten sitter inte i mitt röda hår, den sitter i magen och hjärtat. I en bergfast övertygelse
om att Sverige behöver fler reformer.
Jag inspireras av människor som vägrar att lyssna på dem som säger att det inte går. Anders
Olsson från Hagfors tillexempel. Han är förlamad från midjan och nedåt. Efter många år med
hård medicinering bestämde han sig för att prova något nytt, det blev simning. Läkarna
kallade hans tjuriga simträning för vansinnig. Sen simmade Anders från fängelseön Alcatraz
till fastlandet snabbare än de nitton andra simmarna. Och just det, de andra nitton hade
ingen funktionsnedsättning. Sju OS-medaljer senare är det ingen som kallar honom för
vansinnig.
Anders bestämde sig för att allt är möjligt, även om alla andra säger motsatsen. Att vara
partiledare är inte riktigt samma sak som att vara olympisk simmare. Men att förändra
Sverige handlar om att bestämma sig för att det går.
För när utsläppen ökar. När urbaniseringen skenar. När jobben är för få.
Då behövs en grön röst för fler jobb och världens bästa miljöpolitik.
För unga som vill få sitt första jobb.
För ett Sverige som växer i takt.
Centerpartiet ska vara den rösten. Och våga inte tala om för mig att det inte går. Jag har
nämligen bestämt mig för att bevisa motsatsen.
Förra Almedalsveckan bjöd jag in mina vänner i Alliansen till Maramö.
Idag jobbar fem arbetsgrupper för att ta fram Alliansens nya politik. De skapades vid
köksbordet hemma i Maramö. Vi har en gemensam plan – och framförallt så har vi en vilja
att styra Sverige tillsammans. Och vi tänker berätta klart och tydligt för väljarna vad de får
om de väljer oss.
Mot det står ett alternativ där en tycker att, citat: ”De rättigheter som springer ur ägandet
måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”. En tycker att vi ska
jobba mindre och få ett års semester. Den tredje vet inte riktigt vad han ska säga, men lovar
att komma på det snart.
Faktum är att det rödgröna gänget inte ens kan bestämma sig för om man gillar varandra –
eller om man vill jobba tillsammans.
De verkar, märkligt nog, ha fastnat vid att vi i Alliansen grillade korv hemma hos mig.
Men såhär är det Stefan Löfvén: Jag grillar hellre korv tillsammans, än äter oxfilé ensam.
Alliansen har gjort reformer som förändrat Sverige i grunden. För sju år sedan gällde den
socialdemokratiska sanningen att valfrihet för äldre och sjuka på sin höjd kunde genomföras
i storstäder. Idag får man själv välja vårdcentral eller hemtjänst i mer än 140 kommuner. Och
det gäller oavsett om du bor i Piteå eller i Ystad.
Det gör mig stolt att en sjuksköterska genom jobbskatteavdraget har fått nästan två tusen
mer i månaden.
Det gör mig stolt att det har blivit enklare att driva företag.
Det gör mig stolt att vindkraften har sjudubblats under vår tid vid makten.
Det är frihetsreformer, som gett oss mer utrymme i vardagen, större möjlighet att
förverkliga vår dröm och en mer hållbar värld att lämna till dem som kommer efter.
Men som politiker finns ingen farligare känsla än att vara nöjd. Om man sitter på sin soliga
veranda och skådar sig själv i naveln så är det lätt att inbilla sig att det mesta är ganska bra.
Tanken kan komma smygande att det kanske räcker nu. Låt oss nöja oss med det vi har. Låt
oss stoppa samhället i en konservburk och hoppas att det aldrig förändras.
Jag tänker aldrig acceptera det synsättet. Även om vi lever i ett oerhört privilegierat
samhälle så gäller det långt ifrån alla. Det gäller inte överallt. Och det gäller definitivt inte för
evigt.
Frihet och globalisering gör att världen kommer ikapp. Det är fantastiskt. Avstånd krymper
och vi lever längre. Men det innebär samtidigt att:
– Andra lär sig mer än vi.
– Andra pratar fler språk än oss.
– Andra bygger mer än oss.
– Andra springer snabbare än vi.
Det fascinerar mig att Jimmie Åkesson är så rädd för att fler av de här människorna ska
komma hit. Jag är rädd för att de ska välja att inte göra det.
Vårt vackra sommargröna Sverige står inför stora utmaningar. Vår befolkning blir äldre och
äldre, samtidigt som 112 000 unga varken pluggar eller jobbar. Både i förorter och
bruksorter upplever människor en hopplöshet, och en känsla av att de blev kvar på
perrongen när tåget susade förbi.
Vi tillhör dem i världen som gör mest för miljön. Ändå räcker det inte. Ändå nås vi om
rapporter om att miljögifter gör oss sterila. Att klimatet förändras och att förutsättningarna
för att leva i Sverige och världen förändras.
Det är uppenbart att det finns massor kvar att göra. Vissa kallar det att ”gå i opposition med
sig själv”, jag kallar det att vägra vara nöjd. Centerpartiet vill mer.
Jimmy Åkessons brutala svar på utmaningarna är att neka sjuka människor vård. Att skicka
hem dem som flyr från krig, övergrepp och tortyr. Att göra vårt samhälle mer slutet. I den
Åkessonska världen klarar vi nämligen allt själva, vi behöver ingen annan. Och därför
behöver vi inte heller visa solidaritet med någon annan.
Ärligt talat: När han står på den här scenen och har mage att kalla dagen då papperslösa
barn, unga, kvinnor och män får rätt till vård, för en skammens dag, då mår jag illa.
Det är motsatsen till att vara Sverigevän.
Det är motsatsen till att vara hela Sveriges parti.
Vad Sverigedemokraterna står för är inget annat än Svenskt mästerskap i egoism.
Jag tänker, här och nu, lova er tre saker som kommer att stå allra högst upp på
Centerpartiets agenda när väljarna bestämmer sig om drygt ett år. Jag tog med dem i en
väska.
Låt mig börja med en planta. Sverige behöver fler jobb. Men det kommer inte att hända av
sig själv. Fler jobb kräver fler och växande företag så enkelt är det.
Om man fyller vår nya nationalarena under en fotbollsmatch så får det plats 50 000
människor. På plaststolarna sitter människor som drömmer om att kunna ta semester. Som
hoppas dottern kan få åka på ridläger. Som vill kunna flytta hemifrån. Eller slippa att få ont i
magen när man kollar kontoutdraget.
Om vi ställer åtta fullsatta nationalarenor efter varandra så får vi fortfarande inte plats med
alla människor som letar efter ett jobb.
Och visst kan vi jämföra oss med övriga Europa. Men kom ihåg detta, det är inte de relativa
siffrorna som är viktiga. Det är inte Sverige i jämförelse med Österrike, eller något annat land
heller för den delen.
Det är alla människor på läktaren i Nationalarenan som väntar på att politiker ska våga göra
reformerna, förändringarna, som spelar roll.
De förtjänar en politik som ger dem en möjlighet. Som öppnar upp stängda dörrar. Som
vänder avveckling till utveckling.
Ambitionen kan inte vara något annat än full sysselsättning. Alla som vill och kan jobba ska
ha ett jobb. Och så länge som tusentals arbetslösa i de åtta nationalarenorna sitter kvar så är
vi inte färdiga. Vi kommer aldrig, aldrig att ge upp kampen mot arbetslöshet och
utanförskap.
Jobben kommer att vara valets viktigaste fråga. Inte därför att det ger klirr i Borgs kassakista
om fler jobbar, utan därför att en resa från arbetslöshet till jobb är en resa från maktlöshet
till frihet.
Centerpartiet vill mer. Först och främst behöver vi en arbetslinje som inte är halv. Där de
som söker jobb faktiskt också möts av riktiga jobb. Här går det inte att gena i kurvorna. Det
krävs riktiga reformer med verkliga resultat.
Vi behöver en jobbskaparlinje.
Det går inte att, med hedern i behåll, prata om jobb utan att prata om företag. Ändå är det
så den politiska debatten ser ut. Jobben ska magiskt dyka upp, samtidigt som företagen ska
beskattas hårdare. En sjuåring skulle kunna se luckor i det sättet att resonera. Löfvén,
Fridolin och Sjöstedt gör det inte.
Därför handlar den första delen av vår jobbpolitik om hur vi ska få fler jobb. Vi vill göra så att
företagen får lättare att växa och att anställa fler. Helt enkelt att fixa jobben. Konkret
handlar det om att vi vill minska företagens kostnader för att anställa – där är både ett
minskat sjuklöneansvar och sänkta arbetsgivaravgifter viktiga. Och att kapa i regeldjungeln.
Att införa ett riktigt lärlingssystem.
Den andra delen handlar om en arbetsmarknadspolitik som faktiskt funkar. Och här finns en
elefant i rummet. Den stavas arbetsförmedlingen. Det är helt orimligt att allt statligt krut
läggs på en myndighet som lyckas med den tveksamma bedriften att förmedla ett av tio
jobb. Det är dags att vi inför jobbpeng så att den som letar jobb själv kan välja om det är IF
Metall, om det är ett bemanningsföretag eller en kulturentreprenör som bäst kan lyckas
med matchningen för dina drömmar och din kompetens.
Om vi verkligen, på riktigt, menar allvar med att fler unga ska få jobb. Om det inte bara är
ord och banderoller designade för förstamajtåg. Då behöver vi göra något åt vår stelbenta
arbetsmarknad och de regler som är designade för att skydda dem som redan har kommit in
– på bekostnad av dem som står utanför.
Unga håller med oss om att en flexiblare arbetsmarknad skulle ge dem större chanser. OECD
håller med oss. IFAU håller med oss, Långtidsutredningen håller med oss.
Socialdemokraterna gör det inte.
Om arbetsförmedlingen är en elefant i rummet, så är den stelbenta arbetsrätten en helig ko.
Som Centerpartist gillar jag naturligtvis djur, men jag är ledsen – den här kon måste slaktas.
Jag lämnar kvar plantan här på scenen till Stefan Löfvén, som kommer i morgon. Det blir en
nyttig lärdom för honom att man måste gödsla och vårda om det ska växa.
Hittills verkar inte den insikten direkt ha slagit rot. Socialdemokraterna vill höja skatten på
företagande med 30 miljarder. Det ska bli dubbelt så dyrt att anställa unga.
Restaurangmomsen ska dubblas, RUT ska kapas och välfärdsföretagandet ska inskränkas
kraftigt.
Att tro att det ska leda till fler jobb och mer tillväxt är som att tro att den här plantan skulle
växa om man vattnade den med klorin.
Låt oss använda den här kompassen för att förflytta oss till Sveriges centrum. Blunda en
sekund. Vad ser ni framför er? Stressade människor i ett myller på Drottninggatan i
Stockholm? Ett pulserande storstadsliv? Eller kanske en mellanstor stad någonstans i
Mälardalen?
Nja. Det här med mitten kan ju vara svårdefinierat. Men en gång i tiden mätte man Sveriges
geografiska mitt till en bergsknalle i vackra Medelpad.
Inte långt därifrån ligger det lilla samhället Ljungaverk. En av Sveriges yngsta orter. Och
ibland kallad för den svenska kemiindustrins vagga. Länge en blomstrande industriort.
Idag ser det annorlunda ut. Industrin är i princip borta. Och med den jobben, stora delar av
föreningslivet, affärerna, skolorna. Och människorna. Sedan 1960-talet har befolkningen mer
än halverats i den lilla orten i hjärtat av Sverige.
För någon som bor i en region som växer med två kollektivtrafikbussar om dagen kan det
vara svårt att greppa hur motsatsen känns. Att utveckling blir till avveckling. Att service
försvinner. Att jobben är borta. Att samhället dina barn växer upp i känns mindre livskraftigt
än det samhälle du själv föddes i.
Tyvärr är Ljungaverk bara en av många orter som måste kämpa för sin plats i världen.
Låt mig vara tydlig. Det som finns utanför Stockholms tullar är långt ifrån ett friluftsmuséum
för romantiskt lagda storstadsbor.
Landsbygden är sprängfylld av resurser, och här kommer ett väldigt talande exempel: Vi har
nästan 100 000 sjöar i Sverige. Och faktum är att om man lägger ihop alla Sveriges byggnader
så får de plats på en yta mindre än Öland. Vi har det inte direkt trångt, om man uttrycker sig
milt.
Det är en ekvation som säger mig att det är dags att göra det enklare att bygga på fler
platser nära vattnet i områden som är glest befolkade.
Ett annat exempel. Sverige har världens mest beforskade stam av vargar. Den ökar med, i
snitt, ungefär 15 procent om året. Resultatet blir både inskränkningar i människors liv,
minskad jakt och skador på tamdjur. Det är i mina ögon dags att EU håller sina tassar borta
och att vi faktiskt får jaga varg. Precis som vi jagar björn, eller lo.
För den som kallar landsbygden perifer eller oviktig, här kommer en utmaning: Försök leva
en vecka utan något av det vi får från landsbygden. Utan mjölken i kaffet, flingorna till
frukosten. Utan biffen på grillen. Utan förnybar energi som laddar mobilen. Utan att
använda varken broar av stål eller stolar av trä.
Återkom gärna och berätta hur det gick…
Vänner, Sverige behöver växa i takt. Det handlar om jobb i både Husby och Hofors. Det
handlar om hållbarhet. Men det handlar framförallt om en ideologisk övertygelse att varje
liten plats i Sverige har förutsättningar att växa om man får fler entreprenörer och mer makt
vid köksbordet.
Nu får det vara nog med socialism och centralplanering. Det är en modell som har prövats
och misslyckats kapitalt. Att vända decennier av avveckling till utveckling kommer varken att
bli enkelt, eller gå snabbt. Men jag är övertygad om att det går. Och att ett starkt Centerparti
i en Alliansregering är helt nödvändigt för att kompassen ska visa rätt.
Den sista saken jag tog med mig i väskan är en barnmatsburk.
Barn är det bästa vi har. Och de förtjänar det bästa vi har. Det innefattar inte
hormonstörande kemikalier som Bisfenol A. Därför har Centerpartiet i regeringen
genomdrivit ett förbud mot det ämnet i alla förpackningar för barnmat.
Kemikalier finns i nästan allt vi kommer i kontakt med. Kläderna du har på dig när du tränar,
din dator, tvål, schampo och smink, möblerna du sitter i, men ibland också i maten vi äter
och vattnet vi dricker.
Varje dag används över 100 000 olika kemikalier. De flesta är helt ofarliga, en del är till och
med gröna. Men några är tyvärr direkt skadliga.
Ökad kemikalieanvändning tros kunna kopplas till att människor runt om i världen har fått
allt svårare att få barn.
Svensk forskning har visat starkt samband mellan ökad förekomst av hormonstörande
kemikalier och flera av våra vanligaste folksjukdomar som diabetes, fetma och bröstcancer.
Samtidigt visar Kemikalieinspektionens undersökningar av leksaker, smycken och
underkläder att över en tredjedel innehåller tungmetaller som bly, kadmium och förbjudna
allergiframkallande ämnen.
Det här duger inte. Och en av de absolut viktigaste prioriteringarna i miljöpolitiken framöver
kommer att bli att se till att de kemikalier vi använder inte skadar vare sig människor eller
miljön. Vi behöver en giftfri vardag.
Alliansregeringen har tagit flera viktiga kliv på vägen. Men Centerpartiet vill mer. Det är
rimligt att Bisfenol A totalförbjuds. Det är också rimligt att vi utreder frågan om en
kemikalieskatt som gör det dyrare att använda de allra farligaste kemikalierna i
produktionsprocessen.
Dyrt att skita ner. Billigt att vara miljövänlig. Svårare än så är det egentligen inte. Men det
måste göras också.
En riktig miljöpolitik kräver inte att vi tar på oss tagelskjortan och backar bandet. En riktig
miljöpolitik ser till att vi både kan rädda världen och skapa fler jobb. Samtidigt.
I Sverige har miljön varit i fokus i decennier. Det ger oss en unik möjlighet att använda vårt
miljöengagemang och kunnande för att ligga före när de andra precis har kommit ur
startblocken.
En mer hållbar kemikaliehantering innebär tillexempel en stor chans för svenska företag.
Den gröna kemin, baserad på förnybara råvaror från svenskt skogsbruk, är en
framtidsbransch där svenska företag redan idag ligger långt fram. Här finns stora möjligheter
att bidra till tillväxt och jobb, både i Sverige och i Europa.
Det samma gäller vårt klimat. Det är min fulla övertygelse att höga och tuffa målsättningar
gör vårt näringsliv konkurrenskraftigt. Därför antog Centerpartiet i våras målet om ett helt
förnybart, helt fossilfritt, samhälle inom en generation. Därför vill vi minska
koldioxidutsläppen i Europa så mycket vi någonsin kan.
Tricket är, som sagt, att göra en grön skatteväxling. Andra kostnader ska sänkas om
kostnader för utsläpp eller miljöfarlig verksamhet höjs. Resultatet blir både fler jobb och en
bättre miljö.
Det sambandet börjar äntligen fler att inse. Senast i raden är USA och Barack Obama, som
säger att USA ska ta en ledarroll i arbetet med att minska utsläppen. Om orden tar det
magiska språnget från papper till verklighet så är det fantastiska nyheter.
Forskningen är överens. Det var dags att agera, i förrgår. Eller som Barack Obama sa; vi har
inte råd med fler möten i ”jorden-är-platt-klubben”.
Vänner, det är dags att även EU gör mer. Målet om minskade utsläpp till 2020 måste höjas
till 30 procent. Allt annat vore ansvarslöst. Insiktslöst. Och huvudlöst.
Vänner, att vi står här idag kan vi tacka Almedalens fader Olof Palme för. Just i den här
parken verkar han vara poppis att citera, så jag gör det samma. I ett tal i blå Hallen den 12:e
maj 1962 sa han:
Politik det är att vilja något.
I morgon, drygt 51 år senare, står hans efterträdare Stefan Löfvén på den här scenen. Och
jag undrar: Vad vill Socialdemokratin.
Den visionslöshet som Löfvén visar är inte värdig den som aspirerar på makten. Det duger
inte att svaren på de stora frågorna ryms inom tre kategorier.
1. Saker som grävts fram ur Göran Perssons gamla skokartong.
2. Saker som Alliansen redan har gjort.
3. Chockhöjda skatter på dem som skapar jobben.
Ibland får jag lust att ringa valfri medlem i den rödgröna röran och berätta om alla de
människor som jag träffar varje vecka, som på riktigt är oroade över vad som skulle hända i
deras vardag om oppositionens förslag blev verklighet. Och det handlar inte om byråkrater
eller bankdirektörer. Det handlar om helt vanligt folk – som förtjänar mer respekt. Som
förtjänar betydligt bättre än en idélös tillbakablickande socialdemokrati. Allvarligt talat – den
tiden är förbi.
Politik, det är att vilja något.
Det är att vägra att vara nöjd. Det är att se människors problem och att ta dem på allvar Det
är att vara övertygad om att det går. Att bestämma sig för att man ska simma från Alcatraz.
Eller att bygga ett Sverige som är grönare, friare och mer företagsamt.
Tack.
