Akademiens högtidssammankomst den 20 mars 2012
PRESES HÄLSNINGSTAL
EDERS MAJESTÄTER, Fru Statsråd, ärade medaljörer, pristagare,
akademiledamöter och övriga gäster! Jag ber att få önska er varmt välkomna
till 2012 års högtidssammankomst i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets
Akademien. Vi är mycket glada att ni har hörsammat inbjudan att delta i vår
högtid. Vi uppskattar särskilt att Deras Majestäter Konungen och Drottningen
hedrar oss med sin närvaro och att Konungen senare kommer att utdela
Akademiens priser och belöningar.
Det kan knappast ha undgått någon att det i år är ett hundra år sedan
August Strindberg avled. Han uppmärksammas nu mer än vanligt runt om i
världen, framför allt genom sina litterära verk men också genom sina
målningar. Mindre allmänt känt är det nog att han har uppmärksammat
akademierna med skarpa formuleringar. I romanen Röda rummet omtalas vår
systerakademi, Svenska Akademien, som ”Den med Stearinljusen” med
tillägget att ”Det känner ingen människa vad den är gott för!”.
Vitterhetsakademien karaktäriseras å sin sida som den som ”ger ut de många
flintsakerna!”.
I Det nya riket raljerar Strindberg ännu tydligare över vår Akademis
intresse för äldre föremål. Om samlingarna på Historiska museet, som
Akademien då ansvarade för, skriver Strindberg så här:
”Där finns 2000 stenyxor som äro varandra så precis lika att om man
lägger dem i en säck och skakar om dem aldrig så väl så skall inte fan
själv kunna ta fram en som är olik den andra. […] Av dessa intressanta
yxor […] äro tyvärr blott ett fåtal avbildade i Sveriges historia, men de
övriga äro under utgivning ämnade att utkomma i häften under loppet av
50 år.”
Vi kan skratta gott åt dessa Strindbergs kritiska skildringar av forskare, som
ägnar sig åt äldre tider och föremål. Men han skjuter förstås över målet, om
han nu skulle mena allvar. För de initierade forskarna är nämligen inte de
2000 stenyxorna likadana. Dessa redskap, som var förvånansvärt effektiva vid
dåtida skogsröjning och husbygge, var olika beskaffade och ger oss
därigenom betydande kunskap om människors levnadssätt mycket långt
tillbaka i tiden.
Även om flintsaker och stenyxor synbarligen inte intresserade
Strindberg, så har de ändå under årtusenden fascinerat många andra. De har
inte bara setts som praktiska verktyg utan har också med tiden fått
mytologiska och rituella funktioner. Redan romaren Plinius den äldre
beskriver, i sin Historia Naturalis, stenyxor med övernaturliga egenskaper.
De kunde skingra flottor och besegra städer. Fynd av stenyxor har också
tolkats som åskstenar eller torviggar, som genom sina magiska krafter kunde
skydda mot blixten och andra faror, till och med bringa lycka.
Samtidigt som vi anser att Strindberg har fel, då det gäller Akademiens
forskningsintressen, måste vi ge honom rätt på en punkt: inom Akademien har
vi en rad långa utgivningsprojekt som tagit 50 år eller mer att fullfölja. Men vi
ser inte så negativt på detta som han gjorde. Vi vet att den långa tiden snarare
är en förutsättning för att krävande projekt ska kunna genomföras.
Forskningen, och då inte bara den humanistiska forskningen utan all
forskning, måste få ta tid på sig och vara långsiktig för att nå värdefulla
resultat. Mot den bakgrunden är det en glädje för mig att här kunna meddela
att ett par utgivningsprojekt, som pågått under ansenlig tid, nu har avslutats.
Det gäller till exempel det betydande verket om utgrävningarna på Helgö i
Mälaren, som kommer att uppmärksammas litet senare i kväll. Ett annat
nyutkommet verk behandlar Alvastra pålbyggnad. Det bygger på utgrävningar
som påbörjades för just över hundra år sedan men som då aldrig kom att
slutredovisas. En sådan redovisning är nu tryckt. Den har dessutom
kompletterats med en cd-skiva som innehåller alla konstruktioner på
utgrävningarnas ursprungliga planritningar. Så även om Akademien i vissa
fall tar tid på sig, kan det också innebära fördelar genom de nya möjligheter
som den tekniska utvecklingen ger.
Ett annat stort projekt, som Strindberg säkert också skulle ha skildrat i
ironisk ton, är utgivningen av hans egna Samlade Verk. Denna utgivning, som
har engagerat flera av Akademiens ledamöter, kommer visserligen inte att
kräva femtio år, innan den är helt fullbordad, men närmare fyrtio. Innevarande
år är ändå ett märkesår inte bara för Strindberg utan också för hans Samlade
Verk, eftersom de sista av de 72 textvolymerna kommer att tryckas och ges ut
i år. Därefter återstår endast en registervolym och textkritiska kommentarer
till drygt hälften av verken.
Trots allt tror vi att Strindberg hade varit nöjd med Samlade Verk. Det
beror på att hans texter nu publiceras så långt det är möjligt ”som han själv
ville bli läst”, det vill säga utifrån hans manuskript utan förläggarnas
censuringrepp och normaliseringar. Dessutom ingår en rad verk som i motsats
till tidigare utgåvor kan grunda sig på hans egna versioner, genom att
originalmanuskript har återfunnits eller blivit åtkomliga på annat sätt.
Förutom i tryckt form blir Samlade Verk tillgängliga genom den nätbaserade
Litteraturbanken. I denna elektroniska textbank publiceras alla volymer och
textkritiska kommentarer allteftersom för att kunna användas fritt av såväl
forskare som allmänhet. Återigen drar den humanistiska forskningen nytta av
ny teknik.
Men Samlade Verk erbjuder oss inte bara texter med Strindbergs
raljerande synpunkter på akademiernas verksamhet. De anknyter också starkt
till vårt engagemang för språkens betydelse. Strindbergs texter vittnar om
hans livfulla och kvicka språk och även om hur han både förnyade och
moderniserade svenskan. De visar också hur han bemödade sig om att sprida
sitt författarskap utanför Sverige. Redan i unga år ägnade han sig ivrigt åt
studier av en rad främmande språk och skrev senare romaner, noveller och
essäer på franska. Detta är värt att uppmärksamma i vår tid, då Sveriges
kulturella och kanske särskilt affärsmässiga kontakter med andra länder
behöver utvecklas. Därför måste djupare studier av språk och främmande
kulturer uppmuntras betydligt mer än i dag. Att hantera en globaliserad värld
kräver mer än att i ungdomen ha rest jorden runt och att kommunicera enbart
på engelska språket utöver modersmålet.
Akademien, å sin sida, söker främja språkstudier och inspirera till nya
infallsvinklar genom att delta i kartläggningen av olika språk och dialekter
eller hålla konferenser om språkstruktur och språkbruk. Även genom sina
priser vill Akademien locka till fortsatta studier. Det är därför med stor glädje
som Akademien i dag kan utdela ett pris för djupa och omfattande studier av
svensk-franska kulturförbindelser. Vi inser också betydelsen av att redan
skolelever inspireras i olika ämnen. I år är det just insatser för främmande
språk som Akademien belönar genom lärarpriset. Det går till en lärare, som
genom sitt genuina intresse och sitt engagemang för språk kan entusiasmera
sina elever.
Vitterhetsakademien medverkar alltså inte endast i undersökningar av
äldre tider och företeelser utan även i forskning och spridning av kunskap om
moderna samhälls- och kulturförhållanden. Vi ger också ut enskilda skrifter
inom en rad områden. Sålunda har vi genom stort engagemang från några av
våra ledamöter hållit en konferens om universitetsrankning. Denna konferens
har resulterat i en publikation, där frågor som är viktiga för vårt
verksamhetsområde diskuteras. Det gäller frågor som: ”Går det att mäta
vetenskaplig kvalitet på det sätt som vi gör i dag?”, och ”Ger nuvarande
mätningar en rättvis och god bedömning av kvalitet?” Svaren pekar på att det
behövs helt andra metoder för att bedöma humanistisk och
samhällsvetenskaplig forskning än de citeringsräkningar som i dag blivit
gängse.
Alternativet som Akademien förordar är kollegial bedömning, det vill
säga att andra forskare med expertkunskap läser och värderar forskningen.
Denna metod har vi också använt för att välja ut de vetenskapliga arbeten som
belönas i dag. Det är fråga om en rad nydanande och intresseväckande verk,
som behandlar ämnen inom så skilda fält som antropologi, arkeologi, historia,
litteraturvetenskap, religionsvetenskap och språk. Pristagarnas gedigna och
imponerande insatser framgår tydligt av motiveringarna, som kommer att
läsas upp om en stund.
Att Akademien kan uppmärksamma dessa framstående vetenskapliga
arbeten genom belöningar, beror på den stora generositet som donatorer har
visat Akademien. Jag vill därför avslutningsvis uttrycka Akademiens stora
tacksamhet mot dessa välgörare, vilkas förtroende vi söker förvalta på allra
bästa sätt.
Innan jag nu lämnar över ordet till ständige sekreteraren herr Norberg,
ber jag att återigen få hälsa alla varmt välkomna till denna årshögtid.
Gunnel Engwall