20110709 – Göran Hägglund: Almedalstal 2011

Almedalsbesökare,

Tack för att ni har kommit hit ikväll. Många av er kanske har kommit till Gotland just idag. Andra har varit här hela veckan.

Jag har tittat på Almedalsprogrammet. Det är lätt att konstatera att ingen kan ha deltagit i mer än en bråkdel av utbudet under veckan. Jag tänkte nämna några av de seminarier ni sannolikt har missat:

Naturskyddsföreningen har ordnat ett seminarium som hette ”Oskarshamn ska väck.” Va’ förvånade Håkan Juholt och andra som råkar bo just där ska bli…

SKB ordnade en aktivitet med rubriken ”Ställ dina 100 000 frågor om kärnbränsleförvaret – möt våra experter”.

Förmodligen var Håkan Juholt en av experterna… Han som i samband med sitt första maj-tal slog fast att ”med mig som partiledare kommer det inte att finnas en enda obesvarad fråga”.

Hela högskolesverige – eller för att vara mer precis – Högskolan på Gotland, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Halmstad. Högskolan Väst, Högskolan i Skövde, Högskolan Dalarna. Högskolan i Gävle och

Södertörns Högskola har efter omfattande förberedelser – och förstklassigt samordningsarbete får man förmoda – ordnat en tillställning som tar upp ett begripligt och relevant ämne. ”Måste det alltid tuta upptaget när man ringer till kommunen?”

Kampanjen Köttfri måndag samlade sig kring temat ”Mer kött på benen – mindre på tallriken.” Det tycks som om LO driver en annan linje eftersom de rubricerade sitt seminarium ”Det är dags att slakta heliga kor”.

Och; Microsoft anordnade ett seminarium på temat ”Teknik öppnar för en effektivare väg att lära sig svenska för nyanlända”.

Detta följdes av Cleantech Scandinavia och Region Skånes seminarium: ”Kan Öresundsregionen bli ett hotspot för cleantech?”

PR-byrån Westander, slutligen, ordnade en tillställning om en globala ödesfråga. Den utmanande rubriken lyder: Borde Carl Bildt sluta twittra?

***

När man befinner sig här på Gotland så påminns man om somrar från förr. Barndomens somrar.
Vilka minnen har du? Är det de dyra semesterresorna? Kanske. Är det prylarna? Möjligen.
Men oftare: Det är minnen av friheten. Vänskapen. Att dagarna var långa, leken fri, upptäckterna många – av både det ena och det andra. Det var korpen med kompisarna, bad på bryggorna. Föräldrar med tid och ork att spela fia i förtältet. Det är minnen av gemenskap. Det var brännboll med polarna, bål på stranden och glöd på grillen.

Samtidigt vill jag också säga att det för andra kan vara minnen av ensamhet efter skolavslutningen. Minnen av föräldrars missbruk.

Men inte heller i de sammanhangen så tror jag att de ljusaste av stunder handlade om det materiella…
Det var inte pengarna. Det var livet. Livet just då. Och livet som låg framför.

*

Vilken uppväxt ger vi våra barn idag? Som enskilda, som samhälle. Vi har som kollektiv kanske aldrig haft det bättre materiellt än idag, men hur mår våra barn? Får deras behov plats i vår välordnade och tillväxande tillvaro?

”Vi har fyllt alla rum till bredden men det ekar tomt ändå”, sjunger Tomas Andersson Wij.

Svaret på de problem som vi ser i samhället kan inte enbart vara en diskussion om materiella förutsättningar. Livet är större än pengarna. Det är lätt att säga för dig som har det gott ställt, tänker någon. Nej, det är inte lätt att säga. Det vore enklare att säga att nu, nu ska vi göra det ena eller andra för att höja standarden. Och vara nöjd med det.

Så har det låtit den senaste tiden. Ja, så har det låtit i vårt land i decennier.

”Vi ska avskaffa fattigdomen genom standardhöjningar”. Och sen är det bra. Ja, vi SKA höja standarden. Framförallt för dem som har det sämst ställt. Med både arbetslinje och ekonomiska stöd från det offentliga. Men vi kan inte sluta där. Det finns en skörhet och utsatthet hos våra barn och unga. Som inte främst har materiella orsaker. Vi måste våga se det. Även om det stör.

Antalet barn och unga som får antidepressiva läkemedel har ökat med 30 procent. Bara de senaste åren!
Vi hör om unga som åker till psykakuten när flickvännen gjort slut. Det finns inte tillräcklig trygghet när tonårens första avgrund öppnar sig under fötterna. De upplever sig inte ha någon i sin närhet som kan hjälpa dem att sluta helvetesgapet. Förutom psykofarmakan.

När det totala antalet självmord minskar, gör det det inte bland unga. Under 2000-talet har antalet självmordsförsök bland unga ökat med drygt 40 procent. Och vi har nu sett hur barn hetsas av andra på nätet till att avsluta det egna livet. Innan det knappt börjat.

”Vi har fyllt alla rum till bredden, men det ekar tomt ändå”.

Ungefär 50 000 barn går varje dag till skolan i skräck för att möta sina plågoandar. Gäng som begår brott får ständigt nya barn som medlemmar. För det är barn det handlar om. I områden med utsatta familjer går nyrekryteringen lätt. I frånvaron av fungerande familjegemenskap erbjuder gängen samhörighet och bekräftelse, i synnerhet för unga pojkar. Många barn är fattiga, också på tillit och nära och kärleksfulla relationer.

“Vi har fyllt alla rum till bredden, men det ekar tomt ändå”.

Var finns platsen för våra barn i våra fina möblerade rum. I vitt och ljust. Finns det plats för barnen? Var finns utrymmet för familjerna att designa sin egen tillvaro? Att tilltros att möblera efter eget huvud. Att ombona med tid. Att formge med värden. Att vädra ut misstron och släppa in den friska luften. Det räcker inte med en tillväxtpolitik. Det behövs ett politik för uppväxt.

Det är därför som vi Kristdemokrater bestämt oss för att göra barn och ungas uppväxtvillkor till vår prioritet. Det räcker inte med arbetslinjen. Vi behöver en relationslinje. Möjligheter, tid och ork att se varandra. Det går inte att tala om sociala och ekonomiska problem som berör barn och unga, utan att samtidigt tala om familjen. Föräldrar måste kunna vara föräldrar. Förväntas vara det. Tilltros vara det. Få förutsättningar att vara det.

***

Låt mig börja med att säga något med anledning av ett upprepat besked från socialdemokraterna.
Efter att ha duckat duktigt i valet har den splittrade vänstern nu åter fått upp den gemensamma tvångsångan när det gäller föräldraförsäkringen. Juholts sossar var som vanligt vaga i valrörelsen men är numera tydligt för kvotering. Vänsterpartiet deklarerade – fortsatt i tisdags – just här att föräldraförsäkringen ska tvångsdelas rakt av. Tror ni Ohly sade ett enda ord om barnen? Nej. Det är så det är i Sverige. Alla säger sig värna barn och unga, men allt som oftast glöms de bort. Det är vuxenvärlden som gäller. Och närmare bestämt politikervärlden.

I förmyndarnas föräldrafabrik vill Juholt och Ohly skära, peta, mixtra och stansa i barnen och deras föräldrar. Men jag tror att svenska folket inte är intresserade av dessa prefabricerade familjeprodukter. Nästan ingen vill köpa dem. Om de framhärdar i produktionen så finns det bara en väg för dem: ett stort fett varsel i förmyndarfabriken i valet 2014.

***

Vänner,
Någon luttrad förälder lär ha sagt att man vet att ens barn håller på att växa upp när de slutar fråga var de kommer ifrån… och istället vägrar tala om vart de är på väg. Jag tillhör inte politikens pessimister. De som tror att allt är på väg dit pepparn växer – och att allt blir sämre. Det gäller att se problemen – men aldrig ge upp om möjligheten till förändring. Många barn och unga lever i en utsatt miljö. Kombinera det med uppväxtårens strävan efter att bli självständig och hitta sig själv – och risken är att en del hamnar snett. Och gör det tidigt. Vi tänker kanske inte på det särskilt ofta. Men barn och ungdomar är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken.

Unga begår brott. Unga utsätts för brott. Unga rånar andra ungar. På mobiler, pengar eller kläder.
25 procent av de brottsmisstänkta personerna är mellan 15 och 18 år. Samtidigt utgör dom bara 5 procent av befolkningen i Sverige. Till detta ska läggas de närmare 20 000 barn under 15 år som varje år misstänks för brott. I en rapport från BRÅ konstateras att vuxna med en intensiv och långvarig brottskarriär började sin bana tidigt.

Jag läste för ett tag sedan om två unga pojkar. Pojkarna kunde under ett par års tid råna upp till fem personer per kväll, utan att åka fast. Trots att de var mästare på att skolka. Och trots att de ofta hängde i sitt ”högkvarter” i ett vanligt bostadshus. Där dom brukade dricka och röka hasch.

I samma artikel berättar en polis om hur en del föräldrar går i taket när polisen kommer hem med ett barn som begått ett brott. Inte för att de blir oroliga över vad barnet har gjort. De blir istället arga på polisen – och vägrar tro att just deras barn har stulit eller rånat någon. Jag är övertygad om att myndigheter som skola, polis och socialtjänst kan arbeta smartare och mer effektivt tillsammans med familjer och civila samhällets organisationer för att tidigt upptäcka unga i riskzonen. De flesta av oss vill kanske värja oss mot det som är orimligt, otäckt och otänkbart. Att barn, ja just barn, rånar, stjäl och misshandlar. Men som ansvarig vuxenvärld kan vi inte stå passiva. Det krävs ett helt samhälle för att uppfostra en generation.

Därför tror jag att vi måste göra tydligt för unga att brottslighet är oacceptabelt. Tydliga i signalen, men med omsorg om den unges framtid, och tilltro till att den inte är utstakad att fortsätta i destruktiv riktning. Tidiga och tydliga insatser är att föredra framför sena och svaga reaktioner. Vi kan exempelvis börja med att utreda alla brott där unga är förövare eller offer. I praktiken sluta avskriva anmälningar med hänvisning till att förövaren är ung. Riksrevisionen har i en rapport från 2009 visat att utredningar där unga mellan 15-20 är brottsmisstänkta, skulle kunna drivas längre – kanske till lagföring – i ytterligare 10-15 % av fallen. Istället läggs de ned. Kanske just för att förövaren är ung.

Vi borde istället tänka tvärtom! Just FÖR att förövaren är ung, måste samhället vara extra noga med att ge chansen till positiva vägval. Just FÖR att förövaren är ung, måste socialtjänst, föräldrar, skola och polis samarbeta för att utreda vad som egentligen hänt, så långt det överhuvudtaget är möjligt. Att rycka på axlarna bara för att förseelsen är liten och förövaren ung, duger helt enkelt inte. Jag är också övertygad om att vi måste ge föräldrarna den plats de förtjänar. För det är det som i första hand hjälper när man ska möta unga som begår brott.

I en rapport från Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, står att läsa om vad som egentligen hjälper:
Dom säger: ”Den behandlingsinriktning som konsekvent visat sig minska fortsatt kriminalitet är familjebaserade insatser som primärt fokuserar på att bygga upp föräldrars föräldraförmågor.”

Alltså: det som visat sig minska fortsatt kriminalitet är bygga upp föräldrars föräldraförmågor.
Om man inte upplever sig som sedd och omhändertagen i sin familj, eller inte känner sig accepterad i skolan söker man sig någon annanstans. Kanske till en destruktiv gemenskap.

*

Häromveckan hörde jag berättas om en ung tjej. Hon ledde en kriminell tjejliga. Hennes föräldrar deltog aldrig i utredningsarbetet, och kom aldrig till rättegången. Med motiveringen att skolarbetet ju fungerade – och att det var det som var viktigt för dem. Är det rimligt?

Samhället ska förvänta sig att föräldrar tar ansvar för sina barn. Även när det är besvärligt – och kanske lite pinsamt. Och även om man som förälder vägrar tro det värsta om sina egna barn. Sedan 2010 har vi skärpt skadeståndsansvaret för vårdnadshavare. Det är bra. Men jag menar faktiskt också att föräldrar – på samma sätt som de idag är skyldiga att närvara vid polisförhör – om det inte är till men för utredningen, också ska kallas till domstolsförhandling där deras barn är inblandade. De ska vara på plats. Höra vad som sägs. Och förhoppningsvis aldrig mer kunna intala sig själva att allt är frid och fröjd, så länge betygen ser bra ut. Att utebli ska vara belagt med vite. Och om föräldrarna ändå inte kommer, ska de kunna bli hämtade av polis.

I samband med detta, om inte förr, ska allt tillgängligt stöd också erbjudas föräldrarna. För att de ska kunna ta sitt ansvar – och känna att de har samhällets stöd att göra det. Stöd till både föräldrar och barn. Föräldrakurser. Familjeterapi. Familjestöd. Vuxenvärldens ansvar – föräldraansvaret – kan aldrig som defaultläge delegeras till polis och socialens tjänstemän. Men ibland måste det offentliga gripa in. Även om vi vet att resultatet blir sämre, än om föräldrarna medverkar. Och när föräldrar inte är förmögna att fylla de behov som deras barn har, måste vi också lyfta fram erbjudanden från civilsamhället, som Unga KRIS, som kan fylla behoven av gemenskap och identitetsbygge.

I en utvärdering av just Unga KRIS, berättar Johan:
”Jag har liksom aldrig tagit ansvar innan, över huvud taget. Jag har bara flutit med. Men nu får jag vara med och påverka och ta ansvar för saker. Och gör jag inte det jag ska så får jag smäll på fingrarna, säger Johan och skrattar.”

Och en sak tror jag att vi alla kan vara överens om. När en ung människa begår ett brott, är det inte rimligt att omgivningen står med armarna i kors, och tittar bort. Det krävs att vi alla tar ansvar. Den unge, det offentliga, och inte minst föräldrarna. Ansvar och gemenskap är nyckelorden för att bryta en utveckling där alltför många unga begår brott. Jag är beredd att ta mitt ansvar för att åstadkomma detta.

***

Sommartrafikanter,

Jag funderade häromdagen omkring GPS-röster. Många har nog noterat alla kändisar som förekommer som vägledare i dagens bilkartböcker, GPS:erna. Lill-Babs, Dregen och Dogge Doggelito är några av de välbekanta röster som kan guida oss i vägnätet.

Jag funderade lite om hur Håkan Juholt skulle funka som GPS-röst. Visst skulle det kännas hemvävt med den småländska dialekten som vägvisare? Men vid närmare eftertanke kanske det skulle finnas några befogade invändningar. Tänk dig själv. Du knappar troskyldigt in destinationen…ja ta… Libyen. GPS-Håkan vägleder. Kör framåt. Backa. Kör hit-och-dit. Fram-och-tillbaka. Och GPS-Håkan nöjer sig inte med vägbeskrivningar. Han vill gärna diktera färdmedel till Libyen, också. Du vill kanske gripa möjligheten att flyga, men färd i luftrummet kan inte komma på fråga, deklarerar GPS-Håkan. Det blir båt. Om tre månader är båten klar, meddelar GPS-Håkan. Och den bil som du systematiskt konstruerat i en överenskommelse, för att ha när du går i pension – veteranbilen, den försöker GPS-Håkan kvadda genom att svänga hit och dit i syfte att leta upp lämpliga ställen där den kan demoleras. Och när det gäller inhemska framtidsmål blir det ständiga uppmaningar. Vänd. Vänd Vänd. Eller. Vänster. Vänster. Vänster. Eller. Backa. Backa. Backa. Vart du än vill hamnar du i 70-talet. Vilken destination du än önskar hamnar du på parkeringen utanför Domus.

***

Alla människor är lika mycket värda. Det är viktigt att säga och mena i alla tider, men inte minst viktigt när riksdagen fått ett invandrarfientligt parti. Alla människor är lika mycket värda. Svenskfödd eller utrikes född. Ung eller gammal. Kvinna eller man. Oavsett social status. Oavsett vad vi presterar. Oavsett allt. Alla har ett absolut och okränkbart värde. Varje människa är också unik. Vi önskar inte samma saker. Har inte precis samma behov. Eller samma livsdrömmar. Jag vill ett samhälle där alla onödiga hinder för människors utveckling är undanröjda. Men också stöd för de som riskerar att hamna efter… Ibland kan det vara så att regelverk som är tillkomna för att underlätta för människor blir något helt annat. Tänkt trygghet blir förödande fällor.

*

Vi måste på område efter område skapa bättre möjligheter till mer av ansvarstagande, där förutsättningarna finns. För att genom egen ansträngning förbättra sitt liv. Inte minst för de ekonomiskt utsatta barnens skull. En ganska stor grupp människor med små ekonomiska marginaler har svårt att genom egna insatser ta sig ur sin situation. Det lönar sig dåligt att gå från bidrag till arbete för många med låga inkomster. Våra jobbskatteavdrag och andra reformer har delvis ändrat på det, mest för den med sjukförsäkring, förtidspension eller a-kassa.

Men det finns ett viktigt område som vi ännu inte tagit oss an. Socialbidragens konstruktion. För den som har socialbidrag är utbytet av arbetsinkomster litet. Oftast inget. Alltså en marginaleffekt på 100 procent.
Många av dem som har socialbidrag finns där enbart för att de saknar arbete och inte är kvalificerade för a-kassa. De har inte sociala problem eller missbruksbekymmer. Men de saknar ett arbete. Enligt kommunernas uppgifter handlade det förra året om så många som 40% av alla socialbidragstagare. Om man får arbetsinkomster avtrappas bidraget på ett sätt som gör att arbete många gånger inte lönar sig. Långtidsutredningen säger träffande att ”den ekonomiska vinsten av att ta ett tillfälligt arbete tillfaller helt socialtjänsten.” Det här måste åtgärdas.

Socialbidragen är tänkta att vara ett yttersta skyddsnät. Inte ett yttersta spindelnät som håller fast människor. Vad kan göras?

Ett sätt skulle kunna vara att beräkna socialbidraget per dag istället för per månad. En möjlighet är att låta den som har socialbidrag få behålla en del av bidraget under en övergångsperiod. De inkomster man har från lön, skulle kunna tas upp till exempelvis 75% vid beräkning av socialbidraget. Då ökar den totala inkomsten om man faktiskt gör en ansträngning för att ta ett jobb. För att minska barnfattigdomen måste fler föräldrar gå från bidrag – till arbete. För den långsiktiga lösningen på människors ekonomiska utsatthet stavas inte bidrag. Den stavas arbete, ansvar och gemenskap.

***

Medan vi står här bildas ett nytt land. Efter fem decennier av krig med miljoner dödsoffer blir Sydsudan självständigt. Just idag. Det var svårt att inte röras av bilderna på människor som återvände från när och fjärran för att bygga det nya landet. Efter år på flykt. Hur de i den gassande solen väntade i timmar, ja i dagar för att få rösta för självständighet. För möjligheten till ett bättre liv. Ett liv i fred och frihet. I byn Gumbo var 65-åriga Torina Modi den första att rösta. Hon tvivlade inte en sekund om var hon skulle placera sitt fingeravtryck.

”– Halleluja! Jag är väldigt glad. Det här betyder så mycket.

Det har varit förfärligt, men nu ska det bli bra. Vi ska få vår frihet, log åttabarnsmamman, gammal nog att minnas det brittiska styret och hur det första inbördeskriget mellan nord och syd bröt ut efter självständigheten 1956.” Det kommer inte vara en lätt resa. Södra Sudan är en av världens fattigaste regioner. Befolkningens tålamod kan prövas på många sätt. Mycket av infrastruktur och institutioner saknas. Landet kommer att behöva omvärldens, Sveriges stöd. Konflikter finns med ett nyckfullt Nord om olja och vatten. Vapenvilan har visat sig vara bräcklig. En försoningsprocess blir viktig. Men hoppet har tänts, om något bättre. Om demokrati och rättvisa. Samma hopp har tänts i Egypten och Tunisien. I Libyen. Och lågan flämtar i Syrien. Och vi kan inte tillåta att det ljuset släcks under våldets järnhårda skäppa.

***

Till sist.

Förra året gick svenska folket till val. Alliansens väljarstöd ÖKADE. FLER röstade på alliansen än 2006. 250.000 ytterligare personer la sin röst på Alliansen. Trots ett besvärligare parlamentariskt läge finns ett brett stöd för den politik som vi för. Lägre skatter för vanligt folk, fler jobb, ordning och reda, bättre välfärd och mer av valfrihet och trygghet. Vi har inget att frukta i en debatt som handlar om högre eller lägre skatter. Om mer eller mindre valfrihet för patienter i sjukvården eller äldre i omsorgen. Om familjerna ska ha större eller mindre möjlighet att bestämma om sina egna angelägenheter.

Vi ska inte vika ned oss för Håkan Juholts hot om att bryta mot andan i det finanspolitiska ramverket. Vi ska syna honom.

Vi ska inte vika ned oss för en opposition som hittills bara kunnat samlas när det handlat om att försöka förstöra. Vi ska vara reformivriga.

Vi ska inte vika ned oss inför ett implicit hot om nyval från ett regeringsalternativ som inte finns. De är vare sig ett alternativ eller kan regera.

Vi ska ta ansvar för framtiden. Vi är alliansen. Vi vann valet 2010. Nu är det dags att visa det.

Tack för att ni har lyssnat.

Märkt med: , , ,