Allt började med några barn. De var mellan 10 år och 15 år. De klottrade på en vägg.
Polisen grep barnen, som fördes till säkerhetspolisens förhörscentral. Orden de klottrat uppfattades som samhällskritik. I ett mörkt rum blev barnen torterade; slagna blodiga och de fick naglarna utdragna.
Föräldrarna blev oroliga när barnen inte kom hem. Efter fem dagar gick de till guvernörens kontor. Var är våra barn undrade de? De möttes av kulspruteeld. Polisen sköt rakt in i gruppen av förtvivlade föräldrar.
Tragedin den 6 mars i år i staden Deraa i Syrien är historien om hur en av världens mest brutala diktaturer, under president Assad, sådde fröet till sin egen undergång.
Ropen på frihet i arabvärlden tystnar inte. Flera diktatorer klamrar sig fortfarande fast vid makten. Vi måste göra allt som står i vår makt för att stödja oppositionella och demokratiska krafter.
Sverige deltar i FN-operationen i Libyen. Målet för insatsen är att skydda den libyska civilbefolkningen. Men vi ska inte lura oss själva. Ett skydd för civilbefolkningen kan i längden bara garanteras om den nuvarande regimen avlägsnas från makten.
Khaddafi måste bort! Assad måste bort! Även människorna i arabvärlden har rätt att leva i frihet!
– ¤ –
Det är nu tio år sedan EU-toppmötet i Göteborg. De flesta kommer ihåg kravallerna på Avenyn. I Göteborg protesterade vänstern mot globaliseringen. De protesterade mot den kapitalistiska marknadsekonomin, de kastade sten mot frihandel.
Efter att vänsteraktivisterna och globaliseringsmotståndarna åkte hem från Göteborg har globaliseringen fortsatt med full kraft. Under dessa 10 år har en halv miljard människor lyft sig ur extrem fattigdom. Det är ett hundra människor varje minut. I tio år.
Frihandel och marknadsekonomi skapar nu en större medelklass än någonsin. Fler människor går och lägger sig mätta på kvällen än i någon tidigare generation. Barnadödligheten har aldrig varit lägre. Andelen analfabeter aldrig mindre.
Det är dags för vänstern att erkänna att de hade fel.
De hade fel om socialismen. De hade fel om protektionismen. De hade fel om den kapitalistiska marknadsekonomin. De hade fel om frihandeln. De hade fel om globaliseringen. De hade fel, fel, fel.
Allvarligt talat; varför skulle de politiska idéer som har haft fel i hundra år, vara bättre på att leda oss in i framtiden, än de politiska idéer som har haft rätt i hundra år?
– ¤ –
240 000 människor. Det är många. Det motsvarar antalet invånare på fyra Gotland.
240 000 fler är sysselsatta nu än 2006. Det innebär ett tillskott på ungefär 45 miljarder kronor i de offentligas kassakistor, i form av färre bidragstagare och fler skattebetalare.
Sverige är nu en av de starkaste ekonomierna i Europa. Men vi kan inte luta oss tillbaka. Konkurrensen från de nya snabbväxande ekonomierna i Asien är den största utmaningen för både Sverige och Europa.
Utvecklingen fascinerar faktiskt. Många länder går från enkel tillverkning till avancerad forskning. Från kläder till kommunikationsutrustning. Från leksaker till läkemedel.
Nu utmanas vi inom det högteknologiska, inom det allra mest kvalificerade. Den utveckling som för oss tog generationer tar Östasien igen på ett par årtionden.
Ska Sverige klara utmaningen behöver vi på ett antal områden tänka i nya spår och ifrågasätta gamla tankemönster. Jag tänkte peka på några.
– ¤ –
För det första synen på rättvisa.
Den liberala rättvisestanken skiljer sig från den socialistiska. Liberal rättvisa innebär inte att alla ska leva sina liv på samma sätt eller tjäna lika mycket pengar. Liberal rättvisa betyder att alla ska få likvärdiga möjligheter.
Därmed så har också liberaler och socialister olika syn på statens roll.
Har man utgångspunkten att rättvisa betyder att alla ska bli likadana, måste staten styra människor och i livets alla skeden jämna ut alla skillnader.
Har man som vi utgångspunkten att rättvisa innebär att alla ska ha likvärdiga möjligheter, skapas ett friare samhälle. Därför leder den liberala rättvisetanken till ett samhälle med frihet och mångfald. Den kollektivistiska rättvisetanken leder till konformism.
Olika syn på rättvisa utlöser i regel debatt om lönebildning och skattesystem. Vänstern tycker att sammanpressade löner är rättvisa. Allt annat kallas för ”klyftor” och de ska alltid minskas. Skatter ska motverka skillnader, ju mer de jämnar ut desto mer rättvist anses det. Varje avtalsrörelse handlar om att lyfta de lägsta lönerna. Att jämna ut skillnader.
Sjuksköterskan med stort ansvar och lång högskoleutbildning ska ha högre lön än undersköterskan som har mindre ansvar och kortare utbildning. Undersköterskan måste i sin tur ha högre lön än vårdbiträdet. Dessa löneskillnader är inte orättvisa, de är rättvisa.
Men varför är det egentligen rättvist att fem års utbildning till ämneslärare inte lönar sig?
Arbete ska alltid löna sig. Utbildning ska löna sig. Ansträngning ska löna sig. Företagsamhet ska kunna löna sig. Ansvarstagande ska löna sig. Utan dessa drivkrafter kan inte Sverige växa.
Sverige har världens högsta marginalskatter. Rättvist tycker en del. Straffskatt på utbildning och hårt framgångsrikt arbete, säger jag.
Den som tvekar om individuella drivkrafters betydelse för ett lands utveckling bör studera den koreanska halvön. Nordkorea och Sydkorea var ett gemensamt land fram till för 60 år sedan. Det var faktiskt de norra delarna av Korea som var den rikare delen, med mest naturresurser. Efter Koreakriget delades landet och Sydkorea valde marknadsekonomi och uppmuntrade individens drivkrafter. Nordkorea valde centralstyrd planekonomi utan incitament för de enskilda individerna.
Nordkorea är idag ett av världens fattigaste länder. Sydkorea är på väg att bli ett av världens rikaste länder. Det är möjligt att löneskillnaderna är mindre i Nordkorea än i Sydkorea. Men den ekonomiska utveckling som individuella drivkrafter innebär gör att de fattiga i Sydkorea har det betydligt bättre än de fattiga i Nordkorea.
Socialister, med sin syn på rättvisa, ser som sin huvuduppgift att motarbeta att människor blir rika.
Liberaler, med sin syn på rättvisa, ser som sin huvuduppgift att motarbeta att människor blir fattiga.
– ¤ –
För det andra en mer liberal arbetsrätt.
Dagens arbetsrätt är skapad för de stora fabriksgolven med de löpande banden. Den grundläggande synen på människan är kollektivistisk. Den bygger på att alla människor är likadana och enkelt kan ställas upp på ett led efter hur länge man varit anställd, och vid en neddragning gäller principen sist in – först ut.
Men verkligheten i framtiden är inte sådan. Företagen borde kunna ta mer hänsyn till olika medarbetares kunskaper och kompetenser. Varje människa är en unik individ och kan aldrig reduceras till en kugge på kugghjul eller till enbart en delmängd av ett kollektiv.
Det ska finnas en grundläggande anställningstrygghet. Men trygghet och flexibilitet går att kombinera på ett bättre sätt än idag.
Sverige behöver en modernare arbetsrätt!
– ¤ –
För det tredje ökad jämställdhet.
De viktigaste jämställdhetsreformerna har utgått från synsättet att kvinnor är individer. Att kvinnan fick rösträtt 1919, från att det tidigare ansågs att mannen röstade för hela familjen. Att kvinnan betalar egen skatt på sin egen inkomst från 1972, i stället för att mannen betalade skatt på den gemensamma familjeinkomsten. Sambeskattningen gjorde att det inte lönade sig för kvinnor att arbeta och att kvinnor stod på bar backe vid en skilsmässa.
Men den stora utmaningen när det gäller jämställdhet för framtiden är att i lönebildningen betraktas fortfarande mannen som familjeförsörjare. Traditionellt manliga yrken är högre avlönade än traditionellt kvinnliga yrken.
Den största skillnaden i lönevillkor beror på vilket akademikeryrke man väljer. Jämför lönen för ingenjörer, ekonomer och naturvetare med lönen för till exempel en lärare, som har lika lång utbildning.
Detta är dagens stora jämställdhetsutmaning – det måste löna sig att utbilda sig. Även i kvinnodominerade yrken!
– ¤ –
För det fjärde forskning.
Aldrig någonsin har forskningsanslagen i Sverige lyfts så mycket som under alliansregeringen. Sverige är trea i världen när det gäller ekonomiska satsningar på forskning i förhållande till BNP.
Det finns ett antal dragkamper som hela tiden pågår inom forskningspolitiken; till exempel mellan långsiktig grundforskning och mer tillämpad forskning ofta i samarbete med industrin. Men dragkampen är meningslös. Mitt budskap är att vi behöver bli bättre på på bådadera.
Åtta miljarder används vid universiteten enbart för medicinsk forskning, vilket är vårt största forskningsområde. Sverige har varit världsledande, och är fortfarande framstående. Framstegen har skett i växelverkan mellan universiteten å ena sidan och å andra sidan läkemedelsindustrin och den medicinsk-tekniska industrin. Svenska forskare har fått nobelpris och Astra utvecklade Losec, en av våra största exportsuccéer. Samarbetet har varit avgörande. Men under ett antal år har sjukvården nedprioriterat forskning i sin effektivitetsiver. Den utvecklingen är utomordentligt farlig för Sverige. Landstingen och sjukvården måste klara av att behandla dagens patienter och samtidigt forska och utveckla för behandlingen av morgondagens patienter.
Jag vill att Sverige ska bli världsledande inom ett par vetenskapsområden.
Men det kommer inte av sig själv.
Det kräver fokusering och kraftsamling. För att nämna ett exempel hoppas jag att vi inom ett par år ska kunna ta spadtaget till en av världens största forskningsanläggningar inom naturvetenskap. Utanför Lund planeras nu ESS och MaxIV-anläggningarna, investeringar i storleksordningen 15 till 20 miljarder kronor. Enbart bygget av dessa kommer att sysselsätta fler än när Öresundsbron byggdes.
Sverige har möjligheter att utvecklas till ett internationellt naturvetenskapligt centrum, som drar till sig kvalificerade forskare från hela världen.
Slå upp Nationalencyklopedin och du kommer att finna att huvuddelen av alla uppslagsord är att hänföra till humaniora. Huvuddelen av det mänskliga vetandet. Utbildning och forskning ska naturligtvis ge oss ekonomisk utveckling och bröd på bordet. Men bildning är något mer.
Skillnaden mellan Sverige och mullaväldet i Iran är inte förekomsten av mobiltelefoner eller huvudvärkstabletter. Det har de också. Skillnaden ligger i våra humanistiska värderingar.
Bildade människor skapar anständiga samhällen, sådana samhällen vi faktiskt vill leva i. Vi människor måste ha kulturella förankringar. Humaniora är byggstenen i vår kultur.
– ¤ –
Ni som är här i Visby passerar nästan alla Donners plats och kanske till och med gästar Donners brunn. Heinrich Donner kom till Visby på 1700-talet och grundade ett stort handelshus, en tobaksfabrik och ett rederi. Om ni vill äta onyttigt kanske ni passerar kiosken och köper lite choklad. Marabou grundades av norska köpmän. Bröderna Cloetta invandrade från Schweiz. I vår tid har vi bland andra Salvatore Grimaldi och Bicky Chakraborty som framgångsrika svenska företagare, men som inte hade funnits här utan invandring.
Den liberale författaren Anders Johnsson har beskrivit för oss vad invandringen av kvalificerad arbetskraft har betytt för Sverige och för vår ekonomiska utveckling.
De finns inom alla branscher, de har kommit från hela världen och funnits under alla år.
Sverige är ett litet land. För att vi ska stå starka måste vi vara attraktiva för kvalificerad arbetskraft. Många länder ligger före oss i den globala talangjakten.
I dag har jag presenterat ett förslag för en utvecklad arbetskraftsinvandring. Ett system för hur vi kan locka ännu fler högutbildade att söka jobb i Sverige. Jag vill sända en tydig signal att Sverige välkomnar kvalificerad arbetskraft. Inspirationen kommer från Kanada. Det är ett land som har lyckats locka högutbildade från alla delar av världen.
Att högkvalificerade människor kommer hit och jobbar bidrar till vår ekonomiska utveckling. Vi måste stå starka i den globala talangjakten. Vi tjänar på att vara ett öppet land!
– ¤ –
Sedan i fredags, den 1 juli, har Sverige en ny skollag.
Sedan i fredags har Sverige ett nytt betygssystem.
Sedan i fredags har Sverige nya läroplaner.
Sedan i fredags har Sverige lärlingsutbildningar.
Sedan i fredags har Sverige en ny lärarutbildning.
Sedan i fredags påbörjar Sverige införandet av lärarlegitimation.
Sedan i fredags har Sverige en ny gymnasieskola.
Reformtakten i svensk skola har aldrig varit högre.
Vissa internationella erfarenheter visar att det dröjer ungefär sex år innan reformer som dessa går att avläsa i faktiska kunskapsresultat. Det är möjligt att det är rätt.
Men trots omfattningen på reformerna vill jag vara tydlig. Vi har en lång väg att gå först för att bryta nedgången i kunskapsresultat, och för att i nästa skede svinga oss upp mot toppen.
Dessa reformer är bara början.
Men vi måste också förstå att det inte räcker med politiska beslut om lagar och regler. Attityder och värderingar som finns i utbildningsväsendet är också helt avgörande för vilka resultat som uppnås.
För att förstå situationen i dagens skola måste man förstå vilka visioner som styrde gårdagens utbildningspolitik. Varför det har blivit som det har blivit.
En av mina företrädare i utbildningsdepartementet är Ylva Johansson. Hon var skolminister på 1990-talet och är fortfarande en ledande socialdemokratisk politiker.
I en stor intervju i tidningen Svenska dagbladet 1997 ger hon som skolminister sin vision för morgondagens skola, alltså den skola vi har idag 14 år senare. Hon beskriver sin idealskola så här: Den ”har släppt katederundervisning och klassundervisning. Eleverna…håller på med olika saker, i olika rum, vid olika tider…Det ser kanske rörigt ut, ungefär som på dagis…”
Den socialdemokratiska ledningen i kommunförbundet ville för 10 år sedan att ordet ”lärare” inte längre skulle användas. Det ansågs gammaldags.
Ylva Johansson och alla de andra socialdemokraterna fick som de ville. Den gamla förhatliga katederundervisningen sopades ut. Eleverna skulle själva forska fram sina kunskaper.
Men om eleven ska ta mer eget ansvar för planering och kunskapsinhämtning gynnas elever som är tillräckligt mogna att ta stort eget ansvar, eller har föräldrar som engagerar sig och pushar. Den aktiva skolan, den aktive läraren, har en kompensatorisk roll, att jämna ut skillnader som finns mellan elever med olika förutsättningar. Det var därför som liberaler en gång införde den obligatoriska skolan. Om eleverna kan lära sig det mesta själva skulle ju skolan inte behövas.
När lärarens roll kringskärs, när eleverna ska ta allt större eget ansvar, så ger skillnader i personlig mognad och social bakgrund större effekt i skolresultaten. Eftersom pojkar generellt sett mognar senare än flickor, och eftersom pojkarnas sociala koder i hög grad är ”anti-plugg” blir tanken om elevernas eget ansvar i själva verket en fälla för pojkar från hem utan studietradition, en fälla för arbetarpojkar.
Lärarledd undervisning handlar inte bara om att läraren ska gå igenom vad eleverna ska kunna. Det handlar om att förklara, instruera och repetera och att läraren har en aktiv dialog med eleverna i helklass där man vänder och vrider på frågeställningar och problem.
Läraren är skolans viktigaste resurs. Och lärarens viktigaste verktyg är att varje lektion undervisa klassen.
Jag är liberal. Jag vill att människor ska kunna utvecklas så långt de bara kan utifrån sina förutsättningar. Jag är själv född i ett textilarbetarhem. I det industrisamhälle jag växte upp fanns det ingen bildningstradition.
Skolan ska möjliggöra och uppmuntra klassresan. Tro inget annat; klassresan börjar med en skola med höga krav, med höga ambitioner, med studiedisciplin, elever som pluggar hårt, och kunniga lärare som är förebilder för eleverna. Klassresan börjar i klassrummet.
Det är hög tid att låta lärarna vara lärare!
– ¤ –
Så här berättar Beatrice, jag citerar;
”När man kommer till HVB lär man sig så mycket grejor som man aldrig kunnat förut. Jag har lärt mig så sjuka grejor av andra ungdomar. Saker som jag aldrig ens kunnat komma på själv. Alltså kriminella saker.”
Slut på citatet.
Beatrice bor på ett hem för vård och boende, ett så kallat HVB-hem. Det betyder att samhället har omhändertagit henne. Över 17 000 barn är omhändertagna i Sverige. Samhället tar på sig föräldraskapet för att ge dem en ny chans.
Beslutet att ett barn inte längre får bo hos sina föräldrar, är en mycket långtgående maktutövning. Men tyvärr måste möjligheten finnas. En del hem är väldigt trasiga.
När samhället vidtar denna mycket långtgående åtgärd har vi en skyldighet att se till att de barnen lyckas bättre än om omhändertagandet inte hade ägt rum.
På Folkpartiets landsmöte i höst kommer ett helt åtgärdsprogram att diskuteras och antas för att förbättra möjligheterna för dessa barn. Kvaliteten på omhändertagandet i dessa hem är tyvärr alldeles för lågt. Deras möjligheter att få skolundervisning alltför begränsad, vilket skapar ytterligare svårigheter i framtiden. Några av de åtgärder som behövs är att HVB-hemmen måste kvalitetsgranskas bättre, och skolundervisningen stagas upp.
Dessa barn, de allra mest utsatta, finns knappt med i samhällsdebatten. De är bortglömda.
Men så får det inte vara.
Alla barn i Sverige har rätt till en trygg uppväxt!
– ¤ –
Jag glömmer aldrig mitt besök i staden Weimar, även om det är 20 år sedan. Weimar, en liten stad söder om Berlin. Weimar rymmer inslag från Europas ljusaste sidor. Och Europas mörkaste tid.
I den lilla stadens centrum finns alla tecknen på kulturens högborg. Här verkade Goethe och Schiller. Här komponerades klassisk musik. Här frodades kulturen under 1700- och 1800-talen. Men om man lyfter blickarna över hustaken, ser man kullarna utanför staden. Skogen med buskarna, på tyska Buchenwald, ett av nazisternas utrotningsläger. Samma plats, olika generationer, humanismens höjdpunkt och barbariets mörka hjärta.
Generationen före oss bestämde att detta aldrig skulle få hända igen. Nyckeln var samarbete i Europa. Den generation som själva kunde minnas krigen, Förintelsen och utrotningslägren, var den generation som skapade den europeiska unionen och den europeiska valutan.
Tanken var att dessa skapelser skulle tvinga länderna att samarbeta. Det kommer hela tiden att finnas olika åsikter och dragkamper mellan Europas länder. En europeisk union innebär inte att allt alltid är i harmoni. Unionen innebär att vi har organ och mekanismer för att hantera konflikter vid sammanträdesbord i stället för på slagfält.
För varje årtionde som går är det allt färre som själva minns de stora europeiska krigen. Skälen till varför det europeiska samarbetet har skapats. När det blir extra motigt i den dagsaktuella debatten, så är det lätt att glömma det europeiska perspektivet och prioritera nationella intressen.
Vi ser det just nu. Frankrike och Danmark som populistiskt nu agerar för skarpare gränskontroller inom Europa. Greker som tycker att medlemskapet betyder att vi andra ska betala för deras misskötta ekonomi.
Regeringens inställning är att Sverige ska tillhöra Europas kärna. Men den samlade oppositionen gör allt oftare upp om beslut som är anti-europeiska.
En majoritet i riksdagen har just formerats mellan de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna om att försvåra för utländska arbetare att ta jobb i Sverige. Sverigedemokraterna gillar inte utlänningar. Socialdemokraterna går LO:s ärenden och vill inte ha hit fler som jobbar. Trots att lagen föreskriver att det är svenska löner och övriga villkor som gäller i Sverige.
Fackets ombudsmän stod vid bygget i Vaxholm och skrek ”go home” till de lettiska byggnadsarbetarna. Varför miljöpartiet har hamnat i denna rödbruna mylla är obegripligt. Men oavsett om det är utlänningar eller arbetare man inte vill ha hit, så kan de enas om att vara emot kombinationen – utländska arbetare. De ska ”go home”.
Håkan Juholt och Gustav Fridolin,
Ert samarbete med Jimmie Åkesson i denna fråga är pinsamt för Sverige.
I tusen år har människorna i vår världsdel ägnat sig åt att slå ihjäl varandra. Undantaget är de sista två generationerna, då vi i stället har gått mot mer samarbete, mer öppenhet, mer gemenskap. Den utvecklingen får inte äventyras.
Europa behöver mer samarbete – inte mindre!
I gårdagens Europa byggdes murar. I morgondagens Europa bygger vi broar.
– ¤ –
Man måste erkänna att huvuddelen av 1900-talet präglades av socialistiska idéer. Halva jordklotet hamnade under kommunistiskt förtryck. I Västeuropa kom socialdemokratiskt idégods att dominera. Det var industrialismens tid. Kollektiva lösningar var svaret på de flesta samhällsproblem.
Men på 2000-talet är frågorna annorlunda och svaren andra. Människor har olika förutsättningar och skiftande behov. De vill inte längre bli betraktade som delar i ett kollektiv. Tage Erlander myntade begreppet ”Det starka samhället”. Med det menade han att den politiska makten över människor ska vara stor. Men med det starka samhället blir individerna svaga.
Vi liberaler vill se en motsatt utveckling. Med starkare individer och en minskad kollektiv och politisk makt.
Det märkliga är att i en tid när globaliseringen, internationaliseringen, europeiseringen och individualiseringen är starkare än någonsin, när vi måste modernisera vårt samhälle för att klara den globala konkurrensen, då väljer socialdemokraterna en ledare som mest av allt verkar längta tillbaka. Tillbaka till gårdagen.
Men det var inte bättre förr. Det är bättre nu. I världen och i Sverige. Så många människor har aldrig haft det så bra. Och det kommer att bli ännu bättre.
Möjligen är det så att Håkan Juholt förväxlar sin egen situation med folkets. För socialdemokratiska partiledare var det bättre förr. De var alltid statsministrar på 1900-talet. De slapp att samarbeta med de rödgröna partierna. Men för människorna i Sverige var det inte bättre förr.
Låt Håkan Juholt drömma sig tillbaka. Vi andra drömmer om framtiden.
1900-talet tillhörde socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen.
Tack.