20110326 – Håkan Juholt: Installationstal på Socialdemokraternas extrakongress 2011

Partivänner,
Några stenkast härifrån, på Katarina Bangata, ligger Orionteatern.
Konstnärliga ledare är Stina Oscarsson.
Jag läste nyligen en artikel av henne.
Med en blandning av vrede och sorg beskrev hon hur Sverige
förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del av vår
samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och
marginalisering.
”Vi håller på att förhandlas till de framtidens människor som vet priset på
allt men inte värdet av något”, skrev Stina med en sådan kraft att det tog
tid för mig att ta in ordens styrka.
Bibliotek säljs ut. Museibesöken – som ökade med tre miljoner när den
fria entrén infördes – har rasat. Kommuner och landsting tvingas dra ner
på kulturupplevelser för barn och unga.
I artikeln berättar Stina att hon i enlighet med den nya kulturpolitikens
villkor kontaktat de ansvariga i Stockholms stadshus. Hon ville få svar på
frågan om hon måste tacka ja till den arrangör som vill betala bra för att
hyra Orionteatern för en strippdanstävling.
Partivänner, här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av
konstens uppgift att odla våra drömmar, att ges möjlighet att kunna se
livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som
tydligast.
Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi
är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.
Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; Teatrar, bibliotek,
samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är
mötesplatser där vi medborgare träffar varandra och möts som jämlikar.
Låt därför beskedet från denna kongress vara, att svensk
socialdemokrati står upp för en kulturpolitik som utrustar människor med
vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar
museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det
engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står
för.
Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet:
– människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund
på en marknad.
Om detta – ett Sverige där vi genom social demokrati stärker allas frihet
genom ökad jämlikhet – vill jag tala i dag; på denna min andra dag som
ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti.
* * *
För drygt fyrtio år sedan, i oktober 1969, var strålkastarnas ljus riktade
mot scenen i Folkets Hus, här i Stockholm.
Efter några inledande ord och två rastlösa fötters rörelse bakom
talarstolen, blickade en man med lite bångstyrig lugg ut över
församlingen.
Och så sa han så här:
”Den senaste tiden har jag ofta ställts inför frågan: På vilka punkter
kommer den svenska socialdemokratins politik att radikalt förändras med
en ny partiordförande?
Jag har anledning att besvara frågan genom att framhålla att den är fel
ställd. Socialdemokratin är en folkrörelse som aldrig har och aldrig
kommer att låta sig dirigeras av enskilda personer.
Till den som frågar hur vår politik kommer att förändras säger vi: Studera
diskussionerna och besluten på denna kongress. Res ut till
distriktskonferenser, arbetarekommuner och fackföreningar och hör på
debatten. Gå till rådslagsgrupperna och lyssna till människorna. Där
finns svaren.”
Vad Olof Palme beskrev som nyvald partiordförande, är ett parti med
folkrörelsens identitet.
Vårt parti var inte då och är inte i dag ett börsnoterat företag.
Partiets ordförande är ingen verkställande direktör, kongressen ingen
bolagsstämma och partiets medlemmar inga aktieägare. Vi är ingen
reklambyrå.
I vårt parti överlämnar vi inte makten och ansvaret till någon enskild och
säger; varsågod, gör vad du vill!
Socialdemokratins politik formar vi tillsammans i nära dialog också med
dem som inte är medlemmar i vårt parti. Det görs på caféer och i
formella möten, på nätet och i studiecirklar. Det görs när människor
möter en sosse på jobbet och på gårdsmötet eller när vi knackar på
någons dörr för att lyssna in vad han eller hon som bor just där, vill och
tycker.
Vår kraft utgörs av att vi förmår att företräda många människor.
Tillsammans bygger vi landet. Vi rullar undan stenar på vilka det står
ojämlikhet, rasism och diskriminering och röjer väg för ett annat
samhälle.
Vårt parti är vad vi heter. Vi är sociala demokrater, socialdemokrater,
varenda en av oss.
Det finns de som ägnar långa arbetsdagar åt att förminska oss genom att
placera in oss i trånga fack och klistra på oss etiketter.
Mitt personliga svar är att det enda fack jag ingår i är Svenska
journalistförbundet.
Och det är inte bara är i a-kassan som taket ska vara högt – utan även i
vårt eget parti.
Partivänner,
Vår uppgift är att vara ett samhällskritiskt parti, alltid i opposition mot
ofrihet och ojämlikhet.
Ibland har vi varit bättre på det, ibland sämre.
Nu har vi förlorat två val i rad – ett efter tolv år i regeringsställning och ett
efter fyra år i opposition.
Svenska folket gav inte oss sitt förtroende.
Vi var inte övertygande nog.
Men har vi blivit uppmanade att ompröva socialdemokratins
kungstanke, att vägen till alla människors frihet och frigörelse går
genom att bygga ett samhälle i utveckling och jämlikhet – som
genomsyras av solidaritet människor emellan?
Jag tror inte det.
2006 röstades vi bort för att vi brast i vår förmåga att förverkliga jämlikhet
och solidaritet efter ett långt och på många sätt framgångsrikt
regeringsinnehav.
2010 lämnade ännu fler oss för att vi inte kunde erbjuda en trovärdig
samhällsanalys och en politik med socialdemokratiska förtecken.
Det var alltså inte vår idé som förlorade. Jag tror istället att svenska
folkets besked till oss socialdemokrater var följande:
”Bevisa att ni förstår att läsa samtidens nya villkor och se att Sverige ser
annorlunda ut idag än när socialdemokraterna byggde Folkhemmet!”
”Vi vill veta vad ni socialdemokrater vill – inte bara vad ni tycker om de
andra partierna!”
”Visa att ni vill nå makten för att åstadkomma förändring – inte för att
störta regeringen!”
”Berätta om er vision för Sverige och presentera era konkreta förslag!”
Många människor ställer sig också frågan om vi fortfarande kan – om vi
fortfarande vill, om vi har lust och kraft.
Därför är vårt besked; vi förstår att ni är många som tvivlar på oss, som
tvivlar på vad vi vill med Sverige. Vi lovar att skärpa oss så att vi återigen
förtjänar ert förtroende.
Så ser hemläxan ut. Så måste också dagordningen se ut från och med
nu. Steg för steg, möte för möte, förslag för förslag – så vi skall ta oss an
den uppgift som väljarna gett oss.
Liksom många andra människor i vårt land känner vi socialdemokrater
en kluvenhet inför tillståndet i dagens Sverige:
Å ena sidan gläds även vi över att ekonomin är stark och att
arbetslösheten sjunker, om än långsamt. Vi socialdemokrater känner
alltid stolthet när det går bra för Sverige
Å andra sidan växer vreden över att långtidsarbetslösheten biter sig fast,
över att så många ungdomar tvingas gå arbetslösa, att så medmänniskor
med utländskt klingande namn får vända i dörren; över att så många får
sämre betalt, har sämre arbetsvillkor, sämre tillgång till vård, frihet och
trygghet bara för att de är just – kvinnor.
Att inte använda de bättre tiderna till att försöka bryta ner denna
ojämlikhet och ofrihet är utmanande mot allt vad social demokrati
innebär.
Nog för att många av oss har fått det bättre rent materiellt, har en platt-
TV på väggen, IPAD och IPHONE i handen, kan resa och upptäcka
världen – men samtidigt känner allt fler, en gnagande oro för vad som
händer om vi blir sjuka eller arbetslösa.
Klarar vi ekonomin? Tvingas vi sälja huset? Måste vi flytta? Får barnen
gå kvar i samma skola med samma kompisar som förut?
Nog för vi gläds över och beundrar alla fantastiska tekniska
landvinningar, att sjukdomar som tidigare var dödliga kan botas, att vi
kan producera mera allt snabbare och allt billigare – men visst är det
märkligt att vi på en och samma gång kan byta ett hjärta i
människokroppen, men inte förhindra att hjärtlöshet och girighet breder
ut sig.
Och visst känner vi stolthet över att Sverige så ofta placerar sig så väl
när innovationsförmåga och konkurrenskraft rankas – men samtidigt är
det ett skamligt faktum att allt fler barn i vårt land växer upp under fattiga
förhållanden.
Kanske inte får lagad mat på kvällen efter skolan. Kanske saknar lugn
hemma att läsa läxor. Kanske inte har råd att följa med på skolresan.
Kanske inte längre kan spela hockey med kompisarna.
Och självfallet gläds vi åt att vårt moderna välfärdssamhälle kanske är
det bästa och mest humana samhälle som någonsin skapats, men
samtidigt säger det mycket om vart Sverige nu är på väg, när vinster från
fördyrad medicin på apotek hamnar i utländska skatteparadis.
När skolkoncerner och vårdbolag delar ut skattebetalarnas pengar till
sina ägare, istället för att använda dem till en lärarlön, en vårdanställd
som kan hålla en gammal och sjuk i handen som är rädd och har ont,
eller till ett besök i simhallen.
Detta är inte vad vi socialdemokrater vill, för att låna några bevingade
ord av August Palm.
* * *
Vi sociala demokrater vill nämligen något annat.
Social demokrati bär ett löfte om att alla – inte bara några, inte ens bara
de flesta, inte bara nästan alla, utan alla – ska få del av det goda som
växer fram; ska kunna känna att vingarna bär.
Eller som Johanna Petterson, doktorand i statsvetenskap från Uppsala
formulerar det i senaste numret av SSU:s tidning Tvärdrag: ”-Frihet
börjar i solidariteten.”
Eller som Tage Erlander med samma innebörd skrev i boken Välfärdens
samhälle från 1962, det år då jag föddes.
”Det finns ingen motsättning mellan strävan till trygghet och viljan till
frihet. I själva verket utgör känslan av trygghet ett frihetsvärde av enorm
betydelse för den enskilda människan.”
Social demokrati är någonting så enkelt och självklart, som att kunna
lämna sina barn på förskolan eller i skolan och känna sig trygg med att
de har det så bra att man inte behöver stressa från jobbet – med den där
klumpen i magen – för att hinna hämta före utsatt tid.
Social demokrati är när någon kommer och sitter med dig en stund när
du äter, eller går en promenad med dig, när du på ålderns höst bor
ensam och inte längre kan ta dig ut på egen hand.
Social demokrati är att slippa oroa sig över att du har valt fel skola till
dina barn. Det är att veta att alla skolor håller högsta kvalitet, att lärarna
är de bästa möjliga och att ditt barn inte sorteras eller hålls tillbaka i sin
utveckling.
Social demokrati är att veta att vi ordnat vårt samhälle så att vi lever på
ett hållbart sätt, att vi gör allt för att skapa förutsättningar för våra barn
och barnbarn att leva bättre, friskare och rikare liv – på en planet som vi
inte förbrukat och förstört.
Social demokrati är allas rätt till arbete och egen försörjning. Full
sysselsättning är uppgiften och det politiska mål vi socialdemokraterna
aldrig får sväva på eller svika.
Social demokrati är att veta att den dag du går i pension väntar goda år i
livet där du kan vara trygg med en god inkomst, ett bra boende och
omsorg den dag du behöver den, och stöd när en nära anhörig drabbas
av sjukdom.
Social demokrati är när tunnelbanan, bussen och tåget kommer och går i
tid, så att vi kan förflytta oss smidigt, mellan stad och land, förort och
innerstad, skola och hem.
Social demokrati – vårt partis konstituerande uppdrag – är att bygga ett
samhälle för människors frihet, där vi alla kan växa och förmår
åstadkomma så mycket mer än vi trodde från början.
Social demokrati är när friheten växer, därför att vi är jämlika och trygga
med varandra. Idag och i morgon!
Partivänner,
Aldrig någonsin tidigare i mänsklighetens historia har utvecklingen gått
fortare än nu. Ledtiden mellan gammalt och nytt blir kortare och kortare.
De tekniska landvinningarna är enorma.
Vi måste bättre utrusta vår rörelse med känsliga antenner som känner av
framtiden. Varje dag ska vi vara nyfikna morgondagen.
Vi ska vara ivrig att komma framåt. Vi ska lyssna in och lära.
Och så ska vi ska ställa ut mål och delmål och berätta hur vi vill att resan
framåt ska se ut. Ingen ska behöva tvivla på vår färdriktning.
Vi ska göra det genom ett effektivt dagligt arbete i parlamentariska organ
och forum där politik formas. Alla dessa demokratiska mötesplatser där
någon ropar votering och sedan går vi till beslut.
Men uppgiften för vårt parti är större än så. Partiet ska samtidigt vara ett
verktyg, ett redskap, för människor som vill förändra samhället. Vi får inte
krympa till att bli en intresseorganisation för kommunalt förtroendevalda.
Socialdemokratin var med och byggde Sverige genom visioner, praktisk
politik och vitalt folkrörelsearbete.
Det är när vi kan hålla ihop och förena dessa tre uppgifter som vi kan
väcka människors nyfikenhet och förtroende.
Det är då stödet för vår idé kan växa.
Det är då människor vågar tro och lita på oss.
Låt oss inte tveka om detta.
Vi har gjort det förr och om vi beslutar oss för det – kan vi göra det igen!
Partivänner,
Barn väljer inte sina föräldrar. Inte en enda liten tjej eller kille kan hållas
ansvarig för sin situation. Barndomen får aldrig en andra chans och
kommer inte tillbaka.
Bara ett land som på bästa sätt tar hand sin uppväxande generation, tar
hand om sin framtid.
Jag vill inte att Sverige ska vara ett land där vart tionde barn lever under
fattigdomsstrecket.
Jag vill inte att Sverige ska vara ett land där våra unga inte klarar skolan,
och där dörrarna till högre studier är stängda.
Jag vill inte att Sverige ska vara ett land där ungdomar tvingas gå
arbetslösa; utan inkomst, egen bostad, utan möjlighet till
självförverkligande.
Jag känner – och jag tror det är en känsla som väldigt många delar – att
någonting håller på att gå sönder i vårt samhälle och att det med
obeveklig kraft drabbar just våra barn och ungdomar.
Har du förmånen att växa upp i något av de bostadsområden som nu blir
allt rikare – på det som ibland kallas för solsidan – ja, då kan du se
framtiden an med tillförsikt.
Då kan du gå i en bra skola, med motiverade lärare och skolkamrater.
Då kan du se fram emot högskoleutbildning och ett stimulerande arbete.
Då kanske dina föräldrar har haft råd att lägga undan pengar till dig, så
du kan köpa både bil och bostadsrätt när du flyttar hemifrån.
På många sätt blir det ett gott liv. Men inte så bra som det hade kunnat
vara om du levde i ett land som höll samman bättre.
Växer du upp på skuggsidan blir det nämligen helt annorlunda.
Det är i de bostadsområden där fattigdomen ökar, där arbetslösheten
biter sig fast år efter år, där hyreshusen förfaller. Där förlorar allt fler
ungdomar sin framtidstro och alltför många av dem dras till kriminella
gäng eller religiös extremism.
De skolor som finns i dessa områden är ofta bra, med lärare som arbetar
hårt för att eleverna ska klara sig. Men inte sällan är utmaningarna
mycket, mycket större än resurserna.
Skulle dessa ungdomar få jobb, så kan många av dem förvänta sig
sämre anställningstrygghet, korta vikariat, tidsbegränsade anställningar,
inte sällan med svart betalning.
Eller så uppmanas man klämkäckt att starta eget företag – kanske diska
på någon krog, men inte som anställd utan som egen företagare med Fskattesedel.
Så kringgås både arbetsrätt och kollektivavtal.
Därför finns det inget viktigare för oss än att säga:
Barnfattigdomen är oacceptabel och ovärdig vårt modernt samhälle.
Politiken ska kraftsamla för ett omfattande program mot barnfattigdomen,
som sträcker sig hela vägen från barnbidrag till fler människor i arbete.
Barnfattigdomen ska bekämpas varje dag och med alla till buds stående
medel!
Segregationen ska bekämpas. Vi ska ägna större energi och kreativitet
åt att bryta ner den ojämlikhet som finns i vårt land; mellan stadsdelar,
mellan bostadsområden, mellan människor.
Ungdomsarbetslösheten ska köras på porten. Vi ska ta ansvar för att
ingen ung människa ska behöva gå arbetslös, utan utbildning, praktik
eller jobb.
Sveriges barn och ungdomar förtjänar bättre än vad de erbjuds i dag.
Vi ser er. Vi hör er.
Vi förstår hur ni har det. Vi vill något annat.
Vi ska utforma en politik som ni kan lita på. Och som tar er på allvar.
Det är socialdemokratins löfte!
* * *
Varje dag, året runt, i hela Sverige sker möten mellan människor. Lite
fyrkantigt kallar vi dessa möten för den offentliga sektorn:
Små och stora människor som möts på dagis.
Elever och lärare som möts i klassrum på skolor.
Patienter som möter sjuksköterskor på vårdcentraler.
Sjuka som opereras av kirurger på hypermoderna sjukhus.
Gamla som får sängen bäddad av personal från omsorgen på
äldreboendet.
Dessa oräkneliga möten mellan människor bygger på en idé – att ta
hand om varandra i livets olika skeden.
Det är dags för oss socialdemokrater att på allvar ta oss an en ny
arbetsuppgift, en uppgift som bara vi brinner för. Men då måste vi först
förstå vilka vi är.
Ibland inbillar vi oss att det socialdemokratiska partiet är en
arbetsgivarallians bestående av kommunalråd och statsråd som styr
över stora offentliga förvaltningar. Ibland tror vi att partiet är en facklig
organisation för de anställda i offentlig sektor.
Ingetdera är riktigt.
Vi är medborgarnas företrädare. Därför är det med deras ögon som vi
måste skärskåda villkoren för dem som arbetar i offentlig sektor.
I rollen som förälder, som anhörig, som sjuk – i rollen som medborgare –
måste vi ställa oss frågan:
Vilka arbetsvillkor vill att dem som tar hand om oss och våra kära
egentligen skall ha? Vilken uppskattning får egentligen dem som utför
välfärden i praktiken?
Jag är övertygad om att svaren på dessa frågor avgör framtiden för den
svenska välfärdsmodellen.
Den offentliga sektorn ska leverera den bästa omsorgen om det bästa vi
har. Den ska leverera en sjukvård i världsklass. Den ska leverera
trygghet på ålderns höst för dem som har byggt landet.
Att arbeta inom skolan, vården och omsorgen – måste bli ett statusjobb.
Vi kommer inte i framtiden att kunna förlita oss på någon slags kollektiv
Florence Nightingale-inställning hos dem som arbetar i offentlig sektor.
Därför måste kraven ställas:
Alla skall kunna styra sina arbetstider.
Alla skall kunna vara med och planera det arbete som ska utföras.
Alla skall ha goda möjligheter till vidareutbildning i yrket.
Alla skall ha möjlighet att göra karriär: från barnskötare och förskollärare,
via till chef för en förskola och eller varför inte till att bli kommunens
omsorgschef?
Den gemensamma sektorn måste vara beredd att erbjuda bättre
arbetsvillkor, högre löner och större utvecklingsmöjligheter för att kunna
attrahera personal.
Offentlig sektorn ska inte subventioneras av kvinnors lägre löner.
Med all respekt för den viktiga frågan om jämställdheten i
bolagsstyrelserna – det är dags för socialdemokratin att börja bry sig om
jämställdheten i vårdsalarna!
* * *
Vi socialdemokrater har alltså ett särskilt ansvar i att leda arbetet med att
förbättra kvaliteten och öka effektiviteten i den offentliga sektorn. Vi
brinner för det – våra politiska motståndare drivs av att sälja ut
verksamheten.
I sammanhanget måste det slås fast att vi socialdemokrater inte
motsätter oss olika driftsformer i välfärden..
En distriktssköterska anställd av ett vårdbolag är lika engagerad som en
lärare i den kommunala skolan. De båda har människors bästa för
ögonen.
Det är inte där skon klämmer med privatiseringen av vården, skolan och
omsorgen.
Men låt oss se på utvecklingen i skolan under senare år.
Det var rätt av Ingvar Carlsson att bryta upp stela strukturer som tidigare
bara gjorde det möjligt för rika föräldrar att välja och köpa skola åt sina
barn. Det var rätt av Göran Persson att föra skolan närmare
medborgarna genom kommunaliseringen och det var rätt at introducera
alternativa skolor – för att frigöra pedagogisk kraft.
Men blev det verkligen som det var tänkt?
I dag får tolvåriga barn flashiga broschyrer från både kommunala och
privata skolor inför valet till sexan eller sjuan. I storstäderna är utbudet
stort. Men på valfrihetens altare offras de basala kunskaperna när
erbjudandena snarare lyfter fram dans och idrott istället för läsa, räkna,
skriva.
Elever har blivit kunder på en marknad. Skolverket varnar för att
segregationen växer. Den sammanhållna skolan håller på att brytas upp.
Det här är en utveckling som måste vändas. Men låt oss inte göra nya
misstag: Vägen framåt är inte bakåt – att avskaffa rätten att välja skola är
inte svaret på problemen.
Det är avarterna vi vill åt – inte det äkta engagemanget hos de elever,
föräldrar och lärare som vill ha en viss inriktning på undervisningen.
Men om expansionen av privata skolor leder till segregation – ja, då
måste vi agera för att motverka detta. Visar det sig att den kommunala
skolan dräneras på resurser på grund av konstruktionen av skolpengen –
ja, då måste vi ändra systemen.
Om dagens ordning leder till sämre kunskaper och den sammanhållna
skolan hotas – ja, då måste vi agera.
För det är vårt ansvar, vårt uppdrag, som socialdemokrater.
Att hålla ihop landet.
Och vi måste verkligen fråga oss om det var dagens form av privata
bolagsvälde inom vård, skola och omsorg som avsågs ens av de
godmodigaste förespråkare av de omfattande utförsäljningar vi sett de
senaste åren.
Det har ju blivit allt tydligare att det är fult och fel att vi medborgare
tillsammans äger och driver.
Dagis, skolor, sjukhus, äldreboende, Apotek, SBAB, Vattenfall, Vin &
Sprit; sådant ska i högerns nya sköna värld säljas ut till den som betalar
bäst.
Inte för att det är ekonomiskt försvarbart, utan för att somliga ser det som
ideologiskt rätt. Vi ska inte längre äga, bara ägas.

Partivänner,
Jag är anhängare av ett starkt, gemensamt pensionssystem.
Livet ska vara gott, även den dag då vi lämnar det aktiva arbetslivet.
Färska rapporter från bland annat EU och LO visar att pensionsnivåerna
i framtiden kommer att vara så låga att de för vissa grupper inte ens
kommer att ge hälften av en inkomstförlust i statlig pension.
Nog för att pensionssystemet är omvittnat samhällsekonomiskt robust.
Men det tycks för många grupper, inte minst för löntagare och
tjänstemän, som inte orkar jobba till 65 år, vara privatekonomiskt alltför
svagt.
Nu talas det om att höja pensionsåldern.
För oss socialdemokrater är det viktigare att se till att fler kan jobba till de
blivit 65 år, än att fler ska jobba till 69 år.
När arbetsmiljöarbete prioriteras ned och kontrollen av arbetsmiljön
prioriteras bort, när stressen och osäkerheten ökar- då slits människor ut
i förtid. Därför måste politiken inriktas på ett arbetsliv som inte förbrukar
människor långt före pensionsåldern.
Men jag anser att det är dags för vårt parti att göra en ordentlig
utvärdering av pensionssystemet. Jag bjuder därför, här och nu, in
löntagarnas tre fackliga centralorganisationer – LO, TCO och SACO – för
att tillsammans med dem göra en sådan.
Gediget gjord och noggrant genomförd bör den kunna vara färdig inom
något år. Ett samarbete till gagn för vårt lands arbetare, tjänstemän och
akademiker.
På basis av vad vi gemensamt kommer fram till, vill vi socialdemokrater
diskutera med regeringen så att vi tillsammans kan göra justeringar av
pensionssystemet.
För stabiliteten, förutsägbarheten och tryggheten är det angeläget att det
finns ett samarbete över blockgränsen om våra pensioner.
Säger regeringen nej och stänger dörren för en sådan inbjudan, vore det
att äventyra det förtroende som måste finnas mellan de fem partier som
bär upp pensionsöverenskommelsen.
Då ställs vi socialdemokrater inför valet att antingen vika ner oss eller
göra pensionerna till en valfråga 2014.
Jag har i det läget bara ett budskap till statsministern: Vi ses i
valrörelsen!
* * *
Partivänner,
Det finns de som hävdar att sådant som jag nu talat om inte är möjligt,
att det är orealistiskt, att vi inte har råd att bekämpa barnfattigdom och
säkra pensioner att kunna leva på att det finns ett motsatsförhållande
mellan en progressiv politik och starka offentliga finanser.
Som nyvald riksdagsledamot öppnade jag en klagojour på gågatan i
Oskarshamn där alla, verkligen alla, kunde uttrycka sin upprördhet över
effekten av den budgetsanering vi tvingades göra i mitten av 90-talet.
Kön var lång; pensionärer, sjuka, arbetslösa, studenter.
Jag kände dem alla.
Men efter några år – när vi var igenom de svåra åren och Sverige stod
på fast mark igen – då mötte jag samma människor på nytt. Fortfarande
var några arga, men de allra flesta hade insett att vi var tvungna att ta itu
med underskotten. Hade vi inte gjorde det hade hela vår svenska
välfärdsmodell äventyrats.
Därmed har jag lärt mig en sak: När det kommer till ekonomiskt ansvar
och ordning har borgerligheten ingenting att lära svensk socialdemokrati!
Mona Sahlin stod upp när Carl Bildt misslyckades.
Göran Persson byggde den airbag som räddade Anders Borg när den
internationella finanskrisen gjorde att världsekonomin kraschade.
Starka offentliga finanser är grundläggande för att åstadkomma
förändring i radikal riktning – det är alltid de utsatta grupperna som får
betala mest när underskott skjuter i höjden.
Men lika övertygad är jag om att de resurser som skapas ska användas
för att komma alla medborgare till del.
Det handlar om att ha råd med det som är viktigt!
Glöm aldrig att socialdemokratin växte fram med en berättelse om ett
samhälle som hade råd med människor. I dag förankras allt mer en
vardaglig känsla och oro över att vi inte längre har råd med varandra,
med det gemensamma.
Vi lever i en tid då det hellre sänks en skatt och beviljas ett avdrag än
ges ett handtag åt den som behöver hjälp.
Det är en tid då det mera talas om konkurrens och drivkrafter än trygghet
och gemenskap – trots att både vår egen erfarenhet och forskningen
visar att just trygghet och gemenskap är den bästa drivkraften för ökad
konkurrenskraft.
Märker människor att välfärden inte håller måttet, att pensionen inte
räcker till, att ersättningen vid sjukdom och arbetslöshet är för låg, att
utvecklingen mot ett samhälle där tryggheten eroderar är ödesbunden –
då sprider sig känslan av att vara övergiven och ensam, då växer
insikten att det gäller att snabbt se om sitt eget hus.
Om jämlikhet inte är möjlig, då rustar sig medborgarna för ojämlikhet i sin
vardag.
I sin tur bäddar det för krav på skattesänkningar; då det inte finns något
rimligt svar på den berättigade frågan – varför ska jag betala för samma
sak två gånger?
Men det finns en annan väg och ett annat val.
Denna sociala demokrati som finns i de trygghetssystem som byggts upp
och som formar ett innanförskapets samhälle, där alla ska kunna vara
med.
A-kassan och sjukförsäkring har aldrig handlat om bidrag – det är
solidariska försäkringsutbetalningar, gemensamt finansierade och
beslutade. Förhållningssättet är inkluderande.
Ett innanförskap, en möjlighet och en rättighet att få plats under det
gemensamma paraplyet..
Jag vill att Sverige ska vara ett land där den som för tillfället står i
värmande solsken ska se det som en fullkomlig självklarhet att hålla ett
paraply över den syster eller bror som hamnat i hällande ösregn.
Solidaritet är till gagn för alla – även för den som är framgångsrik.
Att också grannen, som för tillfället halkat efter, får en chans att komma
igen.
Men allt oftare möter jag påståendet att, om den som redan har mycket
tilldelas ännu mer, så blir tillväxten större än vad den annars skulle ha
blivit, och det leder i sin tur till att alla får det bättre, för det blir mer att
dela på.
Tvivla inte på att bakom dessa kalla argument döljer sig
privatekonomiska intressen.
De som argumenterar för ojämlikhetens fördelar är de som för stunden
tror sig gynnas av växande ekonomiska klyftor.
Därför är det viktigt för oss socialdemokrater att vara tydliga: vår strävan
efter jämlikhet, utgår från insikten om att solidaritet är en förutsättning för
att vårt samhälle ska fungera.
Väljer vi att låta marknaden, understödd av politik, sortera oss människor
efter köpkraft, döma oss som begåvade eller för evigt obegåvade,
produktiva eller improduktiva, lönsamma eller olönsamma, leder det inte
endast en nedmontering av en historiskt framgångsrik välfärdsmodell.
Det kommer att föra med sig att morgondagens generationer kommer att
få sämre möjlighet till välfärd och verklig frihet än vad vi har kunnat
tillgodogöra oss.
Slarvar vi med den sociala investeringspolitiken, leder det obönhörligen
till en sämre ekonomisk utveckling för alla.
Jämlikhet och solidaritet är inte bara samhällsnyttigt.
Jämlikhet och solidaritet är en förutsättning för långsiktigt hållbar tillväxt.
Vi socialdemokrater kan aldrig förlika oss med tanken på att rovdrift av
naturen, förstörda livsvillkor för kommande generationer, ökande
barnfattigdom och sönderstressade otrygga löntagare ska vara
förutsättningen för tillväxt och en växande ekonomi.
Vi ser det precis tvärtom.
Insatser mot barnfattigdom är tillväxtskapande.
Satsningar på Komvux, högskolor och universitet är en förutsättning för
tillväxt.
Investeringar för en bra miljö, med rent vatten, frisk luft och nyttig mat,
driver oss gemensamt framåt.
När sjuka och arbetslösa kan bo kvar i sina bostäder, bli friska, söka jobb
och utbilda sig utan oro, skapar det bättre förutsättningar för ekonomins
utveckling.
Vi kan beskriva det som en värdeburen tillväxt;
– en moralisk tillväxt.
* * *
Ingenting är viktigare för ett lands utveckling och växtkraft än trygga och
utbildade människor. Det är med oro som jag ser att vi inte bara har
sjunkande resultat i vår skola utan att vi också tappar mark som
forskningsnation.
Sverige behöver omgående en storsatsning på lärande: För unga och
gamla. För löntagare och arbetslösa. För låg- och högutbildade. Sverige
ska konkurrera med höga förädlingsvärden, högt kunskapsinnehåll och
innovationskraft – inte med låga löner och billiga produkter.
Det handlar om att hålla fast vid och förstärka den socialdemokratiska
idén om kunskapsbaserad tillväxtekonomi.
Nu är det tid att investera i utbildning.att bygga morgondagens Sverige
starkt., Nu är det dags att återupprätt visionen om det livslånga lärandet.
* * *
Och vi ska med självförtroende bygga vidare på den svenska modellen,
med dess trepartssamverkan mellan näringsliv, fackföreningar och
politik. Där samhället tar ansvar för den långsiktighet som är så
nödvändig.
Till detta lägger vi sådant vi kan, bättre än de flesta – en traditionell
politik för tillväxt.
Det bär namn som industriella branschprogram och exportstöd, vägar
och järnvägar, energiomställning och miljöteknik, riskkapital och
småföretagarstöd, IT och bostadsbyggande, kollektivavtal,
arbetsmarknadspolitik och mycket, mycket mer.
Och vi måste se hela Sverige med dess pulserande storstadsområden,
medelstora städer, bruksorterna och den mjuka landsbygden.
Vi är förnuftiga nog att inte ställa det ena mot det andra.
Vi tar de vidgade klyftorna mellan stad och land på allvar.
Men vi ser också rikedomen i glesbygden och fattigdomen i storstaden.
Därför behövs en ny regional utvecklingspolitik för de stora städerna,
men också för medelstora städer och Sveriges landsbygder.
Det behövs en ordentlig genomlysning av de avregleringar som inte fått
önskad effekt och vi är beredda att omreglera och påreglera om
medborgarnyttan kräver det.
Det behövs en tuffare övervakning av elmarknaden.
Elbolagens orimliga överpriser slår hårt mot enskilda människor och
begränsar basindustrins möjlighet till utveckling.
Det måste bli ett slut på denna ödestro att marknaden med automatik
klarar uppgiften.
Människors rätt till ett värdigt liv är faktiskt viktigare än privata aktörers
vinstintresse.
Medborgarnyttan och ansvaret för hela Sverige går före avregleringar
och marknadstänkande.
Där kan vi socialdemokrater göra skillnad.
* * *
Partivänner,
Jag har talat mycket om Sverige, om oss som lever här, om våra villkor
och värderingar.
Men ingenting av detta kan sägas utan insikt att allt hänger ihop med
omvärlden, med andra ekonomier, andra människor, andra kulturer.
Vi har färdats från nationellt oberoende och neutralitet till ömsesidiga
beroenden och gemensamt ansvar. Nationalstatens gränser har förlorat
det mesta av sin betydelse.
Och de stora globala ödesfrågorna väntar fortfarande på sin lösning.
Det tickande klimathotet gör det nödvändigt att progressiva stater driver
på för en överenskommelse i Kyotoprotokollets anda och för alla oss
som lever på vår sköra planet är kärnvapenhotet fortfarande en realitet.
Målet att halvera fattigdomen i världen till 2015 är möjligt att nå, men
kräver nya gemensamma krafttag.
70 procent av världens fattiga är kvinnor.
Det saknas mer än 100 miljoner kvinnor på jorden.
Så många kvinnor hade fått leva om kvinnor hade haft samma tillgång till
vård mat och fysisk trygghet som män. 100 miljoner!
Det är en makaber siffra.
Det här kriget talar vi sällan om – att hålla tillbaka halva mänskligheten är
det största resursslöseriet som världen över huvud taget ägnar sig åt.
Det är i kraftfull samverkan med andra progressiva krafter om hur vi skall
tackla alla dessa frågor, som jag vill placera svensk socialdemokrati.
Samtidigt ser vi hur det globala välståndet ökar. Aldrig någonsin tidigare
har så många människor fått det så mycket bättre under så kort tid som
under de gånga tjugo åren.
Vi kan än så länge bara ana konturerna av denna förändring:
Länder håller på att byta plats med varandra. Botswana är rikare än
Bulgarien. Om några år kommer världens största ekonomier vara Kina,
USA, Indien, Brasilien, Japan, Mexico, Indonesien, Ryssland – först
därefter Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Styrkeförhållandena
mellan Nord och Syd ändras till Syds favör. Den geopolitiska kartan
håller på att ritas om.
Samtidigt frikopplar sig de finansiella marknaderna från den reala
ekonomin och blir en flygande holländare i cyberspace där banker och
finansiella institutioner tjänar enorma pengar på att flytta pengar med
ljusets hastighet .
Därför måste det upprepas att en fungerande marknadsekonomi kräver
kloka politiska åtgärder.
I vårt partiprogram återfinns i några få meningar socialdemokratins syn
på hela finanskrisen – långt innan någon ens kände till ordet finanskris:
”Marknaden behövs för den effektiva produktion som skapar och
återskapar resurserna för välfärden. Kapitalism och marknadsekonomi
ska hållas i sär. Marknadsekonomi är ett distributionssystem, där varor
och tjänster byter ägare med pengar som bytesvärde. Kapitalism är ett
maktsystem med förräntningen av kapital som överordnad norm.”
Det nya efter finanskrisen är att fler inser detsamma: ”We are all
socialists”, som tidskriften Newsweek prydde sitt omslag med i februari
2009.
För det var ju just detta som världen drabbades av – när förräntningen av
kapital blev den överordnade normen krackelerade den globala
ekonomiska utvecklingen.
De billiga krediterna till fattiga amerikanska hushåll, som byggde på hög
risk, som kunde ge höga vinster till bankerna – sköts ut i det globala
blodomloppet som virusbomber. De kreverade långt från
avskjutningsplatsen på Wall Street i New York. Och som vanliga krig
drabbas de oskyldiga mest.
Så ser en socialdemokratisk analys av finanskrisen ut. Vi är för
marknadsekonomin, men emot en kapitalism med förräntningen av
kapital som överordnad norm.
Till alla ni som först nu har insett att finanssektorn måste regleras bättre:
Välkomna in i insiktens varma rum!
Välkommen till detta socialdemokratiska tänkande.
Partivänner
Det är också sant att demokratin har avgått med segern på
nationalstatlig nivå de senaste tjugo åren. Men någon global demokratisk
regim som i globaliseringens tidevarv kan hantera globala problem finns
inte i sikte. FN ser ut som världen såg ut 1945.
Och även den nationalstatliga nivån har problem – med bristande tilltro
mellan väljare och valda. Populism – till höger och vänster – växer.
Under parollen ”Vi är emot eftersom vi inte hänger med” samlas allt fler
människor.
* * *
Mot den bakgrunden är jag försiktigt optimistisk om EU:s framtid. Det
finns en grundläggande europeisk solidaritet som rätt använd kan vara
en viktig progressiv kraft.
EU beskrivs just nu som ett samarbete i kris. Men EU är ett samarbete
som alltid har formats genom kriser.
Det fördjupade europeiska samarbetet har mödosamt tecknats ned i
fördrag som har döpts efter olika städer. Senaste exemplet är Lissabon –
som när mitt politiska intresse började vakna – var huvudstad i en
hårdför militärdiktatur. Det är lätt att glömma efterkrigstidens historiska
framsteg.
Men när Europas socialdemokrater och progressiva inte orkar definiera
EU-projektet, så vet vi av erfarenhet att högern och marknadskrafterna
gör det åt oss.
Därför kan visionen om ett socialt Europa idag kännas avlägsen.
Men bara för några år sedan kunde vi alla följa vad som hände när en
myriad av människor bestämmer sig för att förändra samhället
gemensamt. ”Yes We Can” var Barack Obamas paroll.
Inte Yes I can eller Yes you Can.
Det handlade om att vi kan – tillsammans.
Endast så är samhällsförändring möjlig.
Kanske är den amerikanska drömmen extra romantiserad av oss
smålänningar. Gårdarna som fick säljas. Karl-Oskar och Kristina från
Duvemåla som tog med sig ett astrakanfrö och sökte lyckan i Amerika.
Ett land där en fattig arbetarklasskille från Tupelo i Mississippi på sitt sätt
blev hela världens kung.
Men den amerikanska drömmen om alla människors möjligheter, den
sociala rörligheten blev större och mer konkret i socialdemokratins
Sverige än någonsin i USA.
Den gemenskap som finns över Atlanten har fått ny kraft i och med
Obamas valseger. Det välkomnar jag. För mig är banden över Atlanten
viktiga.
Amerikansk utrikespolitik är en alltid närvarande Atlantgångare, men det
finns anledning att välkomna och omfamna den kursändring som kan
anas. Vi ser det i nedrustningsfrågan, i inställningen till Mellanöstern och
den muslimska världen, vi ser det i förbudet mot tortyr.
Den transatlantiska länken, byggd på ömsesidig respekt är viktig för den
övergripande säkerhetspolitiska utvecklingen på båda sidor av Atlanten.
För att vara relevant och spännande måste socialdemokratin förstå den
nya världen.
Vår uppgift är inte att gå till storms mot gårdagens oförrätter, utan ta strid
mot dagens orättvisor.
Det handlar om frihet från alla former av förtryck!
Alla folks frihet – hela världens fred.
* * *
Partivänner,
Jag vill sluta där jag började.
Jag vill sluta cirkeln.
När arbetarrörelsen var ung ville August Palm – som för 130 år sedan
tog socialdemokratin till Sverige – avskaffa den arbetsfria inkomsten.
Ingen skulle få tjäna pengar på andras arbete, vare sig genom ränta eller
profit.
Detta i dag orealistiska krav omvandlades till den moderna idén att vissa
saker ska skötas utan ekonomisk vinst som främsta drivkraft. Samhället
ska sätta gränser för vad som ska vara en medborgerlig rättighet.
Vissa saker görs inte av vinstintresse.
Vissa relationer upprätthålls inte för att någon tjänar på det utan för att
du är människa, för att jag är människa, för att vi tillsammans är ett
samhälle.
Vissa saker är helt enkelt inte mätbara i ekonomiska termer och ska inte
stå till salu, inte bjudas ut, inte fördelas efter köpkraft, utan vara en del av
en modern allemansrätt, av allas lika rätt.
Vår gemensamma tillvaro blir så mycket bättre då.
I ett tal från den 5 februari 1986 formulerade Olof Palme det så här, och
lyssna nu, för det här politik när den är som störst, vackrast och viktigast:
”Det vi vill ha är ett samhälle med trygga människor som orkar dela med
sig av det goda till varandra. Det hårda egoistiska samhället som är
svaret på högerns frågor skapar otrygga människor som vänder
taggarna mot varandra i sin ensamma oro över att bli en av de många
förlorarna i vinnarnas paradis.
Vi dras mot det ljusa och goda.
Tid och ork frigörs att upptäcka andra människor, att bygga upp ett
positivt beroende av varandra i form av kamratskap, omtanke och
samarbete.
Trygga och befriade från rädslans och orons förlamning kan vi låta
livslusten växa och sprida sig inom oss och från människa till människa. ”
Vänner, kamrater; uppgiften är då som nu; social demokrati.
Varken mer eller mindre.
Otåliga går vi nu framåt, mot nya djärva mål.
Tack!

Publicerad i Juholt, Håkan Taggar: , ,