20110114 – Sverker Göransson: Tal vid Folk och Försvars konferens i Sälen 2011

Det talade ordet gäller

ÖB anförande i Sälen 2011
Ärade statsråd, ärade försvarsvänner!
2010 var ett intensivt, händelserikt men också tungt år för Försvarsmakten. Vi har tagit flera
viktiga steg mot införandet av en ny insatsorganisation, kallad IO 14. Samtidigt har fem av
våra kamrater, varav två tolkar, stupat och flera har skadats i insatser internationellt. I Sverige
genomför Försvarsmakten dagligen insatser med hög kvalitet. Jag vill återigen med kraft
understryka min respekt för de kvalificerade och riskfyllda uppgifter som Försvarsmaktens
personal genomför i och utanför Sverige. Detta sker under en period med stora förändringar,
ofta i ett rasande tempo, som kräver svåra beslut och åtgärder vilka påverkar den enskilde.
Vi genomför idag den största förändringen inom Försvarsmakten på drygt 100 år. Vi lämnar
värnplikten och skapar ett insatsberett försvar baserat på frivillighet. Förändringen är driven
av såväl omvärldsutvecklingen som kravet på en effektiv organisation. Ett och samma försvar
som ska kunna användas hemma, i närområdet och längre bort. Vi tar oss an uppgiften att
omdana försvaret med stor intensitet. Men vi är bara i inledningsskedet av en lång
omvandlingsprocess där vi kommer att stöta på en rad osäkerheter under resans gång. Ingen
känner till slutproduktens exakta utformning ännu.
Jag vill idag lyfta fram tre områden som vi redan vet är centrala under genomförandet av
förändringen. Jag nämner dem inledningsvis kort och fortsätter med fördjupade resonemang.
Därutöver kommer jag att ge min bild av omvärldsutvecklingen, våra internationella insatser
samt veteranfrågan.
Det första är personalförsörjningen: Ett insatsberett försvar ställer höga krav på personalen.
Jag vet att våra soldater och sjömän håller god kvalitet. Insatserna i Adenviken och i
Afghanistan likväl som träningen av Nordic Battlegroup ger ett tydligt kvitto på detta. Men
hög kompetensnivå kan bara vidmakthållas genom hög utbildnings- och träningsnivå.
Försvarsmakten måste kontinuerligt ha adekvata resurser för att rekrytera, utbilda och behålla
personalen.
Det andra är långsiktig ekonomi: Ett insatsberett försvar ställer höga krav på tillgänglighet
och användbarhet för både personal och materiel. Det kräver fortlöpande investeringar i
rekrytering, utbildning, övning och materiel. Dagens ekonomiska förutsättningar räcker inte
för ett långsiktigt genomförande och vidmakthållande av IO 14 med dess framtida
materielinvesteringar och samträningsbehov. Flera äldre materielsystem måste efter 2014
moderniseras eller ersättas med nya om vi ska behålla operativ förmåga i paritet med vår
omvärld.
Det tredje är nationell samverkan: Försvarsmakten genomför dagligen insatser till stöd för det
svenska samhället. En ständigt föränderlig hotbild ställer krav på ökad nationell samverkan
mellan olika myndigheter. Den nu återupptagna nationella försvarsplaneringen ställer också
krav på än mer utökad samverkan med det civila samhället. Inrättandet av regionala staber
utgör en viktig länk för att stärka samverkan på regional och lokal nivå.
Jag inleder med personalförsörjning. Vi har nu påbörjat införandet av IO 14. Reformen
beräknas vara fullt genomförd 2019 med personal som rekryterats och utbildats i det nya
systemet. Arbetet med en förändrad personalförsörjning är en av de viktigaste frågorna för
Försvarsmakten.
Det är en stor omställning för Försvarsmakten att aktivt gå ut och rekrytera gruppbefäl,
soldater och sjömän där de flesta av dessa ska tjänstgöra några år hos oss. En utmaning för oss
är också att rekrytera fler kvinnor till Försvarsmakten. Att vi efter snart 30 år inte lyckats få
mer än cirka fem procent kvinnliga officerare är underkänt. Vi måste förändra vår attityd
inom Försvarsmakten. Vi måste ut till hela befolkningen. Det är en nödvändighet om vi ska
lyckas med rekryteringsmålen. Här spelar också våra frivilliga försvarsorganisationer med sitt
engagemang och sin kunskapsbank en viktig roll för att skapa ett brett intresse för
Försvarsmakten.
Vårt mål är att bli en av de mest attraktiva arbetsgivarna i Sverige. Detta kräver ledarskap och
samtidigt tydlighet, såsom kring frågan om internationell arbetsskyldighet, vilket också skapar
utmaningar. Beslutet kring internationell arbetsskyldighet var nödvändigt för att kunna
leverera det statsmakterna beställt. Jag är samtidigt medveten om att det under genomförandet
av IO 14 kan komma att finnas andra friktioner som vi måste arbeta vidare med.
Försvarsmakten har huvudansvaret för rekryteringen av soldater och sjömän, men denna
måste ske i nära samverkan med övriga samhället. Det samverkansprojekt som utvecklats i
Skövde är ett föregångsexempel. Där samarbetar Försvarsmakten med kommunen,
Arbetsförmedlingen, högskolan och andra arbetsgivare för att gemensamt attrahera unga
människor att söka sig till Försvarsmakten i Skövde.
IO 14 bygger på att förbanden ska vara insatsklara. De marina stridskrafterna och
luftstridskrafterna kommer i hög grad att bemannas med kontinuerligt tjänstgörande
gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS/K. Dessa stridskrafter inriktas i första hand mot
närområdesuppgifter och har därmed en högre beredskap än våra markförband.
Markförbanden har en något lägre beredskap och kommer huvudsakligen att bemannas med
tillfälligt tjänstgörande gruppbefäl och soldater, GSS/T. Men även markförbanden behöver en
viss minsta mängd kontinuerligt tjänstgörande soldater för att kunna genomföra beredskaps-
och bevakningsuppgifter nationellt samt därtill vidareutvecklas. En kontinuerlig tjänstgöring
underlättar också samövning och tillgänglighet. Förhållandet mellan fast och tidvis
tjänstgörande GSS inom markförbanden får en rad konsekvenser för annan verksamhet. Det
vore därför fel att låsa fast sig i förbestämda siffror som beskriver detta förhållande. Vi måste
istället kontinuerligt utvärdera så att rätt förmåga skapas.

Huvuddelen av de anställda gruppbefälen, soldaterna och sjömännen kommer när systemet är
fullt utbyggt alltså att vara tidvis tjänstgörande i den nya insatsorganisationen. Med
regelbundna intervaller kommer de att vara borta från sina ordinarie arbeten för tjänstgöring
hos oss. Samverkan mellan den civila arbetsgivaren och Försvarsmakten är central för att
växeltjänstgöringen ska fungera. Utmaningen för oss ligger i att skriva kontrakt om flera års
tjänstgöring med soldater som samtidigt har en civil anställning, givet svårigheten att förutse
Försvarsmaktens framtida engagemang. Därför utgör långsiktighet i planeringen av
framförallt insatser en viktig grundbult.
Utredaren Thomas Rollén presenterade i slutet av förra året en utredning med många goda
idéer kring den framtida personalförsörjningen. När riksdag och regering senare i år fattat
beslut om lagar och förordningar för den framtida personalförsörjningen kommer det an på
Försvarsmakten att fortsatt utveckla ett nytt och oprövat system som kommer att ta flera år att
genomföra. Betydelsen av välövad personal i ett insatsförsvar innebär att Försvarsmakten
redan under året tar initiativ till repetitionsutbildning för GSS/T med frivillighet som grund,
eftersom vi ännu inte kan genomföra det med lagstöd.
Inom ramen för IO 14 finns också ett behov av reservofficerare med rätt kompetens. Vi
kommer därför, redan i år, att inleda nyutbildning av reservofficerare.
IO 14 innebär också att vi ser över balansen mellan specialistofficerare och taktiska/operativa
officerare. Utvecklingen av tvåbefälssystemet är en viktig fråga för Försvarsmakten under de
kommande åren.
Jag övergår då till den långsiktiga ekonomin. Jag påminner om att jag förra året här i Sälen
pekade på att långsiktig ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet är nödvändiga för att
genomföra IO 14 och för att skapa en försvarsmakt som klarar våra internationella åtaganden
och kraven på nationell förmåga både idag och imorgon. Den insatsorganisation vi nu bygger
kommer att kräva ekonomiska tillskott bortom 2014 om dess förmåga ska kunna bibehållas.
Observera att jag nu talar om perioden efter 2014, dvs den period som riksdagen och
regeringen inte tagit ställning till.
Att rekrytera personal, få dem att stanna, att utrusta och öva förband, att genomföra insatser
nationellt och internationellt kostar pengar. Jag har, i likhet med alla myndighetschefer, ett
ansvar att bedriva verksamheten effektivt och hålla mig inom angivna ekonomiska ramar.
Samtidigt innebär Försvarsmaktens uppdrag att jag inte kan göra avkall på grundläggande
krav på beredskap, tillgänglighet och användbarhet. En avvägning som ibland kräver tuffa
beslut.
Fram till 2014, dvs. den period som riksdagens och regeringens inriktningsbeslut omfattar,
bedömer jag att vi löser våra uppgifter inom nuvarande ekonomiska ramar, förutsatt att vissa
antaganden kan uppfyllas, bl.a. att medel tillförs som resultat av Försvarsstrukturskommitténs
utredning. Den 1 mars i år lämnar vi till regeringen vårt budgetunderlag för år 2012 och vår
planering för åren 2013 och 2014. För att klara verksamheten inom angivna ekonomiska
ramar dessa år krävs löpande effektiviseringar inom Försvarsmaktens alla verksamheter.
Därefter, dvs. från 2015, räcker inte dagens ekonomiska förutsättningar för ett långsiktigt
genomförande och vidmakthållande av IO 14 med dess framtida materielinvesteringar. Det är
inget nytt. Försvarsmakten påtalade detta förhållande redan under 2009 och som jag tidigare
nämnde – det avser en period som riksdagen ännu inte beslutat om. Vad beror det då på?
Vi vet att vi under de kommande åren måste fatta beslut i många stora materielprojekt, t.ex.
framtiden för vårt stridsflygsystem som har långtgående konsekvenser för Försvarsmaktens
ekonomi. Nuvarande ekonomiska resurser och tillhörande materielbeslut, t.ex. nytt
medeltungt helikoptersystem, har också inneburit att vi har skjutit investeringar i materiel
framför oss. Flera äldre materielsystem måste moderniseras eller ersättas med nya om vi ska
behålla operativ förmåga i paritet med vår omvärld. I ljuset av såväl omvärlds- som
teknikutvecklingen kommer vi också med största sannolikhet att få ta ställning till behovet av
helt ny materiel och nya förmågor. Detta är avgörande frågor för utformningen av
Försvarsmakten.
Vi ska heller inte glömma bort att materielen slits på ett sätt vi inte upplevt tidigare när den
används i insatser. Detta märker vi nu i Afghanistan. Exempelvis slits våra RG32-fordon, s.k.
Galtar, som därför har ett stort reservdelsbehov.
Vad gäller materielkostnader mer specifikt har vi analyserat studier från andra länder, t.ex.
Norge, Kanada och Australien. Studierna visar att kostnaderna för framförallt försvarsmateriel
stiger betydligt mer än de index som ligger till grund för nuvarande priskompensation. För att
få en god empirisk grund för kommande försvarsbeslut avser vi göra motsvarande studier på
svenska materielsystem.
Även kostnader för personal och dess kontinuerliga träning kommer att påverka vår ekonomi.
Ytterligare en faktor att ta hänsyn till är de slutsatser som kommer att läggas fram i det nu
pågående arbetet med Försvarsstrukturutredningen.
Frågan om ekonomisk rationalitet har fått förnyad internationell aktualitet i samband med
konsekvenserna av den ekonomiska krisen. I tider med oförändrade eller minskade
försvarsanslag måste nationer hitta nya kreativa lösningar där förmågor utvecklas mer
kostnadseffektivt än idag. Nationella ståndpunkter måste omprövas för att hitta mer rationella
sätt att producera förmågor. Inom ramen för det nordiska samarbetet NORDEFCO, där
Sverige under 2011 är ordförandeland, studerar vi vilka områden som kan utvecklas på längre
sikt och ge rationaliseringsvinster.
Min tredje huvudpunkt är nationell samverkan. Inom ramen för IO 14 kommer vi under 2013
att inrätta fyra regionala staber. Detta är inte en återgång till en tidigare struktur. Stabernas
uppgift blir att under Högkvarteret samordna den markterritoriella verksamheten och ha en
beredskap att leda hemvärn med de nationella skyddsstyrkorna. De kommer också att
samverka med civila regionala och lokala myndigheter, vilket blir en angelägen uppgift inom
den nationella försvarsplaneringen.
Under 2010 har Försvarsmakten återupptagit den nationella försvarsplaneringen som sedan tio
år legat på en mycket låg nivå på grund av den s.k. operativa time-outen. Den planering vi nu
genomför sker i en ny omvärld och med nya förutsättningar med ett insatsförsvar.
Återtagandet av en högre beredskap kommer att ske successivt då det tar en viss tid innan alla
system är återlagda. För att processen ska bli framgångsrik krävs också ekonomisk stabilitet.
När den nationella försvarsplaneringen är fullt genomförd kommer alla delar av
Försvarsmakten ha tydliga mål för vad som krävs för att kunna lösa sina fördefinierade
uppgifter, en nödvändighet för ett insatsförsvar. Den kommer också att ge Försvarsmakten en
bild av hur vi klarar att lösa uppgifter inom en given resursram.
Samtidigt som vi arbetar med att bygga det nya insatsberedda försvaret förändras vår omvärld
ständigt. Det är idag svårt att sätta fingret på en entydig hotbild. Olika trender samspelar i allt
snabbare förlopp. Globaliseringen fortsätter och interaktionen mellan olika områden
intensifieras, ibland på helt oväntade sätt. Omvärlden blir mer komplex och svårförutsägbar
med gränsöverskridande, diversifierade hot och utmaningar. Cyberproblematiken, som
behandlats utförligt tidigare, utgör ett exempel. Andra exempel är risken för spridning av
massförstörelsevapen och terrorism – det senare blev vi t.ex. konkret påminda om i
Stockholm före jul.
Det militära hotet mot Sverige är fortsatt lågt. Idag förekommer lågintensiva hot som kan
påverka oss. I första hand uppfattas Sverige kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och
ekonomiska påtryckningar med inslag av informationsoperationer och
underrättelseinhämtning. Nyttjande av militära maktmedel ter sig i överskådlig tid inte troligt
men kan inte uteslutas som ett inslag i denna typ av påtryckningar.
De senaste årens växelverkan mellan Ryssland och de västerländska aktörerna har ökat den
säkerhetspolitiska betydelsen av Sveriges närområde, t.ex. det ryska inköpet av Mistral-fartyg
men också av en ökad övningsverksamhet, såväl från Ryssland som från NATO. En rad
inbyggda spänningar mellan Ryssland och andra aktörer kan få konsekvenser för Sverige.
Viktiga faktorer är transporter, energiresurser och militära baseringsområden främst i
Barentsområdet men även i Östersjön. Försvarsmakten kan därmed förväntas ha uppgifter
kopplade till denna verksamhet, såväl på nationell som på internationell basis.
I vårt närområde har Ryssland påbörjat en modernisering av sina stridskrafter. De ryska
stridskrafterna reformeras för att öka antalet omedelbart tillgängliga förband, höja den
operativa förmågan samt förbandens rörlighet. Den inbegriper även de ryska strategiska och
taktiska kärnvapnen, vilka enligt den ryska doktrinen spelar en central roll. Reformen kommer
troligen inte att vara fullt genomförd förrän tidigast 2020.
Vad gäller internationella insatser konstaterar jag att fredsbevarande och fredsframtvingande
insatser kräver idag vanligtvis en multifunktionell samverkan, som t.ex. i Afghanistan där
Försvarsmakten arbetar hand i hand med Sveriges Seniore Civile Representant, ambassadör
Bringéus, i vårt PRT i Mazar e Sharif. Detta ställer nya krav på samverkande organisationer
men självklart även på Försvarsmakten.
Krishanteringsoperationer förändras över tiden beroende på samhällsutvecklingen i
insatsområdet, som t.ex. i Kosovo. Utvecklingen i Kosovo visar att det krävs långsiktighet och
stor uthållighet vid en internationell insats. Idag bidrar Försvarsmaktens personal till
uppbyggnaden av de kosovanska säkerhetsstrukturerna genom rådgivning. Kedjan säkerhet –
utveckling har fungerat.
Just nu och fram till halvårsskiftet har Sverige ansvaret för en av EU:s snabbinsatsstyrkor –
NBG 11. Där samarbetar vi med Finland, Norge, Estland, Irland och Kroatien. NBG 11 är ett
konkret exempel på det svenska engagemanget för EU:s gemensamma säkerhets- och
försvarspolitik.
Förändringar längre bort från vårt land påverkar oss också direkt eller indirekt. Att Sverige
haft ledningen av den EU-ledda operationen EUNAVFOR i Adenviken är ett uttryck för att
vi, tillsammans med andra, vill och kan bidra dels till att mattransporter från World Food
Programme når Somalia, dels att försvåra piratverksamhet. Det senare är länkat till strävan att
undvika friktioner i det ekonomiska flödet i en av världens viktigaste maritima farleder.
Insatsen i Afghanistan behandlas utförligt under eftermiddagen. Jag nöjer mig därför här med
att understryka det utmärkta arbete som våra soldater genomför på plats i Afghanistan
tillsammans med soldater från 47 andra nationer under ofta svåra förhållanden. Det är därför
positivt att våra soldater fått ett brett stöd från Sveriges riksdag och regering för den uppgift
de löser inom ramen för ISAF. I dagsläget ser vi att den svensk-finska styrkans verksamhet i
området väster om Mazar e Sharif givit resultat, säkerhetsläget där har förbättrats. Samtidigt
ser vi att motståndaren ökar sin styrka i vårt PRT:s västra område. Således återstår mycket
arbete innan säkerhetsläget i sin helhet kommer att förbättras i vårt ansvarsområde.
Vårt deltagande i dagens internationella insatser har också inneburit att veteranfrågan åter
aktualiserats. Denna angelägna fråga har diskuterats tidigare under konferensen. Jag tar därför
tillfället i akt att upprepa betydelsen av att Försvarsmakten har ett särskilt skyddsnät för
veteraner som av olika skäl behöver rådgivning eller stöd efter internationell eller nationell
tjänstgöring. Också de frivilliga försvarsorganisationerna och de ideella organisationer som
arbetar med stöd till veteraner och anhöriga är här avgörande. Redan idag har vissa
kamratföreningar ombildats till veteranföreningar, ett utmärkt initiativ.
Vi stärker och utvecklar stödet till veteraner och dess anhöriga. Under våren kommer vi att
inrätta en rådgivande funktion i Högkvarteret för detta stöd. På lokal nivå ska alla förband
utse en veteranansvarig samt kontaktpersoner för veteraner och ideella organisationer för
veteraner.
Försvarsmakten ska tydligt uppmärksamma veteranernas insatser för Sverige och
Försvarsmakten genom årliga veteranceremonier, nytt veteranmonument samt översyn av
medaljer och utmärkelser. Meritvärdet av tjänstgöring i Försvarsmakten ska utvecklas.
Vi inom Försvarsmakten har intensiva år framför oss. Att bygga ett långsiktigt fungerande
insatsförsvar kommer att kräva hårt arbete, men också förutsägbara spelregler. För att vårt
arbete ska vara kvalitetssäkrat krävs en framåtblickande, nära och förtroendefull dialog med
riksdag och regering men även med övriga myndigheter och andra centrala aktörer.
Det var inte bättre förr men det är mer komplext idag!
Tack!

Märkt med: ,