20101211 – Eva Brunne: Tal vid fackeltåg mot rasism och främlingsfientlighet

Tal vid fackeltåg mot rasism och främlingsfientlighet
Medborgarplatsen den 11 december 2010.

Häromdagen mötte jag en skolklass i Storkyrkan. Eleverna var många och de var kanske 9 år gamla. De var där för att titta på julkrubban. Det hade de gjort tillsammans med sina lärare när jag mötte dem. Men de hade kommit för sent till prästens guidning. Vad tråkigt, sa jag. Men det tyckte inte den flicka som sa: ”Det gjorde ingenting, för jag kan berättelsen. Jag kommer från Palestina, samma land som Jesus föddes i.” Och så fyllde två ivriga pojkar i: ”Vi kan också berättelsen. Vi kommer från Eritrea. Det är ju inte så långt ifrån landet där Jesus föddes.” Det blev nästan som en tävling dem emellan. Runt omkring fanns deras klasskompisar – imponerade av att några av dem hade varit i närheten av det som de fick höra om nu. Så vill jag att det ska vara i vårt land.

Några bär en berättelse och en kunskap som vi andra får del av. Jag förhörde mig inte så noga, men jag tror inte att vare sig flickan eller de två pojkarna gick i skolan i Stockholm, Sverige, för att de hade längtat just dit. De var här för att de inte kunde vara kvar där de föddes och börjat växa. De hade flytt tillsammans med sina familjer och här har de fått en trygghet och en möjlighet att växa sig vuxna bortom krig och hot. Det är stort och det är viktigt att vi kan bjuda barn möjligheten att med goda minnen och stolthet över sitt ursprung leva trygga i ett nytt land. Så vill jag att det ska vara i vårt land.

När jag själv var barn i Malmö hade jag klasskamrater vars föräldrar bokstavligen hade simmat över Öresund för att komma undan nazisterna. De hade inte en egen historia men en berättelse genom sina föräldrar om livshot och flykt. De fick växa sig vuxna i trygghet i Malmö, Sverige. Med sina föräldrars berättelse som grund. Det var stort och det var viktigt att vi kunde erbjuda dem den möjligheten i ett nytt land. Så vill jag att det ska vara i vårt land.

Jag var präst i Flemingsberg och mötte människor som på olika vägar kommit till Sverige. Alla hade flytt hot och en tillvaro som jag inte ens kan föreställa mig. Hur jag än lyssnade och försökte begripa, så var det omöjligt. Jag hade aldrig känt det i min kropp eller blivit hindrat att uttrycka det jag tänkte. Mitt i allt hittade vi en glädje i att lära av varandra. Hur firade ni jul i Irak, kunde jag fråga. Vad är midsommar, du måste berätta, kunde Dawood säga. Ett ömsesidigt lärande för att världen är både större och mindre just nu. Så vill jag att det ska vara i vårt land.

Nu är det ju dessvärre inte riktigt så i vårt land. Hoten är både öppna och dolda mot dem som inte är födda här. Det är fullständigt orimligt. Vi som är här, är här just därför. För att det är orimligt. Vi är emot främlingsfientlighet och rasism. Vi är inte bara emot något. Vi är för en attityd och en värdegrund och en hållning som så självklart säger att alla människor har rätt till ett tryggt sammanhang oavsett var man är född. Och kan den tryggheten inte erbjudas på annat håll så måste vi ge den möjligheten. Så vill jag att det ska vara i vårt land.

Jag och vi alla kan kämpa och göra det ganska enkelt för att vi har en grundtrygghet, kan uttrycka det vi vill utan att bli hotade till livet eller behöva fly till ett land som vi aldrig har anat eller sett. Vi gör det här idag genom att uttrycka vår vilja. Vi gör det här idag genom att tända ljus för hopp om en annan attityd. Vi gör det här för att vi gillar olika. Vi gör det här för att våra vänner kommer från Kvikkjock, Balukistan, Betlehem, Sjöbo, Kurdistan, Karbala. Vi gör det för att vi inte accepterar att mänskligt värde avgörs av platsen där vi föddes.

Jag säger nej till rasism och främlingsfientlighet för att:
– Jag tror på den Gud som älskar alla människor
– Min tro bara rymmer öppenhet och respekt
– Den inte ger utrymme för främlingsfientlighet.

Så vill jag att det ska vara i vårt land.

Publicerad i Brunne, Eva Taggar: , ,