Tal av Göran Hägglund i Almedalen 9 juli 2010
OBS. Det talade ordet gäller!
Vänner,
Låt oss aldrig ta vår demokrati för given. Jag har under många år engagerat mig i utvecklingen på Kuba. Och haft kontakt med mina kristdemokratiska vänner där. Vi nåddes igår av beskedet att 52 fängslade kubanska samvetsfångar ska släppas. Eller i realiteten utvisas till Spanien. Det kan vara ett tecken på att något större håller på att ske på Kuba. Och vi gläds åt att fångarna inte längre kommer behöva framleva sina dagar under de vidrigaste av förhållanden.
Men, låt oss inte i glädjen för ett ögonblick släppa taget om de som blir kvar. Kvar i Castros fängelser i decennier. För att de talat om frihet. Och om varje enskild människas värde och rätt till värdighet. Låt oss aldrig släppa taget om drömmen om det kubanska folkets – och allas – rätt till yttrandefrihet. Till demokrati och mänskliga rättigheter. Utan att den drömmen blir sann kan aldrig verklig förändring äga rum på Kuba. Det är en dröm som frihetskämpar som Kristdemokraterna Regis och Antonio betalat ett omänskligt högt pris för. Det är en dröm som förtjänar vårt helhjärtade stöd. När vi ger dem vårt stöd ikväll kan ni vara säkra på att det stärker dem. För drömmen om frihet för alla, överallt, alltid. Därför vill jag be er alla att stämma in i en rungande applåd för frihetskämparna på Kuba och överallt där förtryck råder.
***
Mina vänner,
Några av er kanske minns att när vi sågs här för ett år sedan talade jag om det jag kallade verklighetens folk. Och jag nämnde lågmält kulturvänstern i sammanhanget. Det blev en debatt som hette duga. Den visade att det faktiskt finns värdekonflikter som inte handlar om skatter. Vilka är de där verklighetens folk, har man frågat ilsket. Skulle det finnas något slags overklighetens folk? Och svaret på det är förstås – ja, gissa om!
Vi har sett miljöpartiet föreslå en statens myndighet för att upplösa normer i samhället. Vi har sett – eller hört om – en performancepolitiker som bränt hundra tusen kronor för att stoppa löneklyftorna. Och vi har hört alla vänsterpartierna förklara att de vet bättre än föräldrar hur barnomsorgen ska ordnas. De här tankarna skulle aldrig ha varit möjliga om inte Sveriges vänsterradikala elit först skapat en miljö där de här idéerna kan växa. Den allt annat än jordnära elit som alltid har ideologiska synpunkter på hur folk lever sina liv och därmed banar den mentala vägen för politisk styrning. I höstas skrev jag till exempel att folk säkert gör en massa saker som inte är ideologiskt riktiga när de har semester. Och ja, för några dagar sedan kunde man läsa en helsida i en större morgontidning om hur en konsult i ämnet varnade allmänheten för att halka in i könsroller på semestern. En av många åtgärder han efterlyste var att införa varannan damernas när det gällde att tömma dasstunnan. Mina pressekreterare som känner mig väl har förbjudit mig att ens tänka på att hitta på skämt kring det här med jämställd dasstunna. Men låt mig bara kort säga att jag tror att verklighetens folk skiter i det där…
*
Men låt oss vara allvarliga. Kristdemokraterna ska inte vara ett av de partier som sträcker sig mot politiken så fort vi vill någonting.
Jag vill att vi i stället ska vara en politikens gränspolis. Det är kärnan i vår förnyelseprocess. Att vara det parti som bevakar politikens gräns mot det civila samhället och som slår vakt om privatlivets helgd. Politiken ska understödja det civila samhällets gemenskaper när det behövs – och lyssna nu – när det efterfrågas. Inte styra i onödan. Det finns bara en sak vänstern tycker sämre om än skattesänkningar och det är inte få bestämma om vad folk tycka och hur de ska ha det i sin vardag. Regler, lagar och subventioner har genom åren sköljt över oss i massor. Ibland är den politiken resultatet av långvarig inandning av röd-ideologisk olustgas. Ibland bara ett resultat av att man kan. Som om det vore en maxim för politiker: jag inskränker, alltså finns jag. Vi kristdemokrater är inget liberalt parti. Vi är det kristdemokratiska – det värdeorienterade partiet i svensk politik. Det är också därför det är vi som sett hur den samlade effekten av dom rödgröna förslagen innebär en veritabel ofrihetschock. Det är vi kristdemokrater som ser kvoteringsoffensiven hota om de rödgröna vinner. Främst i regleringsledet står tvångsdelning av föräldraledigheten.
Men det börjar också bli dags att se kvoteringsviljan över huvud taget i ett bredare perspektiv. I det ljus den förtjänar. För det är ju inte bara föräldrars möjlighet till tid med barnen som ska hamna i samhällsingenjörernas datamodeller. Det är alla möjliga skillnader mellan människor som ska förstoras, räknas på, och sedan matematiskt kvoteras. Vi går mot en utveckling där människor reduceras till representanter för grupper. Grupper som sedan ska ha visst företräde, och kvoteras. Vi drivs mot en sådan utveckling. Av de rödgröna, av vänstern i bredare bemärkelse, och av en förment liberal tyckarelit. Varför det?
Jo: Ju fler grupper som utnämns som tillbakasatta, desto lättare för vänstern att motivera sina tvinnar och tänger. Desto lättare att träda över politikens gränser. Och tror någon att det handlar om reellt utsatta grupper? Om de fattiga? Om de sjuka? Har socialdemokraterna kämpat för de sjukskrivnas rätt till rehabilitering? Har vänsterpartiet kämpat för säkra gator och torg i förorterna? Glöm det. Vänstern värnar de stora röstetalens grupper, inte de som faktiskt behöver hjälp. Jag menar att alla ska bli bedömda utifrån sina personliga meriter. Då är såväl lagstiftad kvotering som all form av diskriminering uteslutna. Ingen ska bli förbisedd på grund av egenskaper som kön, ålder, religion, sexuell läggning eller etnicitet. Låt oss nu vara på det klara med en sak. Oavsett vad det handlar om: Ensidighet är inte bra. Eller mer positivt uttryckt: det är bra om många perspektiv och erfarenheter kan göra sig gällande.
*
Vi kristdemokrater står i frontlinjen i den här frågan. Mot vänsterns kvoteringsvilja. Just för att vi är kristdemokrater. Vi tror att människan har ett värde i sig själv, inte ska ses som en utbytbar enhet i ett kollektiv. Och vi tror att samhällsgemenskapen ytterst hålls ihop av en gemensam värdegrund. Inte av ett kallt krig mellan grupper där alla bevakar alla under statligt överinseende. Jag är övertygad om att till exempel jämställdhet inte i första hand åstadkoms genom lagar och regleringar. Det handlar om värderingar – och om praktiskt handling.
Regeringen med kristdemokraterna som pådrivare har infört ett öppet ansökningsförfarande till statliga toppjobb. Resultatet har blivit en snabb ökning av andelen kvinnor. Nu klart över delmålet 40 procent. Mitt socialdepartement är det departement som bäst klarar jämställda utnämningar. Lika många kvinnor som män i utredningar – med en liten övervikt för kvinnor på ordförandeposten! Och gissa vad? Utan kvoteringstvång! Det handlar om attityder. Vänstern menar att det handlar om regleringar. Men så misslyckas de också med sin politik.
***
Kära vänner,
Låt mig nu återvända till ofrihetschocken. Låt mig vara gränspolis. För ofrihetschocken stannar inte vid vare sig tvångsdelning eller kvotering i bolagsstyrelser. Den kommer drabba vardagen för snart sagt varje person i medelsvenssons Sverige. I en debatt i riksdagen för några veckor sedan menade Mona Sahlin att när alliansen sänkt skatter så var det en kostnad för skattebetalarna. Med det resonemanget skulle alltså varje skattehöjning vara en intäkt för skattebetalarna. Och därmed en hittills allt för litet beträdd väg till rikedom. Snacka om förvridet perspektiv. Att ha som utgångspunkt att alla pengar tillhör det offentliga!
Om de rödgröna får göra sitt, drabbar ofrihetschocken hushållskassan i form av höjda skatter på både lön och boende. Om de rödgröna får möjlighet kommer ofrihetschocken att drabba den som vill välja hemtjänst efter eget huvud. Eller den vårdcentral som ligger nära jobbet istället för hemmet. Eller det apotek som ger bäst information och stöd till den som har diabetes. Ofrihetschocken skulle drabba den som vill arbeta med hushållstjänster. Och den som vill använda tjänsterna men som har relativt låga inkomster. De rödgrönas ofrihetschock skulle drabba personalen inom välfärden som nu fått flera arbetsgivare att välja mellan eller som vill starta eget. Chocken riskerar att drabba den som vill ha frihet att välja barnomsorg och skola åt sina barn. Om olyckan är framme kommer ofrihetschocken att slå obarmhärtigt mot de som vill ha rättvisa mellan barnomsorgsformerna. Som ser en chans att få mer tid med sina barn genom vårdnadsbidraget. Ofrihetschocken kommer att drabba den som vill ha möjlighet att tillsammans med grannar och bekanta ordna med en god barnomsorg med hjälp av barnomsorgspengen.
*
När jag i radion debatterade barnomsorg med en ledande socialdemokrat hävdade hon att CITAT ”valfrihet är att slippa välja”. Hur var det Orwell sa: Okunnighet är styrka! Tidigare i år fick jag ett icke obekant språkrör att bekänna färg; valfrihet är kanske bra – men inte om folk väljer fel! Jag ställde i en debatt frågan till Peter Eriksson om det ändå inte är föräldrarna som känner barnen bäst och därför är bättre lämpade att bestämma än politikerna. Språkröret svarade att det är det, sett till varje person, men inte till det samlade resultatet.
*
De som planerar för den här ofrihetschocken har missat något avgörande. Mångfald och pluralism leder till att människor som är olika ofta väljer olika! Tänk… att det ska vara så svårt att begripa.
***
Välfärdsvänner,
Välfärden är ett samlingsbegrepp för mycket av det som vi värderar högt. Att våra barn får gå i en bra skola. Att våra äldre ska få god omsorg. Att alla ska få bästa tänkbara vård utan väntetider. Utan att det är beroende av tjockleken på vår plånbok eller vår titel. Välfärden ska finansieras av oss. Gemensamt. Mest av den som tjänar mest. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Jag är glad att Almedalsveckan i år har kommit att handla om välfärd. Kanske kommer vi att minnas den som Välfärdsveckan? Jag har inget emot att det blir fler sådana veckor. Det passar mig och mitt parti som en glad farmaceut på ett nyöppnat apotek. Och de är för övrigt rätt många nu.
Igår kunde vi lyssna till Mona Sahlin som talade välfärd. Vi har hört prästsonen Lars Ohly högtidligt döpa om sitt parti till ”välfärdspartiet”.
Det är inte första gången. Som partiet ömsar namnskinn. Men låt mig berätta en sak för er Mona Sahlin och Lars Ohly. Man kan inte vara välfärdens vän och jobbens fiende. Man kan inte vara för att pumpa friskt blod i sjukvården och samtidigt åderlåta samhällsekonomin. Stora underskott betyder oundvikligen mindre pengar – också till välfärden. Färre lärare, färre läkare, färre undersköterskor. En slopad arbetslinje ger slopade välfärdssatsningar.
Men de rödgröna har också förvandlat välfärden till ett spel. Som ett eko från en sandlåda nära dig har de deklamerat: ”Oavsett vad ni satsar på välfärden så satsar vi 12 miljarder mer”. Ingen egen analys om vad ekonomin tål, om behoven i välfärdssektorn. Inga idéer om hur man skapar bäst välfärd. Nej. ”Om ni satsar 1 miljard – så satsar vi 12 miljarder mer. Om ni satsar 100 miljarder – så satsar vi 12 miljarder mer. Om ni satsar mer än du kan säga – så satsar vi 12 miljarder mer.” Det kändes töntigt redan på lågstadiet. Katten skon en miljon. Stjärnstopp. 12 miljarder kronor – ha ha, du får själv hugga ner dem i skogen. För det är pengar som inte finns med oppositionens jobbfientliga politik.
Och den lagstadgade arbetstidsförkortning som vänsterpartiet vill genomföra. Den kostar åtminstone 80 miljarder, bara i vård- och omsorgssektorn. Utan att en enda arbetad timme tillförs ute på golvet på sjukhus, vårdcentraler och äldreboenden. 80 miljarder minus på ett år är mer än 12 miljarder plus på två år. Och även om de hade pengar – vad skulle det spela för praktisk roll? Det säkraste sättet att besmitta en frisk skattemiljard… är att ge den till det rödgröna gänget.
*
De satsade 46 miljarder på att förkorta köerna under 2000-talet… Köerna blev längre. År 2002 lovade de 10.000 nya platser i äldreboenden… Platserna blev 10.000… färre. De rödgröna vill nu återigen hälla vin i gamla läglar. De tror att det bästa stället för välfärdsfrön att gro är där de bevisligen inte kunnat växa tidigare. På det rödgröna hälleberget. Om uttrycken tillåts.
I det rödgröna laboratoriet ägnar sig språkrör, provrör och andra sin tid åt att fundera ut bästa sättet att trycka tillbaka kreativitetskaviar i välfärdstuben. Hur man ska återsocialisera vård och apotek. Vänstern vill ersätta kömiljarden med en inverterad variant – en slömiljard – där de landsting som stoppar och minskar mångfalden i vården får extra pengar av staten. En grus-i-maskineriet-miljard. Socialdemokraterna tycker att det räcker med att stoppa ett framgångsrikt arbete med att korta köerna. Stryper vi mångfald och nytänkande, som de rödgröna vill, suger vi själva syret ur välfärdsatmosfären.
Under mina fyra år som socialminister har vi genomfört fler reformer på välfärdsområdet än vad de rödgröna ens klarade att drömma om under sina långa och alltför många år vid makten.
Vi använde en kömiljard och mer än halverade köerna.
Vi har infört ett högkostnadsskydd i tandvården.
Vi har producerat patientmakt. Numera kan man själv välja läkare utan att först fråga en politiker.
Har ni hört!
Vi har sett antalet vårdcentraler öka med nästan 20 procent, antalet apotek med 150 innan året är slut.
Och du kan numera köpa huvudvärkstabletter och nikotintuggummin på 6500 fler ställen än 2006. Det är oändligt många procents ökning… Fler än ni kan säga.
Vi har genomfört en efterlängtad psykiatrireform, kraftigt ökat antalet platser på läkarutbildningarna. Arbetet med att stärka patientens rätt och säkerhet inom vården har tagit Neil-Armstrong-kliv framåt.
Jag är stolt över att inte har köpt bilfabriker utan vingar för pengarna. Mitt i den värsta finansiella krisen sedan 1930-talet har vi lyckats värna välfärdens kärna.
Gett kommuner och landsting mer pengar än någonsin för att kompensera för vikande skatteintäkter.
Välfärden behöver resurser. Det har vi lyckats med. Det kommer vi att fortsätta lyckas med.
Och vi vet till skillnad från det andra gänget hur resurserna bäst ska användas.
Vi har välfärdsviljan. Och vi har välfärdsvanan.
Min utmaning till väljarna är; Syna oss i sömmarna! Vilken dag som helst, i vilken välfärdsfråga som helst. Vi blir bäst i test! Och min uppmaning till väljarna är; Rösta på Kristdemokraterna om ni värnar välfärden!
***
Men fortfarande finns det många utmaningar kvar. Vi kristdemokrater går till val på 13 steg för ett mänskligare Sverige. Ett sådant område rör äldres tillgång till vård och den kvalitet vården håller. Det är en av morgondagens och därmed nästa mandatperiods viktigaste välfärdsfrågor.
Många har hört talas om Gulli. Kvinnan som under elva år felmedicinerades så illa att hon bedömdes vara gravt dement. Gulli blev sängliggandes och kunde inte kommunicera med omvärlden. När läkarna tog bort ett av alla hennes läkemedel kunde Gulli plötsligt prata med omgivningen och lämna sin sjuksäng. Det är personer som Gulli som är i behov av en vård – och en vårdpolitik – som tar äldres sjukvård på största allvar.
*
Ett av problemen är att vården idag är organiserad för den stora – och relativt friska – majoriteten av befolkningen. Många äldre som är i behov av vård är så kallade multisjuka. De lider av många sjukdomar samtidigt och har behov som är komplicerade att både se, och tillgodose. Sjukvården har haft svårt att möta behoven och skapa en vård som är tillgänglig och säker för våra äldre. Jag presenterar därför idag ett förslag på en särskild satsning med inriktning på att göra vården för äldre bättre. Det handlar exempelvis om att vården måste få bättre koll på äldres läkemedelsanvändning. En av fem som är 75 år eller äldre, har tio läkemedel eller fler. Det är lätt att förstå att det ibland blir fel när olika läkemedel kombineras. Ibland genom att läkarna som skriver ut läkemedel inte känner till vilka mediciner som patienten redan har.
Det handlar om att äldre, precis som vi andra, inte ska behöva vänta oändligt länge på våra akutmottagningar innan vi får vård.
Jag föreslår därför en lagstadgad garanti om att ingen ska behöva vänta mer än fyra timmar på akuten. Det handlar om att öka kompetensen och platser i vården så att man i livets slut kan få en god – och kanske framför allt – värdig vård. Och det handlar om att den som är i behov av olika delar av vården ska ha rätt att få en kontaktperson som koordinerar all vård. Jag vill också se över regelverket så att våra äldre kan få en vård och omsorg som är all inclusive. Idag är vård- och omsorgskedjan uppdelad mellan olika utförare – i olika ersättningssystem. Jag vill att en och samma vårdgivare ska kunna erbjuda den äldre exempelvis hemtjänst, äldreboende, primärvård och rehabilitering. Allt under ett tak. Vården för våra äldre idag lever helt enkelt inte upp till de förväntningar som man kan ställa. Jag ser det här området som en av de allra största utmaningarna som vi har framför oss. Jag tänker gå i spetsen för det arbetet!
***
Fotbollsälskare,
Den här veckan så finns det ju två på jorden jämförbara evenemang. Almedalsveckan – och Fotbolls-VM. Veckan går mot sitt slut och VM mot ett avgörande. Som ni vet har vi ju, över blockgränserna, enats om en konstitution som säger att fotbolls-VM ska infalla varje valår.
I en trädgård här borta någonstans (pekar) har ett nytt lag försökt värma upp hos en gammal förbundskapten med smeknamnet ”Foten”.
Ett lag som vill kvala in till maktens arenor. Nya, rödgröna tröjor fyllda med förhoppningar. Men redan lite solkiga. De har försökt kopiera mästarnas försäsongsträning. Men varje publikt framträdande har bara lett till att oddsen försämrats dramatiskt. Ni minns kanske att det var uppslitande bråk innan man kom överens om laguppställningen. Lagkaptenen ville stänga av några spelare som prompt ville springa långt ute till vänster – utanför planen – , men ägarna tvingade henne att ta in dem i laget. I laget finns många rutinerade bänknötare. Väl inspelade i systemet… men möjligen i avsaknad av kreativitet. Mångfald och nytänkande i taktiken för att göra mål är bannlyst. Och – vad märkligare är – de vill att det ska vara förbjudet för sjukvårdare och bårbärare att etablera sig på fria ytor runt fotbollsplanen. Ett problem för lagledningen är att truppen enbart består av vänsteryttrar. Miljöpartisterna som tidigare var allroundspelare har omskolats. Hela mittfältet lämnas öppet för motståndarna. Ett annat problem är att det rödgröna laget helt underkänner själva idén med att ha ett försvar…I och på straffområdet saknar dom helt genomtänkt linje. Ohly, en av vänsteryttrarna, vill bilda mur så snart chansen yppar sig. Många, ja faktiskt alla, är specialister på fasta situationer – och låsta positioner. Det finns en viss osäkerhet i laget. Man måste hela tiden bevaka – inte bara motståndarna – utan också de egna för att undvika ständiga självmål. Och så att de egna inte i tid och otid ger varandra högsta hedersbetygelsen – rött kort. Men en sak måste man ge dem. Laget har förfinat filmningar närmast till fulländning i det mediala gröngräset. Man kastar sig teatraliskt på marken. Man skriker hjärtskärande; ”Nedrustning av välfärden”, ”orättvisa” eller ”stupstock” och hoppas domaren ska döma till deras fördel. Man hävdar också att motspelarna under en turnering på Gotland spelar en härskarteknisk fotboll när man gör tunnel och slår bollen vid sidan om det rödgröna lagets lagkapten. Utmärkande är också att man från vänsterkanten levererar det ena skruvade inlägget efter det andra. Men få är särskilt framstående när det gäller att använda huvudet. De miljöpartistiska och vänsterpartistiska spelarna har en egenhet… som är besvärande. Det är att de går hem i halvtid. De har generell matchtidsförkortning. Och vill att det ska gälla alla.
Vänner,
Fortfarande är det orangea laget favoriter i VM…
***
Vänner.
2010 års val beskrivs ofta som ett ödesval. Jag kan inte annat än att hålla med. Så är det nämligen med varje val. Varje gång ska vi gemensamt bestämma i vilken riktning Sverige ska gå. För min del är svaret givet. Vi behöver få ett mänskligare Sverige. Ett Sverige där enskilda och deras familjer lämnas fria från pekpinnar och får större valfrihet. Där politiker ser familjerna som en tillgång, värda respekt och stöd. Inte som en omständighet att hantera. Jag vill se ett Sverige där en trygg uppväxt ökar chanserna till ett bra liv. Där alla barn ges möjlighet till bästa start i livet – på lika villkor. Jag vill leva i ett land där äldre bemöts med respekt. Där äldres kunskaper och erfarenheter efterfrågas. Där man anses vara kapabel att avgöra var man ska bo, med vem man ska bo och vad man ska äta. Även när man lyckats bli gammal och råkat bli sjuk. Där det är lika självklart att äldre får känna vinden i håret som att de har tillgång till en sjuksäng när man behöver den. Jag vill se ett Sverige där köer i vården inte anses vara en naturlag utan arbetats bort. Där man kan vara trygg med att vården betalas gemensamt och ges efter behov – men där jag också har rätt att ha inflytande över hur vården ges. Ett Sverige där politiker uppskattar människors vilja till frihet och självförverkligande – och dessutom förstår hur resurser skapas – och därför ser till att vi har det bästa av företagsklimat.
Ett Sverige där ingen ska behöva vara rädd. Där man känner sig trygg i sitt hem och på gator och torg.
Ett Sverige där man förebygger brott och där brottslingar får ta sitt straff.
Jag vill leva i ett land där ekonomisk utveckling och arbetet för en bättre miljö kan gå hand i hand. Där ansvaret för miljön också ses som ett ansvar inför kommande generationer. I ett land som är allt annat än stängt och slutet. Sverige ska vara ett öppet land. Öppet för nya intryck. Öppet för dem som flyr undan förföljelse och förtryck. Öppet för dem som söker sig en bättre framtid.
I gemenskap, delaktighet och med samma rättigheter och skyldigheter.
Jag vill se ett Sverige där politikerna förstår människors behov av gemenskap. Vi lever våra liv i relation till andra. Livet blir fattigare utan familj, vänner, grannar och arbetskamrater. Ett land där vi ser vad ideellt arbete, föreningar och organisationer betyder för samhällsgemenskapen.
Jag vill leva i ett land som vågar diskutera frågor om vad som är rätt och fel. Sådana samtal behöver en klangbotten.
Kulturen ger oss verktyg för att möta livets svåra frågor och moraliska avvägningar. Vi får ta del av andras livsvillkor och drömmar och får förståelse för att vi alla är olika, men samtidigt lika.
Jag vill se ett Sverige som förstår att tryggare barn lär sig mer. Där skolan ger arbetsro för eleverna. Där man varken behöver vara rädd för att bli mobbad eller känner sig stressad och otillfredsställd. Det är i den miljön kunskap frodas.
Jag hoppas på ett Sverige där politiker förstår att eget sparande också är välfärd. Där ett eget sparande ger en person makt att bestämma över sin egen vardag. Vårt ansvar för varandra skär genom kulturella eller geografiska gränser. Jag vill se ett Sverige som väljer medmänsklighetens politik istället för egoismens.
Vi måste öka våra ansträngningar för att tränga undan fattigdom, förföljelse och förtryck meter för meter från jordens yta. Så skapar vi utrymme för frihet, välstånd och mänskliga rättigheter – för alla.
Jag vill se ett land där alla som kan har rätt att jobba. Där vi förstår att det inte bara handlar om att försörja sig när man har ett jobb att gå till.
Det handlar också om värdighet.
*
Nu har vi tio veckor kvar till valdagen. Då avgörs vilken väg Sverige ska ta. Då ska vi tillsammans välja vägen mot ett mänskligare Sverige.
Tack för att ni lyssnat!