20100423 – Theodor Kallifatides: Ett begravningstal

Utgiven i ”Citizen Schein” 2010

Det har blivit mycket sagt om Harry Schein. Det
kommer att sägas mer, men den som mest har talat
om honom är han själv genom sina böcker, artiklar
och krönikor. Harry Schein var en lysande skribent.
Inte bara för att han skrev intelligent och inte så
sällan klokt, utan mer i bokstavlig mening. Hans
språk lyser, men det glöder inte. Det glänser men
det förbländar inte. Det strålar men det bränner
inte. För att förstå detta måste man ta hänsyn till
vissa omständigheter.
Det är sant att Harry Schein bara var fjorton år,
när han av sin judiska mor skickades till Sverige för
att undgå den dödliga faran av den framväxande
nazismen och antisemitismen. Fjortonåringar på
den tiden var inte som dagens dito. Han hade redan
läst latin i tre år, grekiska och spelat piano sedan
länge. Visserligen drömde han om att bli fotbollsspelare,
det gjorde de flesta pojkarna i Wien just då,
eftersom den österrikiska fotbollen dominerade
arenorna med sin elegans, effektivitet och skönhet.
När jag ville få honom på gott humör började jag
alltid tala om Matthias Sindelar, den ojämförlige
centerforwarden i det österrikiska landslaget. Det
kan alltså hända att han drömde om att bli fotbollsspelare,
men i hans välbärgade hem i Wien umgicks intellektuella,
konstnärer och politiker. Hans far var en
övertygad anhängare av socialdemokratiska idéer.
Det var en explosiv tid. En gyllene parentes i det
moderna Europa. Stora författare som Arthur
Schnitzler och Robert Musil öppnade portarna till
erotikens och maktens världar, filosofer som
Ludwig Wittgenstein och Rudolf Carnap satte nyckeln
i språkets lås och vred om den ett par varv, Karl Popper
förberedde uppgörelsen med det öppna samhällets fiender,
ekonomer som Friedrich von Hayek och
Joseph Schumpeter tog upp kampen med Karl Marx.
Det var helt enkelt inte bara i fotboll som Österrike
hade ett wunderteam. Harry Schein tog intryck av
allt detta, det var omöjligt att inte göra det med hans
brådmogna intelligens och skärpa.
Det var med andra ord inte vilken fjortonårig
pojke som helst som kom till den småländska gården.
Endast fyra år senare skrev han på oklanderlig svenska
en lång och ytterst anmärkningsvärd analys av
världssituationen som han skickade till några
tidningar utan att få den antagen. Ett par vänner fick
senare som en kolossal ynnest tillfälle att läsa den,
eftersom Harry inte tyckte om att tala om gamla
saker. Just detta är den andra omständighet som får
hans språk att lysa.
Modersmålet var tyska, men han hade bestämt
sig att glömma det. I vuxen ålder klagade han ofta
på hur dålig hans tyska var. När jag sade till honom
att jag skulle börja läsa tyska, frågade han bara:
Varför det? Han valde att skriva på ett språk som inte
var hans. Det stod mellan honom och tingen,
mellan honom och världen. Det hindrade honom att se
och att förstå. Därför var han tvungen att i sitt
skrivande söka sig till klarhet och entydighet.
När han var som bäst var hans svenska genomskinlig.
Man underskattar fördelen med att skriva
på ett främmande språk. Man är tvungen att veta
vad man vill säga och man måste ha något att säga.
Har man inget att säga, säger man det bäst på modersmålet.
Det är en av språkets vanligaste funktioner:
att dölja och att förvanska, att resa dimmor och
falska speglingar.

Harry Schein älskade ljuset, det äkta ljuset. Han
solade envetet inte bara sin smidiga kropp – ännu i
hög ålder kunde han föra en cigarrett till munnen
med tårna – han solade också sitt intellekt i
förnuftets klara sol. Det var arvet från Österrike. I allt
väsentligt fortsatte han att tänka i samma banor
hela livet. Även detta bidrog till hans unika stilistiska
briljans liksom den tidiga präglingen av latinets
exakthet och ekonomi i uttrycket. Han skrev
aldrig för långt och han klagade ibland på att han
saknade idéer, men i min erfarenhet är det bara
dumbommar som inte saknar idéer.
Förnuftet har inte många stilistiska vapen. I
princip bara ett – ironin. Problemet är att ironin
bara fungerar inom ramen för vissa antaganden,
nämligen att vissa saker helt enkelt inte kan hända.
Dessvärre fick han upptäcka att detta inte längre var
fallet. Plötsligt var allt möjligt och i en sådan värld
mister ironin sin udd. En gång skrev han en krönika
om en av sina vänner. I den svartmålade han sin vän
så gott han kunde i det ironiska syftet att försvara
honom. Samma dag bröt hans telefonsvarare ihop
av alla kända och okända människor som hade ringt
för att tacka honom för att ha avslöjat vilken skurk
hans vän var. Ironin var förfelad. Samförståndet var
inte längre för handen.
I fortsättningen skulle han försöka skriva berö-
vad sin lekfullhet. Det blev svårare och svårare och
slutligen tystnade han. Harry Schein tyckte inte om
att korsa sina spår. Ändå behöll han dem hela livet.
Sista dagen han levde talade han plötsligt tyska.
Hans absolut sista ord till mig, några timmar innan
han gav sig iväg, var: ”Vielen Dank für Deinen
Besuch.” Rösten bar knappt, men leendet var lika
stort som alltid. Han hade kommit hem.
Det återstår för mig endast en sak att säga: Farväl Harry!
Und vielen Dank für Deinen Besuch.

Publicerad i Kallifatides, Theodor Taggar: ,