Tal vid Torgny Segerstedts grav 11/8 2008
Av Martin H:son Holmdahl
Kära vänner,
Kära medlemmar i Torgny T. Segerstedts familj
Egentligen behövs ej här något minnestal. Det
var ju blott mindre ett decennium sedan Torgny
och Coco var mitt ibland oss, varför deras stora
livsgärning står levande för oss.
Men låt oss erinra oss att vid denna tid för 100 år
sedan steg Augusta Segerstedt, född
Synnestvedt, oplanerat av tåget i Mellerud. Hon
var på resa mellan sitt gamla och nya hemland,
när hon insåg att det väntade andra barnet
pockade på förlossning före slutstationen. Denna
ankomst på järnvägshotellet i Mellerud torde
vara en av Torgny Segerstedts få oplanerade
handlingar under ett drygt 90-årigt liv, som han
själv i en tidningsintervju i samband med sin 90-
årsdag betecknade som ett gott liv.
Ett liv med en livsinsats som imponerar, både
kvantitativt och kvalitativt. Men Torgny var ej
besparad svårigheter under uppväxtåren.
Förlusten i tonåren av en äldre älskad broder,
Albrekt, som gick bort i stelkramp, och den
älskade moderns, Augusta, prövningar var
upplevelser som satte djupa spår hos Torgny.
Möjligen bidrog dessa upplevelser till Torgnys
oerhörda arbetsdisciplin och sedermera
kärleksfulla och respektfulla förhållande till
hustru Marie-Louise, Coco, under ett nära 60-
årigt äktenskap.
Denna arbetsdiciplin med en strängt planerad
arbetsdag från tidig morgon följde honom från
studietiden i Lund genom hela livet. Ännu under
sina sista dagar var han upptagen med ett arbete
för Svenska Akademien, och när jag skiljdes från
honom på sjukhuset, då han hämtades till den
dialys under vilken han avled, sa han: ”Kom
tillbaka som vanligt imorgon Martin så kan vi
fortsätta diskussionen om nazismen och Uppsala
universitet.”
Uppsala och dess universitet fick glädje av denna
oerhörda arbetsinsats i 60 år från utnämningen
som 30-åring till professor i filosofi 1938, som
innehavare från 1947 av landets första lärostol i
sociologi och som dekanus för den filosofiska
fakulteten, samt från 1955 under 23 år som
rektor för Uppsala universitet. Invalet 1975 på
stol nr 2 i Svenska Akademien, där han utförde
en omvittnat stor och värdefull insats, bland
annat de tre böckerna om Akademiens historia
från 1786–1936, enligt recensioner ”en oerhörd
lärdomsprestation” med en ”kunskapsbredd av
unika mått”, gav honom arbetsuppgifter livet ut.
I Akademiens serie av biografier skrev Torgny
Segerstedt om Nils von Rosenstein, Akademiens
förste ständige sekreterare. Vid genomläsning av
detta ofantliga lärdomsprov, fick jag intrycket att
Torgny Segerstedts mycket sympatiska skildring
av Rosensteins liberalism, rationalitet i
uppfostringsfrågor i efterföljd av den engelske
filosofen John Locke, och av Rosensteins tidiga
åsikt om allas rätt till utbildning, även kan
appliceras på Torgny Segerstedt själv. Så kan
även verkets undertitel ”Samhällets Människa”,
vilket också Torgny Segerstedt i hög grad var.
I en artikel vid hans avgång som rektor
förmodade jag, att eftervärlden kommer att
framställa honom som den svenske
universitetsrektor, som mest konsekvent och
ihärdigt hävdade respekten för kunskap och
sanningssökande i en tid då starkt ökade
kvantitativa krav på utbildningsapparaten hotade
kvaliteten inom denna. Man kommer att
framhäva hans betoning av allas rätt till
utbildning och vikten av forskning enbart
underkastad vetenskapens internationella
regelsystem och ej hämmad av dogmer eller av
olika maktfaktorer i det omgivande samhället.
Jag tillåter mig citera ur Bo Ralphs inträdestal
över företrädaren på stol 2 i Svenska Akademien:
”Torgny Segerstedt byggde upp ett helt nytt
ämne vid sitt universitet, var framgångsrik som
forskare och omtyckt som lärare, var skicklig
forskningsadministratör och forskningspolitiker,
betonade vikten av kontakt mellan universitet
och omvärld samt föregick med gott exempel.
Han blev en dominant inom landet men gjorde
också en internationell insats, både som forskare
och forskningsadministratör. Trots denna
mångfacetterade verksamhet hade han alltid
energi över för ett vänligt bemötande gentemot
omgivningen oavsett person, rang eller ärende.
Det är allt detta tillsammans som gör honom så
speciell.”
Ja, Torgny Segerstedts långa rektorsgärning
präglades av vidsynt humanitet, sällsynt
arbetsförmåga och initiativkraft, oräddhet och
kunnighet. Hans insats är förblivande och
kommer att inta en central plats vid kommande
beskrivningar av universitetets hittills mest
expansiva period.
De flesta av oss här församlade har sina egna
minnen av denna speciella person och hans
stödjande hustru, Coco. Många av oss bevarar
med glädje bilden av de båda sittande sida vid
sida i Geijergårdens trädgård under 90-
årsuppvaktningen, arrangerad av Dag
Hammarsköldsfonden, för vars verksamhet
Torgny betytt så mycket.
För mig personligen, liksom för många av er, var
vänskapen med Torgny och Coco berikande. De
var goda föredömen, och vi saknar dem mycket.
Saknad är dock ej rätta ordet, då de som jag sa i
början av mitt tal är mycket närvarande i våra
minnen.