Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 20080711
Häromdagen hände det faktiskt igen, hos en företagare, ett byggprojektföretag i Solna
norr om Stockholm. Jag träffade en pensionär som arbetar. En 66-åring som tyckte att det
var roligt att få fortsätta att göra nytta på arbetsmarknaden. Företagaren som anställt
honom sa: ”Det är den bästa vi har. Vi ska hitta ännu fler. De kan så mycket. De är så
ödmjuka i att lära andra hur man borde göra.” Det är en i en växande skara av äldre som
arbetar i Sverige. De är snart 100 000. De förtjänar en stor respekt.
En pensionär som arbetar, vad är det för något egentligen? Pensionär – det är enligt
ordboken en person som lever av folkpension. Folkpension utbetalas till den som
permanent har förlorat sin inkomst. En pensionär som arbetar är alltså en person som
arbetat färdigt, som arbetar. Det är så där ibland. Begreppen går inte riktigt ihop.
Jag minns min gamla riksdagskollega som sa att han var upprörd för han blev utesluten ur
riksdagens nykterhetsgrupp bara för att han druckit några glas vin. Ibland går inte
begreppen ihop. Jag har lärt mig i politisk verksamhet, att när det ser ut så då förebådar
det något nytt. Vi utvecklade nya moderaterna för att förstå det som är nytt, det som
utvecklar Sverige mot framtiden. Vi tycker att det vi nu pratar om därför är viktigt.
Folkpension har vi inte haft så länge i det här landet. Det inrättades 1913. I ett land där
medelåldern var 55 år bestämde man att pensionsåldern skulle vara 67. Men det var
medelåldern, det. Minns Henning Nilsson i Per Anders Fogelströms fantastiska Stadserie. Ni vet han på vilken staden väntar i Mina drömmars stad, han som efter hårt arbete
och sjukdom dog 34 år gammal. En romanfigur, kan någon säga, men väldigt
betecknande för sin tid för många andra också. Det var bokstavligt ett Sverige där många
föddes, arbetade och dog. Så är det inte längre.
2004 kunde vi räkna dem som var 65 år fyllda till 1 550 000 svenskar, 2010 – och det vill
jag påpeka är ett viktigt år – då kommer de att vara 1 720 000. Det är 170 000 fler 65 år
eller äldre på bara sex år. Det är den typ av ökningar som vi måste se när det gäller vilka
som ska gå från vänstersidan till alliansen för att vi ska få förnyat förtroende 2010. Mina
vänner, det är stort! Vi talar om många, många människor.
Vad är vår samhällsbeskrivning av alla dessa äldre? Jo, i Sverige beskriver vi saker
svenskt, dvs enhetligt. En pensionär är en pensionär som är en pensionär. Likadana
allihopa, ofta med lite följdbeskrivning ”sjuk”, ”i behov av stöd”, lite osäkert om de är
kapabla att fatta egna beslut. I ett högstämt tal meddelar en partiledare i Almedalen att
han eller hon tackar landets pensionärer för de insatser de gjort. Gjort! Så talar vi till
äldre i Sverige. Om jag hävdar att en del av detta är sant, det finns äldre som passar på
den beskrivningen, men samtidigt hävdar att den som är 65 år fylld i Sverige idag
vanligast kan beskrivas som en person som är frisk, med arbetsförmåga både när det
gäller att arbeta i lönearbete eller på annat sätt vara aktiv i en tid när mycket erbjuds på
ålderns höst. Dessutom många gånger med ekonomiska marginaler av ett slag som många
inte har, kanske inte nu, men framförallt om några år. Har jag då gett rätt beskrivning och
framförallt är det den känslan vi har inför äldre här i Sverige? Spelar det nån roll, säger
nån. Ja, det spelar roll. Politik formas väldigt ofta ur vår bild av verkligheten. Är det korrekt blir det ofta bättre politiska förslag, men ibland är den skev eller något
nattstånden och ur detta riskerar vi att dra felaktiga slutsatser. Därför spelar det roll att vi
förstår hur de äldre har det i Sverige.
Det finns de som gjort det. På nätet hittar man en del av det som skvallrar av det som ska
komma. Det finns hemsidor som heter ”Hyr en senior”, eller den jag läste som heter ”Hyr
en pensionär”. Där får vi lära oss tio skäl till varför det är klokt att anlita en pensionär. 1:
Behöver inte vara ledig för att dagis eller skola är stängd. 2: Behöver inte vara hemma för
vård av sjukt barn. 3: Kan jobba över med kort varsel. 4: Ger hellre en hjälpande hand än
slåss med vass armbåge. 5: Kan sitt område och har sett problemen förut. 6: Jobbar mer
när säsongen kräver det. 7: Är fokuserad på arbetet, behöver inte bekymra sig om barnen
därhemma. Det kan man diskutera…8: Vet redan sitt eget värde, behöver inte bevisa
något för andra eller sig själv. 9: Litar på egna erfarenheter, är inte karriärsugen. 10: Har
massor med erfarenhet men är ändå redo att lära sig något nytt.
Detta, mina vänner, är mer än en beskrivning som ger tio skäl för att anlita en pensionär,
det är en beskrivning av ett Sverige på väg in i en ny tid. Förstår vi att ha rätt
utgångspunkt i vilka förutsättningar vi ser för våra äldre? Man kan se att politiken haft
påverkan. Det nämns att den som jobbar på äldre dar inte får jobbskatteavdrag en gång,
utan två gånger. Dubbelt jobbskatteavdrag till 65 eller äldre som arbetar, och det nämns
hur de hushållsnära tjänsteavdragen är grund för att man just ska anlita en senior eller
pensionär. Den som tar sin utgångspunkt i att bejaka att här finns arbetsförmåga och kraft
och utformar politiken därefter kommer se ett annat Sverige växa fram.
Vi införde faktiskt den där pensionärsskatten vi pratade om i valet 2006. Vi dubblade
jobbskatteavdraget, det är faktiskt den i Sverige som får mest ut av sitt egna arbete, det är
de som är 65 år fyllda och fortsätter att arbeta.
Några viktiga utgångspunkter när vi formulerar vår politik för äldre i Sverige: Utgå alltid
från att människor , vilken ålder de än har, har en vilja att fatta sina egna beslut och för en
politik som uppmuntrar till eget deltagande och eget arbete. Det kan gälla innepå
arbetsmarknaden, mn också gälla allt annat som åldre gör idag för att få Sverige att
fungera. Se på kultursektorn, se på föreningslivet. Tala med de stressade
småbarnsföräldrarna. Vem bär upp det svenska samhället idag? Det är de äldre. Utforma
en politik som bejakar detta. Jag har sett kraften. Man har gjort det när man som jag
styrketränat med 85-åringar i Huskvarna eller dansat finsk tango, som jag också har gjort,
i Borås.
Minns vad kärnan i den svenska välfärden också betyder för många äldre. Minns vad
kvalité och värdighet i äldreomsorgen, väl fungerande tillgänglighet i sjukvården betyder.
För många av oss är det uppgifter i media om hur det är, eller nånting vi hör via nån
anhörig eller nån vi ser på ålderns höst i vår släkt eller nära bekantskap. För många äldre
är detta deras liv, deras vardag. Att äldreomsorg och sjukvård fungerar och får sina
resurser. Därför måste svensk politik utformas så att de resurserna verkligen får sitt
utrymme. Det är också en viktig del av att bejaka just att äldre ser lite olika ut i Sverige. Minns att andras arbete påverkar våra pensionär. Jag vet, jag läser också de där
insändarsidorna som säger ”Min pension är något jag stoppat undan lite av och som jag
ska få på ålderns höst”. Det må gälla avtalspensioner eller privata pensioner men stämmer
inte på det allmänna pensionssystemet. Det är utformat så att det är de som arbetar idag
som säkerställer dagens pensionärers pensioner. Med följsamhetsindex blir det så att ju
fler som arbetar desto bättre blir utvecklingen för pensionerna. Därför är den bästa
politiken för den som på ålderns höst inte arbetar, som vill ha högre pension, att se till att
det förs en politik i landet för att de med arbetsförmåga också verkligen arbetar. Det är så
det svenska pensionssystemet hänger ihop.
Det finns en grupp som inte har ATP–poäng, som inte är kopplat till följsamhetsindex,
som lever på garantipension allena. Vi har även äldregrupper som inte ens har det till
stöd. De lever med mycket små marginaler, ofta våra allra äldsta. Inte sällan kvinnor över
85 år. Där har alliansen sagt att vi vill utforma förbättrat stöd till dessa grupper. Det vore
en av de fördelningspolitiskt mest riktiga saker vi kunde göra, det vill vi återkomma med
i höstens budget.
Min utgångspunkt, och mitt besked till de äldre i Sverige är: Nöj er inte med ett tack för
det ni gjorde, kräv respekt och utrymme för all den kraft att vara med och bygga upp
Sverige som ni redan har och som ni vill fortsätta att utverka också i framtiden.
Snart 100 000 äldre som arbetar… Det är inte bara för dem vi utverkat en arbetslinje. För
mig är arbetslinjen vår tids frihetsutmaning. Vi menar med arbetslinje att den som har
arbetsförmåga också ska arbeta. Vi menar att arbete i sig har ett högre värde. Den som
arbetar utvecklas som människa. Den som arbetar får en egen försörjning, en möjlighet
att stå på egna ben, kan i högre utsträckning påverka sin egen tillvaro. De bidrar till sin
egen tillvaro och säkerställer välfärden för de som ingen arbetsförmåga har. Den som
arbetar är friskare än den som inte arbetar. Den som arbetar är med sällan ensam. Det är
ett värde i ett modernt samhälle att föra en politik som sätter heder i en arbetslinje. Det är
så pass viktigt att vi är beredda att utforma en politik som ibland möter en skepsis, en
ovilja till arbete för egen del, och ändå hävda denna arbetslinje. Människan fungerar så,
vi har inte alltid motivation i alla lägen. Vi har ibland inte samma motivation på
morgonen som på kvällen. Vi har inte i alla lägen motivation. När det gäller brist på
motivation – jag inser att man kan uppfatta det här olika – men jag ser framför mig en
man som går bakom sin hustru på Ikea. Det är brist på motivation.
Med det vill vi säga att all vår fantastiska förmåga till trots så har vi dagar när vi tänker
lite annorlunda. Och jag kan inte förstå varför det så ofta i svenskt samhällsliv beskrivs
som något hedervärt att avbryta arbetslinjen. Att beskriva det som något bra att
människor – för det händer oss alla som blir sjuka eller får problem – måste se det som
början på en mycket lång sjukfrånvaro. Varför måste den som går in i väggen bäras ut på
bår för alltid? Varför har vi inte en attityd att det folk på jorden som är friskast, som lever
längst rimligen inte borde vara sjukskrivna den längsta tiden? Varför hyllas de brott med
arbetslinjen som innebär att människor kommer bort från eget arbete, inte har kontakt
med arbetsmarknaden, trots att det ofta påverkar både hälsa, känsla av ensamhet och
minskade möjligheter att påverka sin egen situation? Vi vill istället föra en politik som underlättar en arbetslinje. Utgångspunkten är att göra
det mer lönsamt att arbeta. Det ska löna sig bättre att arbeta än att inte arbeta. De som
föreslår att man ska föra upp ersättningar för att inte arbeta till 90 procent av inkomsten,
dessutom under mycket lång tid, de berättar för er, kära svenska folk, att det ska vara mer
lönsamt att inte arbeta än att arbeta. Det vet alla som nån gång haft ett arbete att det är
kostnader förknippat med ett arbete – kläder, transporter. Ska vi konstruera system som
gör det mer lönsamt att stå vid sidan av arbetsmarknaden än att faktiskt arbeta? Då gör vi
fel för den enskilde, då bygger vi vårt samhälle fel och kommer inte att orka de
välfärdsutmaningar och behov av stöd som finns för de som inte har arbetsförmåga.
Förenkla också och gör det billigare att anställa. Det måste hänga ihop. Den som vill
jobba möter den som vill anställa. Och var beredd att sänka trösklar och våga ta
diskussionen om att ska alla in på arbetsmarknaden som har arbetsförmåga, ska vi få
verklig full sysselsättning då kräver det många typer av jobb. Det kommer att krävas
socialt engagerade företagare, som har som idé att också våga pröva den som kanske inte
levt det perfekta livet. Som kanske haft drogproblem, kanske haft problem med
kriminalitet, som inte skötte sin skolgång, som har svårt att umgås nära andra människor.
Om vi menar att alla, utifrån egna förutsättningar, ska respekteras för sin arbetsförmåga,
då hävdar jag att vi måste bejaka många typer av jobb i Sverige.
Inte jobb som ger något annat än avtalsenlig lön. Det ska vi ha. Riktiga löner man kan
leva på, stå på egna ben. Men det finns andra sätt att sänka kostnaderna för arbete. Man
kan sänka den skatt man betalar för nån som får jobb som kanske haft svårt att hävda sig
på arbetsmarknaden. På det sättet har vi utformat stöd som både sänker
arbetsgivaravgiften för den som anställer nån under 26, för nån som anställer nån som är
äldre. För nån som anställer nån som kommit och är asylsökande, eller anställer nån som
länge stått utanför arbetsmarknaden. För allt detta har vi utverkat stöd för att sänka
trösklar för människor att faktiskt komma in i den reguljära arbetsmarknaden. Jag menar
att den ansträngningen är väl värd både att fortsätta med och ta på största allsvar. Det
handlar i grunden om vilket Sverige vi vill se.
Jag möter ofta de som säger ”Sänk våra kostnader för de som är våra bästa anställda, som
kan få jobb nån annanstans. Jag vill ha lägre kostnader för dem”. Det är begripligt, det är
okej. Vi förstår vad ni vill använda det till, ni vill höja lönen för de som har lättare att ta
sig fram på arbetsmarknaden eller ha ett bättre resultat i egna företaget. Men denna
regering är vald med uppdraget att se till att vi får full sysselsättning, att vi sänker
trösklar för grupper som står utanför, och som inte har lika lätt att hävda sig. Det påverkar
hur vi utformar vår politik.
Mina vänner, det spelar roll vilket vägval vi gör. 2005 förtidspensionerades 5 000
svenskar som ännu inte hade fyllt 30 år. Vi stannar lite där, va? Tänk er att alla ni som
står här idag, och så tänker ni en gång till, och så tänker ni att ni alla är under 30 år. Ni
minns den tiden, va? Under 30 år – framtidstro. Och så tänker ni att ni alla har jobbat
klart. Ingen av er ska jobba en enda dag till i livet. Tycker ni att ursäkten för det räcker
med att ingen av er räknas som arbetslös, och därmed att vi inte behöver göra något åt
problemet? Eller är det ett allvarligare problem som vi har anledning att utforma en politik utifrån den arbetslinje jag just beskrivit? Det var 2005. 2007 var ett historiskt år i
Sverige. Historiskt många fler arbetade timmar, historisk ökning av hur ungdomar i
Sverige fick arbete, historisk ökning av hur äldre kom in i arbetslivet, historisk ökning av
hur utrikes födda fick arbete. En god konjunktur, en politik som sänker trösklar och bryr
sig om att full sysselsättning måste innebära att vi inkluderar, att vi drar in människor i
arbete – det är vår arbetslinje. Det är den politik jag nu vill gå vidare med.
Det finns oro i omvärlden, det pratas om möjligen sämre tider. Då är det dags att föra
ännu mer av arbetsutbudsstimulerande politik. I kommande budgetförhandlingar vill
moderaterna genomföra ytterligare skattesänkningar med de jobbskatteavdrag vi redan
tagit två steg, nu omfattande ytterligare 15 miljarder.
Vi vill göra det på tre sätt. Vi vill ytterligare sänka trösklarna för de som inte har jobb
idag när de kommer in i arbete, alltså en skattesänkning för de som tjänar allra minst. Vi
vill ha en bred marginalskattesänkning för Sveriges breda låg- och
normalinkomsttagargrupp, och vi vill ta ett första steg på att höja brytpunkten på den
statliga inkomstskatten.
Detta betyder mer pengar i plånboken för de som jobbar. Minns ni sjuksköterskorna som
strejkade? De var besvikna. Många veckor sa de: Vad gav det? Minns ni vad de krävde?
1 700 kronor mer brutto i månaden. Om vi får sänka inkomstskatterna den här gången
med 15 miljarder så innebär det 250 kronor mer i månaden till en sjuksköterska och
lägger vi ihop alla de inkomstskattesänkningar vi gjort så är sänkningen för en
sjuksköterska 1 500 – inte brutto, utan netto – varje månad.
Eller ta vårdbiträdet som jobbar i äldreomsorgen, eller i den svenska vården, som får
frågan: Kan du hjälpa till i helgen, vi är kort om personal? Kan du ta några extra timmar?
Hur mycket får det vårdbiträdet över i egna plånboken? Vi har om vi får genomföra det
tredje steget, ökat vad de får behålla på den sist intjänade hundralappen med nästan sex
kronor från 2006 fram till nu. Det är en ökad drivkraft för att känna att eget arbete lönar
sig, det är bra för den enskilde, det gör att fler arbetar och det säkerställer att vi klarar
välfärdens finansiering.
Vi har utformat förslaget så att det ger mest till de som tjänar minst. Vi har utformat
förslaget så att det gör att inkomstskillnaderna i Sverige minskar. Både just för att det ger
mest till den som tjänar minst, och för att det ger, jobb till de som idag står utanför
arbetsmarknaden. Det är det mest verkningsfulla sättet att få se ett samhälle som går
bättre ihop, bättre i takt. Att man genom att fler får eget arbete också medverkar till att
utjämna inkomstskillnaderna. Jag säger: Låt oss möta sämre tider med mer av arbete.
Stärk arbetslinjen, det stärker Sverige.
Med den oro vi har i vår värld så prövas förutsättningarna för den ekonomiska politiken.
Det finns de som säger att vi inte sett ett svårare läge än vad vi har nu. Stigande
matpriser, oljepriser, oro i den finansiella sektorn samtidigt med det
avmattningstendenser och inflationsimpulser i den svenska ekonomin. Det är i tider som
detta som det prövas om man för rätt och ansvarsfull ekonomisk politik. Det handlar i grunden om att förstå att hushålla med skattebetalarnas pengar. Jag har varit
i Almedalen förut. Det är väldigt trevligt. En del av Almedalen är att det är många som är
här, ni kan se dem runtomkring här i Visbys centrala delar. Många av dem kallas
lobbyister, intressegrupper. De har som idé att göra anspråk på andra skattebetalares
pengar. Någon applåderade… Jag har inga problem med det. Det är en viktig del i en väl
fungerande demokrati, att man ibland sluter sig samman och gör anspråk på andra
skattebetalares pengar. Inget fel i det, men det är ofta det det handlar om. Möjligen finns
det några ikväll som inte kom hit för att försöka få mer av andras skattepengar, utan mer
har idén att jag jobbar och undrar vad ni gör med mina skattepengar. En och annan
känner kanske igen sig…
Det kan tänkas bli intressant för er att ställa frågan vem som är bäst att hushålla med
mina skattepengar. Vem är det? Jag har ett tips att kolla, och det är att ni går runt och
ställer frågan till alla de som finns här och vill göra anspråk på andras skattepengar. Vem
anser de är svårast att övertyga – person och parti i svensk politik – för att få loss alla de
där pengarna som de vill ha till det de tycker är viktigt? Jag vet inte vad svaret blir, men
det kan vara en bra person eller ett bra parti att företräda just ert intresse av att det inte
förslösas för mycket skattepengar på sånt som ni kanske inte tycker är allra viktigast.
Jag vill vara tydlig med vad jag såg som en bärande del av förnyelsen av moderaterna,
kanske den allra viktigaste delen. Ekonomisk politik måste gå ihop. Man måste ha
förmåga att långsiktigt bära ansvar för de offentliga finanserna om man någonsin ska
uträtta något bra för människor i det här landet. Det bygger på en inställning att pröva
varenda skattekrona lika hårt som en annan. Man ska veta att vill man göra anspråk på
skattebetalarnas pengar så kommer man att möta frågor och krav på analys. Man ska veta
att kommer man in i regeringskansliet stöter man på en moderat som kommer att ha
synpunkter på hur mycket skattepengar ska an vändas till olika verksamheter.
Och jag vill vara klar på en punkt: Det spelar ingen roll vad det står på lappen till vem
pengarna ska skickas. Vi har på det sättet ingen särskild idé om att man får slösa med
pengar bara det står rätt sak på lappen. Alla skattekronor ska ha samma tuffa prövning,
det är mitt löfte till alla er som kom hit ikväll och undrade om det fanns någon som är bra
på att hushålla med mina skattepengar.
Detta kommer nu att spela roll. Sverige har faktiskt på det sättet ett bättre läge än många
andra. Lyssna hur det låter över Europa, över världen. Det många har är underskott när de
ska möta sämre tider.. Vi har överskott i våra offentliga finanser. Det är kvittot på att man
hållit hårt i skattepengarna och att de nu finns kvar för att möta sämre tider. Det är så vi
rustar Sverige för vad som kan bli sämre tider. Det är så vi rustar oss för den förändring
av Sverige som vi ser. Fler som blir äldre, ökade anspråk på bra välfärd för yngre, bättre
skola. Det kan bara gå ihop om vi är bättre på att ta ansvar för våra offentliga finanser.
Då finns nån som säger: Har ni inte lite problem med opinionssiffrorna? Va? Jag kan
säga att jag har fått den frågan 11 800 gånger de senaste två åren. Mitt besked är att val
avgörs på valdagen. Vi tror på det vi gör, vi tror på Sverige. Vi bygger och rustar detta
land starkt för det som ska komma och jag vill gärna säga att det här med opinionssiffror är inte det enda som sjunker. Statsskulden sjunker. Skattetrycket sjunker. De offentliga
utgifterna sjunker. Ohälsotalen sjunker. Antalet som lever i utanförskap sjunker.
2010 avgörs valet, inte en dag före det. Då ska vi ställa frågan vem som är bäst på att
rusta Sverige starkt för tiden efter 2010. Det är idag juli, det är 2008. Om ett år kommer
jag tillbaka. Jag hoppas det… Jag hoppas att ni kommer tillbaka. Ta med en vän. Då
kommer det att vara lördag. Då kommer jag att stå här. Då står vi väldigt nära inför ett av
mänsklighetens största beslut. Då står vi väldigt nära frågan om vi får på plats ett
internationellt klimatavtal i Köpenhamn på hösten 2009. Jag har lärt mig att respektera att
vårt sätt att leva inte är långsiktigt hållbart, jag har förstått att vår värld har feber och att
det krävs politiskt ledarskap för att göra något åt det. Vi har kunskapen, vi kan ställa om.
Kan ni göra något? Ja, det kan ni. Ni kan fundera över hur ni lever. Ni kan välja sätt som
minskar er klimatpåverkan. Kan Sverige göra något? Ja, det kan vi. Och vi gör redan
mest nästan av alla. Vi har infört de styrmedel, de CO2-skatter och åtgärder som andra
fortfarande talar om som omöjligt. Det har vi gjort. Vi nöjer oss inte. Vi ska göra mer,
visa ledarskap och gå före. Men vi kan inte lösa det själva. 0,2 procent av världens
växthusgasutsläpp kommer från Sverige. Jag är ledsen, vi är jätteduktiga, men 99,8 står vi
inte för, och då räcker det inte att vi gör jobbet. Kan EU göra jobbet? Ja, jag hoppas det.
Jag hoppas att vi ska få på plats en europeisk överenskommelse i höst som visar att 27
länder kan visa ledarskap, ta på sig åtaganden att börja minska växthusgaspåverkan redan
nu. Men inte heller det räcker – hela EU står bara för 14 % av världens
växthusgasutsläpp. Det är dessutom en sjunkande andel.
Räcker inte Kyotoavtalet? Det som samlat ihop de länder i världen som vill minska
klimatpåverkan. Inte heller det förslår. Hela Kyoto-kretsen står bara för 30 % av världens
växthusgasutsläpp. Denna utmaning mot mänskligheten måste vi möta tillsammans
Det duger inte att världens största utsläppsländer, Kina och USA, tar varandra i armkrok
och lovar varandra att inte behöva göra ansträngningar och skickar bördan på oss andra.
Nästan hälften av växthusgasutsläppen står dessa två länder för ensamma. Sverige må
vara litet, vår röst kanske inte bär hela vägen, men jag lovar att göra allt vi kan för att visa
ledarskap, för att trycka på och se till att vi får en överenskommelse på plats. Tro inte att
det kommer att vara enkelt. Lyssna på alla som säger ”Jag tycker att det är angeläget att
nån annan löser problemet”. Jag tycker att det är angeläget att vi finns på plats och möter
denna utmaning mot mänskligheten. Kommer ni tillbaka denna lördag i juli nästa år,
hoppas jag kunna berätta hur det ska gå till och vad Sverige ska göra för att kunna
påverka. Tack för att ni kom i kväll.