Tal av statsminister Göran Persson vid Astrid Lindgrens begravning, 8 mars 2002, Storkyrkan, Stockholm
Eders Majestäter,
Eders kungliga höghet,
Kära vänner,
Det känns förunderligt tomt i dag.
Det är inte lätt att välja orden.
Men ett känns alldeles självklart:
Tack.
Jag tror det kommer med samma självklarhet till oss alla:
Tack Astrid.
Tack för allt du gav oss.
Kanske förstår vi ännu inte riktigt hur stor den gåvan är.
* * *
När den sista boken var skriven sa Astrid:
”Jag har sagt vad jag vill säga och kan säga.”
Det är få förunnat att kunna säga så.
Än färre förunnat att göra det så till den milda grad!
Astrid blev Sveriges i särklass mest lästa och älskade författare.
Hon satte ord på vår svenska vardag, sådan den en gång varit och sådan den skulle kunna vara. Hon gav oss bilder att dela, en bildvärld som förenar – var vi än bor, vilka vi än är. Det är svårt att mäta betydelsen av en sådan insats.
Hon har som få sett barnen – deras utsatthet och deras styrka, deras hela och fulla värde. Hon har givit miljoner barn på denna jord en röst, och lika många vuxna vägledning i konsten att höra den.
Hon har anvisat vägar till gemenskap och försoning, skänkt hopp och tröst till den som är ensam och rädd, mod till den som känner sig liten. Hon har givit barnen rum för den fantasi som är så livsviktig, rum att skapa sina egna mirakel.
Många gånger har hon givit makthavare en tankeställare, hytt med pekfingret och tagit strid för de allra mest utsatta – barnen, djuren, enskilda människor som behandlats grymt eller orättvist.
Hon visste vad som var viktigt.
Hon visste att vara medmänniska.
* * *
Kära vänner!
Astrid Lindgren fick ett långt och rikt liv.
Jag hoppas att hon lyckades leva så att hon blev vän med döden.
Sitt hjärtas tysta saga tar hon nu med sig.
Åt oss lämnar hon en ovärderlig skatt: Astrids värld.
En hel värld av möten med de barn vi både är och varit.
En hel värld av sånt vi vuxna både minns och borde lärt.
En hel värld för nya generationer barn att upptäcka.
Genom sina oförglömliga figurer kommer Astrid att fortsätta säga det hon ville, och som hon som få förmådde.
Jag är säker på att vi kommer att få se nya generationer sakletare i dikesrenen.
Och jag är säker på att nya vårskrik kommer att ljuda över ängar och gräsmattor – inte bara i Sverige.
Nya små Skorpan kommer att trotsa rädslan och växa till något mycket mer och större än en liten lort.
Så kommer Astrid och hennes värld fortsätta att vara en del av vår egen.
För det är jag innerligt glad.
Och för det säger jag igen:
Tack Astrid.