19901111 – Gösta Bohman: Om demokratin

Om demokratin –
Gösta Bohman vid partistämman den 11 november 1990

Den ”avskedsföreläsning” som jag anmodats hålla handlar om de senaste decenniernas politiska
utveckling men utmynnar i en bedömning av skeendet under återstoden av innevarande sekel.
Dess motto kan sägas vara humanismens betydelse för utvecklingen – begreppet humanism då
tolkat som frågan om hur det specifikt mänskliga skall komma till sin rätt.
Med denna uppläggning ligger det nära till hands att inleda med en hänvisning till en i ordets rätta
mening ”sann humanist” – en socialdemokrat – vars tänkande jag under många år stött mig på och
också vidareutvecklat i egna politiska betraktelser. Jag syftar på förutvarande rektorn vid
Brunnsviks Folkhögskola, Alf Ahlberg, vars roll jag nyligen beskrivit i Medborgarskolans tidskrift
”Tidsspegel”.
Om Ahlberg hade författaren Kjell Krantz för något år sedan skrivit en biografi betecknad
”Filosofen i exil”. Biografin recenserades sedan av Stefan Jonsson i Dagens Nyheter. Jonsson
påminde om att Alf Ahlberg med sin klassiska bildning, sin rappa penna, sin arbetsmani och
brinnande idealism på sin tid utövade ett ofantligt inflytande över svenskt kulturliv. Men – frågade
Jonsson – hur kunde ”denne liberalhumanist bli chefsideolog i ett av socialdemokratins
ideologiska och pedagogiska högkvarter?” Jonsson gav själv svaret:
När Ahlberg kom till Brunnsvik år 1927 vacklade skolan mellan två skilda ståndpunkter i fråga
om dess uppgifter. Skulle skolan ägna sig åt facklig och politisk ”drillning”? Eller skulle skolan stå
ideologiskt och kulturellt neutral? Den fejden – menar Jonsson – vittnade om den konflikt som
omkring 1930 präglade vårt lands kultur i allmänhet.
Ahlberg företrädde humanismens ideologi. Mot dess idétradition stod Uppsalaskolans
värdenihilism. Kampen gällde de moraliska och estetiska värdenas ställning. Var de absolut giltiga
som mål för utvecklingen? Eller var de godtyckliga fiktioner; ”…..produkter av historiskt relativa
känslor och drömmar?”
I den striden kom Uppsalaskolan med tiden att dominera. Värdenihilismen blev den
socialdemokratiska modellens överideologi. Utbildningen skulle inriktas på den samhälleliga
verksamhet som kunde förbättras med social ingenjörskonst.
Det finns all anledning att understryka denna Jonssons slutsats. Just värdenihilismens linje har
otvetydigt präglat socialdemokratisk politik alltsedan 1930-talets början. Makt blev rätt. Och vad
som var rätt avgjordes av majoriteten. Detta kom bl a till uttryck i partiets syn på enskild
äganderätt och under senare år i Ingvar Carlssons säregna uppfattning om en påstådd konflikt
mellan två icke kommensurabla storheter – äganderätt och s k ”medborgarrätt”. Den har också
präglat socialdemokraternas negativa grundsyn på behovet av grundlagsskydd för medborgerliga
fri- och rättigheter och därmed också deras tolkning av begreppet demokrati.
Jonsson avslutade sin recension med den sammanfattande slutsatsen att ”folkhemsbygget” blev
utbildningens ”grundkurs” medan den humanistiska bildningen blev en ”överkurs”, som man
vågade anförtro åt ”bildningsidealister som Alf Ahlberg, eftersom den i alla fall var av sekundär
betydelse”. Därmed uppstod den förvirring ”som lett till det ena kulturpolitiska misslyckandet
efter det andra och som fortfarande kännetecknar socialdemokratin”.
Jonssons analys är övertygande. Den förklarar hur Alf Ahlberg under så många år kunde leda en
folkhögskola, vars huvudmän vägleddes av helt andra syften än Alf Ahlbergs. Icke desto mindre
skall hans inflytande över den unga generationens socialdemokrater ingalunda förringas – även
om detta inte kom till uttryck i vare sig partiets ideologi eller dess praktiska handlande.
Med sin lärdom och sin humanistiska lidelse har ”den stillsamma rektorn på Brunnsvik” långt
bättre än jag kunnat framföra kritik mot det historielösa samhället och dess utbildningssystem
samt påvisa kollektivismens risker för den enskilda individen och därmed ytterst för den
västerländska demokratins höga mål.
I en av sina sista böcker ”Humanismen i atomåldern” är det just i nämnda hänseenden som
Ahlberg redovisar sin övertygelse. Han menar att vi ”genomlever en epok, då hela vår stolta
västerländska kultur vacklar i själva sina grundvalar”. Inte utan skäl – fortsätter han – har vår tid
”kallats ångestens tidsålder – ångesten för livets tomhet och meningslöshet smyger sig som ett
förledande gift in, inte minst i unga sinnen”. Han åberopar andra västerländska kulturkritiker och
gör gällande, att den ”nutida kollektivismen blivit ett slags flykt undan tillvarons meningslöshet:
den ger på sätt och vis människan en meningsfylld tillvaro som ett led i massan, men för priset att
hon förlorar sitt jag”.
Ahlberg talar om nutidsmänniskans rotlöshet och om de faror som därmed hotar –
människoförakt och människoförgudning. Hon ”förlorar sin individuella identitet genom att
uppgå i den uniforma massan, där man tänker som ”man” tänker, beter sig som ”man” beter sig,
och där moralen reduceras till slavisk lydnad under vedertagna dogmer i stället för att bli ”en del i
det individuella samvetets sak”.
Ahlberg beskriver humanismen som ”den stora ljuslinjen i vår kultur, den i vars tecken allt i den
som varit fruktbart och skapande växt fram”. ”… Att omfatta en humanistisk livssyn är att tro på
människoanden, på dess ljusa skapande möjligheter, dess aldrig slocknande ljuslåga.”
Det är genom studier av historien – fortsätter han – som man lär sig förstå det historiska
skeendets väsen och blir betänksam mot alla sådana förändringar som innebär plötsliga och
våldsamma avbrott i samhällets kontinuerliga förändring.
Han sammanfattar: ”Vi behöver studera historia för att förstå vår egen tid och oss själva och på
grundvalen av denna insikt arbeta på framtiden, som en syntes mellan tradition och förnyelse.”
Historien ger oss visserligen inte vittnesbörd om ”människans naturliga godhet”. Den bekräftar
tvärtom ädla strävandens nederlag, om hur de tarvligaste motiv kan draperas i välklingande fraser,
om hur de förtryckta som lyckats skaka av sig oket själva förvandlas till förtryckare. ”Men ändå
vittnar historien om vilka härliga verk och gärningar människoanden lämnat efter sig under sin
vandring genom seklerna.”
Hur övertygande – och riktigt – har inte Alf Ahlberg skildrat just tendenserna i de senaste
årtiondenas utveckling i vårt land! Och hur rätt har han inte givit oss – mig och andra moderater –
när vi efter måttet av förmåga gått till angrepp mot det historielösa samhällets avsaknad av en i
verklig mening humanistisk syn på den enskilde människan – på medborgaren i hennes
förhållande till den kollektivistiska maktstaten. Ahlberg har genom sina analyser och teser påvisat,
hur långt utvecklingen i vårt land i dessa hänseenden avlägsnat sig från det västerländska
traditionsförankrade tänkandet.
Det finns emellertid – vågar jag påstå – och detta utgör den linje som jag kommer att följa i detta
anförande – just nu anledning att se framåt med optimism.
Redan den statliga så kallade maktutredningen som i somras lade fram det slutbetänkande som
jag senare kommer att hänvisa till – konstaterar, att morgondagens Sverige kommer att
kännetecknas av växande krav på frihet, självständighet, kritiskt tänkande och ett alltmer utpräglat
avståndstagande från korporativistiska och kollektivistiska tankegångar. Nya frihetsidéer och
strävanden att hämta förebilder utanför våra gränser är – menar maktutredningen – särskilt
påtagliga inom den unga generationens Sverige.
Även då det gäller synen på historien – på kunskaper om den värld i vilken även Sverige har sina
rötter – blåser i dag nya vindar. I en artikel i det senaste numret av tidskriften ”Offentliga Affärer”
gör historieprofessorn Jarl Torbacke gällande, att de klassiska bildningsämnena inom de
humanistiska fakulteterna åter börjat vinna mark. Detta gäller – påstår han – framför allt
kunskaperna i historia som fått allt större betydelse även utanför de verksamhetsområden som
tidigare krävt historisk bildning.
Torbacke slutar sin artikel med följande ord: ”Så bör det förbli. Inte minst därför att framtidsoch
utvecklingsoptimisterna behöver en slav på triumfvagnen – som utan att sätta klackarna i
backen i syfte att stoppa framfarten ändå kan påminna om att människans utveckling inte alltid
varit spikrak mot framgången och om att det förflutna rymmer erfarenheter av värde för nutidens
vägval. Att slaven dessutom är i besittning av goda yrkesfärdigheter kan ju inte vara någon
nackdel.”
Det är inte helt uteslutet att under de senaste av samhällsekonomiska kriser alltmer präglade
decennierna även vi moderater inte alltid med tillräcklig kraft förmått hävda de tankegångar som
jag här fört fram. Jag vågar emellertid påstå att vi – mer än de andra politiska partierna – strävat
efter att hålla den tidlösa ideologiska lågan brinnande samt att våra ståndpunktstaganden i
konkreta stridsfrågor alltid – ibland mer, ibland mindre – haft sin förankring i humanistiskt
historietänkande.
Det har också varit möjligt att hänvisa till Alf Ahlberg när vi gjort gällande att socialdemokraterna
bedrivit sin s k jämlikhets- och rättvisepolitik utan varje hänsyn till de enskilda individernas
olikheter i karaktär, intellekt och fallenhet. Det har ankommit på oss att i enlighet härmed hävda
att ett grundläggande villkor för exempelvis en humanistiskt förankrad utbildningspolitik måste
vara att de naturliga olikheterna mellan människorna och deras starkt varierande förutsättningar
kan komma till sin rätt.
Det är inte att dra alltför långtgående slutsatser, att påstå att den hittillsvarande
statsmonopoliserade och likriktade svenska utbildningspolitiken inte bara försvårat för de nya
generationerna att tjäna vårt land i den alltmer hårdnande internationella konkurrensen på
forskningens och den tekniska utvecklingens områden utan också negativt påverkat Sveriges
anpassning till och förståelse för nedärvda bildningsideal, intellektuell tankemöda och – inte minst
– för betydelsen av den ifrågasättande och allmänt kritiska samhällsdebatt som utgör den levande
demokratins inspirationskälla.
Jag drar mig inte heller för att påstå – även om det kan synas djärvt – att de humanistiskt
förankrade tidlösa sanningarna också legat till grund för den ideologiska politiska debatt som
intensifierades under 1970-talet, då vi gjorde gällande att vår ideologi alltmer präglades av en
syntes mellan konservativ samhällssyn och liberal människosyn.
Ju mer de kollektiva dragen i socialdemokraternas maktsträvanden framträdde och ju tydligare
följderna av denna deras politik blev, desto hårdare och bittrare blev också konflikten mellan oss
och socialdemokraterna. Vem minns inte – jag gör det i alla fall – de ibland oförsonliga men likväl
för oss på sikt berikande debatterna mellan Olof Palme och mig.
Vi kunde hänvisa till att de brister på olika samhällsområden som under 1970-talet gjorde sig
alltmer märkbara var närmast givna följder av den kollektivistiska politik som blivit allt mer
utpräglad efter och genom det sena 1960-talets ”revolutionära” tendenser.
Vi hävdade att det kollektivistiska tankegodset förutsatte ett förnekande av det mänskliga
förnuftet. Människan betraktades ju inte som självständig ansvarstagande individ med fel och
brister utan som en anonym partikel i kollektivets konforma människomassa. Vi kunde hänvisa
till den kollektivistiska idétraditionens historiska utveckling och de skiftande politiska former i
vilka den förverkligats utanför våra gränser. Hur den kunnat leda till samhällssystem, där
statsapparaten hade ett egenvärde och inte sågs som en gemenskap byggd och styrd av enskilda
självständigt tänkande individer för att tjäna gemensamma syften.
Många minns säkert Tage Erlanders glorifiering av ”det starka samhället” som en slags allmakt
överordnad alla enskilda intressen och drivkrafter. Det starka samhället förutsatte ju en stark
ledning som trodde sig bättre än den enskilde kunna förstå och tillvarataga dennes bästa. Den
enskilde själv blev degraderad till ett objekt underkastad vad det starka samhällets valda
företrädare ansåg bäst överensstämma med folkets – som massa betraktad – krav och önskemål.
Mot dessa statsmaktens välvilliga ”despoti” ställde vi den liberala frihetstraditionens
medmänskliga samhällssyn. Låt mig återge några avsnitt av ett tillbakablickande inlägg i denna
riktning från 1980:
”När vi hävdar begreppet frihet under ansvar, när vi påstår att de enskilda människorna bättre än
staten, dess politiker eller företrädare kan förvalta resultatet av sitt eget arbete, när vi tror på
tankefrihet, på yttrandefrihet och en fri marknadshushållning, på individuell utbildning och social
gemenskap grundad på frivillighet och inte på tvång, då gör vi allt detta därför att vi tror att
människorna är förnuftiga nog – eller om de får ansvar, kan bli förnuftiga nog – att själva fatta de
nödvändiga besluten.”
Och vi drog därav den slutsatsen att den västerländska demokratin ytterst måste bygga på just
detta. Om man inte förutsatte att medborgarna var förnuftiga, tänkande människor, då skulle det
demokratiska systemet vara en omöjlighet. Men i vår förnuftstro ingår också – till skillnad från
gamla tiders liberaler – att vi vet att människans kunskap är begränsad. Vi kan aldrig fullt ut se
konsekvenserna av våra handlingar. Därför tror vi på en stegvis reformering av samhället. Vi kan
ha fel. Låt oss vara ödmjuka nog att erkänna detta.
Insikten om att människans kunskaper är begränsade utgör i själva verket ett av de starkaste
argumenten för det öppna pluralistiska samhället. Om människan inte är allvetande, kan inte
heller kollektivet vara det. Kollektivets företrädare är ju människor precis som alla de individer
som ingår i kollektivet. Det slutna toppstyrda samhället utgör en grogrund för misslyckanden.
Beslut och förändringar sker inte på alla människors villkor, de må vara aldrig så välmenande. Det
öppna samhället däremot utgör en garanti för att människorna själva kan styra eller påverka
förändringstakten och förändringarnas innehåll.
Strängt taget skulle det som jag här återgivit kunna sägas utgöra en definition inte bara på
begreppet marknadsekonomi utan också på det marknadsekonomin överordnade begreppet
demokrati. Överordnat i så måtto som de funktioner – individuell frihet, enskild äganderätt,
avtals- och näringsfrihet – som utgör nödvändiga beståndsdelar i marknadshushållningens system,
inte kan utövas obegränsat och därför måste underordnas de högre allmänna intressen som
demokratins statsmakter har att hävda.
En balanserande syntes mellan marknadsekonomins friheter och den demokratiska statsmaktens
regelsystem är alltså en förutsättning för en harmonisk gemenskap och utveckling. Det är denna
syntes som under beteckningen ”blandekonomi” fungerade rätt hyggligt fram till 1960-talet, då
den började så urholkas av politiska ingrepp och byråkratiska regleringar, att den med Tage
Danielssons ord blev en ”iblandekonomi”: Ibland går det, ibland går det inte alls. Dagens
överhängande samhällsekonomiska kris i vårt Sverige bekräftar det sistnämnda: Det har alls inte
gått.
För nästan ett halvsekel sedan, när skymningen sänkte sig över kulturens Europa, publicerade den
amerikanske vetenskapsmannen Walter Lippman en bok ”Frihetens samhälle”, med
underrubriken ”Kollektivismens bankrutt – liberalismens renässans”. Boken översattes till svenska
av just Alf Ahlberg. Av dennes inledningsord återger jag följande:
”Lippmans bok är en generaluppgörelse med kollektivismen i alla former, såväl de extrema
kommunistiska och fascistiska typerna som den progressivt, på demokratisk väg genomförda
kollektivismen, … Liberalismens nederlag och kollektivismens frammarsch, ofta nog stödd av de
mest ansvarskännande och av det starkaste sociala patos besjälade elementen i samhället, bero
enligt Lippman just därpå, att det frihetsarv, som liberalismen gav åt mänskligheten, av dess egna
anhängare så illa förvaltats och slutligen urartat till ett beskydd för reaktionära krafter. Den äkta
liberalism, som Lippman vill rekonstruera, är ingalunda fientlig mot statsingripanden. Staten skall
genom lagstiftning och rättskipning medla mellan de kolliderande intressena och tillse, att
konkurrensmöjligheterna för alla äro lika, men däremot icke förvalta och dirigera samhället. Mot
den byråkratiska överhetsstaten sätter Lippman den lagbundna frihetens samhälle.”
Vad Ahlberg betonar är just den balanserade, men sedermera förlorade blandekonomi jag nyss
talat om.
Och Lippman själv sammanfattar sin syn med orden: ”I ett fritt samhälle är det icke staten som
förvaltar människors angelägenheter. Den skipar rätt mellan människor som förvaltar sina egna
angelägenheter.”
Om något stått i flagrant strid med denna Lippmans grundsyn har det varit den
socialdemokratiska politiken efter 1960-talets slut. Det var då som samhällsutvecklingen började
gå åt fel håll och grunden började läggas för den samhällsekonomiska och politiska kris, vari vårt
land nu befinner sig. Det var också då som vår kritik mot den socialdemokratiska
samhällsutvecklingen blev allt mer utmejslad.
Vi beskrev medborgarnas tilltagande negativa reaktioner mot överhetens kollektivistiska
ambitioner med de två talande slagorden ”den nya individualismen” och ”den nya otryggheten”.
Med sistnämnda begrepp syftade vi på att det bidragsberoende som den socialdemokratiska
fördelningspolitiken skapade, lett till inte bara minskat ansvarsmedvetande utan i själva verket
också till ökad otrygghet – alltså motsatsen till vad politikens upphovsmän påstått sig vilja
åstadkomma.
Psykologiprofessor David Magnusson har präglat begreppet ”inlärd hjälplöshet” som beteckning
på den generella fördelningspolitikens bidragsberoende. Den kände amerikanske beteendevetaren
Martin Seligman har uttryckt samma sak något utförligare:
”Värde, kompetens och självkänsla är inte något som man kan få till skänks. De måste förvärvas.
Om man erbjuds dem utan motprestation, upphör de att vara värda något och upphör att bidra
till individens värdighet. Om vi tar bort hindren, svårigheterna, oron och ansträngningen från
barnens och de ungas liv, kan det hända att vi inte längre får se generationer av unga människor
som har något av självrespekt, självtillit och egenvärde.”
Själv finner jag att just detta citat kan betraktas som den nya individualismens starkaste moraliska
fundament. Det är för människovärdets skull som vi kämpar för individen.
Mycket av vad jag här sagt faller tillbaka på tolkningen av begreppet demokrati. Demokratin
utgör ju själva ramen för det politiska skeendet och avgör gränsdragningen mellan det politiska
och det civila livet – mellan statens tvångsmakt och medborgarnas frihet.
Den svenska grundlagens demokratidefinition är utpräglat kollektivistiskt. Utanför de politiska
majoritetsbeslutens gränser erkänner grundlagen i princip inga medborgerliga fri- och rättigheter.
”All offentlig makt utgår från folket” – heter det. Och folkmakten avgör också hur omfattande
och ingripande den offentliga makten skall vara. Grundlagens demokratidefinition är alltså
motsägande. Folket bestämmer själv vilken makt folket skall ha. De medborgarnas frihet som
författningen ytterst skall tillgodose tillerkännes alltså inget självständigt skydd.
Vår författning har också försetts med en juridiskt och statsrättsligt fantastisk regel att – som det
heter – ”det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla
områden”. Den logiska följden härav är att det i makthänseende tänjbara och obegränsade
demokratiska majoritetsbegreppet skall gälla överallt i det svenska samhället – i hemmet, i skolan,
på lekplatsen, inom idrotten, på jobbet för att peka på bara några områden.
Majoritetsstyret är alltså i princip obegränsat. Stryk under ordet ”i princip”. Vissa undantag
förekommer nämligen: Grundlagsskydd stadgas för bland annat allmän rösträtt, fria hemliga val,
åsikts- och yttrande- samt pressfrihet. Men inga fasta skyddsregler förefinns för de medborgerliga
rättigheter som är grundläggande för den individuella frihet och den fria marknad som i sin tur är
avgörande för en levande demokratis kvalitet och funktionsförmåga.
Vår egen moderata demokratisyn utgår ifrån att majoritetsprincipen bara är en form för beslut
och att begreppet demokrati också har ett materiellt innehåll – ett syfte och ett mål – att inte bara
respektera utan också garantera den enskildes frihet och ansvar även i förhållande till
statsmakterna.
Denna vår demokratisyn är fast förankrad i partiets moderna historia. I våras disputerade
statsvetaren Torbjörn Aronson i Lund på avhandlingen ”Konservatism och demokrati”. Till
grund för sitt opus hade Aronson lagt studier av skriftligt och muntligt material hämtat hos ett
antal moderata partiledare: Ernst Trygger, Arvid Lindman, Gösta Bagge, Gunnar Heckscher och
Gösta Bohman.
Trots den stora spridningen – från tidigare högerledare till gårdagens moderatledare – är resultatet
vad gäller demokratibegreppets innebörd i stort sett överensstämmande. Bortsett ifrån Trygger
som med åberopande av det hotande inrikes- och utrikespolitiska läget 1918 var skeptisk till den
allmänna och lika rösträtten, framstår denna som självklar för övriga partiledare.
I fråga om majoritetsprincipen och om behovet av begränsningar däri är alla i princip eniga,
liksom också då det gäller kravet på grundlagsskydd för medborgerliga fri- och rättigheter, låt vara
att Trygger och Lindman ansåg, att dåvarande grundlag och då gällande rättsordning redan
innehöll sådana skyddsgarantier.
Om demokratibegreppets juridiska tolkning – som enbart en form för beslutsfattande eller som
ett materiellt begrepp till skydd för vissa grundläggande mål och syften – bröt sig meningarna rent
definitionsmässigt mellan å ena sidan Trygger, Lindman, Bagge och Bohman och å den andra
Gunnar Heckscher. Vad de förra fann böra ingå i begreppet demokrati som sådant ansåg
Heckscher böra betraktas som förutsättningar för begreppets tillämpning. En skillnad som de av
Eder som kunnat följa debatterna mellan Gunnar Heckscher och mig säkert fick klart för sig.
Om den konservativa demokratisynen var enigheten enligt Aronson fullständig, möjligen med det
förtydligandet att Gunnar Heckscher och jag ”upplevt det ökande avståndet mellan väljare och
valda som ett av den moderna demokratins största problem” – en slutsats uppenbarligen
motiverad av den ökande politiseringen av det svenska samhället under vår aktiva period.
Avhandlingen är mycket läsvärd. Inte minst därför att den understryker den konsekvens, med
vilken högerpartiet och moderaterna byggt upp politikens grundstenar. Att bara de namngivna
ledarna åberopats motiverar Aronson med att de övriga inte varit – eller hunnit vara – lika flitiga i
demokratidebatten. Låt mig därför uttrycka den förhoppningen, att Moderata Samlingspartiet och
dess ledare skall ägna större uppmärksamhet och större intensitet än hittills åt att aktivera den
allmänna debatten om den moderna demokratins värden och uppbyggnad.
Det förhållande att socialdemokraterna – i strid med vad som hänt och fortfarande händer ute i
Europa – låst sig vid det på värdenihilismens teorier grundade obegränsade kollektivistiska
demokratibegreppet, gör en sådan vital och inträngande debatt ännu mer angelägen. Moderaterna
har här ett vidsträckt fält att ytterligare bearbeta. De andra partiernas tystnad eller likgiltighet bör
vi betrakta som en spännande och livgivande utmaning.
För ett antal år sedan lät statsminister Ingvar Carlsson – som då bara var vice statsminister – efter
norskt mönster beställa en så kallad maktutredning. Hans avsikt torde ha varit att utredningen
skulle klarlägga, att den verkliga makten i Sverige inte låg hos regeringen eller socialdemokraterna
utan hos det så kallade kapitalet och hos det enskilda näringslivets tunga företrädare.
Vad han uppenbarligen ville ha, var en sakkunnig bekräftelse på att den svenska demokratin var
stark, att den svenska välfärden låg på mycket hög nivå och möttes av stort förtroende från det
svenska folket. Maktutredningen måste med andra ord ha syftat till att forma ett slags äreminne
över svensk socialdemokratisk politik.
Utredningen har med hjälp av över etthundra samhällsekonomiska forskare presterat en
omfattande och mångordig rundmålning av dagens svenska samhälle, i – som det heter – ”en tid
av stark förändring”. Den måste ha kommit som en stor besvikelse för uppdragsgivaren Carlsson,
något som klart framgår av dennes minst sagt krystade och sötsura kommentarer. Utredningen är
nämligen – som bland annat Carl Bildt påvisat – starkt kritisk mot den socialdemokratiska
samhällssynen. Dess redovisning överensstämmer i stället i hög grad med de förutsägelser som vi
moderater sedan åtskilliga år tillbaka ägnat oss åt.
Tidningen Affärsvärlden – som inte främst gjort sig känd som moderatsympatisör – skriver i sin
kommentar att ”maktutredningen i sitt val av demokratiskt ideal måste sägas ligga närmare det
individualistiska och öppna samhälle som moderaterna förespråkar än det traditionellt
kollektivistiska socialdemokratiska som vi levt med så länge”
Maktutredningen tar nämligen – i klar strid med utredningens egna direktiv – ställning för det
europeiska individorienterade demokratibegreppet.
Enligt den nuvarande svenska samhällssynen antages – skriver utredningen – ”demokratin
förverkligas genom politiska majoritetsbeslut, en stor offentlig sektor och centralisering”. De
bärande elementen i detta samhällssystem håller nu på att försvagas. Allt pekar på – heter det – att
det svenska samhället avlägsnar sig från detta kollektivistiska samhällsideal och närmar sig den
västerländska idétraditionen som ger den enskilde medborgarens integritet, handlingsmöjligheter
och personligt inflytande en mer framträdande plats. Samhällsutvecklingen mot alltmer
självständiga och oberoende medborgare är ”av avgörande betydelse”.
Maktutredningen sammanfattar: ”Den period av Sveriges historia som präglats av stark offentlig
expansion, centraliserade avtalsuppgörelser, social ingenjörskonst och centralplanerade
standardlösningar, den perioden är nu över.”
Det är sannerligen svårt att tänka sig en mer förintande dom över den hittillsvarande
socialdemokratiska kollektiva fördelnings- och välfärdspolitiken.
Jag tror – ja, jag är övertygad om att utredningen har rätt.
Allt talar för att det gårdagens och dagens förmyndarsamhälle som utredningen i detalj analyserat
i sin digra rapport kommer att gå i graven under 1990-talet.
Det allmänna förtroende som socialdemokraterna kunnat bygga upp alltsedan Per Albins tid har
alltmer upplösts. En stor del av väljarna var på den tiden starkt klassinriktade och identifierade sig
med en maktmedveten arbetarklass. Idag ser sig allt fler – påstår maktutredningen – som anknutna
till en maktlös medelklass. De politiska makthavarna har blivit ”dom där oppe” – en främmande
överhet.
Förr såg sig flertalet – hög som låg – som delaktiga i framtidsbygget. Övertygelsen om att
framtiden tillhörde socialdemokratin gav rörelsens anhängare självförtroende och kampvilja. De
tyckte sig ha historien på sin sida och var stolta däröver. Den gamla socialdemokratin fick –
skriver bland annat fil dr Lorentz Lyttkens – ”näring och styrka av att befinna sig i samklang med
det svenska samhällets dominerande trender”.
I dag – påstår jag – saknas den nödvändiga levande gemensamma framtidstro som tidigare kittade
ihop det stora partiet. Det har blivit ett parti som andra partier. Det är mot den bakgrunden
socialdemokraterna nu har att bygga upp sin framtidspolitik. Detta kräver inte bara omtänkande
utan också – som maktutredningen skriver – ett systemskifte. Ett sådant kommer på sikt att
tvingas fram. En utveckling i frihetlig, marknadsekonomisk och individorienterad demokratisk
riktning är ofrånkomlig. Men processen är ohyggligt svår. Främst på grund av alla falska
förespeglingar och löften. Det är – skrev Mats Svegfors i Svenska Dagbladet i våras – ”som om
ledaren för ett religiöst samfund plötsligt skulle vara tvungen att byta gud och övertyga sitt
samfund om att nya tider kräver en ny gud.”
Och inte blir den totala omläggning av den hittillsvarande politiken som ett systemskifte kräver
lättare att genomföra efter socialdemokraternas angrepp på moderaternas tidigare – enligt min
mening ibland alltför försynta – krav på just ett systemskifte.
Jag är personligen övertygad om att Moderata Samlingspartiet kommer att spela den ledande
rollen i den omvandlings- och förnyelseprocess som nu förestår. Bland annat därför att vårt parti
varit det enda som förmått inse och vågat kritisera de institutionella låsningarna i det nuvarande
systemet och de allvarliga följder som dessa fått inte bara för medborgarnas förtroende för
svensk politik, inte bara för deras frihet och inflytande över den politiska utvecklingen utan även
för deras medansvar för det ekonomiska välstånd och den allmänna välfärd som bygger på
enskilda fria medborgares arbetslust, arbetsförmåga, initiativ och skaparkraft.
När regeringen nu plötsligt skall ta itu med det svenska katastrofala krisläget och lägger fram det
ena besparingsförslaget efter det andra, får man ett intryck av att krisen har sin grund i statens
stora utgifter – att krisen med andra ord bara gäller pengar. Men det är inte bara pengar som det
är fråga om. Utan om det beroende, den passivitet och den brist på arbetslust, arbetsförmåga,
initiativ, ansvar och moral som det statliga beroendeskapande penningflödet förorsakat.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Gunnar Sträng år 1970 bedyrade, att Sverige
nått gränsen för vad det allmänna utan risk för framtiden kunde ta ut i skatt av sina medborgare
och Olof Palme några år senare gjorde gällande, att skillnaden mellan moderater och
kommunister var som mellan ”pest och kolera”. Eller då Palme kort därefter betecknade
Moderata Samlingspartiet som ”en liten betydelselös politisk sekt”.
Den lilla betydelselösa politiska sekten har sedan dess blivit en folkrörelse. En folkrörelse som –
detta är min alldeles bestämda övertygelse – kommer att växa sig ännu starkare så länge partiet
fullföljer strävandena att tolka de enskilda människornas berättigade önskemål. Och fullföljer en
politik som inte bygger på bara luftiga visioner och lösa löften utan är grundad på verklighetens
fasta mark. En politik som ställer krav på människorna.
Vad har våra huvudmotståndare socialdemokraterna att sätta upp emot vår realism, vår
klarsynthet och vår förmåga att vara i takt med tiden och med blicken riktad emot framtiden?
De som till äventyrs trott sig kunna få svar på den frågan, måste ha blivit bittert besvikna om han
eller hon följt höstens socialdemokratiska partikongress eller tagit del av det nya partiprogram
som kongressen då godtog i stort sett utan någon ideologisk debatt.
Man hade ju kunnat förvänta sig att kommunismens och socialismens förfall och död ute i
Östeuropa skulle gjort så starkt intryck på partiet, att dess gamla politiska dogmer kastats på
sophögen. Men så blev ingalunda fallet!
Socialdemokraternas digra och pratiga partiprogram inger i stället en känsla av att öppna dörren
till en riktigt gammal fuktig jordkällare. Instängd unken luft slår emot en med bedövande
kväljande kraft.
Det förefaller nära nog otroligt, att de analyser av både det förflutna och den politiska och
ekonomiska framtiden som programmet redovisar, kan motsvara tänkandet inom ett modernt
upplyst demokratiskt parti. Särskilt skrämmande ter sig det förhållandet, att programmet skall
sättas i händerna på miljoner svenska medborgare och påverka deras politiska värderingar och
ställningstaganden till olika alternativ i svensk politik.
Programmet präglas av renläriga marxistiska slagord och av utfall mot den öppna
marknadsekonomi som – genomgående kallad ”kapitalismen” – visat sin oerhörda överlägsenhet
över allt vad kommunism och socialism heter. Detta gör aktstycket än mer beklämmande.
Ingenstädes på denna jord har ju socialistiska samhällssystem visat sig leda till ökad frihet och en
långsiktigt stark samhällsekonomi. Tvärtom har motsatsen överallt visat sig bli fallet. Men trots
allt vad verkligheten dokumenterat vill dagens svenska socialdemokrater sprida en falsk och
förledande propaganda i den upplysta demokratin Sverige. Och de gör detta i ett skede, när hela
det socialistiska Östeuropa vrider sig i konvulsioner efter socialismens totala politiska och
ekonomiska sönderfall.
Man skäms på de svenska socialdemokraternas vägnar! Inte minst vid läsningen av
programtextens tydliga paralleller i ordval och tänkande med de svenska kommunisternas – Vp:s –
partiprogram.
Sida upp och sida ner berättas – parallellt i de båda programmen – om kapitalismens, det vill säga
marknadsekonomins, utsugning, rovdrift av människor, utplundring av länder och folk,
makthunger och imperialism.
Ordet marknadshushållning förekommer visserligen, men bara ytterst sporadiskt. Hatbegreppet
är kapitalism. Att fri marknadshushållning skulle utgöra inte bara en förutsättning för en öppen
demokrati utan också ett villkor för ekonomisk utveckling och allmänt välstånd, detta självklara
postulat lyser helt med sin frånvaro.
De mer eller mindre trosvissa analyser som jag här återgivit tycks mig klart bekräfta att allt det
som ligger i den konservativa samhällssynen och den liberala människosynen kommer att spela en
allt större roll. Det motsvarar vad morgondagens medborgare önskar och utvecklingen kommer
att tvinga fram. ”Högervinden” kommer att öka, inte mojna.
Socialdemokraterna har inte lyckats förete något hållbart och trovärdigt framtidsprogram byggt
på grundläggande ekonomiska kunskaper och genomtänkt ideologisk övertygelse. Deras politik är
byggd på det förflutna. De tillämpar i sin samhällssyn det tillvägagångssätt som en svensk
metallarbetare skildrade i en artikel för några år sedan: ”Den som vänder näsan mot 1930-talet
vänder ändan mot framtiden”.
De analyser och prognoser jag här redovisat motsvaras av lika, eller rentav ännu mer markerade
förutsägelser inom den långa raden av utländska samhällsvetenskapliga forskare som ägnat sina
krafter åt de västerländska demokratiernas framtid. De tecknar i korthet samma bild:
Mot slutet av 1900-talet kommer politikernas, administratörernas, byråkraternas och de fackliga
organisationernas makt att alltmer reduceras. Utvecklingen leder obevekligt fram till ett
avpolitiserat samhälle, där enskilda människors kunskaper, initiativ, arbetsförmåga och
ansvarstagande spelar den helt dominerande rollen.
Låt mig efter detta traditionsenligt långa anförande återvända till humanismen – det begrepp som
jag satt som motto på vad jag haft att säga.
Förra året fick vi rapporter om den amerikanska rymdfarkosten ”Sjöfararens” tolvåriga färd
genom rymdens ocean till planeten Neptunus – en fantasieggande händelse i den mänskliga artens
historia.
Jorden är inte längre centrum – skrev då den begåvade, i ordets djupaste mening liberale
ledarskribenten Hans Bergström i Dagens Nyheter. Ej heller vårt solsystem, ej heller de miljarder
solar med planeter i Vintergatan. Svindlande frågor föds, ibland så vilda att man knappt vågar
berätta dem av rädsla att betraktas som galen.
Men vi måste leva med dem, vi måste välja en praktisk livsbalans med subjekt och tidsmått och
då blir det avgörande just människan och hennes livsbetingelser. Humanism är att ha människan
som subjekt, ej objekt.
Och – tillägger han – även tidsmåttet måste till vardags vara mänskligt. ”Vi behöver ha förankring
i ett förflutet och känna tilltro till en fortsättning för våra barn, barnbarn och barnbarns barnbarn.
Många som begrundar kosmos perspektiv måste få en känsla av ömhet inför människan. Vi
försöker förstå mer och mer bara för att upptäcka att det okända blir större och större. Den
individuella döden är viss. Livet måste ändå levas. ”Vi behöver ge varandra mycket av humor som
förlöser, fantasi som förlåter, respekt och omsorg som värmer. Den attityden när inte tyranner.”
Bättre än så – mina vänner – kan humanismens grundläggande idé inte uttryckas.

Taggar: , ,