19760604 – Gösta Bohman: Om Fri- och rättigheter

Om Fri- och rättigheter
Gösta Bohman i Riksdagen den 4 juni 1976

Är 1938 väckte Gösta Bagge och Fritiof Domö en motion i riksdagen ”om införande i grundlag
av vissa av det nuvarande samhällets fundamentala principer”. Motionen kom att bilda
utgångspunkt för de strävanden att utforma ett skydd för de medborgerliga fri- och rättigheterna
för vilka dagens beslut kommer att utgöra en viktig etapp.
Att motionen väcktes just 1938 var ingen tillfällighet. Det gällde – skrev motionärerna – att skydda
samhället mot de överrumplingar från tillfälliga makthavare, som i stat efter stat på den
europeiska kontinenten vält rättsstatens och demokratins principer över ända. Nazismens och
stalinismens slagskugga vilade tung över Sverige. Högermotionen fick stöd av en enig riksdag.
Men det behov, som då framstod som självklart, har senare av vissa partier betraktats som
mindre angeläget. 1938 års motion resulterade i en utredning. Dess betänkande lades fram 1941,
när Hitler fortfarande stod på höjden av sin makt. I början på femtiotalet, när stalinismen stod
stark och mäktig, aktualiserades frågan åter, nu i författningsutredningen, vars förslag av olika
skäl inte förverkligades. I den grundlagberedning som beredde vägen för 1970 och 1974 års
författningsreformer fick frågan vila på grund av motståndet från socialdemokratiskt håll.
Först när vi moderater och Folkpartiet vid den nya grundlagens riksdagsbehandling bestämt
krävde ett bättre rättighetsskydd slog regeringen till reträtt. Socialdemokraterna hade försökt stå
emot. De hade argumenterar emot. Men inför riksdagens och den allmänna opinionens tryck
tvingades regeringen nu att hänskjuta frågan till en ny utredning.
Till den mehrska utredning, vars socialdemokratiska majoritets åsikter ligger till grund för den
proposition riksdagen nu tar ställning till.
Under alla dessa många års debatter – från 1938 till 1976 – har frontlinjerna varit desamma.
Moderater och liberaler har drivit på. Socialdemokrater och kommunister har stretat emot. Vi har
hävdat att demokratin bäst tryggas om de enskilda medborgarnas frihet kringgärdas med starkast
möjliga skyddsgarantier. Våra motståndare har hävdat, att demokrati bäst tryggas genom att
staten ges handlingsutrymme, även om detta skulle kräva att skyddet för de enskildes rättigheter
måste försvagas.
Det är inte av någon slump att frontlinjerna gått där de gått. De har bestämts av skiljaktiga
uppfattningar om hur ett samhälle skall vara organiserat. Om vad begreppet demokrati egentligen
innebär. Om statsmakternas förhållande till medborgarna och om medborgarnas anspråk på
frihet och oberoende gentemot staten.
Historien om vår demokratis framväxt handlar om enskilda människor krav på handlingsfrihet
gentemot överheten. Det har varit en kamp mellan dem som sökt frihet och de maktägande
grupper i skilda tiders samhällen som velat förneka och förvägra dem denna. Gradvis har en
politisk ideologi växt fram om hur det samhälle skall byggas som sätter människans frihet i
centrum. Ur den processen har utgått övertygelsen om att människans frihet är det viktigaste i ett
samhällsbygge. Och från den övertygelsen har läran om demokratin fått sin utformning. Läran
om hur friheten måste skyddas och garanteras av en statsmakt, som i sin tur är styrd och
kontrollerad av folket självt.
I dag ter sig detta självklart. Men för den tid då samhället fortfarande var den oinskränkta
överhetens tummelplats uppfattades denna lära som omstörtande. Men den var revolutionär i
detta begrepps bästa bemärkelse. Få revolutioner har betytt så mycket för vår civilisations
utveckling som den amerikanska frigörelseprocessen. Genom självständighetsdeklarationen i juli
1776 lades för första gången i modern tid grunden för en stat och en nation inom vilken
individens oförytterliga fri- och rättigheter betraktades som det mest betydelsefulla. Det som
skedde i Nordamerika för snart jämt två århundraden sedan, beredde vägen för den demokratiska
utveckling som fick sitt genombrott i vårt land vid ingången till 1900-talet.
För oss är demokratin den statsform som bättre än någon annan förmår garantera och skydda de
enskilda medborgarnas frihet. Friheten är demokratins grundval, dess styrka och inspirationskälla.
Men den frihetliga demokratisynen är inte obestridd. Mot denna har alltid stått – och står idag lika
klart som förr en kollektivistisk demokratisyn. Även om också denna utgår från de enskilda
individernas bästa är det inte den enskilda individens frihet, utan kollektivets handlingskraft, som
står i centrum för samhällsarbetet.
Och här går frontlinjerna mellan å ena sidan dem för vilka frihetens försvar i princip måste få
andra samhällsmål att vika. Och å andra sidan dem för vilka friheten måste vika, då kollektivets
handlingskraft så kräver. Häri ligger skillnaden mellan den liberala och den kollektivistiska
samhällssynen. I svensk politik är den idag förkroppsligad i det som skiljer moderater och
folkpartister från socialdemokrater och kommunister.
Den socialism ur vilkens dagens socialdemokrater leder sitt ursprung, och till vilken man under
de allra senaste åren allt flitigare bekänt sig, bygger på en kollektivismens ideologi.
Statsgemenskapen, samhället som helhet, är för socialismen det centrala. Myten att allt kan
ordnas bäst genom staten, genom stora organisationer eller i andra kollektiva former är inbyggd i
den socialdemokratiska grundsynen. Och därför är deras politik inriktad på att ständigt förskjuta
beslutsfattandet över till det kollektivas förmån. Denna strävan är socialismens innersta drivkraft
och syfte.
Vi menar att det år svårt att på sikt förena sådana strävanden med en klar frihetlig demokratisyn.
Vi är övertygade härom. Enligt vår mening förutsätter demokrati att människornas valfrihet skall
prägla samhällsarbetet. Att deras livsmönster och deras miljö i vidsträckt mening skall utformas
av dem själva och bero på deras egna avgöranden och deras eget ansvarstagande. Att värna och
garantera medborgarnas rätt till frihet, till privatliv och till självständighet, och att vidga
möjligheterna för individuellt inflytande och personlig frihet för medborgarna. Detta måste
inneslutas i begreppet samhällssolidaritet.
För oss har kollektivismen berättigande bara så länge dess syfte är att ge den enskilde en frihet
och en trygghet som denne ensam inte skulle kunna tillförsäkra sig. Om kollektivism betraktas
som mål i sig blir den alltför lätt frihetens fiende.
Den demokratiska staten bjuder ett bättre skydd för individens frihet än något annat statssystem.
Men därmed är inte sagt att en stat som är demokratiskt legitimerad genom öppna och fria
riksdagsval automatiskt garanterar att den enskilda friheten aldrig någonsin träds förnär. I själva
verket måste varje maktutövning kontrolleras och balanseras. Även den demokratiska. Och den
demokratiska makten måste övervakas inte bara genom det demokratiska systemet i sig utan
också genom däri inbyggda särskilda spärregler. Dessas syfte skall vara att förhindra eller försvåra
för staten att med hjälp av en mer eller mindre tillfällig folkmajoritet begränsa de medborgerliga
friheter som ger demokratin dess innehåll.
Detta innebär självfallet en inskränkning i statens handlingsfrihet. Något som socialdemokraterna
med indignation avvisat. Men att så sker är nödvändigt. Själva demokratibegreppet – som vi tolkar
det – förutsätter att det finns fasta gränser över vilka en demokratisk majoritet inte har rätt att
sträcka sig, då det gäller att ingripa i medborgarnas integritet eller inskränka deras frihet.
Men detta – säger socialdemokraterna – måste ju komma att innebära att vi gör det svårare för
staten att genom majoritetsbeslut och i folksuveränitetens namn förverkliga den politik som
majoriteten anser bäst gagna just de enskilda medborgarnas intressen. De gränser vi vill uppställa
mellan privat och offentligt skulle därmed kunna försvåra en angelägen reformverksamhet
inriktad just på den enskildes bästa.
En sådan argumentation kan självfallet inte utan vidare avvisas. Den åskådliggör ett dilemma som
är inbyggt i själva demokratibegreppet. Eller rättare sagt den avspeglar den ena sidan av
begreppets innehåll – att majoritetsviljan skall avgöra konflikter mellan olika viljor och intressen.
Men mot detta står den andra demokratiaspekten – all demokrati förutsätter frihet. Och att
långtgående begränsningar av grundläggande friheter urholkar demokratin. Det är på sådana
tankegångar man baserat de internationella konventionerna om grundläggande rättigheter som
varje medborgare skall tillförsäkras av samhället. Rent principiellt måste det därutöver stå alldeles
klart, att det alltid finns gränsstolpar utöver vilka dylika begränsningar inte kan vidtagas utan att
demokratibegreppet förlorar sitt reella innehåll.
Till de rättigheter jag här åsyftar hör enligt vår mening utöver andra allmänt erkända
fundamentala rättigheter föräldrarnas rätt till vårdnad om sina minderåriga barn och rätten att
handha deras fostran i tro- och livsåskådningsfrågor, rätten till egendom, rätten till oberoende
gentemot en överhet, som kan komma att vilja reglera och styra, kontrollera eller bestämma över
vederbörandes privatliv. Dessa rättigheter bör komma till klart uttryck och omgärdas med fasta
garantier i rikets grundlag. Och garantierna måste utformas så att åtgärder som syftar till att
begränsa de skyddade fri- och rättigheterna underkastas en noggrannare och mer ingående
prövning än vad fallet är ifråga om samhällsbeslut i allmänhet. Skydd mot förhastade beslut måste
byggas upp. Mer eller mindre tillfälliga majoritetsbeslut måste kunna tillbakavisas. Minoriteterna
måste tillförsäkras möjligheter att utöva kontroll över majoriteten. Och detta gäller även om de
ifrågasatta åtgärderna må från allmänna synpunkter bedömas som aldrig så väl motiverade. Eller
syfta till aldrig så väl underbyggda samhällsförbättringar.
Det är inte minst om detta striden stått i de olika grundlagsutredningar som bedrivit sitt arbete
sedan slutet på 1930talet. Och det är detta dagens riksdagsbeslut också gäller. Skall statens frihet
prioriteras före individens frihet? Eller skall utgångspunkten vara den enskildes frihet?
Att värna individens frihet, att garantera att de grundläggande medborgerliga rättigheterna
upprätthålls, detta är enligt vår mening den främsta frontlinjen i försvaret för demokratin. Och
skyddet måste gälla även mot en demokratiskt legitimerad statsmakt som anser sig i statsnyttans
intresse eller av andra anledningar ha behov att inskränka denna. Detta måste vara en grundlinje i
en frihetlig demokratisyn.
Ingen har påstått och ingen vill påstå, att friheten för våra enskilda medborgare i vårt land idag
skulle vara hotad. Men detta innebar inte, att vi har rätt att utgå ifrån att de
grundlagsbestämmelser till skydd för friheten som vi idag diskuterar bara skulle ha intresse i vissa
utomordentligt sällsynta krissituationer.
Samhällsutvecklingen – som vi ser den under de närmaste årtiondena – kan även under normala
förhållanden komma att innebära nya hot mot de enskilda medborgarnas frihet. De
koncentrationstendenser som gjort sig gällande på många samhällsområden kan få
frihetsbegränsande konsekvenser. Den centrala statsmaktens växande styrka, de allt större
svårigheterna att överblicka och övervaka den växande offentliga förvaltningsapparaten kan få
samma konsekvenser. I olika hänseenden kan åtgärder, genomförda och sanktionerade av en
riksdagsmajoritet, komma att gripa allt längre in i de enskilda medborgarnas liv.
Datorutvecklingen ger enorma möjligheter för ett genomkontrollerat och genomreglerat
samhälle.
Att den enskildes frihet skulle över en natt genom regeringsdekret eller riksdagsbeslut avskaffas,
drömmer ingen om. Men i själva utvecklingen är risker inbyggda för den enskildes friheter. Dessa
friheter skulle successivt kunna naggas i kanten genom en samhällsutveckling som steg för steg,
dag för dag ger överheten och övermakten ökande befogenheter på de enskilda medborgarnas
bekostnad.
Och om man till dessa tendenser i samhällsutvecklingen lägger den renässans för det
kollektivistiska tänkandet som under senare år ägt rum inom det socialdemokratiska partiet, då
framstår betonandet av friheten som ännu viktigare. Kanske som en av våra allra viktigaste
politiska uppgifter. I ett, allt mer centralstyrt och byråkratiskt samhälle, i ett samhälle där allt mer
makt och befogenheter förvaltas av myndigheter och starka organisationer, kan ett fast
grundlagsskydd vara en viktig stödjepunkt för försvaret inom folkstyrets ram. Och vidgar vi
perspektivet utöver vårt lands gränser, möter vi en värld där frihet och demokrati visserligen
hyllas av allt fler men respekteras av allt färre. I den världen har antalet diktaturer ständigt blivit
allt flera och demokratiernas antal allt mindre. Vi har idag flera diktaturer i Europa än vi hade på
1930-talet, då nazismen och fascismen gick fram över vår gamla kontinent. Det kostade Europa
ett världskrig att krossa det hot mot demokratin som då förelåg. Men samma världskrig har kostat
samma kontinent underkastelse under ett nytt lika skrämmande hot mot friheten och
självständigheten.
Naturligtvis kan inte vår grundlag skydda friheter i andra delar av världen. Vi överskattar ofta vår
moraliska kraft att påverka omvärlden. Men det vore ändå fel att helt bortse från de
internationella perspektiven. I den värld vi lever i framstår friheten som alltmer hotad. Det måste
vara vår plikt att i denna värld skydda friheten så långt det är möjligt. Ger vi oss själva en framtid
i frihet, ger vi samtidigt andra länder och folk bevis för att frihet kan säkras och upprätthållas i en
ofri värld.
Jag har, herr talman, velat ge detta inlägg en starkt principiell inriktning. Jag har gjort det därför
att debatten om skyddet för våra grundläggande fri- och rättigheter alltför ofta blivit en debatt, i
vilken olika juridiska spetsfundigheter, skilda tekniska konstruktioner och invändningar ställts
mot varandra. Att så skett är ingalunda oväsentligt. Rättsstaten förutsätter sorgfälligt utarbetade
och väl genomtänkta lagar. I det hänseendet har det syndats alltmer under de senaste åren. Men
lagtekniska problem får inte leda till att vi döljer helhetsbilden av vad det egentligen gäller. Den
juridiska debatten måste föras mot bakgrunden av de avgörande motsättningar som föreligger
mellan olika principer om hur ett demokratiskt samhälle skall vara uppbyggt – motsättningen
mellan å ena sidan en individuellt inriktad och å andra sidan en kollektivistiskt anlagd grundsyn.
Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som
skall stå i centrum för samhällsarbetet. På det område vi nu diskuterar, liksom i andra
hänseenden. Ingen uppgift är viktigare för oss än att säkra en frihet från yttre tvång för vårt land
och en frihet från inre förmynderi för dess medborgare. Detta gällde debatten 1938. Detta gäller
också dagens debatt. Och det kommer att gälla även framdeles.

Taggar: , ,